Månad: augusti 2024

Teknologin gör att vi riskerar de relationer som är viktiga för oss

På majsbladet såg jag en fluga hålla en mindre insekt i munnen. Jag tog snabbt en bild och så vitt jag kan se handlar det om en tolmerus atricapillus, alltså en rovfluga.

Tolmerus atricapillus

Under kastanjen såg jag att en fågel hade planterat ett ekollon. Jag blev sugen på att låta den gro till sig. Med tiden kunde den ta över efter kastanjen. Men när jag var ute med gräsklipparen tog jag bort den. Det var ingen bra idé. Men det jag funderade på var varifrån den hade kommit.

Valnötterna som har planterats i mina odlingslådor kommer från en granne. Fåglar bygger vinterförråd för att sedan glömma bort dem. Men varifrån kom ekollonet? Så i förrgår när jag rastade Maggie såg jag att det stod en ek i Brunnsparken. Där har jag gått varje morgon och varje kväll sedan fem år och ingen gång har jag lagt märke till eken. De stora bokarna har överskuggat den.

Den lilla ekplantan.

En kväll då jag skulle borsta tänderna satt en ekvårtbitare på väggen. Jag fångade den och släppte ut den. De är inte bara beroende av ekar utan lever där olika lövträd växer. Kanske hade Maggie dragit med den in från vår promenad?

Ekvårtbitare

Vi är ständigt omgivna av olika organismer och vi märker dem om vi är uppmärksamma. Förhoppningsvis kan det väcka nyfikenhet och göra att vi vill veta mer. Om rovflugor och ekvårtbitare hade jag ingen aning innan jag såg dem, på samma sätt som majbaggarna som min käraste visade mig i Stenshuvud nationalpark, se inlägg En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Jag kan lika gärna nämna läderlöparen som jag upptäckte i kastanjen på jakt, se När livet under barken visade sig.

Svart majbagge

Ju mer som jag lär mig, desto uppmärksammare blir jag. Nyfikenheten växer. Jag liksom lockas vidare. Ju mer som jag lär mig, desto viktigare blir också min omgivning för den väcker min förundran. Igår kväll låg jag och lyssnade till en kattuggla som håller till i dungen som löper längs med Kristianstadsvägen. Förr hade jag bara hört fågelljud, nu hör jag att det är en kattuggla som lockar.

Läderlöparen

Egentligen hade jag tänkt att skriva om vildmarken i Europa och om lejonen i Afrika som blir alltmer trängda av befolkningsökningen. Det får det bli i morgon. Nu fastnade jag bland mina foton, tagna då jag plötsligt har fått syn på något. Och det är väl det som det handlar om, att vara uppmärksam och nyfiken på vår omgivning. Det är så den blir viktig för oss och därigenom skapar vi en relation till den.

Frågan är vad en riktig relation är och om vi kan ha det till naturen? Jag menar att vi kan det, även om det delvis bygger på en illusion. I inlägget Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig tog jag upp Nicholas Humphreys (1999[1992]) teori om hur medvetandet har utvecklats från att organismen endast förnimmer till att den varseblir saker.

I figuren nedan ser vi tre olika stadier av medvetande: (A) De tidiga organismerna upplevde värme som de sökte sig emot eller flydde. (B) Med tiden utvecklades föreställningar som gjorde att organismer kunde utveckla beteenden som inte bara handlade om reaktioner. De kunde handla medvetet då de visste vad det betydde. (C) är den punkt där människa där återkopplingen sker med de inlärda föreställningarna om hur hon bör bete sig för att handla i situationen. De är här kulturen kan utvecklas, vilket betyder att jag handlar utifrån den sociala inlärning som jag har genomgått under min levnad.

Humphrey 1999:175

Det som sker då vi blir medvetna om det som finns i vår omgivning är att vi kan utarbeta en hypotes om hur det fungerar. Vi kan därför lära oss om vår omgivning så att vi bättre kan anpassa oss till den. Genom kunskapen bildar vi oss uppfattningar om vad som sker. En stor del av den är inlärd utan praktisk kunskap. Vi har fått den genom att den har berättats för oss.

Relationer är en känslomässig bindning till det i vår omgivning. För en ömsesidig relation krävs ett annat medvetande, som till exempel en annan människa eller varför inte en hund. Poängen är dock att den framför allt sker i våra föreställningar och det är genom våra föreställningar som våra liv blir meningsfulla.

Så föreställningarna formar hur vi upplever vår omvärld och den är beroende av det sammanhang som vi lever i. Det är här som kulturens metaforer blir viktiga då det är de som bär vår förståelse. I inlägget Förundran inifrån en älgmage återberättar jag ekologen Daniel Botkins idéhistoriska genomgång av de metaforer som har burit våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990). I vår tid är det maskinen och detta ser jag som ett problem då det blir ingenjörens föreställning som bär oss. Men maskinen är inte levande. Den är skapad av människan och den saknar medvetande. Den reagerar också utifrån det syfte som ingenjörerna har skapat den för.

I en levande organism uppstår något annat. Vi är en del av den, då också vi är levande och vi kan undersöka vilka vi är utifrån djuren och de andra organismerna. Det lär oss om förutsättningarna för att leva. (Shepard, 1998[1978]). Det levande är det som skapar våra föreställningar.

Det är just genom att det lever som vi kan skaffa oss en betydelsefull relation med det. Vi ser likheterna med den. (Rappaport, 1988[1977]). Vi kan jämföra dess förutsättningar med våra, se dess betydelse i omgivningen som vi delar med den. Den berättar saker för oss som blir vår kunskap. Och i grunden är de förutsättningarna för vårt liv.

Det är lätt att glömma bort det när vi lever i en teknologisk värld, där vi använder datorer för vårt umgänge, för vår kommunikation och tidsfördriv. När jag tittar på Shōgun på kvällarna (rekommenderas) så glömmer jag bort förutsättningarna för mitt liv. Det som sker på teven kan visserligen lära mig saker om umgänge med andra människor och hur det kan tänkas ha varit i 1600-talets Japan. Men jag är också bortkopplad från världen, innesluten i en teknologisk bubbla.

Det är i trädgården eller på hundpromenaderna som jag kan uppleva det som har en grundläggande betydelse för mitt liv. Teknologins förtrollande kraft riskerar vår existens, då den gör oss främmande för världen omkring oss, om det så bara är en ekvårtbitare på väggen en kväll innan jag ska gå och lägga mig.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Vi har en utrotningsskuld att betala!

En gång satt Afrika och Amerika ihop. Kontinenterna flyttade sig allt längre ifrån varandra. Då de fortfarande var nära varandra lade sköldpaddor sina ägg på ena stranden och simmade tillbaka till andra. Alltmedan de två kontinenterna flyttade sig från varandra, ju längre fick sköldpaddorna simma. De anpassade sig till distansen, men förändrade inte sitt beteende.

