Under veckan kom jag att börja fundera på kultur, föreställningar och förmågan att se det vi har inför oss. Tanken föddes dels ur tankar kring invasiva och inhemska arter som jag läste om i Kjell Danells nyutkomna bok Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det? (2024).
Det fick mig att plocka fram Edmund Leach bok Social anthropology (1982), som jag för tillfället läser. Där beskriver han hur vi fördelar och kategoriserar vår omgivning i motsatsord, som i Danells exempel inhemsk/invasiv. Detta typiska mänskliga beteende, som har blivit allt viktigare i vetenskapen, fascinerar mig då det å ena sidan utökar kunskapen, men å andra sidan tycks bli så detaljerat att jag har svårt att förstå syftet. Se till exempel nedan den taxonomiska kartan för världens nu levande fåglar. Allt har systematiserats och flyttats om.
Taxonomi kan visserligen hjälpa till att förstå evolutionen, men förflyttningen av tornsvalor till seglarfamiljen så att de fick namnet tornseglare till att det blir en alltmer tillkämpad systematiken blir för mig svårbegriplig, läs till exempel ”Fågelträdets grenar flyttas runt” (Stervander, 2024) i Vår fågelvärld.
Att DNA har hjälpt oss att undersöka genomet är spännande och inte hade vi lärt oss vad konvergent evolution var om inte genomet hade undersökts; kanske måste jag erkänna dess nytta?
Konvergens är att organismer utvecklas parallellt till att likna varandra trots att de inte är besläktade. Därför liknar hussvalan och tornseglaren varandra trots att de har olika härkomst. Tornseglaren är till exempel närmare besläktad med kolibrin än med hussvalan.
Nåväl jag förlorar mig i sidospår för det var i grunden en kommentar av Leach som stannade kvar i mig. Han skriver att de upptäcktsresande, som Marco Polo och Ibn Battuta, beskriver trovärdigt verkligheten så länge som de själva har upplevt det, men tenderar att införa fantastiska berättelser om det som de vill berätta men inte har sett och som har kommit deras väg medelst hörsägen.
Och det här stannade kvar i mig då jag började begrunda varför vi har så stora skillnader mellan kulturers föreställningsvärldar. För människan är fysiologiskt väldigt lik i hur hon varseblir verkligheten och frågan är hur olika hon kan förnimma den egentligen? Det är här kulturen kommer in genom att den formar hur vi ska uppfatta det som ses som vetbegärligt, men som vi inte alltid har förstahandskunskap om. Till det kan också läggas att det fantastiska som de skrev om var för dem rimligt, det ingick i deras världsbild. Så även om de inte hade sett hundmänniskor utgick de från att de existerade och således kunde de berätta om det utan att vara rädda för att bli utskrattade.
Det är här jag tycker att nämnandet av Marco Polo och de andra kända upptäcktsresande är så intressant och förmodligen överensstämmande med oss alla. Ju mer förstahandskunskap vi har desto mer begriper vi vår omgivnings beskaffenhet. Att jag väljer ”begriper” är för att det går tillbaka på något som vi kan gripa tag i och som vi därför har direkt kunskap om.
Den brittiske neuroforskaren Karl Friston skriver att en allmän föreställning bland neurologer är att se hjärnan som ”a constructive or predictive organ that actively generates predictions of its sensory inputs using an internal or generative model” (Friston, 2012). Han syftar på en tanke som har blivit alltmer framträdande och det är att hjärnan försöker hela tiden förutse vad omgivningen och utgår från modeller. Dessa är dels en del av hjärnmaskineriet, dels en del av erfarenheterna.
Så till en början tar vi in information som värderas av de inneboende modellerna och senare kommer vi att bli duktigare på det. Det är därför som en störning i maskineriet kan skapa stora svårigheter då den stör den inkommande signalerna och möjligheten att dra verklighetsanpassade slutsatser.
Förutsägelseprocessen innebär att vi fångar upp signalerna som kommer emot oss och jämför dem med de inneboende modellerna. I dessa modeller, menar Friston (2012) att det finns en värdehierarki. Helt ny information eller information som inte överensstämmer med modellerna kommer med svårighet att erkännas som giltig. Evolutionärt bygger det på att vi kan inte ge samma betydelse till all information utan fokuserar på det relevanta. Det som är förutsägelseprocessen bedömer som irrelevant upptäcker vi inte ens eller avfärdar. Det förenklar livet, men det skapar också bekräftelsebias, vilket betyder att vi söker efter information som bekräftar vår uppfattning, snarare än det som säger emot den. Det är en automatisk process och sker alltså undermedvetet. Det kräver mycket energi för att ta in ny information, det kan mina elever bekräfta.
Viktigt att förstå är att vi människor delar modellerna då de har blivit en del av vår genome under evolutionen. Så även om vi stöter på en folk som yanömami från inre Amazonas så kommer våra modellerna för att uppfatta verkligheten vara desamma, även om våra föreställningar kommer att skilja sig åt. Så att peka på en viss växt och säga att den heter si och så och är ätlig eller inte kommer inte att skilja sig åt. Men om vi säger att den får man inte äta på grund av ett tabu, då är det snarare kulturen som uttrycker sig.
