Vi går över bron över Långselet och är därefter inne i Marsfjällets naturreservat. Det duggar och det är skönt att vandra i.
Nedanför fjället löper en urskog som under 300-400 år inte har varit påverkad av brand. Jag såg fram emot att få se hur det ser ut i denna urskog och om den hade skiktats naturligt. Jag hade nämligen Lars Lundqvists, docent i skogsbruk vid SLU, ord i huvudet att få skulle känna igen en urskog. Jag ska erkänna att han har rätt.
Vi gick långsamt. Ständigt gick det uppåt. Då vi vandrade var det inte tid att kunna betrakta skogen omkring oss, däremot lät jag blicken söka sig runt omkring mig, medan jag aktade mig för att inte snubbla.
Det som förvånade mig var att det var ganska brett mellan träden, då jag trodde att de skulle växa tätare. Inte heller såg jag någon tydlig skiktning. Kanske behövde jag ge mig djupare in i skogen? tänkte jag. Men det var det inte tid med nu. Vi hade ju vårt mål för dagen, att nå Blerikstugan.
Just detta att inte veta vad jag ska titta för, slår mig ofta. Men det som också slår mig är hur många föreställningar som vi har, vars giltighet vi inte kan bedöma. Hans, som skriver Liv i fri luft, pekar alltid på känslan, men jag tvekar och skälet till att jag tvekar blir förhoppningsvis tydligt i inlägget.
Vad vi uppfattar och hur vi uppfattar det har jag återkommer till i mina inlägg kring antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977] undersökning av skillnaden mellan kultur och natur, se till exempel inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Här vill jag peka på det inre maskineriet i oss som medger och formar hur vi blir medvetna om världen. Skälet är att vi ser inte verkligheten som den är. Om skogen vi gick i var urskog eller inte bygger på definitioner som är skapade i ett samhälle där slika beteckningar anses vara viktiga. I andra samhällen är det andra delar som styr.
Låt oss påminna oss om Aiskylos drama Agamemnon. Där dödade kungen Agamemnon en hjort i Artemis heliga lund medan de väntade på gynnsamma vindar till Troja. För att blidka gudinnan Artemis var han tvungen att plikta med sin dotter Ifigenias liv. I vårt samhälle är inte skogar tilldelade gudar utan man rättfärdigar skyddet utifrån den biologiska mångfalden.
Så när Marsfjällets naturreservat utökades med den västra delen Daevnie, så beskrivs det på följande grunder i beslutsunderlagen:
Syftet med naturreservatets utökade del Daevnie gäller enligt beslut för Marsfjällets naturreservat (dnr 11.121-2431-86, se bilaga 2) med tillägg att syftet också är att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer i form av våtmarker, sjöar och vattendrag samt värdefulla livsmiljöer och biologisk mångfald knuten till områdets naturtyper. Syftet är också att vårda och bevara värdefulla livsmiljöer och den biologiska mångfalden knuten till kulturlandskapet, som också bidrar till områdets upplevelsevärden. (Länsstyrelsen Västerbotten, 2018:2)
De pratar om ”värdefulla naturmiljöer” och ”upplevelsevärden”, inte om skönhet. Detta är ett väldigt teknokratiskt sätt att uttrycka sig och det betecknar hela vårt samhälle i stort. Även de många forskningsartiklar som jag hänvisar till i mina inlägg bygger på detta tänkande.
Frågan är vad som sker med oss om vårt sätt att inhämta kunskap sker med dessa kvantitativa metoder?
Låt mig återgå till platsen där vi gick. Jag såg framför allt granar och jag tänkte på att jag inte såg särskilt långt. Så skiktningen fanns där. Det var ingen odlad och planerad granåker. Jag använder ord som ”skiktning”, ”odlad”, ”planerad” och ”granåker”. Vad vi ser är hur min upplevelse är väldigt mycket i mitt huvud, snarare än en direkt uppfattning av vad jag såg. Jag jämför med det som jag är van vid och det jag nu ser medan jag går där.
Låt mig nu bli teknokratisk.