Anekdoten berättas av Nicholas Humphrey i A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) för att beskriva utvecklingen av ett medvetande. Jag kom att tänka på den när jag läste en studie i Belgien där de diskuterade torvmossar, utdöendeskuld eller kolonisationskredit (colonization credit) (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010).

En gammal ek i Wanås skulpturpark

Utdöendeskuld är den utdragna överlevnad av en art trots att förändringarna i en miljö har gjort att förutsättningarna att överleva är väldigt låga. En ensam ek kan stå kvar i upp emot tusen år och insekterna som är beroende av den eken överlever. Men då eken försvinner har inte organismerna som är beroende av den några alternativ utan kommer också att dö.

Kolonisationskredit är när organismer flyttar sig, då deras tidigare område blir ogynnsamma för dem. Det är normalt, men krediten uppstår då det endast finns ett ytterst begränsat område, som med tiden minskar. Till exempel i Alperna är det vissa arter som rör sig längre och längre upp längs sluttningarna eftersom det är för varmt i dalarna för dem. Det betyder att den botaniska mångfalden ökar, men om temperaturerna fortsätter att öka kommer de att nå en nivå då de inte längre överlever. (Rumpf et al. 2019).

De båda begreppen är en del av begreppet utrotningsskuld (extinction debt), vilket är tanken att människan som art har genom förändringar av landskap och klimat försvårat möjligheterna för många arter att överleva (Hylander & Erhlén, 2013).

En bok som sakta har brutits ned i Wanås skulpturpark

Orden ”skuld” och ”kredit” i begreppen är intressanta då de talar om ett underliggande ekonomiskt tänkande. I gårdagens inlägg Miljöpolitiken fordrar högre kunskap, men också visdom och den föds ur gudsfruktan var det istället religiösa ord som ”apokalyps”, ”Armageddon” och ”gudsfruktan”. Det här visar på hur vi med hjälp av metaforer försöker förklara något annat.

För mig blir denna sammanblandning av religiösa och ekonomiska termer intressanta och talar för mig om att världen är tämligen förvirrad. Vi befinner oss i en värld där vi omdefinierar vår förståelse av den miljö som vi lever i, samtidigt som vi söker efter begrepp att beskriva det med hjälp av den tillgängliga repertoaren. För att uttrycka mig tekniskt finns det inga tydliga kosmologiska axiom eller heliga postulat som kan vägleda oss. Begreppen beskriver jag i inlägget Hemlös i den bästa av alla världar. De kommer från antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977]). Med dem menar han det som är den föreställning som formar hur vi betecknar världen och gör den betydelsefull.

En fallen ek i Wanås skulpturpark

Utan ord kan vi bara förnimma världen, men inte beskriva den. Det betyder att orden ger oss distans till det vi upplever, samtidigt som de formar hur vi upplever den. Orden är viktiga och om en skog beskrivs med orden ”skönhet” eller ”bonitet” visar hur vi upplever den. Människan är genom sitt språk därför den enda arten som kan skapa distans till den värld som hon lever i. Det är ur det mentala avståndet som hon kan förändra hur hon beter sig. Men det är också därigenom som upplevelsen av att vara främmande i världen kan uppstå. Axiomet eller postulatet förmår inte att beskriva hur hon upplever sin miljö.

Språket är en relativt ung förmåga. Antropologer beräknar att det skedde en förändring för cirka 40000 år sedan. De utgår från gravar som har hittats som talar om föreställningar kring döden. (Se till exempel Dunbar, 2023 hur religioner har utvecklats och förändrat vår föreställningsvärld).

Språket gör oss medvetna (Damasio, 2012). Därigenom kan vi förmedla våra upplevelser till andra och jämföra dem med andras, vilket skapar en gemensam föreställningsvärld. För att upprepa Rappaports begrepp så lär det oss att se skillnader (det som har betydelse) och likheter (det som gör det betydelsefullt). (Se Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste.) Kulturen lär oss på vilket sätt vi ser skillnader mellan de olika tingen i vår miljö och vilka som liknar varandra och inte.

Här påverkar teknologin. För att ge ett tydligt teknologiskt exempel så har de utifrån DNA heter det ”tornseglare” och inte längre ”tornsvala”. Svalor och seglare har utvecklat liknande attribut genom att de har delat habitat, men seglarna är närmre släkt med kolibrir än med svalorna. De får därför en ny beteckning som är besläktad med den äldre för att visa på samhörigheten med tidigare benämning, samtidigt som avslutet visar på likheter med andra arter.

Maggie vilar i solen.

Min tanke innan jag försvann in i begreppens och kulturens värld utgick från ett citat från artikeln ”Historical landscape structure affects plant species richness in wet heathlands with complex landscape dynamics” (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010). I sin undersökning visar de på svårigheterna att se hur förändringarna i torvlandskapet har förändrats och framför allt hur det har påverkat artsammansättningen. Men förändringarna över tid är svåra att bedöma, vilket gör att de inte kan bedöma om det finns en utdöendeskuld eller inte i de undersökta områdena.

An underlying effect of fragmentation is the delay with which some populations may suffer local extinction following the onset of the fragmentation process. This temporal distance between frag- mentation (cause) and extinction (effect) may lead to an erroneous evaluation of species sensitivity to habitat fragmentation (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010:97)

Så trots att de har långa listor på enskilda arter och deras sammansättningen, att de har utgått från kartor från olika perioder över 250 år, så står de där med en massa data utan riktigt kunna bevisa vad som sker. Vad de däremot kommer fram till är att fragmenteringen och kolonialiseringen av av arter har skapat en obalans emellan de olika arterna. Det, påstår de, kommer ta tid att nå den igen.

Konturerna av en nedbruten björk som nu ger näring till floran.

Om historien med sköldpaddan stämmer eller inte vet jag inte. Men den berättar om skillnaden mellan människan och sköldpaddan. Förvisso anpassar den sig till omständigheterna genom att den numera simmar över Atlanten istället för en bäck, men den har fortfarande samma oförargliga beteende som den en gång hade för miljontals år sedan. Människan har en vidunderlig förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. Språket är en del av den genom att den medger möjligheten att kommunicera och jämföra upplevelser. Därmed kan hon också manipulera den till sin fördel på ett sätt som inte är möjligt för andra arter.

I detta har hon upptäckt sin förbindelse med den omgivande miljön och förstått sin skuld som hon har till skapelsen. När påbörjas avbetalningsplanen?

