Landskapets höjning gör att västan hålls undan där jag och Maggie går i Bäckhalladalens hage. I den tunna förnan som täcker hällen står björkarna. Många är döda, murknade, men står fortfarande. Jag trycker på den vita barken med insektshål. Det är mjukt.
Maggie vill lägga sig ned, så vi stannar. Hon tittar ut över Östersjön. Jag tar tag i en björkstam och känner hur stum den är. Den har en den levande böjligheten. Rötterna kommer tids nog att släppa och så kommer nedbrytare som svampar och gråsuggor att finfördela till det blir en del av myllan.
Vi fortsätter upp i hagen. En smäcker ung ormvråk får mig först att tro att det är en falk som glider förbi. Jag följer den med kikaren, söker efter attribut som jag sedan kan jämföra med bilderna på fåglarna i Fågelguiden (Svensson, 2009). Jag fastnar för den vita partiet ovanför stjärten; det är typiskt för unga ormvråkar.
Maggie ser en orienterare. Hon börjar följa honom och jag låter henne leda. Vi går upp för slänten. Ett stengärde och ett elstängsel hindrar oss och vi går längs med det tills vi kommer till en bit där det har trillat. Där tar vi oss över. Jag bär henne för säkerhets skull.
På andra sidan är jorden djupare. Gräset är grönt och tjockt. Vildsvinsfårorna har vuxit igen. Färgglada svampar växer. Det är honungsvaxskivling och blodvaxskivling.
Namnen kan jag inte utan googlar jag med fotona. Har jag fel så berätta det gärna för mig.
Vi gick långsamt. Hon nosade och jag iakttog. Något vitt en bit bort och så fick jag se ett rådjur skynda bort. Maggie fick upp doften och vi följer det. Vi kommer ner från hällen. Först är det en bokdunge, för att sedan, där det är sumpigare och mörkare, övergå till gran. Döda stammar ligger i vägen för oss. Maggie manar på. Jag håller emot för att inte riva upp både ansikte och kläder.
Jag funderar på att gå uppåt för att undersöka grävlingsgrytet. Där uppe är det åter bokträd, men vi håller oss i sänkan bland granen.
Vid en gran är ett hål ned i marken. Kottar är rengnagda, så jag gissar på möss.
Framför en fallen gran växer en fjällskivling. Den är vacker där den står i en bädd av lönnblad och bokblad.
Det står mycket döda träd här och grenverket har också öppnat upp sig. Det blir mer sly. Maggie vill gå in bland slyn, för henne är det lätt. Jag styr henne med kommentarer: inte dit! Här! Hon kan dem och vet vad jag menar trots deras brist på information.
Vi kommer upp till joggingspåret. En hund skäller från parkeringen. Hon tvekar. Hon vill inte gå vidare. Det är något med skallet. Jag får henne att gå vidare, men när vi kommer ut ur dungen svänger hon nordväst igenom gräset och håller sig långt borta från hunden. Den står bakom en bil. Jag ser inte vad det är, men jag förstår att hon inte gillar den. När vi kommer in bland träden igen är hon lugnare.
Jag och Maggie känner varandra. Vi kommunicerar på våra artsätt, jag med ord och kropp, hon med kropp. Runt omkring oss finns det information som vi kan avkoda och tolka. Som att björkarna växer tätt, men att boken tar plats och endast en gran tar sig upp längs dess sida.
Först tror jag att det bara är bokar, men så ser jag en ek som också har brett ut sina grenar och de tanninrika löven täcker marken. Men då har vi återigen kommit upp på en ljusrik plats. Här breder blåbärsriset ut sig. Träden står inte så tätt. Ett gammalt stengärde visar att här gick det en gång boskap.
Vi går nedåt åt Östersjön. I väster har regnmoln tornat upp sig. Vi går hemåt längs Tommarpsån. Det var en fin promenad.
Referenser:
Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta
