Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös

För att en vargpopulation inte ska växa sig för stor måste 50 % av den dödas, menade L. David Mech. Senare biologer har minskat den siffran, men runt 20 % bör dödas för att hålla nere en population. (Fuller, Mech & Cochrane, 2003).

Frågan är dock vad en vargpopulation är? Var går gränsen och hur ska man räkna? (Fuller, Mech & Cochrane, 2003). Finns det en svensk population eller ska också den finsk-ryska vargpopulationen räknas in? I den beräkning som görs varje år i Sverige beräknas den den gemensamma populationen mellan Sverige och Norge, men inte Finland (Wabakken et al., 2024).

Skälet till att jag inleder med dessa frågor är fortsatta funderingar kring den så kallade ”vetenskapliga” undersökningen som Jägarnas Riksförbund (2024) har gjort. Funderingarna inledde jag i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?. Då avslutade jag med en positiv kommentar, men denna åsikt har jag ändrat.

Igår läste jag Solveig Larssons ledare i Jakt och jägare. Hon är förbundsordförande i Jägarnas riksförbund. Hon skriver om det vetenskapliga rådet som de har inrättat och att de kan visa att ”Grimsöforskarnas” resultat uppvisar allvarliga brister.

JRF kan nu avslöja att rapporter som har legat till grund för myndigheters beslut inte är trovärdiga! (Larsson, 2024).

Hon syftar på Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024). I den menar författarna att det inte alls förekommer ”dold illegal jakt”, och att siffrorna som Liberg et al. (2011) visar är kraftigt överdrivna. De påstår dessutom att det skulle kunna finnas en livskraftig stam på 40 vargar i Sverige.

Enligt samtliga modeller skulle i storleksordningen 40 vargar räcka för att säkerställa en livskraftig population. Med 100 vargar skulle MVP vara uppfyllt även om man tog hänsyn till rimliga katastrofscenarier men inte vägde in genetiska aspekter (inavelsproblematik). (Ragnarsson, 2024:13).

Det är värt att stanna vid detta påstående för att visa hur bedrägligt deras undersökning är.

Det som de skriver stämmer, men vad de inte tar med är följande förtydligande. Resultaten utgår från att de genetiska problemen som den svenska vargpopulationen har är lösta. Det viktiga är också att det sker ett stort genetiskt utbyte inom metapopulationen, alltså den vargstam som ingår i hela Skandinavien och möjligen Ryssland. Därför skriver författarna som de hämtar informationen ifrån att understryka att den genetiska problematiken påverkar vilket antal vargar som Sverige som bör ha för att kunna ha en livskraftig vargstam.

Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft. (Chapron, Andrén, Sand & Liberg, 2012).

För att argumentet storlek på vargpopulationen ska vara seriöst bygger det på hur stor genetisk variation det är i den svenska vargstammen och den är låg, se Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet.

Den svenska vargstammen är så inavlad att man kan begrunda om det inte ska ses som ett bevarandefiasko. Framför allt som man i Sverige utgår från antal, snarare än hur hälsosam stammen är (Räikkönen et al., 2013).

From the broadest perspective, Scandinavian wolves represent an important risk of conservation failure. (Räikkönen et al., 2013).

Naturvårdsverket gav den framlidne genetikern Michael W. Bruford i uppdrag att undersöka hur sårbar den svenska vargstammen var utifrån ett genetiskt perspektiv. En av frågorna grundade sig just på hur stor vargstammen borde vara och hur det utspelar sig över tid. Nedan följer en graf där Bruford undersöker teoretiskt hur inaveln påverkas utifrån en hög eller låg invandring.

För att kunna tolka resultaten någorlunda bör vi ha i åtanke att om inavelskoefficienten är 0.25 för avkommor så är det ett syskonpar, medan ca. 0.13 är avkommor till kusiner. (Wabakken, 2024:38). Lägg också märke till att han utgår från en bärkapacitet på 700 individer. Det betyder att om det överstiger 700 kommer de att dö av någon orsak. Jag utgår från att det är därför som kurvorna planar ut över tid.

Det jag tycker är intressant är att om det inte sker någon invandring kommer inavelsekoefficienten öka till 0,35 (svart bana), medan det behövs 2 honor och 2 hanar var 3 år för att få ned den till under 0,15, alltså att avkommorna är kusiner.