Referenser:

Cristofoli, Sara; Monty, Arnaud; Mahy, Grégory. (2010). Historical landscape structure affects plant species richness in wet heathlands with complex landscape dynamics. Landscape and Urban Planning. Vol. 98:2, ss. 92-98. https://doi.org/10.1016/j.landurbplan.2010.07.014

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Dunbar, R. I. M. (2023). Om religionernas uppkomst. Stockholm: Fri tanke

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Hylander, Kristoffer; Ehrlén, Johan (2013). The mechanisms causing extinction debts. Trends in Ecology & Evolution. Vol. 28:6, ss. 341–346. https://doi.org/10.1016/j.tree.2013.01.010

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Rumpf, S.B., Hülber, K., Wessely, J. et al. Extinction debts and colonization credits of non-forest plants in the European Alps. Nat Commun 10, 4293 (2019). https://doi.org/10.1038/s41467-019-12343-x

Vägleds miljöpolitiken av gudsfruktan?

Skogsrenen minskar i Brittiska Colombia. De lever i de södra delarna och är beroende av äldre skog där lavar växer på träden. De gör att de överlever senvintern. Men är det tillgången på lavar som är skälet till att de minskar? Snarare verkar det vara på grund av pumorna som kommer allt längre in i skogarna. Det i sin tur kan bero på att pumorna följer svartsvanshjortar. Hjortarna föredrar gläntorna och kanten av skogarna. Dessa utökas på grund av att skog avverkas vilket gör att de äldre skogarna blir mindre, men också uppdelade i mindre områden. (Kinley & Apps, 2001).

Låt oss beskriva det tekniskt först. Ett system består av en mängd olika noder som är sammankopplade. Emellan dem finns det återkopplingsloopar. Förändras förutsättningarna i en återkopplingsloop kommer det att påverka andra delar av systemet. Enkelt uttryckt: handlingar får konsekvenser.

Som vi märker i det lokala exemplet från Brittiska Colombia påverkas skogsrenen indirekt av skogsindustrin men direkt på grund av att pumor kommer in i området. Det beror på att skogsavverkningar har gjort att kantzoner har ökat. Eftersom svartsvanshjortarna föredrar gläntor fungerar den djupa skogen som en buffert, så att pumorna inte når skogsrenarna. Men när hjortarna kan utöka sitt område genom skogsavverkning, följer pumorna efter och de i sin tur dödar skogsrenarna som inte är lika skygga som hjortarna.

Marsfjällens naturreservat

Ekosystem är komplexa. Förändringar i systemet kan påverka vissa arter positivt. Svartsvanshjorten och puman får genom skogsavverkningar och hyggen större områden att röra sig i, medan skogsrenen trängs i allt mindre. Det är ett lokalt exempel. Andra exempel påverkar på en global nivå och sällan kan man peka på en enda faktor utan det är en ansamling av faktorer som får de globala effekterna.

Komplexiteten gör att de enskilda delarnas påverkan kan ifrågasättas. Dessutom kan påverkan vara positiva i ett perspektiv, medan det är negativt ur en annan. Exemplet med äldre skog kontra ung skog är intressant då den unga skogen fångar upp koldioxid, medan den äldre inte gör det i lika stor utsträckning. I den äldre skogen finns vissa arter som inte finns i den yngre skogen, som till exempel de lavar som skogsrenen är beroende av i slutet av vintern.

Den förenklade slutsatsen i min framställning är framför allt hämtad ur boken Corridor Ecology: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation (Hilty et al., 2019). Kinley och Apps artikel ”Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou” (2001) lyfter snarare faktorer som påverkar skogsrenens överlevnadsmöjligheter. Skälet till att jag nämner det är att komplexiteten i ekosystemen gör att man snarare talar om faktorer som kan påverka, snarare än att peka på en tydlig orsakskedja. Korrelation och kausalitet är inte det samma.

Marsfjällens naturreservat

Här i inläggets nästa del vill jag koppla samman resonemanget med Anders Gustafssons ledaren i ATL ”Apokalypsen som ställdes in” (2024) och det filosofiska verket Das Prinzip Verantwortung : Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (Jonas, 1995 [1979]), Ansvarets princip: Försök till en etik för den teknologiska civilisationen.

Vi inleder med Hans Jonas som pekar på att då människorna var få kunde de förstöra förutsättningarna för sin överlevnad lokalt, men det påverkade inte människan globalt. Idag är det inte så. Den teknologiska civilisationen omspänner hela jorden och de samlade handlingar påverkar även dem som är minst del av den. Eftersom effekterna av handlingarna, menar Jonas, kan få globala destruktiva konsekvenser krävs ett nytt tänkande och det tänkandet behöver grunda sig i en försiktighetsprincip som vägleds av fruktan.

Kärnkraftsförvaringen är det tydligaste exemplet där vår konsekvenserna av vår civilisations energibehov skapar avfall som påverkar civilisationer om 10000 år. Vi är oförmögna att tänka i de tidsrymderna eftersom vår föreställningsförmåga endast är kopplad till den kultur som vi lever i dag. Vi kan även vända på perspektivet och blicka bakåt. För 10000 år sedan inleddes den yngre stenåldern och jordbruket började sakta bli en del av människans tillvaro. De kunde inte föreställa sig de konsekvenser som överskottet från odlandet en dag skulle få.

Detta fordrar, skriver Jonas, en ny typ av ledare, då de måste se till ett vidare tidsperspektiv och effekterna av deras beslut kommer de inte heller att se. Läs Isaac Asimovs Stiftelsetriologin (2019) för att få ett fiktivt perspektiv på vad det kan innebära.

Jonas tänkande fick en enorm kraft, framför allt i tysk miljödebatt. Många intressegrupper som Greenpeace och andra har använt sig av skrämseln och det har fått resultat. Försurningen från industrin som dödade skogar har minskat genom miljöopinionen. Miljölagar skapas för att betvinga industrin att minska utsläppen. Det finns en större förståelse för att vi lever i en global värld och att våra handlingar får konsekvenser.

Frågan är dock vilka konsekvenser handlingarna kan få och vilka är önskvärda? Frågan måste diskuteras. FN:s Globala mål för utveckling är ett försök till att skapa överblick i denna sammansatta fråga.

För Jonas handlade dock inte om fruktan som i att vi inte ska våga göra något alls. Det handlade om att vara medveten om att de beslut som fattas kommer att få konsekvenser och att fruktan skulle göra beslutsfattarna försiktigare. Det hela grundar sig trots allt i att vi inte kan veta.

Vad Jonas framför allt pekar på är att vi också måste gå mot ett samhälle som måste fordra en högre kunskap hos beslutsfattarna.

Marsfjällens naturreservat

Vi för ihop komplexiteten med Hans Jonas idéer om fruktans etik som vägledare för politiken och låter det illustreras med ATL:s ledarskribent Anders Gustafssons artikel ”Apokalypsen som ställdes in” (2024).

