Månad: september 2024

Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar.

Jag minns klätterträden från då jag var liten. Ett i Hällebäck var en stor bok som jag gillade att klättra upp i. Det stod nedanför vår tomt vid en brant. För att ta sig till skolbussen bar vi tvungna att gå nedför branten genom en bokskog. Jag tyckte mycket om att tillbringa tid där.

Stora träd som har sträckt som har sträckt ut sina grenar får mig att vilja klättra upp där. Jag tycker om att sätta mig vid deras stam och meditera. Ett lugn sprider sig i kroppen, som om den renar min oro och ger mig styrka att gå vidare. Förr brukade jag alltid leta upp ett sådant träd för att regelbundet gå förbi det när jag var ute och promenerade.

Stenshuvudsnationalpark

I böcker om skogen läser jag om dessa träd och i mina inlägg skyndar jag mig alltid att tillägga hur de är viktiga för de olika organismerna. Inte sällan har jag nämnt att eken har närmare 1000 organismer som är beroende av dem. Man kan höra det på namn som ekoxen.

I Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung berättar jag om ett möte med en samling ekar och den närmast andliga upplevelse som jag upplevde då jag stötte på dem. De stod i utkanten av en hage. Vid en senare promenad där tog jag kort på dem.

Vid Snogeholm

För mig har dessa träd varit ett argument för att låta skogen vara, men som vanligt när kunskap fattas tenderar fantasin och fixa idéer att ta överhanden.

Idag stötte jag på följande ord ”Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood” (Rackham, 2015:31) som fick mig att stanna upp i läsningen. Jag läste dem om och om igen, som om det Oliver Rackham skrev inte riktigt fastnade.

Han skriver att träd blir sällan gamla då andra träd inte tillåter dem att långsamt dö. Då man hittar dessa träd är det ett säkert tecken på att det inte är en orörd skog utan tvärtom.

[T]rees seldom grow old in woodland: if woodmen do not cut them down, competition from neighbouring trees forbids them to live through a long period of decline. Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood. (Rackham, 2015:31)

Och om vi tittar på bilden nedan från Stenshuvudsnationalpark ser vi hur eken omringas av bokträden och sakta trängs undan.

Att eken en gång fick breda ut sig berodde på att boskap betade här, men sedan har bokträden tagit över och börjar täcka för ljustillgången.

Ett sidokommentar är att Rackham skriver att förr var eken inte lika ljusberoende utan växte tätare, men något epigenetiskt tycks ha skett.

Från Stenshuvudsnationalpark.

Så ser vi också på bilden från Snogeholm hur tätt de växer. Fast, det ska tilläggas att jag vet inte hur gammal hagen är och de står på en höjd. Dessutom förmodar jag att hur de växer är egentligen skott som har tillåtits att växa fritt av tidigare ägare.

Snogeholm

Rackhams ord fick mig just att fundera över mina föreställningar och hur överensstämmande de är med ekologins förutsättningar. Lars skriver i en kommentar till gårdagens inlägg Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer” att kalhyggen alltid har varit hatade, men att skälen till varför skiljer sig. Kanske det stämmer? Poängen är att hatat pekar mot något djupt i oss.

Det andra jag tänker på är att jag hänvisar till artikeln Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation (Berglund & Kuuluvainen, 2021) där de talar om en representativ skog från den nordliga hemisfären. Och frågan som inställer sig är vad som är en ”representativ boreal skog”?

Oliver Rackham som var landskapshistoriker och ekolog är mycket kritisk till dylika påståenden. Han skriver att jakten på jungfruskogen, alltså en skog som inte har påverkats av människan är likt jakten på den primitiva människan. Det är en fantom.

It is debatable whether ‘virgin forest’ or ‘primæval forest’, unaffected by mankind, exists anywhere in the world, or whether it is one of those phantoms, like ‘primitive man’, that haunt the scholarly imagination. (2015:23).

Så vad betyder detta avslutningsvis? Kommer jag att förneka dessa andliga upplevelser och kalla dem skrock och okunnighet? Absolut inte! För vad dessa känslor talar om är just om möten med det heliga och att det inte är något som bara är en del av mig. Förvisso är det en del av mig då det är jag som upplever det, men det är i mötet med något utanför mig, i det vackra, ja i förnimmelsen av skönheten, som det heliga och jag sammanträffar.

Likväl kommer jag att vara försiktigare då jag talar om hur organismerna bör vara för det är något som är bortom min kunskap.

Men, vad detta också visar är vilken roll som människan har i att erbjuda organismer en plats just genom hur de agerar i miljön. Vi är således, som Rackham, skriver på ett ställe, en del av ekologin, även om vår påverkan kanske är indirekt, som när vi dödade alla de stora djuren.

Men the overkill hypothesis (Martins, 2005) tillhör ett annat inlägg.

Läs också Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig för vidare tankar om hur vi upplever det yttre genom våra inre föreställningar.

Referenser:

Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3

Martin, Paul S. (2005) Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”

Vi befinner oss i Sandhammaren och följer en djurstig. Det är soligt så jag vet i vilken riktning vi ska gå. Växtligheten på marken varierar mellan mossa, gräs och blåbärsplättar. Det är inte flackt utan de gamla sanddynerna gör att vi hela tiden rör oss upp och ned. Det är många tallar och ekar. Då och då kan jag stanna till och titta på en ek eller en tall. Något har väckt min uppmärksamhet. Det kan vara hur ljuset faller, insekter som har bearbetat barken eller hur mossan eller lavarna växer. Sällan stannar jag länge. Kanske tar jag en bild. Oftast lämnar jag med en fundering som jag sedan glömmer bort.

Mossa på en ekstam

Under morgonen läste jag i den rekommmenderade boken Ever green: saving big forests to save the planet (Reid & Lovejoy, 2022). I ett kapitel diskuterar de urinvånare som inte har ord för skog eller abstrakta begrepp som natur. I stället beskriver de vad de ser väldigt detaljerat utifrån hur deras egen erfarenhet hör ihop med vad de ser.

På maybrat, ett av över tusen språk i Papua Guinea, betyder ordet toof ett område som används väldigt mycket och som kan förändras till en trädgård. Dit går man för att jaga och samla.

Toof, Yumte explained, “is the forest that people are touching very often and someday they can convert into traditional garden or crops. They explore it for hunting and collecting.” (Reid & Lovejoy, 2022:115).

Redan i ordets beskrivning märker vi att det snarare handlar om vilken relation de har till platsen än till en beskrivning av hur platsen ser ut.

Relationer talar om tillhörighet och hur den skapas med tiden. Den fördjupas genom händelser som blir till minnen och berättelser. Detta pågår ofta i generationer och på så sätt växer kunskapen och förbindelsen till platsen.

Det får mig att minnas kommentarerna mellan mig och Lars i inlägget Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt, där han kritiserade mig för ständigt tala om natur som en enhet. I en av de senare kommentarerna till inlägget skriver han:

Jag är medveten om att mycket av den mänskliga tanketraditionen bygger på den tanken [att dela upp i natur och kultur], men när jaktlaget samlas för att jaga älg om några veckor så åker vi inte ut i ”naturen” för att jaga. Ingen i jaktlaget skulle uttrycka sig så. Vi pratar om vägar, skogsbestånd, myrar, kraftledningar, pass, berg, osv.

Reid och Lovejoy pekar på att hellre än att det är ”den mänskliga tanketraditionen” att dela upp i abstrakta begrepp som betyder allt och ingenting, så är det ”mänskligare” att förklara med ord sin relation till en plats. Som om jag i stället för att säga Sandhammaren skriver ”dit vi åker för att spåra med Maggie och att leka med henne på stranden”. För det är just därför som vi åker dit. Norr om Brösarp är ”dit vi åker för att plocka kantareller”.

Maggie nosar efter något en dag i december förra året.

Förbindelsen till en plats förändras med tiden och i dagens samhälle finns det några tendenser som oroar mig. Det ena är hur många jag ser som endast befinner sig fysiskt på platsen, men som promenerar med hörlurar. Detta utestänger platsen. Då hör man inte att näktergalen har anlänt på senvåren, samt att man endast hör den vid några specifika platser. Det ska vara buskigt så att de kan gömma sig i det täta grenverket. Man hör inte sävsångaren som är vid Tommarpsån. Eller som nu när man mest hör talgoxar och blåmesar, då svarthättan har lämnat oss. Hösten är här.

Teknologin bryter vår förbindelse till vår omgivning. Fast å andra sidan hjälper den mig att höra vilken sångare som hörs.

Det andra som jag funderar på är just det vetenskapliga och abstrakta språket som Lars kritiserade mig för. Även det avbryter förbindelsen, men på ett försåtligt sätt. Jag tänkte på detta när jag idag läste om houstyfolket i Alaska som kallar grizzlybjörnarna för skogens trädgårdsmästare. När de tar upp laxen ur älvarna och släpper de halvätna kropparna i Alaskas skogar sprids kväve i markerna. Det är en fin beskrivning av en del av ekosystemets olika delfunktioner.

Vad intetsägande dessa begrepp är. Och jag tänker på hur mycket mer den berättar om skogen och hur den ser ut i Alaska längs älvarna. Och jag jämför den artikeln ”Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation” (Berglund & Kuuluvainen, 2021) som jag läste idag och hur lite den berättar om skogen på det norra halvklotet.

I artikeln berättar de om hur vi ska förstå förutsättningarna för hur en skog bör bevaras utifrån begreppet baseline. Det senare är tanken om att hitta ett tillstånd i naturen som är det naturligaste för att sedan utgå från det i bevarandet av skogen.

The conditions of boreal forests prior to intensive human usage are important as baselines for ecosystem management and biodiversity conservation. This refers to conditions where, while acknowledging that humans have to some degree probably been omnipresent in all boreal forests throughout history, human influence has been negligible and the natural forest dynamics and structure have prevailed. (Berglund & Kuuluvainen, 2021, ref. borttagna). 