Jag inledde med hur många vargar som måste dödas för att antalet inte ska öka för mycket. Skälet är just att den stora kritiken mot forskarna på Grimsö är att deras metod för att beräkna tjuvjakt är värd att kritiseras. Vad de syftar på är grafen som visar hur stor vargstammen skulle kunna vara om inte den antagna tjuvjakten förekom. Den övre banan är den beräkning som utgår från att det inte finns någon tjuvjakt. Den utgår inte heller från densiteten vargar, vilket torde betyda hur tätt de lever.

Jag har haft med den övre grafen förr. Att jag återigen visar den är för att jämföra den med den utveckling som Fuller, Mech & Cochrane visar i kapitlet ”Wolf population dynamics ” (2003) i standardverket Wolves: Behavior, Ecology, and Conservation (red. Mech & Boitani, 2003).

Nedan ser vi hur vargstammen i Michigan utvecklade sig utifrån kolonisationen från Minnesota och Wisconsin. Från 1997 handlar det om en trend utifrån den tidigare utvecklingen. Vi ser alltså hur en relativt låg vargstam snabbt ökar på en väldigt kort tid. 1990 är det ett fåtal individer som åtta år senare ligger över hundra.

I grunden handlar det om en återkolonialisering, med gott om byte och plats. Det är därför som de stiger så fort. Författarna skriver att populationen kan dubbla på två år.

Given such high potential rates of increase and adequate food, wolf populations can more than double in 2 years. (2003:512)

På grund av vargarnas snabba förökning begrundar just vissa biologer och viltförvaltare hur många vargar man bör döda varje år för att inte stammen ska växa sig för stor. Det är det som inläggets inledning syftar på. Att tänka på är att det är egentligen bara människan som kan förhindra dess utbredning.

Att lägga märka till i grafen är utplaningen typ år 1996. Den förklaras inte, men visar på att trender är teoretiska. Tillfälligheter (stokastiska händelser) kan orsaka trendbrott. Generellt kan det vara sjukdomsutbrott, politiskt beslut om ökad jakt eller tjuvjakt som påverkar eller något annat.

Avslutningsvis så är min största kritik att Jägarnas riksförbund påstår att det är en vetenskaplig rapport. Det är egentligen en ensidig partsinlaga.

Problemen är flera med påståendet om vetenskaplighet.

Jag utgår från min position. Jag är inte biolog utan bara väldigt naturintresserad. Det intresset gör att jag inte bara är ute mycket i naturen utan också ständigt läser forskning. Jag viger mycket tid på det, men på grund av att jag inte är biolog, är det svårt för mig att bilda mig en uppfattning om det jag läser. Genetik, som det har handlat om här, kan jag ytterst lite om, men kanske mer än flera. Därför utgår jag från källornas trovärdighet, det vill säga det är forskare som ingår i ett kollektiv. För att pröva deras resultat läser jag väldigt mycket. Kunskapen byggs.

Vad det så kallade ”vetenskapliga rådet” hos Jägarnas riksförbund är att så tvivel. De skapar osäkerhet genom att de ger ett sken av att göra en seriös granskning, medan de i grunden endast kritiserar en artikel Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe (Liberg et al. 2011). De använder sig också av annan forskning, men väldigt tendentiöst i och med att de endast tar med forskning som ifrågasätter, men som inte stöder det som resultaten hos Liberg et al. tycks visa.

Baserad på vår granskning ser vi det som högst osannolikt att den beräknade omfattningen av ”cryptic poaching” speglar verkligheten. (Ragnarsson, 2024:2)

Om man tar sig tiden att gå igenom forskning så finns det all anledning att tvivla på vetenskapligheten i deras ”vetenskapliga” granskning. Detta har jag försökt att visa här.

Referenser:

Bruford, Michael W. (2015). Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population. Naturvårdsverket. Stockholm

Chapron, Guillaume; Andrén, Henrik; Sand, Håkan & Liberg, Olof (2012). Demographic viability of the Scandinavian wolf populations. A report by Skandulv. SLU. https://res.slu.se/id/publ/39369

Fuller, Todd K.; Mech, L. David; Cochrane, Jean Fitts (2003). ”Wolf population dynamics”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 468–535.

Larsson, Solveig (2024). Ledare: JRF har granskat vargforskningen. Jakt & jägare. Publicerad 240713 [Hämtad 240713].

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2011) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago

Ragnarsson, Gert (2024). Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige. Jägarnas Riksförbund. Södertälje

Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.