Vi stod bakom planket till villan.
Hör du vad det är för fågel? utmanade mig J.
Ett kort ljud som om man trycker på en gummianka hördes. Snart följde det flera.
Det är en härmsångare, förklarade han, när jag inte kunde gissa. Snart kom den fram med sin gula buk. Den varnade gång på gång. Kanske är det en katt i närheten? funderade han.
Med J är det alltid intressant att promenera. Jag har nämnt honom innan, se Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?. Han är inventerare och under promenaden stannade vi ofta vid fåglar, insekter och växter. Vissa anmälde han i Artportalen, som till exempel härmsångaren, men också den mindre hackspetten som jag såg i ett ungt körsbärsträd.
Det är viktigt att anmäla, underströk han.
Enda sättet som vi kan beräkna hur många arter och individer det finns är genom observationer. Det är också genom att undersöka det som vi ser som vi kan skaffa oss kunskap om naturen. Det innebär att vår kunskap ständigt är bristfällig.
Jag tänkte sällan på det förr. För mig var det som om den på ett magiskt sätt hade tillkommit och sedan skrivits ned i böcker. Sedan var det bara att läsa boken och så skulle jag förstå. Men sådan är inte kunskapen. Den tillkommer genom observation.
J. berättade om när han hittade blåstjärt. Han var ute i oländig terräng i fjällen. Så var den bara där och så hittade han snart två till. Förr höll de till i Ryssland, berättade han, men nu har de börjat häcka i Sverige.
Hade inte han varit där, så hade de inte upptäckts.
Skälet att han var där var för att undersöka möjligheterna för att bygga en vindkraftsanläggning. Upptäckten av blåstjärtarna skapade frågor eftersom ingen vet hur de skulle reagera på byggnationen av vindkraftverk. Det finns ingen forskning på det. Det naturliga är att gå på försiktighetsprincipen, menade han, samtidigt som Sverige behöver öka sin energiförsörjning. Vilket är viktigast?
Kunskapsbristen skapar inte bara svårigheter i val likt dem om vindkraftsbyggande eller ej. Just kunskapsbristen och kunskapsbyggandet är det som driver forskningen, vilket gör att det ständigt finns en dialog inom skrået. Den kan vara svår för oss naturälskare att följa som inte är utbildade biologer.
Osäkerheten skapar utrymme för att ifrågasätta. Men det ifrågasättandet av inhämtad information bör vara seriöst. Ett exempel på ett oseriöst sätt är den skrift av Jägarnas riksförbund som jag har kritiserat i följande inlägg: Är det människor eller vargar som dödar vargar? och Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös.
En seriös undran som är kopplad till diskussionen om vargen läste jag idag på morgonen och den knyter an till hur många individer av en art som bör finnas i bevarandesyfte. I artikeln ”Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage” (Soulé & Mills, 2014[1992]) tar författarna upp den avvägning som bör göras mellan att se till en arts genbank och till dess möjligheter att föröka sig i ett habitat.
För problemet är att ett litet antal av en viss art betyda att den är sårbar för en plötslig förändring i habitatet, till exempel en skogsbrand. Exemplet skogsbrand gäller inte vargen. Något som dock i allra högsta grad gäller vargen i Sverige är betydelsen av antalet. Ett litet antal skapar en väldigt begränsad uppsättning gener vilket kan leda till att det är färre som förökar sig, men också att gruppen får genetiska problem som förs vidare. I vargens fall i Sverige får många till exempel problem med käkarna (Räikkönen et al., 2013).
I och med att genetik, skriver Soulé och Mills, är svårt så skyr många bevarandebiologer det. Det har en jargong som är svår att tränga sig in i och den är kvantitativ. Det skapar rädsla och motstånd.
”It kindles fear in many biologists and laypersons alike, and fear creates hostility.” (Soulé & Mills, 2014:193)
Jo tack, det vet jag och endast med rädsla vågar jag nämna genetiska kartor som nedan där jag endast inriktar mig på att se till vissa färger. Sedan hoppas jag att jag i alla fall har begripit grunderna, se till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv.
Under tiden som jag läste Soulé och Mills tänkte jag på hur teknisk vår inställning till naturen tenderar att bli. När jag och J promenerade med Maggie och upplevde härmsångare och mindre hackspett, såg en ask och jag lärde mig skillnaden mellan blåeld och oxtunga, då kom naturen till liv.
Och här återvänder jag avslutningsvis till ett tema som är underliggande för allt det jag skriver. Vi måste få en relation till naturen. Om vi endast lär oss begrepp som biologisk mångfald eller får höra att rovdjuren är viktiga utan att ha en relation till naturen så blir det tomma ord när vi samtalar om vår omgivning, hur den ser ut och vad som är viktigt och inte.
Det jag själv har märkt är just att genom att ständigt läsa och lära mig, men att sedan också ge mig ut i naturen, om det bara så är i min trädgård med en pipa, så påbörjar jag och upprätthåller relationen. För det är när vi kan använda den teoretiska kunskapen när vi rör oss ute i naturens bok som den kan bli levande och personligt nödvändig för oss. För att bara påstå att den är viktig för vårt välmående, är ihåligt. Det är genom upptäckter, att få aha-upplevelser eller förnimma en andlig känsla av att vara på helig mark.
Så var vad det som oroade härmsångaren? Det fick vi aldrig veta. Men jag hoppas inlägget ändå var värt att läsa.
Referenser:
Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218
Soulé, M. E.; Mills, L. Scott (2014 [1992]). Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 189–211.
Trädgårdssnylthumla. (2023, juli 13). Wikipedia, . Hämtad 08.37, juli 21, 2024 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tr%C3%A4dg%C3%A5rdssnylthumla&oldid=53547071.
Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3
