Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis

Under många år bodde jag i Berlin. Det var där jag lärde mig att flanera. Sakta spatserade jag fram och stannade upp vid något som väckte min uppmärksamhet. Ibland var det bara ett obestämt intryck och andra gånger väckte det tankar. Jag använde min mobilkamera till hjälp för att fånga det jag såg och det intryck som det gjorde på mig.

Då var det stadsvandring och ofta gick tankarna till historien. Nedan bild visar hur man med betong har lagat kulhål från gatustriderna mellan de sovjetiska och tyska soldaterna.

Jag undersökte också Berlin med min cykel och kom till områden i dess utkanter som var övergivna. Då ställde jag cykeln, tog mig över stängslet och vandrade omkring. Jag gick in i byggnaderna, såg klottret och det sönderslagna. Växtligheten tog sig upp genom asfalten, som på nedan foto där lönnen växer. Det gav mig en optimistisk bild av naturen som alltid kommer tillbaka.

Numera går jag ute i skog och mark. Med Maggie som följeslagare upptäcker jag trakterna. Det är annorlunda från att gå i en stad. Sällan är det något iögonfallande som vi passerar. Därför använder jag böckerna till hjälp för att upptäcka landskapet. Jag överför det lästa till en stilla undran varför något är på ett visst sätt. I Berlin gick tankarna ofta till historien. Här går tankarna till ekosystem, rewilding och ekologi. Det formar min syn av landskapet och är ett rikt sätt att se på omgivningarna som är sammansatt av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska), av växtligheten och landskapets utformning genom inlandsisen verkande och människornas brukande.

Min optimism och tanken att landskapet ständigt förändras finns kvar i mig. Det är också därför som jag är naturligt attraherad av tankarna kring rewilding då de ser till det som varder snarare än till det som var.

Jag kom att tänka på mitt flanerande och upptäckande i Berlin när jag läste miljöhistorikern William Cronons inledning till Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996). Det är en antologi där en mängd olika tänkare funderar på vad natur är. Enligt Cronon kan vi inte se natur som något som är skilt från vår kultur. Med det menar han att det finns ingen Natur, utan endast ett mänskligt perspektiv och uppfattningar om vad och hur vi bör uppfatta miljön omkring oss.

Ett enkelt sätt att se på det är utifrån den här översikten från artikeln Från naturbruk till naturupplevelser (Sandell, 2021) som jag diskuterar i inlägget Jägarna, älgen och vargen, del 2 där kategoriseringen sker utifrån nyttjande.

Cronon delar upp naturperspektiv i många olika ”nature as…” och ett perspektiv som väckte anklang i mig var ”nature as virtual reality” (1996:61), natur som en virtuell verklighet. Först verkade det bisarrt, men ju mer han beskrev perspektivet ju mer resonans gav det. Virtuell enligt Svenska ordboken förklaras med orden ”skenbart existerande” (2021).

Oftast tänker vi på en datasimulering och dit för oss även Cronon. Han beskriver hur vår syn på klimatet och hur det kommer att förändras egentligen utgår från datasimuleringar, vilket skapar tänkbara scenarion och utfall. Han nämner att ingen har sett ett ozonhål utan det är något som har räknats fram. Modellerna som jag läste och skrev om i gårdagens inlägg För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser! bygger på modeller som skapats utifrån teorier som sedan har applicerats på data och som sedan testas mot datan.

Graferna nedan är tagna ur artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valient-Banuet et al. 2015) där de studerar hur stabila ekosystem är utifrån interaktionen mellan olika organismer, se gårdagens inlägg. Enkelt uttryckt visar den vänstra grafen att artrikedomen är ymnigare i ett större och mer varierat habitat och att artrikedomen minskar när habitatet blir mindre. I den högra utgår de från interaktionen och att vissa arter balanserar upp systemet.

Så för att återgå till mitt flanerande med Maggie i Simrishamns omgivningar så utgår jag från en slags simulering av det som jag ser. Jag utgår från modeller för att förstå vad det är jag uppfattar. Ett annat perspektiv är att uppfatta naturen som en vara, så något som kan köpas och säljas.

[N]ature as commodity, a thing capable of being bought and sold in the marketplace quite apart from any autonomous values that may inhere in it. (Cronon, 1996:64)

För den som utgår från naturen som en vara så kan synen på all den döda veden som jag såg i Bäckhalladalen uppfattas som slöseri, medan den för mig är en plats för insekter vars närvaro jag endast kan föreställa mig. Därför går jag ibland fram och söker efter hålen i barken.

Frågan som uppstår är varför vi gör dessa simuleringar? I grunden har vi alltid gjort dem då de möjliggör ett sätt att förstå oss på den omgivning som vi lever i. Dessutom har det förmått oss att manipulera vår omgivning till våra behov. Och det här är viktigt, för att bara för att man kan se det som en simulering, betyder inte det att det är overkligt eller att det är knutet till en verklighet.

Klimatsimuleringarna är inte bara ett virtuellt sätt att förstå oss på klimatet, men det formar vårt sätt att se på klimatförändringarna. Frågan är om de är bestående? Det ser vi först i efterhand.

Här kan jag inte låta bli att nämna två andra epitet, dels ”nature as demonic other” (1996:67) och ”nature as Eden” (1996:50). Det intressanta med dessa två är att de speglar sig i varandra. Å ena sidan att naturen en gång var Edens lustgård då allt var harmoni och å andra sidan naturen som en hämnande ängel som straffar människan för hennes beteende mot den oskyldiga och värnlösa naturen.

[N]ature as avenging angel, nature as the return of the repressed.” (1996:67) /…/ “Edenic narratives,” in which an original pristine nature is lost through some culpable human act that results in environmental degradation and moral jeopardy. (1996:50)

För att sammanfatta William Cronons budskap handlar det om att vi alla har olika perspektiv, formade av dem vi umgås med och det vi läser. I samtalet bör vi därför ha detta i åtanke. Det är då vi kommer framåt och kan upptäcka nya fasetter. Ett samtal med oliktänkande blir därför ett slags flanerande där vi ibland kan gå upp i våra egna föreställningar då det inte finns något som motsäger de våra. Men då det blir spännande är när vi möter det där som vi inte hade föreställt oss, som ruckar på vårt perspektiv och skevar till det.

Det är då som vi upptäcker det sammansatta och hur uppfyllda vi är av våra egna föreställningar. Det är då vi kan få syn på ännu en aspekt som hade undgått oss. Det gör oss rikare i tanken. Och glöm inte bort att hålla stövlarna leriga.

Referenser:

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

Sandell, Klas, (2021)”Från naturbruk till naturupplevelser”, Biodiverse, Uppsala: SLU http://www.biodiverse.se/articles/fran-naturbruk-till-naturupplevelser/ [Hämtat den 241110]

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307.  https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356