Månad: oktober 2024

Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika.

Älgen och rådjuren är fascinerande djur. De är helt anpassade till den nordliga hemisfären och om det sker snabba förändringar i sina levnadsmiljöer. Dock är de inriktade sig på två olika delar. Älgen vill ha fiberrikare mat, medan rådjuret söker sig till örter och gräs.

Om en skogsbrand far fram eller en storm med stor trädfällning sker så växer det snart skott och örter. Även om det har skett en del stormar och skogsbränder är det framför allt skogsbruket som skapar nya ypperliga förhållanden för dem. Kallhyggen och den tidiga perioden då det tallplantor samlas med örter och sly är en perfekt buffé.

För rådjuret och älgen innebär det att deras kullar ökar. Först anpassar sig rådjuret. De blir tidigt könsmogna och parar sig tidigt, men kan fördröja sin fosterutveckling så att det växer långsammare i början. Det gör att de får längre tid att fylla på fettreserverna. Älgen blir senare könsmogen, men lever längre, vilket gör att de under en levnad kan föda många kalvar.

En ekplantering. Den heta junisolen 2023 har svett gräset.

Om detta berättar Willebrand et al. i kapitlet ”Populationsekologi – tre exempel” (2010) i boken Vilt, människa, samhälle (red. Danell & Bergström). Jag plockade fram den för att få mer teoretisk kunskap medan jag läste om hjortpopulationerna i Europa i European ungulates and their management in the 21st century (Apolonio, Andersen & Putman, 2010).

Det som slog mig medan jag läste om allt från Finland till Tyskland var hur olika förhållandena är i de olika länderna och hur det formar hur de förvaltas.

I Nederländerna, till exempel, har man ingen förvaltning alls, vilket grundar sig på att de inte har någon skogsindustri, samt att de sedan 1970-talet följer principen att populationerna reglerar sig själva (van Wieren & Groot Bruinderink, 2010). I Tyskland däremot försöker man hålla kronhjorten i vissa områden för att inte påverka skogsindustrin och minska betestrycket på åkrarna (Wotschikowsky, 2010).

Jag kom att tänka på centraliseringsförsöken i Europeiska kommissionen och begrundar hur anpassningsbar den är till de olika ländernas förutsättningar vilket fick mig att minnas inlägget Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt. I det beskriver jag hur debatten i Europa om hur skogen ska skötas bygger på helt olika förutsättning mellan olika delar i Europa. Viltförvaltningen påminner om detta.

Maggie luktar på en älgskalle

För att kunna begrunda detta läste jag kapitlet ”Viltpopulationer och deras dynamik” (Lundberg et al. 2010) i Vilt, människa, samhälle (red. Danell & Bergström). Lundberg et al. skriver att ”[d]ynamik är förändring i tid och rum” (2010:53). En sådan förändring kan vara en stor skogsbrand, vilket inverkar gynnsamt på älg och rådjur, men ogynnsamt på skogsägaren. Det innebär att tillväxttakten på dem kan öka. De får större kullar och födotillgången gör att överlevnaden ökar. Omvänt minskar tillväxttakten när ungskogen är tät och mörk. Då rör de sig bort från området, vilket förändrar populationstätheten i andra områden. Det i sin tur kan minska födotillgången och därmed populationstillväxten.

Om det finns faktorer som begränsar deras rörlighet kan de befinna sig i ogynnsamma habitat. Dessa områden behöver inte vara de bästa (källa) utan är endast tillräckligt bra (sänka). Hög täthet behöver därför inte betyda att det är ett bra område utan endast att det är gott nog. I dessa habitat kan det också finnas konkurrens mellan arterna.

Som jag har nämt i inlägget Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land menar Spitzer et al. (2021) att rådjuren konkurrerar med älgen om blåbärsris, vilket leder älgen till att koncentrera sig mer på bark och grenar, vilket inte ger dem lika mycket näring (Felton et al. 2020).

Det är utifrån dessa aspekter som jag förespråkar utökade korridorer mellan olika områden, vilket förhindrar sänkor och minskar risken för utdöendeskulder, läs Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit.

Granen står tätt omkring den gamla hagen där granskotten etablerar sig nedanför bokträden.

Som jag så ofta återkommer till bygger djurens överlevnadsvillkor på människan. Hon är en gud som jag skriver i gårdagens inlägg, Vi är gudar. Det är dags att ta ansvar för vår makt över naturen!. Men liksom Olympens gudar slåss vi sinsemellan och konkurrerar.

Ett intressant exempel som Andersen et al. (2010) tar upp i sitt kapitel om Norge så rör sig vandrar älgen mellan olika områden under året. Det innebär att den befinner sig i en areal under sommaren och förstör en tallodling, medan den under vintern förflyttar sig till en annan areal där de bedriver jakt. Att få tillgång till jaktmarker i Norge, kan inbringa en stor inkomst, högre en på skogen, vilket betyder att skogsbonden riskerar förlust, medan ägaren till jaktmarken tjänar sig en rejäl slant. Den stora älgvandringen döljer andra historier.

Ljustillgången i den äldre skogen ger förutsättningar för undervegetationen att växa och således föda till älg och rådjur. Här är det bredvid en skogsväg och bakom den är en granodling.

Än en gång har jag tappat bort mig i min berättarglädje. Det finns så otroligt mycket som jag läser som jag sedan vill nämna. Så mycket hänger ihop och hela tiden är det ännu en aspekt som jag tycker mig ha missat. Så låt oss återgå till Sveriges och andra europeiska länders relation till EU och jämföra Sverige och Nederländerna som skiljer sig betydligt åt.

Sverige har sju olika klövdjur, från älg till myskoxe. Nederländerna har sex, men de räknar också in nätkreatur och hästar som vandrar fritt. Det senare är ett litet tätbefolkat land genomkorsat av motorvägar. För att djuren ska kunna röra sig fritt har de byggt ekodukter, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Att de låter viltet röra sig på det sättet beror på som nämnts att de inte längre har någon skogsindustri. De har inga stora rovdjur.