I citatet och i hela artikeln har den enskilda platsen tagits bort i ett försök att beskriva förutsättningarna för att bevara den boreala skogen. De beskriver processerna som sker i skogen på norra halvklotet som en variation mellan dynamiken och strukturerna över tid. För att sedan påpeka att det sker genom en samverkan mellan hur störningar påverkar utvecklingen.

Variability in forest dynamics and structure in a given landscape over time results from the interplay between various disturbances and diverse post-disturbance successional pathways. Disturbances vary in form (fire, flooding, wind, insect outbreaks, etc.), size, spatial configuration, frequency (return interval), and severity. (Berglund & Kuuluvainen, 2021, ref. borttagna). 

Ingenstans får man syn på relationen mellan laxar och björnar. Ett annat sätt, som är mer likt Sverige, vore att fundera på hur relation mellan blåbärssnåren och älgen. Har älgen tillräckligt mycket att äta? Finns det varg? (Se Jägarna, älgen och vargen, del 2).

Det som beskrivs i citaten är ingen skog och alla. Alla förbindelser till en given plats har tagits bort.

Förvisso är jag något orättvis emot denna artikel. Den syftar till att kritisera ett äldre sätt att se på hur skogen på norra halvklotet fungerade till hur ny forskning visar att tidigare modeller inte stämmer. Men den får illustrera vårt förfrämligande förhållande till vår omgivning.

Småtallarna håller sig fast i sandynen. På andra sidan växer det endast gräs som klarar av den näringsfattiga sanden. På den här sidan av dynen växer ljungen, skyddad från vinden.

Varför jag oroar för hörlurarna är självklart, medan fruktan för det abstrakta språket är nog underligare? Skälet är just att förbindelsen upphör. För att något ska bli viktigt och inte bara ett sätt för att visa upp sig så måste något ha betydelse. Man måste ha en relation. För utan det så är man bara en tid av den tillfälliga tidsandan, av samhällets nyck.

Det abstrakta språket och den naturvetenskapliga undersökningen är viktig. Den har hjälpt mig personligen att förstå vad det är jag ser, men det förblir ytligt om det inte kopplas till en plats som jag bryr mig om. Det naturvetenskapliga språket är ett verktyg för att förstå vad som sker, men det är utan värde. Det värdefulla skapas i förbindningen till platsen och den uppstår i närvaron och i berättelserna som man förknippar med platsen.

Avslutningsvis så har jag valt ordet förbindelse med omsorg då det är en betydelse av ordet religion. För religionen pekar på vad vi förbinder oss med och således vad som är viktigt för oss. För den urbaniserade människan innesluten i sina hörlurars värld upphör samhörigheten till sin omgivning. En vacker ek, blir endast en estetisk upplevelse, snarare än den relation som den har med tusen andra organismer. För naturvetaren ser man endast till de tusen organismerna, men glömmer bort skönheten i att få stå i dess närvaro. Då blir det endast tomma ritualer på samma sätt som när vi inte längre upprätthåller förbindelsen till Gud så dör guden. Ritualerna kan visserligen leva kvar länge. Men till slut upphör den och symboler som Guds lamm blir betydelselösa och då blir kyrkorna endast vackra byggnader utan ande.

En bokstam vid Verkeån.

Referenser:

Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.

Evolutionen berättar för oss vad vi tillhör.

Jag gick ned för slänten bland bokar och ekar i Vägeröds dalar öster om Fiskebäckskil. Jag bör ha varit runt de arton. Det var så vackert. Det var för trettio år sedan. Jag vill också minnas att jag återvände dit något år senare. Men då var förväntningarna så höga och magin var borta. Jag vill till och med minnas hur litet jag fann området.

Mitt minne kunde inte leva upp till det jag såg. Förmodligen borde jag åka tillbaka dit. Då och då är jag på Islandsberg. Omständigheterna till att jag mindes denna upplevelse var när jag läste miljöjournalisten Sophie Yeos ord att naturen frodas i gudarnas närvaro, men bara så länge som den finns kvar i händerna på dem som vördar den.

Nature thrives in the presence of the gods – but only so long as it remains in the hands of those who revere them. (Yeo, 2024:234)

Och vad jag kom att tänka på var just hur det där mötet med Vägeröds dalar inte skapade en relation utan bara en händelse som jag mindes. Det är i relationen som det skapas en förbindelse och det är då vi lär känna en plats. Det är då den blir viktig för oss.

På andra sidan står det en lönn (tror jag), men hitom ån har de tagit ned träden som höll uppe åbanken så att den int eroderar.

Den nedhuggna träden på fotot ovan fick mig att reagera. Jag går förbi där nästan varje dag. För det mesta går jag en bit bort, men den här gången gick jag nära. På båda sidorna har kanterna fallit ned i ån, men där träden stod kvar höll rötterna jorden på plats. Att jag lägger märke till det beror på den relation som jag har fått med platsen. För det mesta märker jag ingen förändring och så en dag som denna är den där.