I den pekar han på nyhetsflödets alarm, där ord som ”ekologiskt Armageddon” (Silverberg, 2017) förekommer. Armageddon är det slutgiltiga slaget mellan gott och ont. Apokalyps syftar också på en undergång. Orden förekom efter forskare talade om ”den stora insektsdöden” och undergången påstods vara nära.

Allmänheten lyssnade på larmet. Inte undra på det, insekter spelar nyckelroller i våra ekosystem och bidrar starkt till olika ekosystemtjänster och utgör föda för andra djur. (Gustafsson, 2024)

Men, fortsätter han, det finns annan forskning som talar för att visserligen minskar vissa insekter i mängd, medan andra faktiskt ökar. Ny forskning, skriver han, visar att i Sverige finns det mycket som tyder på en stor ökning. Det är dessutom resultatet av forskning som trodde att deras forskning skulle bekräfta det som tidigare forskning hade kommit fram till; men de kom fram till motsatsen.

– Resultatet är ganska tydligt. Vi kan inte se någon minskning överlag. På en plats – Alnarp i Skåne – har insekterna till och med ökat, säger Mattias Jonsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som har lett studien. (Johansson, 2024).

Exemplet pekar på komplexiteten i och mellan olika ekosystem och framför allt hur forskning ständigt pågår. Journalistiken sprider dels forskningen, men den som lyfts fram ska fylla syftet att locks läsare, vilket gör att negativa resultat lyfts fram och med alarmistiska rubriker.

Lingonris och ljung växer upp ur den nedbrutna björkstammen.

I detta finns det dock ett problem och det handlar om den högre kunskapen. Den kunskap som krävs för att förstå komplexiteten blir alltmer specialiserade, oöverblickbar och därmed svårare att ta till sig. Den kräver utbildning och att vara insatt i det kräver lång inlärning. Våra politiker väljs inte för deras kunskap utan för hur väl de tilltalar oss. Förvisso har de tjänstemän som ger dem kunskap, men för att kunna ta till sig den krävs förmågan och tiden att ta till sig den.

Det är här populismen blir den stora fienden, eftersom folkets röst kräver förenklingar. Dessa kan yttra sig i ord som att ”katastrofen är nära” och skriver Gustafsson (2024) ”[a]larmistisk nyhetsrapportering kan väcka stort engagemang”. Men, varnar han, ”när den utlovade apokalypsen skjuts på obestämd framtid lär folk till slut sluta att lyssna på larmen”. Många slutar att bry sig.

Avslutningsorden i detta långa inlägg, som hade kunnat fortsätta, är att vår kunskap växer. Vi lär oss mer och mer om vår omvärld och att vi upptäcker komplexiteten. Kunskapen om att vi som kollektiv påverkar blir större, men vi vet inte vilka konsekvenser som det får. Att se till enskildheter är nödvändigt, men det gör också att vi förlorar blicken för helheten. Vårt samhälle kräver högre kunskap, vilket banar vägen för experterna. Men experterna är dåliga samhällsledare. De kommunistiska samhällena illustrerar väl vad som sker när ingenjörstänkandet ges företräde.

Så jag vill vända på det och säga att vårt samhälle kräver visare ledare. För i det komplexa finns det inga enskilda och enkla svar. Därför tror jag på Jonas ord om att fruktan är en god vägledare.

Ord som ”apokalyps” och ”armageddon” har använts i debatten. Det är kristna uttryck. Så låt oss påminna oss om ett annat kristet uttryck som kan vägleda och det är det numera föraktade uttrycket ”gudsfruktan”. Enligt de kristna är Gud allsmäktig och det ska vi frukta och det samtidigt som vi också måste våga tro på Guds kärlek. Det är utifrån dessa två motsatsord som vi måste handla. Det är också ur det som visdomen härstammar.

Referenser:

Asimov, Isaac (2019). Stiftelsetrilogin. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur

Gustafsson, Anders (2024). ”Apokalypsen som ställdes in”. ATL. Publicerades 240823 [hämtad 240824].

Hilty, Jodi A.; Keeley, Annika T.H.; Lidicker Jr, William Z.; Merenlender, Adina M. (2019). Corridor Ecology, Second Edition: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation. Washington DC: Island Press

Johansson, Roland (2024). ”Ingen insektsapokalyps i Sverige”. GP. Publicerad 240813 [hämtad 240824]

Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp

Kinley, Trevor A.; Apps, Clayton D. (2001). Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou. Wildlife Society Bulletin, 29:1, ss. 158–164.

Silverberg, Josefin (2017). Extrem minskning av insekter – ”alarmerande upptäckt”. Aftonbladet. Publicerad 171021 [hämtad 240824]

Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt

Föräldrarna klagade och ville få giftermålet hävt. Det var på 1620-talet och deras dotter hade gift sig med Bengt, en rik änkeman. Problemet var att deras dotter fick göra manssysslorna i hans hushåll, medan han höll sig till kvinnosysslorna, som att mjölka korna. Det skulle enligt dåtidens kultur en man inte syssla med. Det var att degradera sig. Domkyrkokapitlet höll med föräldrarna om det olämpliga och tillät dem att skiljas. (Sandén, 2015).

Att det var kvinnorna som skötte mjölkningen var en uppdelning som fortsatte i Sverige fram tills den stora urbaniseringen på 1920-talet. Tidigare hette det ”deja” och sedan ”mejerska”, men under industrialiseringen och centraliseringen av mjölkbranschen försvann de kvinnliga beteckningarna och den manliga yrkestiteln ”mejerist” tog över. (Sommestad, 1992).

Detta tänkande skiljde sig från USA där de svenska emigranterna inte mötte denna yrkesuppdelning. Där höll männen i mjölkningen, men där så var också mejeribranschen tidigt en del av industrialiseringen. (Sommestad, 1992).

Industrialiseringen förändrar synen på djuren. Under 1920- och 1930-talet pågår en enorm förändring av jordbruket i Sverige. Man rationaliserar och centraliserar. I en uppsats Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939–1943? (Redemo, 2017) visar jag att under sju år, från 1938 till 1945, försvann 12 mejerier i Skaraborg i moderniseringens namn.

Per Kirkeby skulpturen i Wanås.

Det var en ny tid och man ville bort från det förlegade och bakvända. I mina anteckningar citerar jag en riksdagsmän och konsulenter som yttrade sig på Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening: Riksdagsman A.S. Fält uttrycker följande: ”När jag övergick från industrin till jordbruket, hade jag lärt mig organisationens betydelse. Jag kunde icke fatta efterblivenheten bland jordbrukarna i fråga om tillvaratagandet av deras intressen.” Riksdagsman J. Onsjö säger följande: ”Om jordbrukarna skola kunna hävda sin ställning, så måste de begagna sig av den moderna tidens medel. /…/ [D]et som nu sker i jordbrukets historia, det liknar det som skedde, då byalagen sprängdes och skiftesreformen genomfördes. Den reformen var av grundläggande betydelse för hela vårt ekonomiska liv.”Angående organisering påpekar konsulent Bohman: ”Detta är den enda kontentan, som jordbrukare, vilken är med sin tid, kan komma till idag.”