Sverige har då sju klövdjur, medan nötkreatur och hästar räknas som tamboskap. En av basindustrin är skogsindustrin. Likaså finns det en stor rovdjurspopulation om man räknar ihop antalet vargar, björnar och lodjur. Viltförvaltningen i Nederländerna går under deras Wet natuurbescherming (naturbevarandelagen) från 2017, medan i Sverige är det jaktlagen (1987:259) som styr all viltförvaltningen, som det står i inledningsparagrafen:

§1 Denna lag gäller viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande inom svenskt territorium samt frågor som har samband därmed.

Dessa skillnader beror på olika historia och olika förutsättningar. Det som dock tycks sammanlänka de länder i norra Europa som jag hitintills har läst är att de alla skyddar i olika grad och på olika sätt viltet på grund av att de höll på att utrotas under vissa tider. Och detta är något stort!

Att det numera sker en diskussion i Europa om hur förvaltning av vilt ska ske och om det ska handla om rewilding eller inte, så ser vi att det blir allt bättre.

Så avslutningsvis, om vi ser till det längre perspektivet så blir det allt bättre. För inte bara klövdjurspopulationerna ökar utan också rovdjuren. Likaså arbetar alla länderna i Europa med att skydda olika naturområden. Detta sker utifrån ländernas historiska tradition och näringar, och sist men inte minst blir det till det bättre.

Referenser:

Andersen, Reidar; Lund, Erik; Solberg, Erling Johan & Sæther, Bernt-Erik (2010). Ungulates and their managment in Norway. Ss. 14–36. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Felton, Annika M. et al. (2020). Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes, Scientific Reports, 10:1904. https://doi.org/10.1038/s41598-020-58673-5

Lundberg, Per; Mörner, Torsten; Bergström, Roger; Danell, Kjell; Elmberg, Johan & Ericsson, Göran (2010). Viltpopulationer och deras dynamik. Ss. 53–79. Red. Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

van Wieren, Sipke E. & Groot Bruinderink, Geert W.T.A. (2010). Ungulates and their managment in the Netherland. Ss. 129–164. Red. Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Willebrand, Tomas; Ericsson, Göran, Andrén, Henrik; Liberg, Olof & Kjellander, Petter (2010). Populationsekologi – tre exempel. Ss. 81–93. Red. Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.) (2010). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber

Wotschikowsky, Ulrich (2010) Ungulates and their managment in Germany. Ss. 201–222. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Vi är gudar. Det är dags att ta ansvar för vår makt över naturen!

Människan har blivit som gudar. Är det inte dags att vi förstår vår gudomlighet?

1967 inleder antropologen Edmund Leach sina Reithföredrag för BBC med denna fråga.

Men have become like gods. Isn’t it about time that we understood our divinity? Science offers us total mastery over our environment and over our destiny, yet instead of rejoicing we feel deeply afraid. Why should this be? How might these fears be resolved? (Leach, 1968:1)

Att hans föredrag, som sändes i radion, skapade skandal, är inte så konstigt. Själv kände jag Nemesis flåsa mig i nacken av bara tanken att begå hybrisen att jämföra oss människor med gudarna. I all mytologi straffar sig det sig. Men ju mer jag kontemplerat påståendet desto mer tycker jag mig förstå vad han syftar på.

Han fortsätter med att påstå att för att övervinna denna rädsla måste vi erkänna vad vi egentligen är och vad det betyder. För, menar han, även om människan känner en hjälplöshet inför världen och menar sig vara underkastade ödet så är frågan om det egentligen så.

Vad, frågar han sig, är skillnaden mellan gudar och människor? Även om människan är underkastad ödet är inte gudarna det. Gudarna kan inträda och ändra historiens riktning, inte människan. Hon kan bara uppleva det som sker. Han ställer upp liknande motsättningar och säger sedan att det kommer ur en föreställning som bygger på att vi ser oss som åskådare och inte aktörer.

Detta påverkar också vetenskapen, fortsätter han, där vi vill se hur naturen fungerar och varför den fungerar, men vi ser oss inte som deltagare i de naturliga processerna. Vi betraktar den utifrån.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer tror jag att det håller på att ske ett skifte i våra föreställningar.

I januari i år gick jag förbi här och då var det pppbökat vid gångstigen längs Tommarpsån (Regeringen vill att skogen ska vara till för alla). Nedan följer bilder på hur det ser ut nu i slutet på oktober.

Numera diskuteras om vi ska kalla vår tidsålder för antropocen, alltså människans tidsålder, eller inte. Visserligen är det som vanligt en definitionsfråga och geologer har dock kommit fram till att det inte är möjlig, se Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate (Witze, 2024). Själv begrundar jag om den klimatångest som sprids är ett tecken på den förståelse för den enorma mänskliga påverkan på moder Gaia som sker, se The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change (Pearson, 2024).

Själv är jag inte särskilt orolig, men det är å andra sidan typiskt för män, se Climate Anxiety: Current Evidence and Future Directions (Boehme et al., 2024). Det betyder dock inte att jag är omedveten om de förändringar som sker och hur det orsakar förändringar. Men jag tror inte på apokalypsen, vilket jag tror är en av de underliggande mytologiska föreställningarna som påverkar rädslan.

Det uppbökade har plattats till och örter, gräs och mossa har börjat täcka för nu i slutet av oktober.

Att människan påverkar sin miljö är utan tvivel och något som jag ständigt återkommer till, se till exempel Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit. Likaså har människans indirekta effekter också orsakat förändringar i ekologin.

Låt oss därför återvända till mytologin och se citera vad Guds ord om människans roll på jorden: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” (1 mos. 1:26).

Jag kom att tänka på detta medan jag läste om förvaltningen av hjortdjuren i Norge, Sverige och Danmark i European ungulates and their management in the 21st century (red. Apollonio, Andersen, & Putman, 2010).

Under läsningen slog det mig hur lite jag visste om både Norge och Danmarks viltfauna. Till exempel har de fortfarande vildren i Norge och den befinner sig i södra delarna. En annan sak som jag anade i inläggen Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna? är att den skånska kronhjorten är ett resultat av grundareffekten (Andersen et al., 2010). Det handlar om att en art isoleras från de andra och börjar genomgå genetiska förändringar utifrån den lilla isolerade gruppen.

Här döljer mossan jorden igen. Uppbökningen gav chansen till en art att etablera sig.

