Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar.

Jag minns klätterträden från då jag var liten. Ett i Hällebäck var en stor bok som jag gillade att klättra upp i. Det stod nedanför vår tomt vid en brant. För att ta sig till skolbussen bar vi tvungna att gå nedför branten genom en bokskog. Jag tyckte mycket om att tillbringa tid där.

Stora träd som har sträckt som har sträckt ut sina grenar får mig att vilja klättra upp där. Jag tycker om att sätta mig vid deras stam och meditera. Ett lugn sprider sig i kroppen, som om den renar min oro och ger mig styrka att gå vidare. Förr brukade jag alltid leta upp ett sådant träd för att regelbundet gå förbi det när jag var ute och promenerade.

I böcker om skogen läser jag om dessa träd och i mina inlägg skyndar jag mig alltid att tillägga hur de är viktiga för de olika organismerna. Inte sällan har jag nämnt att eken har närmare 1000 organismer som är beroende av dem. Man kan höra det på namn som ekoxen.

I Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung berättar jag om ett möte med en samling ekar och den närmast andliga upplevelse som jag upplevde då jag stötte på dem. De stod i utkanten av en hage. Vid en senare promenad där tog jag kort på dem.

För mig har dessa träd varit ett argument för att låta skogen vara, men som vanligt när kunskap fattas tenderar fantasin och fixa idéer att ta överhanden.

Idag stötte jag på följande ord ”Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood” (Rackham, 2015:31) som fick mig att stanna upp i läsningen. Jag läste dem om och om igen, som om det Oliver Rackham skrev inte riktigt fastnade.

Han skriver att träd blir sällan gamla då andra träd inte tillåter dem att långsamt dö. Då man hittar dessa träd är det ett säkert tecken på att det inte är en orörd skog utan tvärtom.

[T]rees seldom grow old in woodland: if woodmen do not cut them down, competition from neighbouring trees forbids them to live through a long period of decline. Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood. (Rackham, 2015:31)

Och om vi tittar på bilden nedan från Stenshuvudsnationalpark ser vi hur eken omringas av bokträden och sakta trängs undan.

Att eken en gång fick breda ut sig berodde på att boskap betade här, men sedan har bokträden tagit över och börjar täcka för ljustillgången.

Ett sidokommentar är att Rackham skriver att förr var eken inte lika ljusberoende utan växte tätare, men något epigenetiskt tycks ha skett.

Så ser vi också på bilden från Snogeholm hur tätt de växer. Fast, det ska tilläggas att jag vet inte hur gammal hagen är och de står på en höjd. Dessutom förmodar jag att hur de växer är egentligen skott som har tillåtits att växa fritt av tidigare ägare.

Rackhams ord fick mig just att fundera över mina föreställningar och hur överensstämmande de är med ekologins förutsättningar. Lars skriver i en kommentar till gårdagens inlägg Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer” att kalhyggen alltid har varit hatade, men att skälen till varför skiljer sig. Kanske det stämmer? Poängen är att hatat pekar mot något djupt i oss.

Det andra jag tänker på är att jag hänvisar till artikeln Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation (Berglund & Kuuluvainen, 2021) där de talar om en representativ skog från den nordliga hemisfären. Och frågan som inställer sig är vad som är en ”representativ boreal skog”?

Oliver Rackham som var landskapshistoriker och ekolog är mycket kritisk till dylika påståenden. Han skriver att jakten på jungfruskogen, alltså en skog som inte har påverkats av människan är likt jakten på den primitiva människan. Det är en fantom.

It is debatable whether ‘virgin forest’ or ‘primæval forest’, unaffected by mankind, exists anywhere in the world, or whether it is one of those phantoms, like ‘primitive man’, that haunt the scholarly imagination. (2015:23).

Så vad betyder detta avslutningsvis? Kommer jag att förneka dessa andliga upplevelser och kalla dem skrock och okunnighet? Absolut inte! För vad dessa känslor talar om är just om möten med det heliga och att det inte är något som bara är en del av mig. Förvisso är det en del av mig då det är jag som upplever det, men det är i mötet med något utanför mig, i det vackra, ja i förnimmelsen av skönheten, som det heliga och jag sammanträffar.

Likväl kommer jag att vara försiktigare då jag talar om hur organismerna bör vara för det är något som är bortom min kunskap.

Men, vad detta också visar är vilken roll som människan har i att erbjuda organismer en plats just genom hur de agerar i miljön. Vi är således, som Rackham, skriver på ett ställe, en del av ekologin, även om vår påverkan kanske är indirekt, som när vi dödade alla de stora djuren.

Men the overkill hypothesis (Martins, 2005) tillhör ett annat inlägg.

Läs också Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig för vidare tankar om hur vi upplever det yttre genom våra inre föreställningar.

Referenser:

Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3

Martin, Paul S. (2005) Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.