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

I Lena Sommestads avhandling Från mejerska till mejerist (1992) talar hon om en maskuliniseringsprocess som pågår i det svenska samhället där män tar över flera av de kvinnliga yrkena. Det jag fokuserar på är hur naturen glöms bort och tekniken tar över. Så till exempel beskrivs restaureringen av Vedums Andelsmejeri i Skara-Postens artikel ”Vedums andelsmejeri är nu hypermodernt”(1940) med fraser som: ”Exteriören gör ett funktionalistiskt och rationellt intryck.”I texten skriver journalisten: ”Man kan emellertid genast konstatera att allt är ultramodernt, flott och stiligt, och det är rostfritt i största möjliga utsträckning.”

Vad vi ser är hur Sverige ”rationaliseras” och ”effektiviseras” för att tåla moderniseringen. I ett annat inlägg har jag tagit upp hur det sker liknande saker i skogen, se Ta bort de gamla flottlederna. Idag tar vi det för givet. Det är ett normalt sätt att tänka för oss.

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

Det är här jag vill återvända till vad jag skrev om i lördags Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig. Läs gärna den texten först för att förstå det fortsatta resonemanget.

Kort är dock att kulturen formar hur vi upplever världen. När vi föds har vi en kognitiv disposition så att vi ska kunna anpassa oss till livsbetingelserna som vi kommer att möta. Då alla miljöer är annorlunda finns formas vi efter den miljö som vi växer upp i, vilket gör att den blir helt naturlig för oss. Vi bildar ”kartor” för hur världen fungerar som sedan vägleder oss (se Damasio, 2012 & Clark, 2016). Det är också därför som domkyrkokapitlet går med på skilsmässan på 1620-talet utifrån föreställningen (kartan) att en man som vill mjölka kor är inte sund.

Vad vi ser i föreställningen att kvinnor sköter korna och männen fälten är att man tänker och formar sin värld utifrån naturen. Människorna kategoriserar naturen utifrån kulturella beteckningar och på så sätt blir den betydelsefull (Rapport, 1988), se Vågar vi tro på en högre mening? Vi kanske måste för en tydlig förklaring av begreppen. Detta är inte bara typiskt för 1600-talets Sverige utan för människans tillvaro tills brottet som skedde med upplysningen, industrialiseringen och sedan ökade med urbaniseringen.

Jan Svenungsson den åttonde skorstenen i Wanås.

Genom att vi blir allt mer främmande för naturen, så försvinner också de värden som förknippades med naturen. De heliga lundarna blev ekar till skeppsbygge, älvarna som gav fisk formades till flottleder och i trädgården planterar vi främmande arter för deras skönhet utan att se dem som en del i ett ekosystem. Ekologen Paul Shepard menar till och med att det påverkar vår intelligens negativt i boken Thinking animals: animals and the development of human intelligence (1998[1978]).

Om vi ser till hur vår kognition anpassar sig till den faktiska miljö och kultur som vi lever i menar jag att han har en poäng. Den teknologiska miljön är formade efter människans behov och anpassad efter hennes förmåga. Den kan vara komplicerad, men den är inte komplex. Den kräver inte ett möte med det ”andra”, det som inte är oss.

Det vilda väcker våra instinkter och kräver en förmåga att anpassa oss efter det okontrollerbara. Det handlar inte om strömtillgång eller om det finns trådlöst. Vi måste kommunicera med en natur som inte förtydligar och tillrättalägger utan som kräver vår uppmärksamhet och förmåga till slutledning. Men vi vet inte om slutledningen är rätt, då det inte är något program som startar eller en buss som kommer i tid. Vi fortsätter vår vandring i det vilda med vetskapen att det fungerade för stunden och vi får se om vår erfarenhet kan bli till en lärdom.

Så för att sammanfatta och avsluta så ser vi hur Sverige har moderniserats och är urbaniserat. Föreställningar om att vissa yrken endast skulle utföras av ett visst kön har övergivits. Att slika föreställningar har försvunnit är inte negativt, men de talar också om en förlust och det är att vi inte längre ser naturen som en symboler som berättar för oss om vårt samhälle. Våra föreställningar kommer från maskinen och teknologin och det gör att vi tappar kontakten med naturen.

Ännu har vi rötter i det förgångna. Min mormors farmor var mejerska. Men hur många minns hur nära landsbygden är i svensk historia? Vad sker när vi blir alltmer främmande för naturen och det som inte kan kontrolleras? Vi kanske helt enkelt blir dummare och förlorar den visdom som endast kan vinnas genom att leva i det komplexa, där livserfarenheter görs, vilka är smärtsamma, men som man också kommer över, då överlevnaden kräver det.

Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt. Genom att överlämna oss till teknologin, samtidigt som vi förlorar naturen, riskerar våra själar. Det är jag övertygad om.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Sandén, Annika (2015). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. 2. uppl. Stockholm: Atlantis

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Sommestad, L. (1992). Från mejerska till mejerist. Lund: Arkiv förlag.

Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig.

Vi går över bron över Långselet och är därefter inne i Marsfjällets naturreservat. Det duggar och det är skönt att vandra i.

Nedanför fjället löper en urskog som under 300-400 år inte har varit påverkad av brand. Jag såg fram emot att få se hur det ser ut i denna urskog och om den hade skiktats naturligt. Jag hade nämligen Lars Lundqvists, docent i skogsbruk vid SLU, ord i huvudet att få skulle känna igen en urskog. Jag ska erkänna att han har rätt.

Långselet. Naturreservatet börjar till höger i bild.

Vi gick långsamt. Ständigt gick det uppåt. Då vi vandrade var det inte tid att kunna betrakta skogen omkring oss, däremot lät jag blicken söka sig runt omkring mig, medan jag aktade mig för att inte snubbla.

Det som förvånade mig var att det var ganska brett mellan träden, då jag trodde att de skulle växa tätare. Inte heller såg jag någon tydlig skiktning. Kanske behövde jag ge mig djupare in i skogen? tänkte jag. Men det var det inte tid med nu. Vi hade ju vårt mål för dagen, att nå Blerikstugan.

Typiskt för hur det såg ut längs leden upp mot Blerikstugan.