Nåväl, jag tappar bort mig som vanligt och jag ska avsluta detta inlägg med ett par reflektioner som jag fick under läsningen av hjortdjuren och sedan avsluta tanken om människans gudomlighet.

Kronhjorten var kronvilt och fick endast jagas av kungen och adelsmännen. Så var det fram tills Gustav III släppte kronviltet fritt (Sörling, Mattson och Danell, 2016). Detta ledde till att hjortdjuren närmast utrotades i Sverige. I Norge var inte jakten reglerad på samma sätt och likaså där höll den på att utrotas (Andersen et al., 2010) liksom i Danmark (Andersen & Holte, 2010). I alla tre länder upprättade man liknande förvaltningssystem för att öka populationen.

Ur den knäckta tallen börjar det spira.

Den tanke som slog mig var just undran kring hur frånvaron av hjortdjur påverkade skogarna?

Ett av skälen till att man ville utrota kronhjorten var just hur mycket den förstörde genom att de river av barken på träden. Förvisso hade man mer skogsbete under 1800-talet och tidigare vilket påverkade skogarnas arter. Men om vi ser till till det nuvarande totala antalet av älg, rådjur och kronhjort som närmar sig en miljon, borde skogarna ha sett betydligt annorlunda ut.

Att vi dessutom har ett skogsbruk som bygger på att systematiskt plantera framför allt gran och tall, så tror jag att vi skulle ha svårt att känna igen oss om vi vandrade omkring i närområdet.

Vad jag syftar på är alltså de djupa förändringar som människan åstadkommer i sin miljö. Än utrotar hon nästan hjortdjuren, än skyddar hon dem, likväl som hon skapar snedfördelning mellan könen då framför allt tjurarna skjuts eftersom man vill ha en stadigt hög älgpopulation. Liberg et al. (2010) skriver att ett tag gick det en tjur på fem till sex honor i Sverige.

Å ena sidan kan vi se människan som en ekosystemingenjör (Jones et al., 1994) som formar landskapet utifrån sina behov. Eller så ser utgår vi från Leach tankar om att människan borde se sig som gudomlig just genom den effekt hon har. Både indirekt och direkt påverkar hon moder Gaia och genom att erkänna sin roll borde människan också ta på sig det ansvar som det innebär.

Som det är nu har hon betett sig okunnigt likt Adam och Eva som tog frukten från det förbjudna trädet eller mottog elden från Prometheus. Men nu har vi kunskapen och är medvetna om våra handlingar.

I förståelsen i att vi härskar över jorden begriper vi också vår delaktighet. Vi kan således inte längre se oss som betraktare och åskådare utan som medvetna aktörer.

Att känna oro inför uppdraget är en sak, men att få ångest är att tappa fattningen och bli oduglig. Låt insikten om vår påverkan leda oss till att bli upplysta härskare snarare än inskränkta och enfaldiga, som enbart låter våra behov forma vår omgivning. Vi är gudar.

Referenser:

Andersen, Reidar; Lund, Erik; Solberg, Erling Johan & Sæther, Bernt-Erik (2010). Ungulates and their managment in Norway. Ss. 14–36. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Andersen, Reidar & Holte, Vidar (2010). Ungulates and their managment in Denmark. Ss. 71–85. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Boehme, Blake A. E.; Kinsman, Laura M.; Norrie, Holden J.; Tessier, Eric D.; Fleming, Shaun W.; & Asmundson, Gordon J. G. (2024). Anxiety: Current Evidence and Future Directions. Current Psychiatry Reports. https://doi.org/10.1007/s11920-024-01538-9

Jones, Clive G.; Lawton, John H.; Shachak, Moshe. (1994).  Organisms as Ecosystem Engineers. Oikos. Vol. 69:3, ss. 373–386. https://doi.org/10.1007/978-1-4612-4018-1_14

Leach, Edmund (1968). A runaway world?. London: Oxford U.P.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Pearson, Helen (2024). The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change. Nature 628, 256-258. Publicerad 240410 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00998-6

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Witze, Alexandra (2024). Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate. Nature 627, 249-250, Publicerad 240306 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00675-8

Hönö, Ersdalen och marknadspotentialen i olika regioner i Sverige

Strandängen hade klippts. Rosenbuskar hade fått växa någon decimeter och låg ännu intill marken. En av dem hade tagit fart före de andra. Var det en liten genförändring som gav den försprånget gentemot de andra?

Över de andra reser den sig.

Inifrån buskaget hörde jag en fågel. Nyfiken gick jag fram till kanten av ängen där knotiga ekar, asp och törnbuskar hindrade varje försök att ta sig in. Jag använde Merlinappen och det stod att det var en gärdsmyg. För att testa spelade jag upp dess sång och varningsläte. Snart var den där och tittade på mig i kanten. Den dolde sig halvt bakom en gren.

Buskaget är ogenomträngligt.

Vi gick upp mot parkeringen. En nötskrika visade sig ljudligt i toppen av en tall för att sedan väsnandes flyga österut. Vi gick genom en dunge som förr hade betats. Vita slingrande björkar växte i tredelade stammar. Markvegetationen var låg. Ekar, lönn och tall växte där också.

Kameran fångade inte det vackra ljuset.

Vi var i Ersdalen på Hönö utanför Göteborg. Det var första gången, som jag var i den här delen av Bohuslän. Dungen berättade om tidigare sätt att försörja sig här. Då vandrade boskap på ön. Vi hade också sett bunkrarna som hade sprängts in i bergsknallar eller äldre skyddade hamnar.

Den här muren/kajen förundrade mig. Vad kunde vara så grundgående att det kunde lägga till här?

Gnejsen är som vackrast här. Dess ådror bildar abstrakta konstverk. Märken från inlandsisen och eroderingen av vind och vatten har skapat mjuka hällar. Lavar växer där de är skyddade.

Innanför är en numera igenmurad bunker.

På färjan tillbaka var jag fundersam. Här bor de åretrunt. De hade både Willys och Ica, Systembolaget och naturligtvis alla dessa vinterförvaringar för båtar. På Öckerö där vi åt lunch gjorde man i ordning det sista innan vintern.

