Evolutionen berättar för oss vad vi tillhör.

Jag gick ned för slänten bland bokar och ekar i Vägeröds dalar öster om Fiskebäckskil. Jag bör ha varit runt de arton. Det var så vackert. Det var för trettio år sedan. Jag vill också minnas att jag återvände dit något år senare. Men då var förväntningarna så höga och magin var borta. Jag vill till och med minnas hur litet jag fann området.

Mitt minne kunde inte leva upp till det jag såg. Förmodligen borde jag åka tillbaka dit. Då och då är jag på Islandsberg. Omständigheterna till att jag mindes denna upplevelse var när jag läste miljöjournalisten Sophie Yeos ord att naturen frodas i gudarnas närvaro, men bara så länge som den finns kvar i händerna på dem som vördar den.

Nature thrives in the presence of the gods – but only so long as it remains in the hands of those who revere them. (Yeo, 2024:234)

Och vad jag kom att tänka på var just hur det där mötet med Vägeröds dalar inte skapade en relation utan bara en händelse som jag mindes. Det är i relationen som det skapas en förbindelse och det är då vi lär känna en plats. Det är då den blir viktig för oss.

Den nedhuggna träden på fotot ovan fick mig att reagera. Jag går förbi där nästan varje dag. För det mesta går jag en bit bort, men den här gången gick jag nära. På båda sidorna har kanterna fallit ned i ån, men där träden stod kvar höll rötterna jorden på plats. Att jag lägger märke till det beror på den relation som jag har fått med platsen. För det mesta märker jag ingen förändring och så en dag som denna är den där.

Det är platserna som vi bor på som blir viktiga för oss. Vi är vanedjur och vi känner oss trygga när det ser likadant ut eller när förändringen kommer långsamt så att vi kan vänja oss. Det är inget medvetet utan en del av våra äldre neurologiska system. Ibland överreagerar vi på förändring. Det vet många kommuner och jag minns hur de tidigt på Billingefjället i Skövde berättade för oss som besökte området vad det tänkte göra och varför de fällde delar av skogen.

Platserna är knutna till berättelser, självupplevda och återberättade. Vi gick ofta längs med spåren på Billingen. Vi lärde känna varje krök, varje plats. Och så en dag var delar av träden borta. Vi vill få en förklaring till varför det är så.

För många av oss, berättar religionshistorikern David Thurfjell (2020), så är skogen religion. Det är dit vi går för att komma i kontakt med något andligt. För att känna den andligheten måste man inte vara gudstroende. Biologiprofessorn Ursula Goodenough avslutar sin bok The Sacred Depths of Nature (1998) med att skriva om en religiös naturalism som kan skapa djupa och långtgående andliga upplevelser. Berättelsen om evolutionen, i att ingå i en del av skapelsen, som inte är människocentrerad, utan som gör oss till den del av alltet, skulle kunna vara det som kan ena oss.

Humans need stories—grand, compelling stories—that help to orient us in our lives and in the cosmos. The Epic of Evolution is such a story, beautifully suited to anchor our search for planetary consensus, telling us of our nature, our place, our context. Moreover, responses to this story—what we are calling religious naturalism—can yield deep and abiding spiritual experiences. (Goodenough, 1998:174)

Som vi märker så för jag diskussionen på två plan. Å ena sidan den lokala tillhörigheten till en plats och å andra sidan föreställningen om att tillhöra vår värld genom att vi kommer ur den. Evolutionen är det kosmologiska axiom (”cosmological axioms”) och heliga postulat som antropologen Roy A. Rappaport skriver om i Ecology, meaning, and religion (1988[1977]), som jag bland annat tar upp i inlägget Hemlös i den bästa av alla världar.

Den hemlöse har ingen tillhörighet, ingen plats som hon hör hemma. Därför behöver hon inte heller bry sig om det landskap som hon rör sig i. Märkligt nog tycks vi alla hemlösa. Professorn i kognitionsvetenskap John Vervaeke och medförfattare menar i Zombies in Western Culture: A Twenty-First Century Crisis (2017) att vår vilsenhet gör att vi håller på att begå domicide, förstöra vårt eget hem. Begreppet består av två ord, domus, hus eller hem, och caedo, att döda. Det sker genom att vi inte ser till det betydelsefulla och till det som förenar oss (Rappaport, 1988[1977], samt läs Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste).

För den som gör en visit i Simrishamn och går mot revet där flyttfåglarna passerar var år, där jag och Maggie stannar till och pratar lite med de andra fågelskådarna och sedan går vidare, finns det ingen tillhörighet. Besökande vänner visar jag på spåren efter stormen Babette som rev upp kusten för snart ett år sedan. De nickar och säger att det är intressant och kanske nämner vi klimatförändringarna. Men det har ingen betydelse för dem för de har ingen relation och klimatet är något abstrakt hyperobjekt (Morton, 2013) som vi ändå inte riktigt begriper oss på.

Det är först när vi har en relation till en plats som vi kan bilda berättelser som vi sedan för ihop med det heliga som vi kan vörda. Jag håller med Goodenough att vi behöver det heliga och jag har själv många gånger upplevt den där hissnande känslan av under. Men liksom en tidig förälskelse måste den övergå i kärlek och det kan det först göra när vi lär känna någon.

Avslutningsvis vill jag koppla ihop det som jag har skrivit här med den stora urbaniseringen. För om vi alla bor i städerna så blir relationen till marken och miljön ytlig. Jag kan besöka Marsfjället och uppleva det majestätiska (läs Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig.), men jag får ingen relation till det.

Fast jag ska erkänna att mötet med hermelinerna gör att jag känner en tillhörighet till platsen, som jag inte gör till andra fina vandringar som jag har gjort. Jag vet var de är. Jag skulle kunna hitta tillbaka till deras lilla gömsle. Jag har en relation till platsen.

För den som inte har en relation känner inte behovet av att bry sig. Domicide kan pågå och visst kan man bli lite upprörd över förstörelsen, men sedan fortsätter livet.

För att vi ska bry oss tror jag att relationen är nödvändig, men det som också krävs är berättelsen som förklarar relationen. Evolutionen berättar att vi är inte separat från skapelsen eller att vi är satta att härska över naturen. Vi är en del av den och beroende av den, både fysiskt och andligt, som om nu de skulle vara två separata domäner. Den börjar och bibehålls genom att vi ständigt rör promenerar längs våra stråk, plockar svamp i skogen och ser hur flyttfåglarna lämnar och återvänder.

Referenser:

Goodenough, Ursula (1998). The sacred depths of nature. New York: Oxford University Press. Kindle ed.

Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Vervaeke, John, Mastropietro, Christopher & Miscevic, Filip (2017). Zombies in Western Culture: A Twenty-First Century Crisis . Open Book Publishers. Kindle Ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.