Människans förmåga, som vi delar med många andra djur, är vår förmåga att bearbeta information i huvudet. Det gör att vi också avlägsnar oss från nuet. Andra organismer reagerar på retning. Det är automatiska reaktioner på en stimuli. Människor har kvar dem och de är kopplade till reptilhjärnan. Men i det limbiska systemet och framför allt i hjärnbarken formas minnen och vi medges också förmågan att resonera med det som vi upplever.
I A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) beskriver filosofen Nicholas Humphrey utvecklingen med en illustration (se nedan). Vi ser tre olika stadier där a är en organism som endast reagerar på retningen. Det är ett återkopplingssystem där signalen går upp till en slags medvetandecentral som gör att organismen reagerar på retningen. I b ser vi hur en ny process påbörjas där organismen börjar få ett minne som gör att den kan lära sig. I en liknande situation kommer den att reagera som den lärde sig förra gången.
C är människan där medvetandet, alltså det vi uppmärksammar, enligt Humphrey, har lämnat väldigt mycket det utanför och istället har lärt sig hur hur hon kan reagera, men också hur hon kan förändra sig beteende. Mina funderingar kring det jag såg är typiskt för denna återkopplingssystem, där jag endast ser några iögonfallande ting som jag sedan jämför med tidigare föreställningar.
Vilka fördelar leder det här till ur ett evolutionärt perspektiv? Jo, vi behöver inte ta in all informationen som kommer till oss utan vi är formade och formar vilken information vi tar in. Det gör att vi kan bearbeta informationen och agera på viss information, men ignorera det mesta. Vår hjärna är en förutsägelsemaskin, skriver filosofen Andy Clark (2016), vilket innebär att vi kan anpassa oss till vårt förkroppsligade och situationella medvetande. ”In this way, the vision of the ever-active predictive brain dovetails elegantly with work on the embodied and situated mind.” (Clark, 2016:269).
Hur ska vi förstå det här? Jo, i stort sett allt av det som vi upplever, föreställer oss och tycker är format av vår kultur. Enligt neurologen Antonio Damasio (2012) föds vi med dispositioner för hur vi som art uppfattar världen. Sedan utvecklar vi kartor som gör att vi vet hur vi bör agera i olika situationer eller uppfatta olika saker. Kartorna ingår i den korta återkopplingsloopen.
Eftersom vi föds med dispositioner för hur världen fungerar och vi skapar kartor för hur vi bör bete oss i vår miljö, formas eller konstrueras vårt jag socialt.
Det viktiga att förstå är att vi inte väljer detta, även om det är möjligt att delvis förändra vad vi uppfattar. När jag började intressera mig för fåglar upptäckte jag att det inte bara fanns gråsparvar utan också pilfinkar i buskarna. Jag upptäckte att näktergalen gillar buskage medan buskskvättan öppna fält. När jag började lära mig om skogen, lärde jag mig skillnaden mellan urskog och produktionsskog. Jag lärde mig att de där vackra höga furorna var resultatet av planteringar och inte naturliga tillfälligheter.
Det jag vill understryka är att våra upplevelser framför allt sitter i våra huvuden. De är föreställningar.
Vart leder detta då? I många riktningar, varav jag här avslutningsvis vill fokusera på en punkt även om jag vill framföra så mycket mer.
Den punkten är att om vi lär oss om vår värld enbart utifrån det teknokratiska perspektivet kommer det forma hur vi upplever vår omvärld. Ord som skönhet försvinner och istället motiveras skyddet av ett område utifrån listor av vilka organismer som är där. Det finns kulturer där värdet ses som något inneboende i tingen, men i det teknokratisk är värdet endast en fråga om förhandling och till syvende och sist ett slags köpslående.
Och, jag vill än en gång understryka detta, det blir det enda naturliga, då vi har formats till att uppfatta världen så. Mina funderingar längs med vandringen skiljer sig från hur någon annan uppfattar det, men likväl följer vi markeringarna på den utstakade leden. Från den avviker vi inte.
Referenser:
Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press
Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage
Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg
Länsstyrelsen Västerbotten (2018). Beslut om utökning av naturreservatet Marsfjället, utökad del Daevnie, i Vilhelmina kommun. Ärendebeteckning
511-2849-2017.
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.