Det som förundrade mig var hur levande det fortfarande var. Jag är van vid Orusts yttre delar och Simrishamn där allt stannar av på vintern, trots tillgång på livsmedelsbutiker. Sommargästerna har åkt och hetsen övergår i stilla lunk. Den hetsen var fortfarande här med mycket trafik och folk. Kanske var vädret? Det viktigaste är att här tycktes man kunna leva året om.

Och det är här jag vill landa i dagens inlägg för en man skrev till mig från Halmstad. Han hade läst mitt inlägg De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det? och undrade om jag hade läst artikeln Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022) som beskrev hur Sverige förändras?

Det hade jag inte och fann den väldigt intressant. I den visar de att Sverige får ännu färre kommuner och befolkningen koncentreras i ännu färre regioner. Se nedan hur koncentrationen har förändrats från 1981, 2021 idag och prognosen för 2061.

Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022).

På sidan kan man även gå in och se hur beräkningen ser ut för sin kommun. Det ser illa ut för Simrishamn, kan jag meddela. Detta beror delvis på omständigheterna, men det är också medvetna politiska beslut. Som jag visar i inlägget som nämndes tidigare är detta inte bara något som gäller Sverige utan även EU, ja egentligen hela världen.

Vad är det då som får vissa att minska, som Simrishamn eller att öka som Öckerö, kommunen där Hönö ingår?

I Öckerö fanns det 9 874 invånare år 1981. År 2021 bor det 12 902 invånare i kommunen. Om befolkningen framskrivs till 2061 beräknas kommunen ha 13 977 invånare. (SCB,2022, markerad skrift i original.)

Ytligt tror jag att det är närheten till storstaden och förbindelserna. Det var inte länge vi behövde vänta på färjan.

Ett ostronskal

Jag vill inte göra det här till en politisk fråga, även om det är det. Och inte heller förmår jag avsluta med en tydlig sammanfattning, som att det är resultatet av historiska omständigheter. För liksom SCB kan göra prognoser kan vi människor fatta beslut som kan gynna en viss utveckling och det betyder att vi bör fråga oss om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Så låt mig öppna upp för framtida reflektioner för mannen skickade mig flera bilder. Och låt mig avsluta med följande bild som kommer från rapporten Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner (Hammarlund & Gullstrand, 2016) där de beskriver marknadspotentialen i de olika kommunerna i Sverige.

(Hammarlund & Gullstrand, 2016:9)

Där ser vi hur allt koncentreras tre regioner. Det går en zon mellan Storstockholm och Storgöteborg, samt västra Skåne, medan resten inte tycks ha någon potential alls, för att uttrycka mig krasst.

Frågan är vad Sverige blir om det i slutändan endast definieras som ekonomiska centran och marknadspotential? Det är ett väldigt fattigt perspektiv.

Jag har kommit långt från gårdagens promenad på Hönö, och ändå inte.

Referenser:
Hammarlund, C., & Gullstrand, J. (2016). Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner. (AgriFood Rapport; Nr 2016:2). AgriFood Economics Centre.

SCB (2022). Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner. Senast uppdaterad 220816 [hämtad 241020].

Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?

En kronhjorts bröl är magiskt att höra en sensommar natt. Vi låg under filtar på en matta i en glänta. Så kom det där brölet i morgondimman. Vi tittade upp och en bit bort stod kronhjorten. Då den märkte vår närvaro lommade den iväg. Vi låg tysta kvar i förhoppningen att få höra det igen.

Jag minns detta medan jag läser om kronhjorten i vår fauna. I gårdagens inlägg Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja… berättar jag om att Skånska jägarförbundet är oroliga att vargens närvaro i Skåne kan hota den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus). Idag hittade jag en artikel från Naturskyddsföreningen i Skåne där dess historia berättas. Jag rekommenderar verkligen att du läser Anders Jarnemos presentation av Kronhjorten (Jarnemo, u.å.) på Naturskyddsföreningens hemsida.

Det är en historia om hur kungar har velat skydda den för att kunna jaga den, så kallat kronvilt, att de har setts som skadedjur då de ansågs förstöra skogarna genom att de gnagde och flängade barken, det vill säga bet av barkrevor, vilket dödar träden. Till att de numera är skyddade. Människans förfarande har gjort att de har trängts ihop på mindre ytor. Det har berott på att alltmer mark har odlats upp till ett förändrat skogsbruk.

Skogsbruket täta skogar skapade visserligen skydd för dem, men utarmade deras födomöjligheter. Till slut fanns det endast kvar några enskilda revir varav den största stammen är här på Österlen vid Christinehof.

Idag har vi i Skåne en kronviltstam som är större än på mycket länge. Inventeringar och uppskattningar tyder på att stammen i södra centrala Skåne och på Österlen uppgår till någonstans mellan 1200–1500 djur före jakt. (Jarnemo, u.å.)

Kronhjorten (Cervus elaphus) finns över hela Europa, men att den skånska stammen (Cervus elaphus elaphus) blev en nominatart beror på att den skiljde sig från kronhjorten nere på kontinenten och i andra delar av Sverige.

Marsfjällen i fjärran

Här kan det vara värt att påminna sig om vad en art är och hur den blir till. I grunden handlar det om vilka de kan reproducera sig med (Campbell, 2015). Om en grupp skiljs geografiskt över en lång tid börjar de utvecklas i en annan riktning, vilket innebär att det kan utvecklas en nominatras. Går det tillräckligt lång tid kan det bli en helt egen ras eller en ny art. Detta kallas för habitat isolering och är just det som har skett med den skånska kronhjorten. Genom människans handlande har kronhjorten i Skåne isolerats från de övriga flockarna och bildat en nominatras.

Norr om Nyköping

Låt oss utgå från Jägareförbundet Skånes ordförande Lars Perssons fråga om ”varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar” (Henricson, 2023). För mig är det en väldigt intressant fråga då den pekar på problem som uppstår inom bevarandebiologin, samt frågan om det är enskilda arter som ska skyddas eller systemet? I inlägget Det var en havsörn tar jag upp biologen Michael Soulé som menar att bevarandebiologi ska utgå från olika postulat, varav de två som är relevanta här är:

  • En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40)
  • Ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42).

