Skogsrenen minskar i Brittiska Colombia. De lever i de södra delarna och är beroende av äldre skog där lavar växer på träden. De gör att de överlever senvintern. Men är det tillgången på lavar som är skälet till att de minskar? Snarare verkar det vara på grund av pumorna som kommer allt längre in i skogarna. Det i sin tur kan bero på att pumorna följer svartsvanshjortar. Hjortarna föredrar gläntorna och kanten av skogarna. Dessa utökas på grund av att skog avverkas vilket gör att de äldre skogarna blir mindre, men också uppdelade i mindre områden. (Kinley & Apps, 2001).
Låt oss beskriva det tekniskt först. Ett system består av en mängd olika noder som är sammankopplade. Emellan dem finns det återkopplingsloopar. Förändras förutsättningarna i en återkopplingsloop kommer det att påverka andra delar av systemet. Enkelt uttryckt: handlingar får konsekvenser.
Som vi märker i det lokala exemplet från Brittiska Colombia påverkas skogsrenen indirekt av skogsindustrin men direkt på grund av att pumor kommer in i området. Det beror på att skogsavverkningar har gjort att kantzoner har ökat. Eftersom svartsvanshjortarna föredrar gläntor fungerar den djupa skogen som en buffert, så att pumorna inte når skogsrenarna. Men när hjortarna kan utöka sitt område genom skogsavverkning, följer pumorna efter och de i sin tur dödar skogsrenarna som inte är lika skygga som hjortarna.
Ekosystem är komplexa. Förändringar i systemet kan påverka vissa arter positivt. Svartsvanshjorten och puman får genom skogsavverkningar och hyggen större områden att röra sig i, medan skogsrenen trängs i allt mindre. Det är ett lokalt exempel. Andra exempel påverkar på en global nivå och sällan kan man peka på en enda faktor utan det är en ansamling av faktorer som får de globala effekterna.
Komplexiteten gör att de enskilda delarnas påverkan kan ifrågasättas. Dessutom kan påverkan vara positiva i ett perspektiv, medan det är negativt ur en annan. Exemplet med äldre skog kontra ung skog är intressant då den unga skogen fångar upp koldioxid, medan den äldre inte gör det i lika stor utsträckning. I den äldre skogen finns vissa arter som inte finns i den yngre skogen, som till exempel de lavar som skogsrenen är beroende av i slutet av vintern.
Den förenklade slutsatsen i min framställning är framför allt hämtad ur boken Corridor Ecology: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation (Hilty et al., 2019). Kinley och Apps artikel ”Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou” (2001) lyfter snarare faktorer som påverkar skogsrenens överlevnadsmöjligheter. Skälet till att jag nämner det är att komplexiteten i ekosystemen gör att man snarare talar om faktorer som kan påverka, snarare än att peka på en tydlig orsakskedja. Korrelation och kausalitet är inte det samma.
Här i inläggets nästa del vill jag koppla samman resonemanget med Anders Gustafssons ledaren i ATL ”Apokalypsen som ställdes in” (2024) och det filosofiska verket Das Prinzip Verantwortung : Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (Jonas, 1995 [1979]), Ansvarets princip: Försök till en etik för den teknologiska civilisationen.
Vi inleder med Hans Jonas som pekar på att då människorna var få kunde de förstöra förutsättningarna för sin överlevnad lokalt, men det påverkade inte människan globalt. Idag är det inte så. Den teknologiska civilisationen omspänner hela jorden och de samlade handlingar påverkar även dem som är minst del av den. Eftersom effekterna av handlingarna, menar Jonas, kan få globala destruktiva konsekvenser krävs ett nytt tänkande och det tänkandet behöver grunda sig i en försiktighetsprincip som vägleds av fruktan.
Kärnkraftsförvaringen är det tydligaste exemplet där vår konsekvenserna av vår civilisations energibehov skapar avfall som påverkar civilisationer om 10000 år. Vi är oförmögna att tänka i de tidsrymderna eftersom vår föreställningsförmåga endast är kopplad till den kultur som vi lever i dag. Vi kan även vända på perspektivet och blicka bakåt. För 10000 år sedan inleddes den yngre stenåldern och jordbruket började sakta bli en del av människans tillvaro. De kunde inte föreställa sig de konsekvenser som överskottet från odlandet en dag skulle få.
Detta fordrar, skriver Jonas, en ny typ av ledare, då de måste se till ett vidare tidsperspektiv och effekterna av deras beslut kommer de inte heller att se. Läs Isaac Asimovs Stiftelsetriologin (2019) för att få ett fiktivt perspektiv på vad det kan innebära.
Jonas tänkande fick en enorm kraft, framför allt i tysk miljödebatt. Många intressegrupper som Greenpeace och andra har använt sig av skrämseln och det har fått resultat. Försurningen från industrin som dödade skogar har minskat genom miljöopinionen. Miljölagar skapas för att betvinga industrin att minska utsläppen. Det finns en större förståelse för att vi lever i en global värld och att våra handlingar får konsekvenser.
Frågan är dock vilka konsekvenser handlingarna kan få och vilka är önskvärda? Frågan måste diskuteras. FN:s Globala mål för utveckling är ett försök till att skapa överblick i denna sammansatta fråga.
