Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…

Lars Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, är besviken. Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) är inte skyddad och nu när vargen etablerar sig i Skåne står han undrande varför inget görs.

Politikerna har beslutat att det inte ska finnas varg i renbetesområdet eller på Gotland. Det är svårt att förstå varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar, och för den delen också renar. Vargar finns det i hundratusentals, nominatrasen av kronhjort som vi har i Skåne är inte fler än ett fåtal tusen djur, säger Lars Persson. (Henricson, 2023)

Vad han menar med nominatras är att kronhjorten i Skåne går under namnet Cervus elaphus elaphus och enligt Artdatabanken finns de endast i Skåne och på godset Halle-Hunneberg.

I Sverige förekommer nominatunderarten Cervus elaphus elaphus i södra Skåne och på godset Halle-Hunneberg i Västergötland (dit den förts från Skåne). Dessa populationer har inte blandats upp med utifrån kommande kronhjortar och är sannolikt de enda som undgått påtaglig hybridisering med djur av främmande ursprung. (Artdatabanken, u.å.)

Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) förökar sig vid hög ålder och är känsliga för störning. Dessutom riskerar de att blandas med kronhjortar (Cervus elaphus) som rör sig från Blekinge eller de som flyr från inhängnader i Skåne.

Så Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, har rätt i att de är en hotad grupp, men det som Artdatabanken framför allt tar fasta på är att det stora problemet är jägarna själva, då kronhjorten är lättjagad och att för många av dem skjuts på grund av deras imponerande horn.

För sakens skulle kan vi koppla detta till föregående inlägg om utdöendeskuld då deras utbredningsområde och naturliga parningsmöjligheter har kringskurits av hur landet har brukats, vilket i sin tur har lett till denna specifika underart. (Se Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit).

Jag håller med Persson om att en större grupp vargar torde påverka den lokala kronhjorten. Men det finns andra delar i detta som jag vill begrunda utifrån det som jag stötte på i litteraturen under förmiddagen.

I artikeln ”Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden” (Jarnemo, Nilsson & Wikenros, 2023) finns det geografisk påverkan på kronhjorten. Att lägga märke till här är att det är huvudarten Cervus elaphus.

Om vi börjar med hur stort hemrevir en kronhjort har, så påverkas det av flera faktorer, varav födotillgången är viktig. Jarnemo et al. visar att det skiljer sig åt mellan Kolmården och i Skåne, de områden som de har gjort sina beräkningar. I Skåne är skogarna för små och där finns det främst bark att tillgå. Det gör att de i stället får söka sig ut på åkrarna. Här förstår vi att detta stör både skogsägare och lantbrukare. När kronhjortarna biter av barken på träden så dör de. Då åkrarna, skriver författarna, endast har en gröda, måste kronhjortarna sprida sig över ännu större ytor.

[T]he red deer in the mixed forest-agricultural landscape in Skåne in winter (January–March) used more than twice as large areas during the night-time feeding as compared to the deer in the forest dominated landscape in Kolmården. (Jarnemo, et al. 2023:10)

Till detta, tillägger de, att när grödan skördas innebär det att en födotillgång försvinner på en dag, vilket tvingar dem att röra sig över ännu större ytor. Detta beteende skiljer sig dock från nominatarten, om jag tolkar artdatabanken rätt. De skriver att de har låg spridningsgrad, (se Kronhjort: Cervus elaphus elaphus).

Att jag hamnade bland hjortdjur har att göra med att jag började läsa journalisten Ben Goldfarbs bok Crossings: How road ecology is shaping the future of our planet (2023). Den handlar om hur vägar påverkar ekologin genom hur den förhindrar vissa djurs rörelser, förenklar andras, liksom hur dödliga de är då djuren blir påkörda av bilar.

En spännande sak i boken är i att viltolyckor mellan hjortar inte nämns i början av vägarnas uppkomst utan de uppkom under 1960-talet i USA. Då hade framför allt rådjuren mångfaldigats, och många var inblandade i olyckor, då de blev påkörda av bilar. En av orsakerna var att vägkanterna hade den perfekta mixen av mat för dem, lövträdsskott och andra örter. I gryningen och i kvällningen möttes de av pendlare som samtidigt lämnade hem eller jobb.

I detta finns det ett annat intressant sammanfall och det är att då vargen hade dödats kunde hjortdjursstammarna växa exponentiellt. Så i kapitlet ”Ungulates and their managment” (Liberg et al. 2010) i boken European Ungulates and Their Management in the 21st Century (red. Apollonio, Anderson & Putnam, 2010) kan vi läsa att dels beror uppgången av klövdjur i Sverige på grund av jaktregleringar som jägare och regeringen gjorde (se till exempel Den andre varje månad och viltförvaltningen), men också på grund av vargens försvinnande. För en längre genomgång, se bland annat Bestämmer jägarna för mycket?.

Liberg et al. (2010:43) visar hur bestämmelser har gjort att avskjutningen på till exempel kronhjort har stigit markant sedan 1930-talet och 2004. Viktigt att tillägga är ett det inte är den skånska nominatrasen som här menas utan kronhjortar generellt. Här vill jag upprepa det tidigare nämna att eftersom skälet till att många jagar kronhjort är de stora hornen. Detta leder därför till att det finns en ojämn fördelning mellan han- och honhjorten i markerna.

Som vi ser är det alltså en mängd faktorer som påverkar klövdjursbestånden. Men det viktigaste är att det som påverkar direkt och indirekt bestånden är människan. Det är på sätten hon brukar landskapet (vägnät, samhällen, åkrar, skogsbruk som löv eller tallskog etc.), genom jakten, men också hur hon fördelar födotillgången.

Referens:

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

ArtDatabanken (u.å.). Kronhjort: Cervus elaphus elaphus. Uppsala: SLU Artdatabanken. Senast uppdaterad 220505 [hämtad 241012].

Goldfarb, Ben (2023). Crossings: how road ecology is shaping the future of our planet. First edition New York, NY: W.W. Norton & Company

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders; Nilsson, Lovisa; Wikenros, Camilla (2023). Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden. European Journal of Wildlife Research. 69:92.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press