Vad vi ser i det skånska landskapet men också i större delen av Sverige är hur brukandet av naturen har minskat komplexiteten och minskat mångfalden. Skogsbruket historiska ensidiga fokus på enskilda arter och att göra skogarna ekologiskt fattiga har minskat födotillgången och möjligheten att överleva för många arter. Lantbrukets åkrar som har blivit allt större i och med teknologins utveckling har skapat ett utarmat landskap.

Den svenska viltförvaltningen är här också intressant, då dels har det skett en ökning av viltarter genom att nya arter har introducerats, som till exempel dovhjort och mufflonfår, se Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är eller återintroducerat gamla arter som vildsvin och bäver. Likaså pågick det under många hundra år ett försök att utrota vargen, vilket lyckades, fram tills den återigen började sprida sig över Sverige.

Kort sammanfattat har människan i allra högsta grad skapat de villkor som faunan i Sverige har att utgå ifrån. Detta gäller inte bara i Sverige, se Numerical top-down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe (van Beeck Calhoen et al. 2023).

Ett torkat gäddhuvud i Sörhamn

Frågan som återstår är varför komplexitet är bra och det skiftar fokus från vilka arterna är till vilken funktion de har. Funktionen utgår från näringsväven (se Om ingen hör trädet falla) där producenter tar in näring från solen, som växter, vilka äts av till exempel kronhjortar, som sedan äts av rovdjur. Det sker en botten-upp-effekt och en uppifrån-och-ned-effekt. Rovdjuren håller nere betesdjuren så att de inte betar av för mycket och rör sig i landskapet.

Den ökning av klövdjur i Sverige beror bland annat på att vargen utrotades (Liberg et al. 2010).

En toppredator som vargen får djuren i landskapet att röra på sig så att de inte kan beta för hårt på ett ställe utan att det jämnar ut sig. De är därför skogsindustrins bästa vän, eftersom de har stora problem med betesskador.

Människan är också en toppredator, men då hennes jakt är reglerad och endast sker under vissa tider på året så får de inte djuren att röra sig i större områden. Dessutom, som i fallet med kronhjorten, finns det ett intresse av att de inte ska röra sig utanför de egna jaktmarkerna, för då kan grannen i stället skjuta dem.

En nöjd Maggie efter en lyckad spårning.

Sammanfattningsvis i detta långa och vindlande inlägg så menar jag att Lars Perssons fråga om den skånska kronhjortens skyddsstatus handlar om två saker, den enskilda arten och systemets funktioner.

Allt för länge har vi sett människans, och framför allt enskilda intressens påstådda behov. Skogsindustrins behov gjorde att landstinget i Malmöhus län 1899 ville göra kronhjorten fredlös vilket ledde till att 8 år senare var det endast ett 50-tal djur kvar (Jarnemo, u.å.). Genom jägarkåren och naturskyddsföreningar är den numera, som tidigare nämnts närmare 1500. Tack vare det kan vi uppleva det magiska hjortbrölet.

Men utrotandet av vargen i kombination med ett tuktande av naturen för livsmedel och vinst har gjort att landskapet är starkt uppdelat och den ekologiska komplexiteten är låg. För att kronhjorten ska påverkas negativt, menar van Beeck Calkoen et al. (2023), räcker det inte bara med vargens närvaro, utan även björn och lodjur.

Så avslutningsvis så är det inte vargens närvaro som bestämmer över den skånska kronhjortens vara eller inte utan människan och det är hur hon brukar och förvaltar marken som avgör. Om hon tar bort vissa balanserande funktioner, som till exempel vargens närvaro, så kommer det att få konsekvenser på grödor och träd. Men om landskapet erbjuder större utrymmen att röra sig på så kommer kronhjorten att kunna röra på sig mer och bli livskraftigare. Vargen sin tur kommer att balansera deras närvaro på markerna och minska skadorna på skog och gröda. Så båda behövs, då variationen skapar ett komplexare och ståndaktigare ekosystem.

Referenser:

van Beeck Calkoen, S. T., Kuijper, D. P., Apollonio, M., Blondel, L., Dormann, C. F., Storch, I., & Heurich, M. (2023). Numerical top‐down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe. Journal of Applied Ecology, 60(12), 2625-2635.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders (u.å.) Kronhjort. Naturskyddsföreningen i Skåne. [Hämtad 241013]

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Soulé, Michael E. (2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…

Lars Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, är besviken. Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) är inte skyddad och nu när vargen etablerar sig i Skåne står han undrande varför inget görs.

Politikerna har beslutat att det inte ska finnas varg i renbetesområdet eller på Gotland. Det är svårt att förstå varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar, och för den delen också renar. Vargar finns det i hundratusentals, nominatrasen av kronhjort som vi har i Skåne är inte fler än ett fåtal tusen djur, säger Lars Persson. (Henricson, 2023)

Vad han menar med nominatras är att kronhjorten i Skåne går under namnet Cervus elaphus elaphus och enligt Artdatabanken finns de endast i Skåne och på godset Halle-Hunneberg.

I Sverige förekommer nominatunderarten Cervus elaphus elaphus i södra Skåne och på godset Halle-Hunneberg i Västergötland (dit den förts från Skåne). Dessa populationer har inte blandats upp med utifrån kommande kronhjortar och är sannolikt de enda som undgått påtaglig hybridisering med djur av främmande ursprung. (Artdatabanken, u.å.)

Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) förökar sig vid hög ålder och är känsliga för störning. Dessutom riskerar de att blandas med kronhjortar (Cervus elaphus) som rör sig från Blekinge eller de som flyr från inhängnader i Skåne.

Så Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, har rätt i att de är en hotad grupp, men det som Artdatabanken framför allt tar fasta på är att det stora problemet är jägarna själva, då kronhjorten är lättjagad och att för många av dem skjuts på grund av deras imponerande horn.

Vägen mellan Brännåker och Granliden.

För sakens skulle kan vi koppla detta till föregående inlägg om utdöendeskuld då deras utbredningsområde och naturliga parningsmöjligheter har kringskurits av hur landet har brukats, vilket i sin tur har lett till denna specifika underart. (Se Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit).

Jag håller med Persson om att en större grupp vargar torde påverka den lokala kronhjorten. Men det finns andra delar i detta som jag vill begrunda utifrån det som jag stötte på i litteraturen under förmiddagen.

