Det finns dem som kan sitta i timmar och studera djurens beteende. Jag minns när jag och min sambo var i Guatemala. Ut ur skogen vid Tikal kom en stor flock näsbjörnar. Vi satte oss ned och tittade på dem, men snart började det klia i mig. Jag kunde inte sitta kvar och började vandra omkring. Till slut var jag tvungen att säga till henne att det var dags att gå. Motvilligt gav hon med sig.
Min inre energi medger inte långsamt betraktande. Jag måste ha något som förleder den, som en bok eller min pipa. Boken fokuserar energin genom att jag ser vad det är som jag bör betrakta. Pipan förleder den så att jag kan låta min blick glida runt.
Med en bolmande pipa går jag runt i trädgården och studerar saker. För det mesta är det bortom min fattning. Men med tiden märker jag hur den öppnar upp. Böcker jag läser och småkurser jag deltar i öppnar upp. Jag får verktyg att upptäcka.
Ibland sitter jag i trädgården med min pipa och ett glas vin i kvällningen och ser insekterna som far runt kastanjen krona eller blåmesarna som rör sig längs grenarna. Ett duvpar gillar att hålla till i kastanjen. Talgoxarna har lämnat boet.
När jag vandrar runt i trädgården kommer böckerna och artiklarna som jag har läst till liv. Sammanhangen blir tydligare och begripligare. En närmast religiös känsla av under kan fylla mig; tänk vad fantastiskt det är ändå!
I onsdags var det ett åskväder som höll på i timmar. Efteråt var det som att befinna sig i en ångbastu. Jag gick runt i trädgården bolmandes på min pipa och ställde mig framför kastanjen. Den är sjuk. Barken lossnar och veden blottas. Spindelnät visar på närvaro av insekter. Blåmesarna jagar. Men aldrig har jag sett några.
Så plötsligt dök en vargspindel fram från under en barkbit, tog ett flygfä och drog sig tillbaka. En vargspindel jagar aktivt till skillnad från dem som spinner nät och väntar på sitt byte.
Fascinerad upptäckte jag att trädet myllrade av insekter. Jag fick syn på gråsuggor, men också svarta stora skalbaggar och en tusenfoting.
Jag funderade på om det var det höga lufttrycket som hade fått dem att ta sig ut eller om jag bara hade tur att stå där just som de visade sig? Sedan i onsdags har jag gått tillbaka ungefär vid samma tid men har inte sett dem igen.
Jag hittade en annan svart skalbagge som kröp upp längs träden. Jag tror att det är en läderlöpare. De kommer främst fram under natten och lever av små insekter.
Den blottade veden har börjat spricka upp och bildar ihåligheter. Där trängde sig lädarlöparen in i jakt på insekter. Se nedan hur den kilar sig in i en spricka i veden.
Jag slog ut pipans aska i det blöta gräset. Jag var upprymd över att ha fått syn på denna lektion i mångfald och ekologi. Tacksamhet fyllde mig och just denna känsla som spred sig i min kropp fick mig att fundera över våra föreställningar om naturen.
Tidigare under dagen hade jag avslutat en kurs om hackspettar över hela världen. Den avslutande delen handlade om varför hackspettar är en så viktig del i ekologin. De beskrivs till och med som ekosystemingenjörer. Det betyder att deras existens påverkar en mängd andra organismer. Genom sin närvaro och beteende förändrar ekosystemingenjörer omgivningen så att andra organismer får lättare tillgång till boende och föda (Jones; Lawton & Shachak, 1994).
Den rödnackade savspetten i Nordamerika är en sådan ingenjör. (Se nedan illustration.) Den gör små utgjutningar i barken vilket får saven att flöda. Av den dricker insekter och ekorrar, men också kalliopekolibrin. Ekorren äter kottfrön. De gömmer dem för senare. Fröna äter jordekorrarna, samtidigt som fröna sprids över större ytor vilket ökar ytan tallarna växer på.
Savspetten bygger bon i träd som den överger efter ett år. Få andra djur kan göra det, utan är beroende av hackspettarna. Till exempel brukar hjortråttor och flygande ekorrar hålen. De i sin tur äts av fläckugglan. Och allt mer sprider sig effekterna av savspettens närvaro.
Vi människor är de verkliga ekosystemsingenjörerna. Bara det att kastanjen får stå kvar i trädgården trots och just därför att den är sjuk medger livsrum för massor av organismer. Att vi lämnar biotoper som hackspettar trivs i påverkar en mängd andra organismer.
För att återvända till den ”religiösa känslan” som jag beskrev i början, så kan vi se det utifrån olika nivåer. Ur den växande teoretiska kunskapen möter jag naturen som blir mångfaldigare inte bara genom organismerna som jag upptäcker utan därigenom att jag ser processerna och sambanden. Processerna som jag ser i trädgården kan jag se i andra sammanhang som biotopen som den rödnackade savspetten lever i. Genom att vi är ekosystemingenjörer med kunskapen och därmed förmågan att underlätta för andra organismer väcks tanken om ett etiskt ansvar för vår omgivning. Till skillnad från den rödnackade savspetten vet vi vad vi orsakar och kan därför minska skadan.
För min sambo så är inte detta teoretiska bygge nödvändigt. För henne räcker det med att sitta på en sten och bara betrakta näsbjörnarna i en glänta i Guatemala. Hon är född med en kärlek till naturen som jag ständigt lär mig. Till min hjälp har jag min pipa och då och då ett glas rödvin för då kan jag också lugna ned mig och bara betrakta det som utspelar sig inför mig.
Referenser:
Jones, Clive G.; Lawton, John H.; Shachak, Moshe. (1994). Organisms as Ecosystem Engineers. Oikos. Vol. 69:3, ss. 373–386. https://doi.org/10.1007/978-1-4612-4018-1_14
