Vi är gudar. Det är dags att ta ansvar för vår makt över naturen!

Människan har blivit som gudar. Är det inte dags att vi förstår vår gudomlighet?

1967 inleder antropologen Edmund Leach sina Reithföredrag för BBC med denna fråga.

Men have become like gods. Isn’t it about time that we understood our divinity? Science offers us total mastery over our environment and over our destiny, yet instead of rejoicing we feel deeply afraid. Why should this be? How might these fears be resolved? (Leach, 1968:1)

Att hans föredrag, som sändes i radion, skapade skandal, är inte så konstigt. Själv kände jag Nemesis flåsa mig i nacken av bara tanken att begå hybrisen att jämföra oss människor med gudarna. I all mytologi straffar sig det sig. Men ju mer jag kontemplerat påståendet desto mer tycker jag mig förstå vad han syftar på.

Han fortsätter med att påstå att för att övervinna denna rädsla måste vi erkänna vad vi egentligen är och vad det betyder. För, menar han, även om människan känner en hjälplöshet inför världen och menar sig vara underkastade ödet så är frågan om det egentligen så.

Vad, frågar han sig, är skillnaden mellan gudar och människor? Även om människan är underkastad ödet är inte gudarna det. Gudarna kan inträda och ändra historiens riktning, inte människan. Hon kan bara uppleva det som sker. Han ställer upp liknande motsättningar och säger sedan att det kommer ur en föreställning som bygger på att vi ser oss som åskådare och inte aktörer.

Detta påverkar också vetenskapen, fortsätter han, där vi vill se hur naturen fungerar och varför den fungerar, men vi ser oss inte som deltagare i de naturliga processerna. Vi betraktar den utifrån.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer tror jag att det håller på att ske ett skifte i våra föreställningar.

Numera diskuteras om vi ska kalla vår tidsålder för antropocen, alltså människans tidsålder, eller inte. Visserligen är det som vanligt en definitionsfråga och geologer har dock kommit fram till att det inte är möjlig, se Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate (Witze, 2024). Själv begrundar jag om den klimatångest som sprids är ett tecken på den förståelse för den enorma mänskliga påverkan på moder Gaia som sker, se The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change (Pearson, 2024).

Själv är jag inte särskilt orolig, men det är å andra sidan typiskt för män, se Climate Anxiety: Current Evidence and Future Directions (Boehme et al., 2024). Det betyder dock inte att jag är omedveten om de förändringar som sker och hur det orsakar förändringar. Men jag tror inte på apokalypsen, vilket jag tror är en av de underliggande mytologiska föreställningarna som påverkar rädslan.

Att människan påverkar sin miljö är utan tvivel och något som jag ständigt återkommer till, se till exempel Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit. Likaså har människans indirekta effekter också orsakat förändringar i ekologin.

Låt oss därför återvända till mytologin och se citera vad Guds ord om människans roll på jorden: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” (1 mos. 1:26).

Jag kom att tänka på detta medan jag läste om förvaltningen av hjortdjuren i Norge, Sverige och Danmark i European ungulates and their management in the 21st century (red. Apollonio, Andersen, & Putman, 2010).

Under läsningen slog det mig hur lite jag visste om både Norge och Danmarks viltfauna. Till exempel har de fortfarande vildren i Norge och den befinner sig i södra delarna. En annan sak som jag anade i inläggen Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna? är att den skånska kronhjorten är ett resultat av grundareffekten (Andersen et al., 2010). Det handlar om att en art isoleras från de andra och börjar genomgå genetiska förändringar utifrån den lilla isolerade gruppen.

Nåväl, jag tappar bort mig som vanligt och jag ska avsluta detta inlägg med ett par reflektioner som jag fick under läsningen av hjortdjuren och sedan avsluta tanken om människans gudomlighet.