I artikeln ”Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden” (Jarnemo, Nilsson & Wikenros, 2023) finns det geografisk påverkan på kronhjorten. Att lägga märke till här är att det är huvudarten Cervus elaphus.

Om vi börjar med hur stort hemrevir en kronhjort har, så påverkas det av flera faktorer, varav födotillgången är viktig. Jarnemo et al. visar att det skiljer sig åt mellan Kolmården och i Skåne, de områden som de har gjort sina beräkningar. I Skåne är skogarna för små och där finns det främst bark att tillgå. Det gör att de i stället får söka sig ut på åkrarna. Här förstår vi att detta stör både skogsägare och lantbrukare. När kronhjortarna biter av barken på träden så dör de. Då åkrarna, skriver författarna, endast har en gröda, måste kronhjortarna sprida sig över ännu större ytor.

[T]he red deer in the mixed forest-agricultural landscape in Skåne in winter (January–March) used more than twice as large areas during the night-time feeding as compared to the deer in the forest dominated landscape in Kolmården. (Jarnemo, et al. 2023:10)

Till detta, tillägger de, att när grödan skördas innebär det att en födotillgång försvinner på en dag, vilket tvingar dem att röra sig över ännu större ytor. Detta beteende skiljer sig dock från nominatarten, om jag tolkar artdatabanken rätt. De skriver att de har låg spridningsgrad, (se Kronhjort: Cervus elaphus elaphus).

Renar på vägen vid Atjiken.

Att jag hamnade bland hjortdjur har att göra med att jag började läsa journalisten Ben Goldfarbs bok Crossings: How road ecology is shaping the future of our planet (2023). Den handlar om hur vägar påverkar ekologin genom hur den förhindrar vissa djurs rörelser, förenklar andras, liksom hur dödliga de är då djuren blir påkörda av bilar.

En spännande sak i boken är i att viltolyckor mellan hjortar inte nämns i början av vägarnas uppkomst utan de uppkom under 1960-talet i USA. Då hade framför allt rådjuren mångfaldigats, och många var inblandade i olyckor, då de blev påkörda av bilar. En av orsakerna var att vägkanterna hade den perfekta mixen av mat för dem, lövträdsskott och andra örter. I gryningen och i kvällningen möttes de av pendlare som samtidigt lämnade hem eller jobb.

I detta finns det ett annat intressant sammanfall och det är att då vargen hade dödats kunde hjortdjursstammarna växa exponentiellt. Så i kapitlet ”Ungulates and their managment” (Liberg et al. 2010) i boken European Ungulates and Their Management in the 21st Century (red. Apollonio, Anderson & Putnam, 2010) kan vi läsa att dels beror uppgången av klövdjur i Sverige på grund av jaktregleringar som jägare och regeringen gjorde (se till exempel Den andre varje månad och viltförvaltningen), men också på grund av vargens försvinnande. För en längre genomgång, se bland annat Bestämmer jägarna för mycket?.

Liberg et al. (2010:43) visar hur bestämmelser har gjort att avskjutningen på till exempel kronhjort har stigit markant sedan 1930-talet och 2004. Viktigt att tillägga är ett det inte är den skånska nominatrasen som här menas utan kronhjortar generellt. Här vill jag upprepa det tidigare nämna att eftersom skälet till att många jagar kronhjort är de stora hornen. Detta leder därför till att det finns en ojämn fördelning mellan han- och honhjorten i markerna.

(Liberg et al., 2010:43)

Som vi ser är det alltså en mängd faktorer som påverkar klövdjursbestånden. Men det viktigaste är att det som påverkar direkt och indirekt bestånden är människan. Det är på sätten hon brukar landskapet (vägnät, samhällen, åkrar, skogsbruk som löv eller tallskog etc.), genom jakten, men också hur hon fördelar födotillgången.

Referens:

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

ArtDatabanken (u.å.). Kronhjort: Cervus elaphus elaphus. Uppsala: SLU Artdatabanken. Senast uppdaterad 220505 [hämtad 241012].

Goldfarb, Ben (2023). Crossings: how road ecology is shaping the future of our planet. First edition New York, NY: W.W. Norton & Company

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders; Nilsson, Lovisa; Wikenros, Camilla (2023). Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden. European Journal of Wildlife Research. 69:92.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit

Aldrig har vädret varit så klart. Jag står på stranden i Sandhammaren och ser ut över Östersjön. Bornholm syns klart och tegelröda Hammershus där sjörövare gav sig av tecknar sig tydligt. Jag ser vindkraftverk sydväst om ön som jag inte har sett innan. Några ejderstreck flyger förbi och tre prutgäss stryker närmre kusten. De är på väg till Nordsjön för att tillbringa vintern där. Några badar också. Jag blir själv sugen då jag ser hur kristallklart vattnet är.

Sandhammaren 5/10

I gårdagens inlägg Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut visade jag nedna översikt hur klövdjuren är fördelade i södra delen av Sverige. På den kan vi se att Österlen där jag bor och där Sandhammaren (Ystads kommun) är har inga älgar alls. Däremot är det fullt av vildsvin, som jag nämner i Det är jobbigt med demokrati. (Det där med älgarna stämmer inte riktigt då vi har sett älg där i år. Även de andra klövdjuren håller till här.)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det intressanta med Sandhammaren är att det är som en liten skoglig ö i ett jordbrukslandskap. Älgarna som har levt där har således en ytterst liten yta att röra sig på. Förvisso kan de ge sig ut på fälten, men då möts de av både inhägnade hagar och åkrar. De är fångna där. Det är ett exempel på en utdöendeskuld, då älgar inte kan komma dit och de kan inte komma därifrån. De älgar som förökar sig har således en väldigt begränsad genpool.

Screenshot från Google Maps.

Människan tar plats och våra verkningar får konsekvenser. I inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats tar Gunnar Lindén, som arbetar med naturvårdsfrågor på LRF, upp detta. Han för fram att på många platser har människan förändrat villkoren för arterna så att det inte längre är möjligt att föröka sig på de platserna. Han ger exemplet att när skogarna började röjas för 150 år sedan lämnade man inte kvar död ved, vilket förhindrar de arter som är beroende av ett visst förruttnelsestadium eller ett träds ålder att föröka sig.

