Jag befann mig i Transkei i Sydafrika och i dörren stod en sangoma, en häxa, och tittade på mig. Hon for plötsligt fram och välkomnade mig med en kram. Men märkligt nog tog hon överallt på mig. Jag hade först blivit väldigt glad av välkomnandet och sedan förvånad över att hon tog överallt på mig. Så slog det mig att hon förmodligen sökte efter vapen. För varför skulle jag en västerlänning vilja besöka henne?
Hon kunde inte veta att det var en ren tillfällighet, att jag hade åkt till Transkei för att bo på The Kraal, ta det lugnt, äta gott och sedan resa vidare.
Ägaren hette Dylan och var en speciell person. Han gick med gipsad arm då han hade blivit skjuten i armen. Han hade alltid på sig ett höftskynke och en urtvättad tshirt. En dag kom ut ut sin lerhyffa med vita pärlband runt ledern och en annorlunda kort käpp.
Jag undrade vad det var för. Han sa att han gick i lära hos en sangoma. Genast frågade jag om jag fick följa med och det fick jag. Så stod jag utanför långhuset och väntade på att sangoman skulle dyka upp. Livets små tillfälligheter som kommer om man är öppen för ögonblicket.
Efter välkomnandet gick vi i omgivningen. Dylan var med, några barn och en kvinna med ett spädbarn på höften. Vi gick runt på gräsytorna. Då och då såg hon en växt som hon sade till en pojke med en grävkäpp att gräva upp. Efteråt gick vi in i långhuset. Där fick barnen tillreda växterna.
Särskilt minns jag de små lökarna som krossades i en stenmortel. De skulle bota huvudvärk. Man tog lite i handen, drog in doften och så skulle huvudvärken färdas till bakhuvudet och sedan försvinna. De alla gjorde det utan jag och Dylan. Effekten var nämligen att det starka sköt rakt upp i huvudet vilket gjorde att de tog sig om huvudet. Det var som en knockout. Så att jag och Dylan inte ville göra det hade sina orsaker. Men så lätt skulle han inte komma undan.
Han rörde lite i det med sina fingrar, doftade lätt, men inget hände. För mig erkände han att fejkade. Sangoman, som inte förstod engelska, tittade förvånat på honom då hennes medicin inte gav något resultat och gav honom mer. Han försökte, men inte den gången heller. Men detta gjorde att han bara fick mer. Han skulle inte komma undan. Så han drog in doften och tjong sa det och han hostade till av styrkan. Jag skrattade.
Att jag mindes denna underbara resa kom sig av en text jag läste i International Journal of Wilderness som behandlade hur yorubafolket tänker kring vildmark, Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding (Adesawe, 2023). Han skriver att medan vildmark i väst förknippas med det som är obebott och orörda områden som ska bevaras. Deras syfte är för rekreation. För yorubafolket i Nigeria är det väldigt annorlunda.
I vildmarken har man helgedomar som symboliserar det förhållande som man har till vildmarken, sina förfäder och till sitt eget folk. Det är en del av samhället och ses som en del dit man går för att genomgå olika riter, för att kunna hitta sin plats i samhället.
While the Western view often associates wilderness with uninhabited and untouched areas for recreational and preservation purposes, the Yorùbá people hold a distinct understanding. For them, wilderness is not only a designated space for communal enjoyment and biocultural conservation but also an ancestral abode. This belief is evident in the presence of shrines within certain wilderness areas, symbolizing a connection between the Yorùbá people, their ancestors, and the wilderness. In addition, wilderness areas have traditionally served as important sites for rites of passage and the preparation of younger generations, particularly young males, for their future roles. (Adesawe, 2023)
Det är just relationen eller förhållandet som jag tycker är intressant. För, som jag så ofta nämner, bygger tillvaron på att vi skapar relationer med vår omgivning. Som sangoman som hade en så stor kunskap om de olika växterna som doldes i omgivningen. Det blir ett förhållande som inte bygger på en tillflykt utan som en del i samhället, fast då med en annorlunda funktion. Det är där som kunskap överförs som man sedan kan använda i det vanliga livet.
During these formative experiences, young males would join older men on extended hunting expeditions that could last for days or even weeks. These expeditions served as opportunities to impart valuable skills, such as strength, resilience, and the ability to provide for oneself and the community. The wilderness became a classroom where knowledge was passed down through generations, ensuring the continuity of critical cultural practices. (Adesawe, 2023)
Förhållandet innebär också att det inte ses som separat och således inte som en plats som är orörd. Det är en inkorporerad del i samhället, ett klassrum för yngre generationer och en miljö för att överföra kunskap från de äldre till de yngre.