Just detta att inte veta vad jag ska titta för, slår mig ofta. Men det som också slår mig är hur många föreställningar som vi har, vars giltighet vi inte kan bedöma. Hans, som skriver Liv i fri luft, pekar alltid på känslan, men jag tvekar och skälet till att jag tvekar blir förhoppningsvis tydligt i inlägget.

Vad vi uppfattar och hur vi uppfattar det har jag återkommer till i mina inlägg kring antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977] undersökning av skillnaden mellan kultur och natur, se till exempel inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Här vill jag peka på det inre maskineriet i oss som medger och formar hur vi blir medvetna om världen. Skälet är att vi ser inte verkligheten som den är. Om skogen vi gick i var urskog eller inte bygger på definitioner som är skapade i ett samhälle där slika beteckningar anses vara viktiga. I andra samhällen är det andra delar som styr.

Låt oss påminna oss om Aiskylos drama Agamemnon. Där dödade kungen Agamemnon en hjort i Artemis heliga lund medan de väntade på gynnsamma vindar till Troja. För att blidka gudinnan Artemis var han tvungen att plikta med sin dotter Ifigenias liv. I vårt samhälle är inte skogar tilldelade gudar utan man rättfärdigar skyddet utifrån den biologiska mångfalden.

Så när Marsfjällets naturreservat utökades med den västra delen Daevnie, så beskrivs det på följande grunder i beslutsunderlagen:

Syftet med naturreservatets utökade del Daevnie gäller enligt beslut för Marsfjällets naturreservat (dnr 11.121-2431-86, se bilaga 2) med tillägg att syftet också är att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer i form av våtmarker, sjöar och vattendrag samt värdefulla livsmiljöer och biologisk mångfald knuten till områdets naturtyper. Syftet är också att vårda och bevara värdefulla livsmiljöer och den biologiska mångfalden knuten till kulturlandskapet, som också bidrar till områdets upplevelsevärden. (Länsstyrelsen Västerbotten, 2018:2)

De pratar om ”värdefulla naturmiljöer” och ”upplevelsevärden”, inte om skönhet. Detta är ett väldigt teknokratiskt sätt att uttrycka sig och det betecknar hela vårt samhälle i stort. Även de många forskningsartiklar som jag hänvisar till i mina inlägg bygger på detta tänkande.

Ute på myren

Frågan är vad som sker med oss om vårt sätt att inhämta kunskap sker med dessa kvantitativa metoder?

Låt mig återgå till platsen där vi gick. Jag såg framför allt granar och jag tänkte på att jag inte såg särskilt långt. Så skiktningen fanns där. Det var ingen odlad och planerad granåker. Jag använder ord som ”skiktning”, ”odlad”, ”planerad” och ”granåker”. Vad vi ser är hur min upplevelse är väldigt mycket i mitt huvud, snarare än en direkt uppfattning av vad jag såg. Jag jämför med det som jag är van vid och det jag nu ser medan jag går där.

Låt mig nu bli teknokratisk.

Människans förmåga, som vi delar med många andra djur, är vår förmåga att bearbeta information i huvudet. Det gör att vi också avlägsnar oss från nuet. Andra organismer reagerar på retning. Det är automatiska reaktioner på en stimuli. Människor har kvar dem och de är kopplade till reptilhjärnan. Men i det limbiska systemet och framför allt i hjärnbarken formas minnen och vi medges också förmågan att resonera med det som vi upplever.

I A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) beskriver filosofen Nicholas Humphrey utvecklingen med en illustration (se nedan). Vi ser tre olika stadier där a är en organism som endast reagerar på retningen. Det är ett återkopplingssystem där signalen går upp till en slags medvetandecentral som gör att organismen reagerar på retningen. I b ser vi hur en ny process påbörjas där organismen börjar få ett minne som gör att den kan lära sig. I en liknande situation kommer den att reagera som den lärde sig förra gången.

C är människan där medvetandet, alltså det vi uppmärksammar, enligt Humphrey, har lämnat väldigt mycket det utanför och istället har lärt sig hur hur hon kan reagera, men också hur hon kan förändra sig beteende. Mina funderingar kring det jag såg är typiskt för denna återkopplingssystem, där jag endast ser några iögonfallande ting som jag sedan jämför med tidigare föreställningar.

 Humphrey 1999:175

Vilka fördelar leder det här till ur ett evolutionärt perspektiv? Jo, vi behöver inte ta in all informationen som kommer till oss utan vi är formade och formar vilken information vi tar in. Det gör att vi kan bearbeta informationen och agera på viss information, men ignorera det mesta. Vår hjärna är en förutsägelsemaskin, skriver filosofen Andy Clark (2016), vilket innebär att vi kan anpassa oss till vårt förkroppsligade och situationella medvetande. ”In this way, the vision of the ever-active predictive brain dovetails elegantly with work on the embodied and situated mind.” (Clark, 2016:269).

Hur ska vi förstå det här? Jo, i stort sett allt av det som vi upplever, föreställer oss och tycker är format av vår kultur. Enligt neurologen Antonio Damasio (2012) föds vi med dispositioner för hur vi som art uppfattar världen. Sedan utvecklar vi kartor som gör att vi vet hur vi bör agera i olika situationer eller uppfatta olika saker. Kartorna ingår i den korta återkopplingsloopen.

Ett av dessa naturens konstverk

Eftersom vi föds med dispositioner för hur världen fungerar och vi skapar kartor för hur vi bör bete oss i vår miljö, formas eller konstrueras vårt jag socialt.

Det viktiga att förstå är att vi inte väljer detta, även om det är möjligt att delvis förändra vad vi uppfattar. När jag började intressera mig för fåglar upptäckte jag att det inte bara fanns gråsparvar utan också pilfinkar i buskarna. Jag upptäckte att näktergalen gillar buskage medan buskskvättan öppna fält. När jag började lära mig om skogen, lärde jag mig skillnaden mellan urskog och produktionsskog. Jag lärde mig att de där vackra höga furorna var resultatet av planteringar och inte naturliga tillfälligheter.

Det jag vill understryka är att våra upplevelser framför allt sitter i våra huvuden. De är föreställningar.

Vart leder detta då? I många riktningar, varav jag här avslutningsvis vill fokusera på en punkt även om jag vill framföra så mycket mer.

Den punkten är att om vi lär oss om vår värld enbart utifrån det teknokratiska perspektivet kommer det forma hur vi upplever vår omvärld. Ord som skönhet försvinner och istället motiveras skyddet av ett område utifrån listor av vilka organismer som är där. Det finns kulturer där värdet ses som något inneboende i tingen, men i det teknokratisk är värdet endast en fråga om förhandling och till syvende och sist ett slags köpslående.

Och, jag vill än en gång understryka detta, det blir det enda naturliga, då vi har formats till att uppfatta världen så. Mina funderingar längs med vandringen skiljer sig från hur någon annan uppfattar det, men likväl följer vi markeringarna på den utstakade leden. Från den avviker vi inte.