Likväl finns det lämningar i marken. H. Henry Janzen beskriver det som att jorden minns i artikeln ”The soil remembers” (2016). I inlägget Den andre varje månad: Tiden beskriver jag artikeln närmare. I boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (Yeo, 2024) beskrivs två exempel på detta som jag vill nämna. Det ena är hur det i vattendrag samlas fröer. Många av dem ligger i en slags dvala och väntar på de rätta förhållandena då de kan börja gro.

Jag minns den varma sommaren 2018 när jag var ute och gick. En damm nedanför en liten sluttning hade torkat ut och där hade fröerna börjat gro och liten blomsterbädd hade blivit till. Ett annat exempel som Yeo tar upp är hur vi faktiskt förändrar förhållandena. I en ekskog i centrala Frankrike upptäckte forskarna att de förändringar i marken som romarna hade gjort för 2000 år sedan fortfarande bestod, vilket man kunde se i de olika växterna som växte där (Dambrine et al., 2007).

Bålgetingar har tagit över ett gammalt hackspettsbo. Det svarta i vänstra nederdelen är sprängticka.

I inlägget Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar tog jag upp Oliver Rackhams bok Woodlands (2015[2006]) där han beskriver hur skogsplantager, som han kallar dem, förändrar grundförutsättningarna i marken. Vissa arter överlever och breder ut sig under furorna, medan andra inte klarar av att anpassa sig till förändringen.

De förändringar som människor gör, skapar frågan kring ”referenslandskap” som Lindén tar upp. Om en ekskog i centrala Frankrike som stått orörd sedan romartiden fortfarande visar spår av människors odlande finns det anledning att begrunda de föreställningar vi har om den lokala ekologin.

Lindén tar också upp begreppet invandringskredit som jag också har nämnt i Vi har en utrotningsskuld att betala!. Det innebär att genom de förflyttningar som sker genom frön som vinden för med sig, de som fastnar i djurens päls eller de som drivs med vattnet, så kan organismer etablera sig på nya platser. Där skapar de en ny sammansättning av växter. För de arter som inte driver med vinden så behövs det korridorer och som vi minns på satellitbilden från sydöstra spetsen av Skåne så finns det inga korridorer för älgar att röra på sig. De blir fast där.

Vi ser här hur växter etablerar sig när vattnet drar sig tillbaka.

Det är här jag vill upprepa idéerna med rewilding. Genom att ha vissa kärnmiljöer och därur ha korridorer som sprider sig i landskapet så kan vi undvika utdöendeskulder. Organismer som är beroende av skydd kan då röra sig igenom växtligheten istället för att hindras av öppna fält.

Ett sätt i Skåne är att skapa buskage längs med fälten och vägarna. Detta skulle dessutom förhindra den flygsnö som drar ut över vägarna på vintrarna och som förhindrar trafiken.

Vad historien visar är att det finns egentligen inga referenslandskap eller något stadium då allt var som det skulle. Däremot ser vi att genom att ett landskap har de olika delarna i den näringsväven så skapas ett dynamiskt system som är tåliga mot snabba förändringar. Dessutom skapar det en rikare naturupplevelse då man kan stöta på älg, vildsvin eller bålgetingar i ett gammalt hackspettbo.

Skälet till att jag stannade till vid hackspettboet och fann bålgetingarna var att jag var nyfiken på vad som hade hänt där under året. På så sätt försöker jag upprätthålla relationen till landskapet jag rör mig i.

Referenser:

Dambrine, Etienne; Dupouey, Jean-Luc; Laure, Laüt. (2007). Present Forest Biodiversity Patterns in France Related to Former Roman Agriculture. Ecology 88, no. 6: 1430–39, https://doi.org/10.1890/05-1314.

Janzen, Henry H. (2016). The soil remembers. Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Lindén, Gunnar (2018). Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats. Naturvård med mina ögon: En blogg om naturvård ur olika perspektiv. Publicerad 180914 [hämtad 241006]

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut

Från 1500-talet till 1866 styrdes Sverige av en ståndsriksdag. Hur samarbetet med kungen såg ut skiljer sig, grunden var dock att de fyra stånden var representerade. De fyra stånden var bönderna, borgarna, prästerna och adeln. Sverige är närmast unikt med bönderna fick vara delaktiga i hur landet styrdes.

1866 förändrades systemet till en tvåkammarriksdag som förblev till 1971. Under denna tid infördes också allmän rösträtt. Detta berättar hur Sverige har förändrats, från att ha varit en agrar nation till att bli en industrination. Det berättar om hur monarkin har försvagats, samt att vi har gått från en krigisk nation där adeln var viktig, till att bli en fredlig nation där borgarna genom sin handel har fått en stor roll. Genom den industriella revolutionen tillkom dessutom arbetarklassen och fram tills nyligen har de varit i majoritet i landet.

Nedan graf visar på hur Sverige har förändrats genom att se till partiernas roll. Dessa representerar ytterst olika grupper i samhället. Utifrån sammanhanget är det framför allt Centerns, det gamla Bondeförbundet roll som jag vill uppmärksamma. De har legat stadigt på runt 10 %, samtidigt har de varit en viktig faktor genom deras relation med Socialdemokraterna. Saltsjöbadsavtalet som skapade en stabil arbetsmarknad grundade sig i kohandeln mellan just SAP och Bondeförbundet.

Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar (SCB, 2021)

Vad vi ser i den historiska förändringen är hur lantbruket har fått en allt lägre representation i hur landet styrs. Lantbrukarna har i stället blivit en intresseorganisation i form av LRF. Det är en del i de rörelser som utvecklades under andra hälften av 1800-talet då folkrörelserna bildades och utformade den framtida demokratins institutioner i Sverige.

Det här må vara en märklig inledning på en blogg som handlar om svensk natur och hur olika syn vi har på den. Så låt mig kort presentera idéfröet.