Det är platserna som vi bor på som blir viktiga för oss. Vi är vanedjur och vi känner oss trygga när det ser likadant ut eller när förändringen kommer långsamt så att vi kan vänja oss. Det är inget medvetet utan en del av våra äldre neurologiska system. Ibland överreagerar vi på förändring. Det vet många kommuner och jag minns hur de tidigt på Billingefjället i Skövde berättade för oss som besökte området vad det tänkte göra och varför de fällde delar av skogen.

Platserna är knutna till berättelser, självupplevda och återberättade. Vi gick ofta längs med spåren på Billingen. Vi lärde känna varje krök, varje plats. Och så en dag var delar av träden borta. Vi vill få en förklaring till varför det är så.

För många av oss, berättar religionshistorikern David Thurfjell (2020), så är skogen religion. Det är dit vi går för att komma i kontakt med något andligt. För att känna den andligheten måste man inte vara gudstroende. Biologiprofessorn Ursula Goodenough avslutar sin bok The Sacred Depths of Nature (1998) med att skriva om en religiös naturalism som kan skapa djupa och långtgående andliga upplevelser. Berättelsen om evolutionen, i att ingå i en del av skapelsen, som inte är människocentrerad, utan som gör oss till den del av alltet, skulle kunna vara det som kan ena oss.

Humans need stories—grand, compelling stories—that help to orient us in our lives and in the cosmos. The Epic of Evolution is such a story, beautifully suited to anchor our search for planetary consensus, telling us of our nature, our place, our context. Moreover, responses to this story—what we are calling religious naturalism—can yield deep and abiding spiritual experiences. (Goodenough, 1998:174)

Nedfallna träd som drivits med strömmen i Verkeån har samlats här i kröken.

Som vi märker så för jag diskussionen på två plan. Å ena sidan den lokala tillhörigheten till en plats och å andra sidan föreställningen om att tillhöra vår värld genom att vi kommer ur den. Evolutionen är det kosmologiska axiom (”cosmological axioms”) och heliga postulat som antropologen Roy A. Rappaport skriver om i Ecology, meaning, and religion (1988[1977]), som jag bland annat tar upp i inlägget Hemlös i den bästa av alla världar.

Den hemlöse har ingen tillhörighet, ingen plats som hon hör hemma. Därför behöver hon inte heller bry sig om det landskap som hon rör sig i. Märkligt nog tycks vi alla hemlösa. Professorn i kognitionsvetenskap John Vervaeke och medförfattare menar i Zombies in Western Culture: A Twenty-First Century Crisis (2017) att vår vilsenhet gör att vi håller på att begå domicide, förstöra vårt eget hem. Begreppet består av två ord, domus, hus eller hem, och caedo, att döda. Det sker genom att vi inte ser till det betydelsefulla och till det som förenar oss (Rappaport, 1988[1977], samt läs Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste).

Blommorna och gräset börjar täcka stormen Babette härjning.

För den som gör en visit i Simrishamn och går mot revet där flyttfåglarna passerar var år, där jag och Maggie stannar till och pratar lite med de andra fågelskådarna och sedan går vidare, finns det ingen tillhörighet. Besökande vänner visar jag på spåren efter stormen Babette som rev upp kusten för snart ett år sedan. De nickar och säger att det är intressant och kanske nämner vi klimatförändringarna. Men det har ingen betydelse för dem för de har ingen relation och klimatet är något abstrakt hyperobjekt (Morton, 2013) som vi ändå inte riktigt begriper oss på.

Det är först när vi har en relation till en plats som vi kan bilda berättelser som vi sedan för ihop med det heliga som vi kan vörda. Jag håller med Goodenough att vi behöver det heliga och jag har själv många gånger upplevt den där hissnande känslan av under. Men liksom en tidig förälskelse måste den övergå i kärlek och det kan det först göra när vi lär känna någon.

Avslutningsvis vill jag koppla ihop det som jag har skrivit här med den stora urbaniseringen. För om vi alla bor i städerna så blir relationen till marken och miljön ytlig. Jag kan besöka Marsfjället och uppleva det majestätiska (läs Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig.), men jag får ingen relation till det.

Fast jag ska erkänna att mötet med hermelinerna gör att jag känner en tillhörighet till platsen, som jag inte gör till andra fina vandringar som jag har gjort. Jag vet var de är. Jag skulle kunna hitta tillbaka till deras lilla gömsle. Jag har en relation till platsen.

Hermelinen undrar vad jag sysslar med. Är jag ett hot?

För den som inte har en relation känner inte behovet av att bry sig. Domicide kan pågå och visst kan man bli lite upprörd över förstörelsen, men sedan fortsätter livet.

För att vi ska bry oss tror jag att relationen är nödvändig, men det som också krävs är berättelsen som förklarar relationen. Evolutionen berättar att vi är inte separat från skapelsen eller att vi är satta att härska över naturen. Vi är en del av den och beroende av den, både fysiskt och andligt, som om nu de skulle vara två separata domäner. Den börjar och bibehålls genom att vi ständigt rör promenerar längs våra stråk, plockar svamp i skogen och ser hur flyttfåglarna lämnar och återvänder.