För Jonas handlade dock inte om fruktan som i att vi inte ska våga göra något alls. Det handlade om att vara medveten om att de beslut som fattas kommer att få konsekvenser och att fruktan skulle göra beslutsfattarna försiktigare. Det hela grundar sig trots allt i att vi inte kan veta.
Vad Jonas framför allt pekar på är att vi också måste gå mot ett samhälle som måste fordra en högre kunskap hos beslutsfattarna.
Vi för ihop komplexiteten med Hans Jonas idéer om fruktans etik som vägledare för politiken och låter det illustreras med ATL:s ledarskribent Anders Gustafssons artikel ”Apokalypsen som ställdes in” (2024).
I den pekar han på nyhetsflödets alarm, där ord som ”ekologiskt Armageddon” (Silverberg, 2017) förekommer. Armageddon är det slutgiltiga slaget mellan gott och ont. Apokalyps syftar också på en undergång. Orden förekom efter forskare talade om ”den stora insektsdöden” och undergången påstods vara nära.
Allmänheten lyssnade på larmet. Inte undra på det, insekter spelar nyckelroller i våra ekosystem och bidrar starkt till olika ekosystemtjänster och utgör föda för andra djur. (Gustafsson, 2024)
Men, fortsätter han, det finns annan forskning som talar för att visserligen minskar vissa insekter i mängd, medan andra faktiskt ökar. Ny forskning, skriver han, visar att i Sverige finns det mycket som tyder på en stor ökning. Det är dessutom resultatet av forskning som trodde att deras forskning skulle bekräfta det som tidigare forskning hade kommit fram till; men de kom fram till motsatsen.
– Resultatet är ganska tydligt. Vi kan inte se någon minskning överlag. På en plats – Alnarp i Skåne – har insekterna till och med ökat, säger Mattias Jonsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som har lett studien. (Johansson, 2024).
Exemplet pekar på komplexiteten i och mellan olika ekosystem och framför allt hur forskning ständigt pågår. Journalistiken sprider dels forskningen, men den som lyfts fram ska fylla syftet att locks läsare, vilket gör att negativa resultat lyfts fram och med alarmistiska rubriker.
I detta finns det dock ett problem och det handlar om den högre kunskapen. Den kunskap som krävs för att förstå komplexiteten blir alltmer specialiserade, oöverblickbar och därmed svårare att ta till sig. Den kräver utbildning och att vara insatt i det kräver lång inlärning. Våra politiker väljs inte för deras kunskap utan för hur väl de tilltalar oss. Förvisso har de tjänstemän som ger dem kunskap, men för att kunna ta till sig den krävs förmågan och tiden att ta till sig den.
Det är här populismen blir den stora fienden, eftersom folkets röst kräver förenklingar. Dessa kan yttra sig i ord som att ”katastrofen är nära” och skriver Gustafsson (2024) ”[a]larmistisk nyhetsrapportering kan väcka stort engagemang”. Men, varnar han, ”när den utlovade apokalypsen skjuts på obestämd framtid lär folk till slut sluta att lyssna på larmen”. Många slutar att bry sig.
Avslutningsorden i detta långa inlägg, som hade kunnat fortsätta, är att vår kunskap växer. Vi lär oss mer och mer om vår omvärld och att vi upptäcker komplexiteten. Kunskapen om att vi som kollektiv påverkar blir större, men vi vet inte vilka konsekvenser som det får. Att se till enskildheter är nödvändigt, men det gör också att vi förlorar blicken för helheten. Vårt samhälle kräver högre kunskap, vilket banar vägen för experterna. Men experterna är dåliga samhällsledare. De kommunistiska samhällena illustrerar väl vad som sker när ingenjörstänkandet ges företräde.
Så jag vill vända på det och säga att vårt samhälle kräver visare ledare. För i det komplexa finns det inga enskilda och enkla svar. Därför tror jag på Jonas ord om att fruktan är en god vägledare.
Ord som ”apokalyps” och ”armageddon” har använts i debatten. Det är kristna uttryck. Så låt oss påminna oss om ett annat kristet uttryck som kan vägleda och det är det numera föraktade uttrycket ”gudsfruktan”. Enligt de kristna är Gud allsmäktig och det ska vi frukta och det samtidigt som vi också måste våga tro på Guds kärlek. Det är utifrån dessa två motsatsord som vi måste handla. Det är också ur det som visdomen härstammar.
Referenser:
Asimov, Isaac (2019). Stiftelsetrilogin. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur
Gustafsson, Anders (2024). ”Apokalypsen som ställdes in”. ATL. Publicerades 240823 [hämtad 240824].
Hilty, Jodi A.; Keeley, Annika T.H.; Lidicker Jr, William Z.; Merenlender, Adina M. (2019). Corridor Ecology, Second Edition: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation. Washington DC: Island Press
Johansson, Roland (2024). ”Ingen insektsapokalyps i Sverige”. GP. Publicerad 240813 [hämtad 240824]
Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp
Kinley, Trevor A.; Apps, Clayton D. (2001). Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou. Wildlife Society Bulletin, 29:1, ss. 158–164.
Silverberg, Josefin (2017). Extrem minskning av insekter – ”alarmerande upptäckt”. Aftonbladet. Publicerad 171021 [hämtad 240824]