Jag läser regelbundet LRF:s tidning ATL. Genom kortare notiser och längre artiklar följer jag de ämnen som intresserar tidningens läsare. Mina intressen gäller främst skogen, rovdjuren och EU. Vad jag gillar med ATL är att de är strikta med vad som är nyheter och tyckande. Med det sagt så vill jag tillägga att hur de beskriver rovdjursfrågan så tenderar den att ramas in kritiskt. Ett exempel som jag har tagit upp är i inlägget Stressen leder henne till att bära gevär, som kom ur artikeln Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024).

Och det är just här i vargen som jag ämnade att hamna för resten av inlägget. Idag läste jag om artikeln Rewilding by wolf recolonisation, consequences for ungulate populations and game hunting (Rodríguez-Recio et al, 2022). Jag har tidigare tagit upp den i inlägget Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, men då var det utifrån ett delvis annat perspektiv.

Artikeln är en typiskt kvantitativ undersökning som bygger på beräkningar av hur stor vargstam som södra förvaltningsområdet skulle bära och hur det skulle påverkar klövdjurstammarna i området. Förresten är Sverige indelat i tre förvaltningsområden.

I södra förvaltningsområdet finns det stora mängder klövdjur. De som räknas är älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin.

I nedan översikt ser vi koncentrationen av dem. Strecket är gränsen mellan södra och mellersta förvaltningsområdet. Älgen, till exempel, är tämligen jämt fördelad, medan rådjuret är mellan 5–10 per kvadratkilometer. Detta skapar olika förutsättningar för de vargar som rör sig söderut, då ju längre söderut den kommer desto större variation i föda har den.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det här innebär att utifrån ett rent djurekologiskt perspektiv så finns det stora förutsättningar för en stor vargstam i det södra förvaltningsområdet. I artikeln gör de en beräkning på att mellan 15 och 17 vargar per 1000 kvadratkilometer (Se den vänstra översikten). Den högra visar på hur stora reviren kan vara, vilket beror på vargtätheten.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

De är noggranna med att understryka att detta är en studie i att förutsäga generell fördelning i landskapet, än en absolut beräkning ”to predict general spatial patterns rather than absolute estimates for single municipalities” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Men, tillägger de, det är svårt att göra beräkningar då det är föränderliga faktorer som påverkar hur det kommer att utveckla sig, då ”biological systems are generally dynamic, and prey and predator populations may fluctuate over time, making long-term predictions more uncertain” (Rodríguez-Recio et al, 2022).

Den viktigaste faktorn är dock den antropogenska påverkan på vargpopulationen, ”anthropogenic impact on wolf prey populations” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Det är ett fint sätt att beskriva att människor kommer att påverka utvecklingen av vargstammen. För i det humanekologiska perspektivet finns det en faktor som påverkar hur stor vargstammen kan vara och det är begreppet wildlife acceptance capacity (Bruskotter et al., 2009).

Rodríguez-Recio och medförfattarna visar att södra Sverige har en biologisk bärkraft för en väldigt mycket större rovdjursstam. Men vad Bruskotter och medförfattare pekar på är att det måste också finnas en bärkraftig acceptans för viltet. Den, skriver de, är olika hög och tillägger att den skiljer sig inom olika grupper i samhället. De talar om sociala, kognitiva och kontextuella faktorer. Frågan är således hur vargen ses socialt, hur den upplevs och lokala faktorer.

En underkäke av ett vildsvin

Det är här vi återvänder till samhällsförändringen sedan 1800-talets början då det ansågs som självklart att bönderna skulle ha en stor påverkan på de politiska besluten. I dåtidens Sverige var det tydligt hur beroende de var av den lokala produktionen. Djurhållningen var också viktig eftersom exporten av smör var stor från Sverige till Storbritannien som då hade släppt på sina handelstullar. Det var ett land där rovdjuren ansågs hota den egna överlevnaden och därför arbetade man aktivt med att utrota vargen.

Den sociala acceptansen utgår från vilka vi identifierar oss med, det vill säga vår sociala tillhörighet, då de gemensamma föreställningarna hjälper oss att forma en åsikt i en komplex fråga (Bruskotter et al., 2009). Det är alltså, enligt författarna, sällan som vi som enskilda personer tar oss tiden att fördjupa oss tillräckligt mycket för att skapa en gedigen åsikt i en fråga.

Numera befinner sig en stor del av Sveriges befolkning socialt i städer och tätort där rovdjursstammen har liten påverkan på deras liv. Kognitivt är det därför få som upplever vargen som ett hot. Däremot kan kontexten förändras snabbt om en varg rör sig i närområdet. Jämför följande titlar från SVT: Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut” (SVT, 240121) och Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje (SVT, 240426).

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Avslutningsvis tänker jag mig att den sociala acceptansen för viltet och då i synnerhet för rovdjur och varg måste begrundas inte bara nationellt utan också lokalt. För det är på det lokala planet som acceptansens bärkraft visar sig, se mina inlägg om tjuvjakt där jag visar vad som sker då acceptansen är låg hos vissa betydande grupper.

Att rovdjursfrågan under 30 år har blivit allt viktigare är flera, men jag vill påstå att den största faktorn utöver vargmigrationen, inte är ny biologisk kunskap, utan snarare handlar det om historiska samhällsförändringar och att den grupp som har initiativet i miljöfrågan har förändrats.

Som en sista kommentar är det därför också intressant att se hur vargen och rovdjuren diskuteras annorlunda nu i EU, då bönderna har fått medvind. Dess skyddsstatus är under diskussion, se till exempel Beslut om skydd av varg närmar sig (Johansson, 2024).

Referenser:

Bruskotter, Jeremy T.; Vaske, Jerry J.; Schmidt, Robert J. (2009). Social and cognitive correlates of Utah residents’ acceptance of the lethal control of wolves. Human Dimensions of Wildlife, 14:119–132. DOI: 10.1080/10871200802712571

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 241005].

Johansson, Sara (2024). Beslut om skydd av varg närmar sig. ATL. Publicerad 240912 [hämtad 241005].

Langert, Danielle (2024). Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje. SVT. Publicerad 240426 [Hämtad 241005].

Monzón, Paulina; Bergman, Tommy. (2024). Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut”. SVT. Publicerad 240121 [Hämtad 241005].

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Olofsson, Jonas (2021). Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar. SCB. Senast uppdaterad: 210209 [Hämtad 241005]