Henrik Håkansson The Reserve från Wanås skulpturpark.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Länsstyrelsen Västerbotten (2018). Beslut om utökning av naturreservatet Marsfjället, utökad del Daevnie, i Vilhelmina kommun. Ärendebeteckning
511-2849-2017.

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Stressen leder henne till att bära gevär

Hon går med ett gevär på ryggen när hon besöker sina får. Till hagarna får hon ta sig med bil. Med sig har hon även en stor vit pyrenéerhund. Det är en herdehund som vaktar flocken mot rovdjur. Geväret bär hon med sig sedan hon fick höra på Länsstyrelsen att ”[d]et var en god idé”. Hon och hennes man har ännu inte byggt ett rovdjursstängsel, men är på väg. Själv har hon inte upplevt en rovdjursattack, men känner ändå stor oro, vilket är skälet till att hon bär gevär.

Även om de inte drabbats av angrepp så tar oron mycket av lusten från djurhållningen.

– När de går hemma på vintern så stålsätter man sig varje morgon man går ut för att något kan ha hänt, och likadant varje gång man kommer upp hit. Det är inte lika roligt längre. Så vi kommer att dra ner och inte ha så många. (Dahlberg, 2024)

Artikeln heter Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024) och även om jag kan reagera på ordvalet ”tvingar” så finner jag den mycket intressant. För vad den berättar om är något som många väldigt många fårägare känner igen sig i (se Zahl-Tanem et al., 2020; Flykt et al., 2022). De talar om brist på kontroll och maktlöshet, funderingar på att ge upp, problem med sömnen.

I artikeln “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region (Flykt et al. 2022) undersöker forskarna fårägarnas upplevelser med begreppet rädslans ekologi (ecology of fear). Det bygger i grunden på upptäckten att landskapet i Yellowstone förändrades efter vargar återintroducerades. I grunden handlar det om att i ett landskap utan rovdjur ökar betestrycket från bytesdjuren, vilket förstör delar av ekosystemet. Är rovdjur närvarande är bytesdjuren vaksammare och rör på sig oftare.

Läs boken The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (Eisenberg, 2010) för en djupare förståelse eller mitt inlägg Nog fan tänker vi inte som ett berg för en ytlig introduktion.

Långselet

Flykt et al. (2022) vill inte kalla det för rädsla utan beskriver det snarare som stress. Skälet är att rädsla bygger på negativa känslor.

The use of stress instead of fear is because the concept of stress in psychology encompasses a wider variety and blends of vaguely defined negative emotions. (Flykt et al. 2022).

Stress, skriver de, är ett tillstånd som skapas då vi upplever ett hot (”threat”) mot det som vi vill uppnå och det kan göra att vi förändrar vår livsföring.

[J]ust as the wild prey, humans may respond to the mere presence of wolves with changes in behaviour, vigilance (cognition), heart rate, and other physiological responses. (Flykt et al., 2022).

Det viktiga är att tänka på att stressen även kan handla om vetskapen att det kan finnas varg i närheten. Det handlar därför inte enbart om egna upplevelser. Däremot kan stressen öka genom att ett tassavtryck upptäcks i närheten.

Borkafjället i bakgrunden.

Zahl-Tanem et al. (2020) undersökte skillnader i upplevd stress i Norge. De nämnet flera faktorer som påverkar stressnivån. En som är intressant är den ekonomiska situation hos fårägarna. Har man anställda som tar hand om fåren, minskar det stressen, liksom om man har en högre inkomst.

Det ekonomiska är intressant, då fårägare som lider av en rovdjursattack blir ekonomiskt kompenserade av staten. Detta berättar om att det främst inte är ekonomin utan snarare de mentala påfrestningarna. Flykt et al. talar om stressen som uppkommer i att inte kunna skydda sina får. Att det ekonomiska inte är det som avgör ens tolerans av rovdjur är återkommande i forskningen (se till exempel Naughton-Treves, Grossberg & Treves 2003)

Skälet till att Flykt et al. talar om stressens landskap är att upplevelsen påverkar inte bara deras inre tillstånd utan det får dem att agera i landskapet. Kvinnan i artikeln går runt med gevär och herdehund. Hon begrundar att sluta med att bedriva fårskötsel. Detta i sin skulle få betydelse på landskapet då hagarna skulle växa igen om betningen upphörde, vilket i sin tur skulle påverka biologin eftersom insekter skulle förlora livsrum. I Norge byter vissa fårägare till nötboskap eller grisar (Zahl-Tanem et al., 2020) vilket också förändrar hur landskapet på grund av hur korna betar eller att grisarna bökar upp jorden.

Detta är skälet till att man talar om en rädslans ekologin eller i det här fallet om hur stressen påverkar ekologin. Den inre stressen leder till beslut som får konsekvenser för den lokala ekologin.

Girifjället i bakgrunden och Rissjön nedanför slänten.

Vad vi ser är alltså hur närvaron av rovdjur påverkar landsbygden på ett sätt som den inte har gjort på flera decennier. Här har jag tagit upp fårägare, men många jägare är kritiska på grund av hur deras tillgång på byte förändras. Handlar det om en fråga om folks livsstil?

Det känns fel att beskriva det som en fråga kring ”livsstil”. Det är att förringa upplevelsen då det låter som att det bara är att byta, likt en gång var jag punkare och nu är jag syntare.

Det här är människor som på olika grunder lever med djur och det levnadssättet påverkas av politiska beslut. Dessa har dessutom inte gjorts genom nationella demokratiska omröstningar utan är konsekvenser av att tillhöra EU, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen. I Norges fall handlar det om en anslutning till Bernkonventionen 1979 och Konventionen om biologisk mångfald 1992 (Zahl-Tanem et al. 2020), vilka Sverige är anslutna till genom att vi blev medlemmar i EG.

En ljungpipare som lockar för att leda bort rovdjuren från deras ungar.

Jag tror att det är få som i grunden är emot dessa konventioner. Vi är alla för biologisk mångfald. Självklart ska miljön räddas. Men då är det lätt att missa att detta också har ett pris. Levnadssätt påverkas.

Jag väljer att stanna här, då jag har skrivit långt nog.

Det är inte första gången som jag reflekterar kring dessa frågor och jag kommer att återkomma till dem. Mitt mål är att begrunda detta utifrån bland annat utifrån filosofen Hans Jonas som jag har läst medan jag vandrade i år.

Referenser:

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 240809].

