Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press