Krumbuktig, nedträngd och utspridd stod den småväxta eken klädd i mossa och lavar. Maggie drog i linan. Hon ville till stranden. Men jag stod kvar och tittade på de olika lavarna och mossorna som växte längs grenarna.
På grenen som sträckte upp sig åt öster hittade jag både kvast- och husmossa. Skägglav hängde ned och en bräken hade också slagit rot.
Maggie är van vid mina tillfälliga stopp när vi är ute i naturen och slutade dra.
Jag funderade på hur gammal denna ek är och hur lång tid det tog för de olika organismerna att utvecklas på den?
På en annan gren som sträckte sig söderut såg jag blåslav och slånlav, kvastmossa och väggmossa. Namnen hittar jag idag på Natursidans sidor om lavar och mossor.
Ekkrattskogen vid Sandhammaren som blandas med tall är ingen produktiv skog. Den produktiva delen är längre västerut. Västra- och Östrabackavägen är gränsen som delar av området.
Under morgonen läste jag i två diametralt motsatta böcker, The ecocentrists: a history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020) och Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005).
I Woodhouse bok har jag kommit till de radikala miljökämparna i Earth First! som frustrerades av Sierra Club och andra miljöorganisationer som arbetade med politiken i USA. De som startade Earth First! kom ur dessa organisationer, men radikaliserades när de inte såg tillräckliga resultat.
De inledde aktioner för att hindra skogsindustrin från att hugga ned skog i regioner som de ansåg borde skyddas. De kämpade för att vildmark skulle breda ut sig, fri från människor.
Det är ur de amerikanska miljörörelserna som tanken om en vildmark fri från människor blir ledande. Woodhouse visar dock på att deras slagord om vildmark, även de från Earth first!, döljer en insikt om att orörd natur inte existerar. Det som är ideologiskt radikalt hos dem är att de likställer människor och djur. De ser inte att det finns någon värdehierarki dem emellan.
Föreställningen om det orörda ger jag inte mycket för och inte heller ser jag människan som ett problem per se. Ibland kan jag dock bli avundsjuk på de radikala, då de gör det enkelt för sig. De är enfaldiga i ordets ursprungliga betydelse då de ser endast att det finns ett enda mål.
Stig Hagner är inte enfaldig, även om hans fokus är skogsindustrins behov. I sin bok, som jag läser långsamt, berättar han om skogsbrukets historia i Norrland och hur de, då främst SCA, lär sig hur de ska kunna skapa inkomstbringande skogar.
Just fokus på Norrland är intressant då de medför utmaningar som kontinentala Europa tycks bortse ifrån.
I slutet av gårdagens inlägg Den primitiva människan försöker förstå naturen. nämnde jag hur SCA med tiden lärde sig villkoren för att odla på sina ägor. Idag läste jag om föryngring, om blädning fungerar eller inte och om hyggesberedning. Där visar han på hur teknologin utvecklas och blir alltmer effektiv. Så effektiv att de ”extremt utnyttjade skogsmarken för produktion av virke” och ”insåg risken att hamna på fel sida om anständighetsgränsen” (2005:198). Frågan uppstod om de kunde balansera bruket med naturvård?
Just ordet ”anständighet” fastnade hos mig.
Jag gick ut för att rasta Maggie och funderade på detta svävande ord som ändå är så talande. I Svenska akademins ordlista definieras det som ”som håller sig till sociala normer, hygglig” (2015), men det fångar inte ordets essens för vad han pratar om är när balansen har blivit så skev att att allt enbart inriktas på en sak: virkesproduktion. Det gör att man dödar aspen med gift, markbereder så att det blir som vallar i skogen så varken människa eller älg kan ta sig fram.
Anständighetsgränsen nås när man inte längre tänker på någon annan än sina egna behov.
Anständighet är något väldigt mänskligt. Det är det som gör att vi kan stanna upp i vårt handlande och se till effekterna. Vi är det enda djuret som har den förmågan. Vi är kompletta människor och ska också bete oss så. Begreppet kompletta människor kommer från achuarfolket i Amazonas. För dem är den enda skillnaden mellan djuren och dem själva att de är penke aents, kompletta människor. Allt levande har wakan, en själ, och det gör dem till personer (aents). Allt levande har därför intentioner och en reflekterande uppmärksamhet. Det gör att de kan uppleva känslor och utbyta meddelande. I sin tur skapar det en samhörighet med sin omgivning, mellan djurarterna och i sin tur med människorna.
This constitutes a faculty that classifies them as “persons” (aents) in that it provides them with a reflexive awareness and intentionality that enable them to experience emotions and exchange messages with both their peers and also members of other species, including humans. (Descola, 2013:5)
Som vanligt är det achuarerna själva som är kompletta människor och det som definierar det är språket. De förstår varandra perfekt, medan spansktalande personer, jaguarer eller spindelapor är visserligen personer, men de är inte kompletta personer. De som är kompletta personer har ett extra ansvar att ta hand om miljön. De är inte ensamma jägare som jaguaren, som inte respekterar något.
Woolly monkeys, toucans, howler monkeys—all the creatures that we kill in order to eat—are persons, just as we are. The jaguar is likewise a person, but is a solitary killer that respects nothing. We, the “complete persons,” must respect those that we kill in the forest, for they are, as it were, our relatives by marriage. (2013:4)
Vi människor är inga ensamma jägare utan vi är kompletta personer som har en känsla för vad som är rätt och fel. Vi förstår att vi inte bara kan utgå från våra behov, om det så är vår egen grupp, mänskligheten som helhet eller vår miljö.
Och det är här som min kritik går till de radikala miljörörelserna som ser människan som tudelade från naturen. De missar att vi är kompletta människor som är både kropp och själ, liksom alla andra varelser på jorden. Det handlar inte om att särskilja sig från naturen utan att se sig som en del av den och bete sig anständigt. Ibland närmar vi oss anständighetsgränsen och det gör vi sannerligen i vårt samhälle. Då är det dags att tänka till.
Fast ibland behöver vi de radikala för att väcka oss ur vår slummer.
Referenser:
Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press
Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Woodhouse, Keith Makoto (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press