Adesawe skriver att vildmarken är inte någon separat entitet från människan, utan tvärtom det är ett koncept som är skapat av människan och ett slags mänskligt brukande.
Wilderness is not a separate entity; it is a part of the larger interconnected mosaic that interacts with and enhances other elements. Human use is not excluded from wilderness; in fact, wilderness is a concept created by humans and a form of human use. (Adesawe, 2023)
Det skiljer sig väldigt mycket från den vision som ekologen Janet McMahon ger i sin bild av biologisk mångfald. Hon skriver i artikeln ”Biodiversity: The language of wilderness” (McMahon, 2021) publicerad på hemsidan Northeast Wilderness Trust.
Hon beskriver att vildmarken kan ge oss en blick på inte bara att se vad skogen kan vara utan också vad den kan bli. Det är därigenom som vi kan lära oss skogens språk. Vi kan lära oss hur de svarar på klimatförändringar och hur hälsosamma ekologiska system fungerar. För henne handlar det om en ekologisk amnesi, att vi i vårt samhälle har glömt bort hur skogens mångfald egentligen ser ut.
Today, wilderness areas provide the only opportunities to see not only what forests were, but what they could be. Without these ecological baselines we cannot learn the full living language of forests—whether through discovery of the countless species that live there, understanding how a healthy forest functions and responds to a changing climate, or learning how to manage forests in a truly sustainable way. (McMahon, 2021)
För henne är det kopplat till det europeisk-amerikanska perspektivet där vi ser naturen som en separat del från oss, en plats som vi kan studera, använda och utnyttja. Samhället, skriver hon, har förlorat förståelsen om den sammanlänkning som är sanningen för urbefolkningarna.
Part of this amnesia stems from the Euro-American tendency to separate humans from the natural world and to compartmentalize and fragment what we study, use, and exploit. Society at large has lost the foundational understanding of interconnectedness in time and space that is a basic truth for most indigenous peoples. (McMahon, 2021)
Är det verkligen så att urbefolkningar har en grundläggande förståelse för hur sammanlänkade vi är i tiden och rymden? Utan att gå in i detta på ett djupare plan så kan vi konstatera att så är det nödvändigtvis inte. Däremot skiljer sig det naturvetenskapliga synsättet från andra sätt att uppfatta vår omgivning. För den som är nyfiken på detta rekommenderar jag antropologen Philippe Descolas banbrytande verk Beyond nature and culture (2013) där han går igenom det som McMahon och andra likt henne påstår genom att undersöka ett otal andra kulturer och samhällen.
Likväl vill jag stanna upp här, för jag är samtidigt väldigt sympatisk till andemeningen i det som McMahon skriver. Man behöver inte dra in urbefolkningars sätt att se eller inte se på tillvaron, det räcker med att se hur en stor del av vår natur är fattigare på arter, vilket till stor del beror på hur vi förändrar landskapet för människans behov. Det är först nu som det uppenbaras genom forskning och samlandet av kunskap hur förödande det är.
Och det är här jag funderar på yoruba och hur de har byggt helgedomar ute i bushen och hur det skapar ett förhållande till omgivningen. Där finns det ritualer som förbinder och upprätthåller deras relation till det obebyggda. Men tillåt mig att fråga om inte platser som Njupeskär och Stenshuvud är helgedomar i vår kultur? Ja, är inte våra nationalparker ett sätt för oss att upprätthålla vår relation med speciella platser dit vi kan åka för att påminna oss om skönheten?
Avslutningsvis vill jag återknyta till det som William Cronon skriver i essän ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (1996) som jag gick igenom i gårdagens inlägg Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?. Han skriver att om vi envisas med att särskilja vissa områden som vildmark, som områden som ska vara oberörda, som vill sig självt eller ”wilderness meant ‘will-of-the-land’” som Northeast Wilderness Trust skriver på sin sida, så missar vi det vilda i vår egen omgivning. Vi blir ouppmärksamma på hur det nära och vardagliga uppvisar rikedomar.
Som bilderna ovan som visar en promenad som jag och Maggie gjorde i Sandhammaren. Vi gick spontant en annnan väg än den vi brukar gå och fick se hur växtligheten skiftade, ljuset föll annorlunda, för att sedan fortsätta mot stranden. Det vilda behöver inte skilja sig mer än så och det hittar vi i den vardagliga omgivningen, bara vi är uppmärksamma.
Referenser:
Adesawe, Ezekiel (2023). Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding. International Journal of Wilderness. 29:2 [Hämtad 241117].
Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).
Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press
McMahon, Janet (2021) ”Biodiversity: The language of wilderness”. Northeast Wilderness Trust [hämtad 241117]
Northeast Wilderness Trust (u.å.) About. [Hämtad 241117]