Referenser:

Goodenough, Ursula (1998). The sacred depths of nature. New York: Oxford University Press. Kindle ed.

Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Vervaeke, John, Mastropietro, Christopher & Miscevic, Filip (2017). Zombies in Western Culture: A Twenty-First Century Crisis . Open Book Publishers. Kindle Ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

Stycka upp Vattenfall och låt kommunerna själva sälja sin el till staten

Den här terminen har jag delvis nya arbetsuppgifter. Det innebär att jag också arbetar på högstadiet. Denna omställning upptar mycket av mina tankar. Att arbeta på högstadiet är väldigt svårt och jag beundrar mina nya kollegor för deras tålamod. Anledningen till att jag nämner det här är att jag förr hade mer tid att låta mina tankar röra sig i olika riktningar. Nu är den energin knuten till den vardag jag möter där.

Fördelen är att jag förmodligen inte kommer att vara lika associativ och därför kommer jag förhoppningsvis att kunna hålla mig till ett ett ämne och inte trycka in flera olika teman, som jag har kritiserats för.

Liksom förra veckans inlägg vill jag återigen beröra urbaniseringen som sker i vårt samhälle, men då utifrån ett sociologiskt perspektiv. Mitt avstamp tar jag i en bok av Richard Florida. Han är mest känd för att skriva om den kreativa klassen och vad det är som lockar dem till vissa metropoler än andra. Den bok som gjorde honom känd var Den kreativa klassens framväxt (2006), en hyllning till städer som hade stora universitet och ny teknologisk industri. Det var en bok som hyllade centrum för innovation och uppfinningsrikedom.

I en senare bok, som jag nu har börjat läsa, kritiserar han sin tidigare hyllning och funderar över vad det gör med städerna. Titeln är talande The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class – and what we can do about it (2017).

Boken knyter an till det jag skrev om i inlägget De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?. I det visar jag på hur folk flyttar från landsbygden till städerna och hur de koncentreras i vissa områden. I det inlägget visade jag följande översikt ifrån artikeln Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries (SCB, 2013):

På bilden ser vi att svenskars boende koncentreras runt tre regioner, Stockholm, Göteborg och Malmö. För att anknyta till Floridas bok Den kreativa klassens framväxt ser vi att Växjö, Jönköping och Karlstad, tre universitetsstäder står ut i annars relativt glesbefolkade regioner. Vi ser också att Östersund, samt norrländska kustregionen skiljer sig. Återigen är det universitet, men också industri som är kopplad till skogen som under 150 år har utvecklat dessa städer.

Florida beskriver detta som en ny urban kris och till stöd för sin tes framför han fem punkter. Jag berör här endast den om utvecklingen av superstäder. Han skriver att det finns några få städer i världen som är superstäder. I sin bok listar han flera, varav Stockholm är en av dem. I dessa städer koncentreras innovation. De drar till sig mest kapital och investeringar. Det i sin tur attraherar talanger. Det är inte bara för att de mest ambitiösa och talangfulla människorna vill vara där utan för att de måste vara där. Detta i sin tur skapar en positiv dynamik.

Superstar cities generate the greatest levels of innovation; control and attract the largest shares of global capital and investment; have far greater concentrations of leading-edge companies in the finance, media, entertainment, and high-tech industries; and are home to a disproportionate share of the world’s talent. They are not just the places where the most ambitious and talented people want to be—they are where such people need to be. The dynamic is cumulative and self-reinforcing. (Florida, 2017:15).

Den negativa dynamiken är att om kapital och investeringar koncentreras i superstäderna, så är de andra förlorarna. De investeringar som görs är få och koncentrerade. Det gör att livet som lockar dem med pengar, som restauranger, teatrar och annat stängs ned. I Degerfors räknade vi till typ fem olika pizzerior och något ölhak, se Övernattning i Degerfors. I Östersund såg jag en vinbar och en mängd andra uteställen som var fulla av människor. Det är i regioner som Östersund som drar till sig de innovativa.

Så de med talanger och färdigheter som är attraktiva flyttar ifrån landsbygden och in till välbetalda jobb i städer som Stockholm. Detta ökar innovationskraften där. Men den positiva dynamiken har ett pris och det är det som Florida kritiserar för fastighetsmarknaden blir för dyr för dem som inte tillhör de framgångsrika. De måste flytta ut. Klyftorna ökar mellan stad och land. Framför allt om det inte finns en omfördelningspolitik. Men behövs den?

För det finns en annan aspekt av detta och det är den extraktion som sker i Sverige. För energin som krävs för den kreativa klassens innovation kommer från landsbygden.

Om vi tittar på Svenska Kraftnäts Karta över transmissionsnätet över Sverige ser vi att energikällorna kommer från de glesbefolkade områdena. Vattenkraftstationerna är markerade med en fyrkant och de är framför allt koncentrerade i regionen väster om Sundsvall och Umeå. Vi ser också att det är framför allt där som vindkraftparkerna är.

