Så var det hermeliner där

Fjällabben gillade inte vår närvaro. Denna måsliknande rovfågel skränade och varnade medan den flög framför oss. Vi befann oss nu på kalfjället. Det var bara vi. Vidderna sträckte ut sig. I fjärran flög en jaktfalk. En rödbena berättade om sin närvaro. Flockar av ljungpipare flög upp när vi närmade oss.

Ensamheten och vidderna gör att jag känner mig utsatt. Det är både mäktigt och hissnande att gå där. Aldrig har vi varit så ensamma som under den här vandringen. Endast vid Marsfjällskåtan större vi på en far med sina barn. Han hatade att tälta men gjorde det för sina barn. Det förlåter att han använde veden som endast är till för dem i nöd.

Under vandringen runt Marsfjällen upplevde jag ofta på denna märkliga känsloblandning av frid och fruktan. Kalfjället som täcktes av moln, blåsten och att på sina ställen var det ganska dåligt med markeringarna. Frågan om jag verkligen klarar det här kommer i olika tonlägen och sedan översvall av lycka då jag inte alls var vilsen, måste upplevas.

Vi vandrade inga långa sträckor utan höll oss något över milen. Maggie är över tio år. Hon har delvis problem med ryggen så hon får inte överanstränga sig. Därför hade vi bestämt att vi inte skulle gå hela vägen från Kittelfjäll till Fatmomakke och därifrån gå norrut till Borkasjön.

Från Marsfjällskåtan gick det förr en omarkerad stig, men den finns inte längre med på de nyaste kartorna. Jag var dock inte orolig. Vi håller oss till trädgränsen, sa jag, och vi håller koll på toppen som markerar där vi ska gå ned till broarna. Efter den ska vi gå ned. Kommer vi fram till Djupbäcken har vi gått för långt, men då följer den ned för fjället. Då når vi broarna.

Min käraste var tveksam, men förslaget var lika bra som något annat, så beslutet fattades att följa min plan. Det var ju bara fyra kilometer.

En upptrampad stig gick in bland fjällbjörkarna. Den följde vi och höll oss högre uppåt för att inte missa höjden. Men kartan och verkligheten är verkligen inte det samma. Dessutom är det svårt att bedöma avstånd och i svårgången terräng är det svårt att beräkna hur långt man har gått.

Mycket på kartan stämde inte och det är alltid ett dåligt tecken. Att gå ovanför trädgränsen var inte heller då lätt då avstånden är svårbedömliga. Vilken är rätt topp som markerar nedstigningen? Nåväl vi hade Djupbäcken som skulle hindra oss från att gå för långt.

Efter någon timme och mer längs med renars upptrampade stigar, fjällvide och sankmark hittade vi till en höjd som måste överensstämma med den på kartan. Vi gick till branten och med kikaren såg jag en av broarna som vi skulle gå över.

Nöjda började vi ta oss med. Det var blöt och stenigt. Inne bland fjällbjörkarna tappade vi åter igen bort oss. Plötsligt hörde jag ilsket tjatter och vände mig om. Hermeliner tyckte att vi störde och istället för att dölja sig grälade de på oss. Självklart tog jag kort på en av dem.

Så kom vi fram till Djupbäcken och följde den. Så plötsligt stod en älg där och tittade på oss.

Med viss möda nådde vi första bron och sedan nästa. Vi lade oss vid Djupbäcken och åt lunch. Några drillsnäppor flög förbi och pickade på stenstranden en bit nedströms.

Medan vi låg där i än sol än moln tänkte jag tacksamt på vad vi hade fått se och uppleva. Men jag tänkte också på hur jag hade stressat hermelinerna som inte alls ville ha oss där. Tanken på att förmodligen alla som hade gått där hade gjort det samma störde mig.

Det fick bli mer terrängvandring från där. På myren åt vi mogna hjortron och en ripa flög upp.

Vi var ensamma och det märktes på flera av delarna för även längs de markerade delarna hade det börjat växa igen.

Den där upplevda utsattheten, som jag nämnde i början, är jag inte ensam om. Jag tror inte det i alla fall. För varför skulle annars så många ständigt välja samma vandringsleder? Platsen vid Djupbäcken där vi i ro lutade oss mot våra väskor skulle vara fyllt med folk. Jag minns liknande platser längs Kungsleden eller vid Sylarna där ingen ro i det vackra fanns att hämta.

På kartor i området har det blivit färre med markerade stigar. Borgafjällen vars fågelliv är känsligt har inga markerade leder på de nyare kartorna. Områden blir svårare och jobbigare att vandra och det menar jag är bra. För vi stör djurlivet och sliter på naturen när vi vandrar. Vår närvaro driver bort djuren.

Med detta menar jag inte att vandring endast ska vara för en liten grupp, utan att vissa områden bör vara lättillgängliga, men inte överallt. För om vi inte är i naturen kommer vi att förlora relationen till den. De svårtillgängliga delarna måste få beträdas, för där tvingas man till områden som väcker frågor och känslor som utmanar.

Jag minns ett naturreservat utanför Lerdala, utanför Skövde. Till en början var det stig som sedan övergick i sly. Jag och Maggie fortsatte med kartans hjälp. Det var inget stort område, men upplevelsen av att kanske har vi gått vilse viskar. Detta håller många borta från delar av naturen och det tycker jag är bra.

För dem som dristar sig kommer både gåvor och prövningar att upplevas. För plötsligt efter lera och sörja får man syn på en makaonfjäril som obrydd sätter sig på en tistel och låter mig fotografera.

Vi behöver vildmark för att djur- och växtliv ska kunna fredas. Alla vackra och majestätiska platser behöver inte ledmarkeras. Jag tycker det är bra att lederna försvinner från många ställen.