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Flykt, Anders; Eklund, Ann; Frank, Jens; Johansson, Maria. (2022). “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region. Frontiers in Ecology and Evolution. Volume 10. https://doi.org/10.3389/fevo.2022.783035

Naughton-Treves L, Grossberg R, Treves A (2003). Paying for tolerance:
rural citizens’ attitudes toward wolf depredation and compensation.
Conservation Biology. 17:1500–1511

Zahl-Tanem, A., Burton, R., Blekesaune, A., Haugen, M. S., and Rönningen, K. (2020). The impact of wolves on psychological distress among farmers in Norway. Journal of Rural Studies. 78, 1–11. doi: 10.1016/j.jrurstud.2020.05.010

Så var det hermeliner där

Fjällabben gillade inte vår närvaro. Denna måsliknande rovfågel skränade och varnade medan den flög framför oss. Vi befann oss nu på kalfjället. Det var bara vi. Vidderna sträckte ut sig. I fjärran flög en jaktfalk. En rödbena berättade om sin närvaro. Flockar av ljungpipare flög upp när vi närmade oss.

Ensamheten och vidderna gör att jag känner mig utsatt. Det är både mäktigt och hissnande att gå där. Aldrig har vi varit så ensamma som under den här vandringen. Endast vid Marsfjällskåtan större vi på en far med sina barn. Han hatade att tälta men gjorde det för sina barn. Det förlåter att han använde veden som endast är till för dem i nöd.

Vid Marsfjällskåtan

Under vandringen runt Marsfjällen upplevde jag ofta på denna märkliga känsloblandning av frid och fruktan. Kalfjället som täcktes av moln, blåsten och att på sina ställen var det ganska dåligt med markeringarna. Frågan om jag verkligen klarar det här kommer i olika tonlägen och sedan översvall av lycka då jag inte alls var vilsen, måste upplevas.

Uppå på kalfjället på väg mot Marsfjällskåtan

Vi vandrade inga långa sträckor utan höll oss något över milen. Maggie är över tio år. Hon har delvis problem med ryggen så hon får inte överanstränga sig. Därför hade vi bestämt att vi inte skulle gå hela vägen från Kittelfjäll till Fatmomakke och därifrån gå norrut till Borkasjön.

Från Marsfjällskåtan gick det förr en omarkerad stig, men den finns inte längre med på de nyaste kartorna. Jag var dock inte orolig. Vi håller oss till trädgränsen, sa jag, och vi håller koll på toppen som markerar där vi ska gå ned till broarna. Efter den ska vi gå ned. Kommer vi fram till Djupbäcken har vi gått för långt, men då följer den ned för fjället. Då når vi broarna.

Marsfjällskåtan är i nedre högra hörnet och vi skulle till broarna i övre vänstra hörnet. Toppen vi skulle få syn på är mitt i bilden i övre delen där stigen viker ned.

Min käraste var tveksam, men förslaget var lika bra som något annat, så beslutet fattades att följa min plan. Det var ju bara fyra kilometer.

En upptrampad stig gick in bland fjällbjörkarna. Den följde vi och höll oss högre uppåt för att inte missa höjden. Men kartan och verkligheten är verkligen inte det samma. Dessutom är det svårt att bedöma avstånd och i svårgången terräng är det svårt att beräkna hur långt man har gått.

Mycket på kartan stämde inte och det är alltid ett dåligt tecken. Att gå ovanför trädgränsen var inte heller då lätt då avstånden är svårbedömliga. Vilken är rätt topp som markerar nedstigningen? Nåväl vi hade Djupbäcken som skulle hindra oss från att gå för långt.

Efter någon timme och mer längs med renars upptrampade stigar, fjällvide och sankmark hittade vi till en höjd som måste överensstämma med den på kartan. Vi gick till branten och med kikaren såg jag en av broarna som vi skulle gå över.

Nöjda började vi ta oss med. Det var blöt och stenigt. Inne bland fjällbjörkarna tappade vi åter igen bort oss. Plötsligt hörde jag ilsket tjatter och vände mig om. Hermeliner tyckte att vi störde och istället för att dölja sig grälade de på oss. Självklart tog jag kort på en av dem.

Nästa hermelin var framför stenen till vänster i bild.

Så kom vi fram till Djupbäcken och följde den. Så plötsligt stod en älg där och tittade på oss.

Älgen är mitt i bilden. Djupbäcken till höger.

Med viss möda nådde vi första bron och sedan nästa. Vi lade oss vid Djupbäcken och åt lunch. Några drillsnäppor flög förbi och pickade på stenstranden en bit nedströms.

Djupbäcken

Medan vi låg där i än sol än moln tänkte jag tacksamt på vad vi hade fått se och uppleva. Men jag tänkte också på hur jag hade stressat hermelinerna som inte alls ville ha oss där. Tanken på att förmodligen alla som hade gått där hade gjort det samma störde mig.

Det fick bli mer terrängvandring från där. På myren åt vi mogna hjortron och en ripa flög upp.

Vi var ensamma och det märktes på flera av delarna för även längs de markerade delarna hade det börjat växa igen.

Min käraste på hjortronjakt.

Den där upplevda utsattheten, som jag nämnde i början, är jag inte ensam om. Jag tror inte det i alla fall. För varför skulle annars så många ständigt välja samma vandringsleder? Platsen vid Djupbäcken där vi i ro lutade oss mot våra väskor skulle vara fyllt med folk. Jag minns liknande platser längs Kungsleden eller vid Sylarna där ingen ro i det vackra fanns att hämta.

På kartor i området har det blivit färre med markerade stigar. Borgafjällen vars fågelliv är känsligt har inga markerade leder på de nyare kartorna. Områden blir svårare och jobbigare att vandra och det menar jag är bra. För vi stör djurlivet och sliter på naturen när vi vandrar. Vår närvaro driver bort djuren.

Med detta menar jag inte att vandring endast ska vara för en liten grupp, utan att vissa områden bör vara lättillgängliga, men inte överallt. För om vi inte är i naturen kommer vi att förlora relationen till den. De svårtillgängliga delarna måste få beträdas, för där tvingas man till områden som väcker frågor och känslor som utmanar.

Jag minns ett naturreservat utanför Lerdala, utanför Skövde. Till en början var det stig som sedan övergick i sly. Jag och Maggie fortsatte med kartans hjälp. Det var inget stort område, men upplevelsen av att kanske har vi gått vilse viskar. Detta håller många borta från delar av naturen och det tycker jag är bra.

För dem som dristar sig kommer både gåvor och prövningar att upplevas. För plötsligt efter lera och sörja får man syn på en makaonfjäril som obrydd sätter sig på en tistel och låter mig fotografera.

Efter den leriga nedgången från fjället kom en makaonfjäril och satte sig på tisteln.

Vi behöver vildmark för att djur- och växtliv ska kunna fredas. Alla vackra och majestätiska platser behöver inte ledmarkeras. Jag tycker det är bra att lederna försvinner från många ställen.