(SVK, 2023)

Så frågan är om det egentligen är omfördelningspolitik som behövs? Är det inte snarare att de som sitter på energikällorna ska kunna kontrollera dem? Det är också här en del av det märkliga i hur politiken från storstaden gör att landsbygdens inkomstkällor begränsas. Vad jag syftar på är att då majoriteten av de röstberättigade svenskarna bor i storstadsregionerna är det också de som formar en stor del av den regionala politiken. Så det är deras föreställningar som styr, trots att förutsättningarna är helt annorlunda.

För att återknyta till det jag skrev om Europeiska Kommisionens volanteprojekt, (se dels The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe och De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?) så är visionen att det lokala ska styra närområdet då de är dem som har kunskapen. Men för det krävs det resurser. De resurserna är energikällor och råvaror från de glesbebyggda områdena, men då Vattenfall är som de beskriver i Om Vattenfall (u.å.) 100 % ägda av staten så är det inte de lokala som säljer till staten. Det är tvärtom. Det är staten som extraherar energi från det lokala, distribuerar och säljer den till resten av Sverige och Europa, för att sedan ge bidrag till det lokala.

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Det finns historiska beslut som skapar en struktur, vilket i sin tur får effekter. Utflyttningen från Norrlands inland till kusterna och sedan till framför allt Stockholm är del av beslut och historiska skeenden. I dagens samhälle skapas än en gång förändrade förutsättningar på grund av teknologiska innovation.

Jag började med att skriva om urbaniseringen och koncentrationen av kapital i några få storstäder. Sedan övergick jag till att påpeka hur staten extraherar energi från vissa regioner. Då innovationen idag är beroende av energi, men också av kapital, hade uppstyckningen av det svenska energimonopolet kunnat skapa nya förutsättningar. För vad vi ser i regioner som Östersund och Åre så finns det möjligheter för en utveckling på landsbygden, men då måste det finnas möjligheter att satsa på detta. Och den satsningen bör inte göras av staten utan av de lokala och därför bör de få råda över sina egna resurser.

Detta inlägg låter kanske märkligt utifrån bloggtiteln Förvilda Sverige?. Men min vilja är att undersöka olika aspekter för att förstå hur sammansatt ämnet Sverige och ekologi är. Den här gången handlade det väldigt lite om natur och miljö. Kring detta ämnar jag återkomma till i nästa inlägg.

På Herrestadsfjället utanför Uddevalla.

Referenser:

Florida, Richard L. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos

Florida, Richard L. (2017). The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class– and what we can do about it. New York: Basic Books, Kindle ed.

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

Svenska Kraftnät (2023). Karta över transmissionsnätet. Senast granskad 230620 [Hämtad 240921].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Vattenfall AB (u.å.). Om Vattenfall. [Hämtad 240921].

Människan gör biologisk mångfald möjlig

För två veckor sedan skrev jag återigen om den pågående urbaniseringen i Europa. Vad urbaniseringen gör är att Europas struktur förändras. Människor förflyttar sig inom och mellan länder. Landsbygden överges på många ställen. Det skapar förändringar i kulturen, liksom det förändrar ekonomin.

Kulturellt förlorar många en naturlig relation med naturen. Ett enkelt exempel är att i Östeuropa plockar en stor del av befolkningen svamp varje år, medan i det mest exploaterade landet i Europa, Storbritannien plockas det minst.

Miljöjournalisten Sophie Yeo skriver i den väl rekommenderade boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (2024) att en apotekare i Frankrike lär sig om vilka svampar som är ätbara, medan i Storbritannien försöker de få människor att avstå från att plocka svamp överhuvudtaget.

While pharmacists in France are trained to know which mushrooms are safe to eat, the British are generally discouraged from mushroom picking altogether, having grown up with warnings from parents and scare stories in the media. (Yeo, 2024:144)

Jag och Maggie efter en lyckad kantarelltur förra året. Min sambo har lärt Maggie att hitta dem åt oss.

Ekonomiskt innebär denna urbanisering att mark på landsbygden i många delar av Europa blir allt billigare. Detta skapar en möjlighet för att öka skyddade områden där mångfalden kan skyddas från mänsklig exploatering.

2009 höll Tjeckien i ledarpinnen i EU och bjöd in till en konferens om vildmark i Europa. De sammanställde samtalen som de kom fram till i Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas (EU kommisionen, 2009). I den nämner de just utflyttningen och den möjlighet som det skapar för att skydda natur.

The opportunities for large-scale protection and restoration may be of limited duration in some areas at least. This is not simply because of the urgency of threats from modernisation of agriculture or programmes for new infrastructure.

In Central and Eastern Europe, substantial amounts of unallocated or abandoned land still remain. However where allocation has occurred, the land market is actively consolidating, in part responding to “value” signals.

Hence the importance of identifying, and where possible quantifying (valuing), the full set of benefits applicable to large natural habitat areas – either to protect existing areas or promote the case for restoration of new ones. (Europeiska kommissionen, 2009:13)

Det är framför allt andra stycket i citatet som är viktigt då billig mark kan leda till att den köps upp av privata intressen som exploaterar den istället för att den skyddas. Men i detta enkelspåriga argument uppstår en mängd frågor. Den första följer ur det tredje citatet där de pekar på hur viktigt det är att hitta de områden som är viktiga att skydda. Vad är det som är skyddsvärt? Frågan är lömsk, då det man vill skydda är den ekologiska mångfalden, men den uppkommer genom det sätt som människan brukade marken.