Vetenskapen i grunden bygger på att skaffa sig vetskap om vår omgivning. Den naturvetenskapliga metoden bygger på att testa modeller för att se om de överensstämmer med våra uppfattningar. Det är något som vi alla gör, vilket betyder att vi alla har förmågan och utnyttjar den för att bättre kunna anpassa oss efter livsförutsättningarna.
I detta finns det dock föreställningar som inte är testade mer än att det är en överenskommelse som gjordes för länge sedan och som sedan blev så naturlig att den blev ovedersäglig. Eftersom något inte ifrågasätts och inte diskuteras, så blir det en sanning. Ny information blir då i stort sett omöjlig att ta till sig.
Det är här som jag vill återgå dels till det som Leach säger om det som vi ser och det som vi hör om. Den kunskap som vi har om det som vi ser är lätt att diskutera eftersom den är framför oss. Växten är giftig och om du inte tror mig så kan du testa. Men om det som vi inte ser och sällan upplever blir det svårare att diskutera då det är behäftat med en massa föreställningar, som inte nödvändigtvis är den senaste kunskapen. Ofta består den också av ärvda och ogenomtänkta föreställningar.
Så för att avsluta detta resonemang är det dags att återkomma till Danells bok om de nykomna däggdjuren. För i tanken på nykomlingar eller inte så finns det föreställningar om hur den svenska naturen är beskaffad. Vad är naturligt och onaturligt här? Husmusen är från Indien och kom förmodligen till Sverige först under medeltiden i en skeppslast. Brunråttan rapporteras först om på 1780-talet i hamnstädernas lagerlokaler. Vildsvinen förekom naturligt i Sverige, utrotades för att sedan återkomma genom att de rymde från godsen där de hade placerats i hägn för jakt.
Vargen utrotades, invandrade norrifrån under 1980-talet och framåt för att sedan sprida sig framför allt i södra Norrland, Svealand och norra Götaland. Eller borde jag skriva ”återkom”? För tillhör den faunan eller inte? Tillhör dovhjorten faunan eller inte? Den inplanterades under 1500-talet för jakt.
Och kanske här är det dags att avsluta med en tanke som delvis kommer från en artikeln ”Rovdjur i fara” (Hörlin, 2024) i Tidningen Djurskyddet. För att kunna göra det vill jag påminna om att både vildsvinet och dovhjorten placerades av jägare. Det finns andra arter att nämna här, som mufflonfår eller det misslyckade försöket att etablera kanadahjort (wapiti). Poängen är dock att jägarna, denna lilla grupp på 2,7 % av Sveriges befolkning, bestämmer som kollektiv oerhört mycket i Sverige. Tänk att hela viltförvaltningen utgår från jaktlagen, som utformats utifrån hur jakten får ske i Sverige. Som nämns i inlägget Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika skiljer det sig från andra delar av Europa, som till exempel Nederländerna.
Problemet är här att i exemplet med vargen och rovdjuren överhuvudtaget är att det är proportionerligt få personer som jägarförbunden, samt LRF, som driver frågan om rovdjurens vara eller inte vara i Sveriges fauna.
Problemet är inte att de driver frågan, utan att andra delar av Sveriges befolkning snarare utgår från sina föreställningar om rovdjuren och låter sig formas av dem vars åsikter överensstämmer med de egna. Och det gäller både rovdjursälskare och rovdjurhatare.
Vad vi behöver är därför en debatt som inte bara utgår från tillåtet att jaga eller inte eller rivna får eller inte, utan att vi söker kunskap som utgår från den samlade ekologiska kunskapen om hållbara ekosystem. Det gör att vi kan forma våra föreställningar utifrån vetskap och inte från hörsägen. Det i sin tur gör att vi kan bilda oss vår egna uppfattning och slipper vara beroende av det som sägs i bruset. Vi måste helt enkelt bilda oss!
Referenser:
Danell, Kjell (2024). Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det?. Möklinta: Gidlunds förlag
Friston, Karl (2012). Prediction, perception and agency. International Journal of Psychophysiology. Vol 83, nr 2:248–252. https://doi.org/10.1016/j.ijpsycho.2011.11.014
Hörlin, Katarina (2024). Rovdjur i fara. Tidningen Djurskyddet. Nr 3:17
Leach, Edmund (1982). Social anthropology. New York: Oxford U.P.
Lovette, Irby J. (2016). Avian diversity and classification. Ss. 7–62. Brunner, Rebecca M.; Class Freeman, Alexandra; Bridwell, Myrah A. & Thompson, Mya E. (red.) (2016). Handbook of Bird Biology. Third Edition Chichester: John Wiley & Sons
Stervander, Martin. (2024) Fågelträdets grenar flyttas runt. Vår fågelvärld. Nr 5: 18–24.