Kronhjorten var kronvilt och fick endast jagas av kungen och adelsmännen. Så var det fram tills Gustav III släppte kronviltet fritt (Sörling, Mattson och Danell, 2016). Detta ledde till att hjortdjuren närmast utrotades i Sverige. I Norge var inte jakten reglerad på samma sätt och likaså där höll den på att utrotas (Andersen et al., 2010) liksom i Danmark (Andersen & Holte, 2010). I alla tre länder upprättade man liknande förvaltningssystem för att öka populationen.

Den tanke som slog mig var just undran kring hur frånvaron av hjortdjur påverkade skogarna?

Ett av skälen till att man ville utrota kronhjorten var just hur mycket den förstörde genom att de river av barken på träden. Förvisso hade man mer skogsbete under 1800-talet och tidigare vilket påverkade skogarnas arter. Men om vi ser till till det nuvarande totala antalet av älg, rådjur och kronhjort som närmar sig en miljon, borde skogarna ha sett betydligt annorlunda ut.

Att vi dessutom har ett skogsbruk som bygger på att systematiskt plantera framför allt gran och tall, så tror jag att vi skulle ha svårt att känna igen oss om vi vandrade omkring i närområdet.

Vad jag syftar på är alltså de djupa förändringar som människan åstadkommer i sin miljö. Än utrotar hon nästan hjortdjuren, än skyddar hon dem, likväl som hon skapar snedfördelning mellan könen då framför allt tjurarna skjuts eftersom man vill ha en stadigt hög älgpopulation. Liberg et al. (2010) skriver att ett tag gick det en tjur på fem till sex honor i Sverige.

Å ena sidan kan vi se människan som en ekosystemingenjör (Jones et al., 1994) som formar landskapet utifrån sina behov. Eller så ser utgår vi från Leach tankar om att människan borde se sig som gudomlig just genom den effekt hon har. Både indirekt och direkt påverkar hon moder Gaia och genom att erkänna sin roll borde människan också ta på sig det ansvar som det innebär.

Som det är nu har hon betett sig okunnigt likt Adam och Eva som tog frukten från det förbjudna trädet eller mottog elden från Prometheus. Men nu har vi kunskapen och är medvetna om våra handlingar.

I förståelsen i att vi härskar över jorden begriper vi också vår delaktighet. Vi kan således inte längre se oss som betraktare och åskådare utan som medvetna aktörer.

Att känna oro inför uppdraget är en sak, men att få ångest är att tappa fattningen och bli oduglig. Låt insikten om vår påverkan leda oss till att bli upplysta härskare snarare än inskränkta och enfaldiga, som enbart låter våra behov forma vår omgivning. Vi är gudar.

Referenser:

Andersen, Reidar; Lund, Erik; Solberg, Erling Johan & Sæther, Bernt-Erik (2010). Ungulates and their managment in Norway. Ss. 14–36. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Andersen, Reidar & Holte, Vidar (2010). Ungulates and their managment in Denmark. Ss. 71–85. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Boehme, Blake A. E.; Kinsman, Laura M.; Norrie, Holden J.; Tessier, Eric D.; Fleming, Shaun W.; & Asmundson, Gordon J. G. (2024). Anxiety: Current Evidence and Future Directions. Current Psychiatry Reports. https://doi.org/10.1007/s11920-024-01538-9

Jones, Clive G.; Lawton, John H.; Shachak, Moshe. (1994).  Organisms as Ecosystem Engineers. Oikos. Vol. 69:3, ss. 373–386. https://doi.org/10.1007/978-1-4612-4018-1_14

Leach, Edmund (1968). A runaway world?. London: Oxford U.P.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Pearson, Helen (2024). The rise of eco-anxiety: scientists wake up to the mental-health toll of climate change. Nature 628, 256-258. Publicerad 240410 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00998-6

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Witze, Alexandra (2024). Geologists reject the Anthropocene as Earth’s new epoch — after 15 years of debate. Nature 627, 249-250, Publicerad 240306 [hämtad 241026]. doi: https://doi.org/10.1038/d41586-024-00675-8