Sophie Yeo (2024) beskriver hur ängar skapades och skapas i Rumänien. Det är ett hårt arbete som involverar många människor. Det innebär att om människorna försvinner så växer ängarna igen. En stor del av den biologiska mångfalden har skapats i Europa just genom det sätt som människorna har brukat jorden och inte genom att den har lämnats.

Verkeån vid Vantalängorna. Då vattnet är lågt ser man hur olika habitat skapas för olika organismer.

Just människans ständiga närvaro och påverkan förbises ofta i debatten om naturskydd. I inläggen Det vilda och det tämjda 1 & 2 funderar jag över detta och nämner Europeiska kommissionens definition av vildmark:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance. (Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10)

Det är alltså ett område som styrs av naturliga processer. Men vad betyder det?

Följer vi länken till riktlinjerna hittar vi en översikt över Natura 2000 i Europa. Det mörkgröna markerar områdena. I Sverige ser vi att det är främst i norr i Skanderna som stora intakta områden finns. Men att betänka då är att det är områden som har bebotts och brukats av samerna.

Natura 2000: The largest network of protected areas in the world (Europeiska kommissionen, 2024)

Det samma gäller inte bara i norra Sverige utan i hela Europa. Om man fortsätter att studera hemsidan så ser vi att skyddet rättfärdigas av den service som den bidrar med till människor, så kallade ekosystemtjänster: ”Natura 2000 provides benefits for nature, for people and for the economy” (Europeiska kommissionen, 2024). För naturen genom att arterna där skyddas, för människor genom att vi kan besöka den för rekreation och ekonomin genom att olika möjligheter att tjäna pengar.

En spricka i boken har skapat livsmöjligheter för olika organismer.

På många sätt tror jag att begrepp som vildmark är en återvändsgränd och hellre ser jag till biologiska begrepp som utdöendeskuld. Det senare pekar just på hur vi människor har förstört habitat där organismer kunde frodas. Men som jag också nämner här så är det människor som har möjliggjort för organismer att kunna frodas just genom hur vi har brukat jorden. Brukandet har dock industrialiserats, vilket har gjort att färre och färre dör av hunger och att missväxt undviks genom bättre metoder.

Industrialiseringen av lantbruket har också minskat möjligheterna för biologisk mångfald. Det har gjort att färre människor behövs i jordbruket, vilket har lett till urbaniseringen.

Problemen med begrepp är att de trevar efter att både vara deskriptiva och normativa. De vill förklara det forskningen visar, liksom den försöker ge metoder för hur något bör vara. Dessa två riskerar att flyta in i varandra.

Det är också därför som jag talar om förvildning i titeln på min blogg, därför det talar för en process, ett skeende. För att koppla det till utdöendeskuld vill jag återknyta till korridorerna, att de olika habitaten behöver sammanlänkande områden där organismerna kan förflytta sig.

I den industrialiserade landsbygden har effektiviteten gjort att habitatrika miljöer blir som öar (se inlägget om Svaneholm för en längre diskussion om bilden nedan) utan naturlig sammanlänkning.

Google Earth

Nu måste jag gå ut med Maggie, då vi ska iväg den här helgen också. Så något sammanfattande avslut på det här inlägget blir det inte. Samtalet fortsätter.

Referenser:

Europeiska kommisionen (2009). Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas.

Europeiska kommissionen (2024) Natura 2000: The largest network of protected areas in the world. [Hämtad 240914].

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?

2015 bodde 85 % av svenskarna i tätort i Sverige (SCB, 2015). I Europa beräknas 83,7 % av befolkningen 2050 bo i tätort (Europa kommissionen, 2020). Det är en trend som inleddes med industriella revolutionen. Om vi tittar på en karta över Sverige ser vi hur människor koncentreras i några olika regioner. Stora delar av Sverige är glest befolkade. Att lägga märke till är att ju längre söderut man befinner sig, desto fler och mindre är kommunerna. Det gör också att det finns mer samhällsservice.

(SCB, 2015)

På en annan överblick över Sverige kan vi se hur bebyggelsen är fördelad i procentsatser. Det mörkt gröna är 0–2 % och det mörkt lila är 20–100 %.

(SCB, 2013)

Låt oss titta på en överblick över hela Europa. Där ser vi vilka stora skillnader det är mellan olika delar. De skandinaviska länderna är betydligt mer glesbefolkade, även i södra Sverige. Det land i Europa som är mest bebyggt är Frankrike och det är beräknat att öka i Europa över lag. Däremot, menar Europeiska Kommission (2019), att den kommer att öka i storstadsregionerna, medan den minskar på landsbygden. Italien är den del som beräknas öka mest. (Europa kommissionen, 2019)

Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants (Infographics, u.å)

Även om det ser väldigt rött ut i Europa, så vet den som har åkt genom dessa länder att det finns stora delar landsbygd. Bilden illustrerar framför allt skillnaden mellan kontinentala Europa och de skandinaviska länderna.

De regioner som är minst befolkade är de bergiga regionerna. Så vi ser på bilderna var Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna går. Vi ser också att i bergiga regioner som Grekland och Balkan är befolkningen mer koncentrerad i vissa delar. På samma sätt är högplatåer mindre befolkade som till exempel i centrala Spanien, samt centralmassivet i Frankrike.

Detta skapar olika förutsättningar för de olika regionerna. Europeiska Kommissionen arbetar med att se till de olika förutsättningarna när de ser till de miljömål som sätts upp i och med den gröna given. I broschyren The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe (The Volante Project, 2015).

Volante projektet handlar om ett vision om hur EU skulle kunna organisera sig för att hantera de regionala förändringarna som har skett under de senaste 50 åren. Det handlar om att se till tre delar. (Varning för fluffiga formuleringar).

Det första är att se till ”Best land in Europe: Optimal use of land resources”, vilket betyder utnyttja den mark som är bäst ämnad för att producera mat och andra naturliga produkter. Det andra är ”Regional Connected: Living closer to the natural environment”, vilket beskrivs som att ett samhälles behov tillgodoses i en sammanhängande relation mellan människorna och deras tillgångar. Det tredje är ”Local Multifunctional: Self-sufficiency of local communities”. Med det menas att ”[l]and funcitions” finns i små områden som är baserade på ett innovativt förhållande till att leva, arbeta och rekreation. I detta finns det en stor mångfald.

Det intressanta är det sista som bygger på tanken att det är genom att utveckla det lokala utifrån dess förutsättningar kan de blomstra. Det gör de genom att de vet vilka resurser som finns tillgängliga för att skapa en grön ekonomi. Detta påminner mig om det som Terese Bengard, verksamhetschefen för Hela Sverige ska leva, berättade om sopsortering i podden Den sista måltiden.

Hon arbetade som kommunpolitiker i Ragunda kommun i Jämtland. Hela kommunen har en befolkningsmängd på 5127. Det är en stor kommun som är bebyggt till 1,7 % och jordbrukmarken är 1,2 % (Wikipedia, 2024). I denna kommun med en befolkningstäthet på 2,04 inv./km² ska de sopsortera av miljömässiga skäl.

Men, frågar hon sig, hur miljömässigt är det att köra runt med en sopbil varannan vecka för att plocka upp alla dessa sopsorterade sopor? Hela tanken med sopsortering, menar hon, utgår från att alla kommuner i Sverige är tätbefolkade tätorter. Men, som jag har visat med hjälp av kartor från SCB, så är det en ganska liten del av Sverige som är tätbefolkat. Så visst ser det bra ut om en kommun som Ragunda sopsorterar, men egentligen, menar Bengard, är det snarare tvärtom. Jag håller med.

Ett bi samlar in pollen på min solros. De flesta av solrosorna dödades av sniglar.

Det är inte första gången jag tar upp hur Sverige har förändrats under de senaste 200 åren och inte heller hur urbaniseringen påverkar landet. Denna förändring skapar, som Volanteprojektet understryker, olika förutsättningar. Det som vi också ser är hur Europeiska Kommissionen menar att olika regioner i Europa fyller olika syften i visionen att förverkliga den gröna given. Å ena sidan ser vi en vilja att stärka det lokala, å andra sidan ser vi hur en central vision ämnar att förändra det lokala utifrån de centrala föreställningarna. Det finns således, menar jag, en inneboende konflikt mellan Bryssel och det lokala.

Denna konflikt ser vi även i Sverige mellan de tätbefolkade och glesbefolkade regionerna, vilket Terese Bengard beskriver i sin bok Världens mittpunkt: till landsbygdernas försvar (2024). Efter att ha lyssnat på henne i Den sista måltiden ligger den boken definitivt på min läslista.

Än en gång kom jag inte till diskussionen om vildmarken i EU, som jag hintade om igår. Förhoppningsvis kommer det nästa helg. För poängen med att ta upp de olika regionala villkoren och Europeiska kommissionens visioner hör ihop med synen på vad som är vildmark och hur den ska skyddas i EU. Det krävs således lite bakgrund, som jag hoppas ha givit här.

Referenser:

Bengard, Terese (2024). Världens mittpunkt: till landsbygdens försvar. Stockholm: Mondial

Den sista måltiden (2024). Till landsbygdernas försvar (Gäst: Terese Bengard).

Europeiska Kommissionen (2019). Main land-use patterns in the EU within 2015-2030. Publicerad 190307 [Hämtad 240901].

Europeiska Kommissionen (2020). Urbanisation in Europe. Sist uppdaterad 200703 [Hämtad 240901].

Infographics (u.å). Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants. [Hämtad 240901]

Ragunda kommun. (2024, juli 19). Wikipedia. Senast ändrad 240719 [Hämtad 240901].

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. Publicerad 150303 [Hämtad 240901].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]