När vi kom in bland träden skyddades vi äntligen från den iskalla blåsten. Vi hade gått upp längs hagen i Bäckhalladalen in i dungen. Egentligen hade Maggie velat gå ned till Östersjön, men jag hade min plan och hon fick finna sig i den, trots att hon hade stretat emot.
Vi gick längs joggingspåret och kom platsen till där man kan vika av norrut mot dammen som Maggie alltid vill bada i eller gå framåt ned i riftdalen. Jag valde mitten och gick upp för en stig på höjden. Där växer ljung och blåbärsris. Det är väldigt få träd som växer där på höjden utan de går som en ring nedanför slänten. Det finns några få björkar. I en var ett stort hål som jag försökte blicka ned i för att se om det fanns rester från ett gammalt fågelbo, men inget syntes.
I kanten av höjden ned mot bäcken hade björnbärssnår börjat breda ut sig. Maggie ville gå ned till bäcken, men jag ledde henne vidare nordväst.
Vi kom till en plats där gran, björk och ek möttes. Överallt låg eklöven spridda, men jag lade märke till att blåbärsriset växte framför allt kring ekarna. Blåbär sprider sig genom sina rötter. Det är därför de bildar täcken i vegetationen. Bakom mig upptäckte jag en spretande ek vars stam och grenar var bevuxet av mossa.
Jag fascinerades av platsen då på den lilla plats tycktes vara tre olika habitat eller biotoper. Det var platsen där granen växte, där de glesa björkarna stod och så ekarna som växte upp ur blåbärstäckena.
Bäckhalladalen är en liten area, men har väldigt många olika habitat. Det var en utmark till Gladsax by där byborna lät sin boskap beta. (Om utmark se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?).
Vi fortsatte vår promenad mot dammen. Vi gick ned genom björk och blåbärsris. Jag kastade en pinne i dammens kant som Maggie fick hämta, för att sedan fortsätta. Då, återigen på gångstigen såg jag och hörde stjärtmesar. Dessa fina vitulliga bollar med sin långa stjärt flög runt omkring oss. Jag stod där och tittade på dem då de ständigt flög runt. Maggie väntade tålmodigt.
Vi fortsatte promenaden, men nu lämnade jag intrycken för teorin och funderade kring det jag såg och det jag har läst. För vad jag såg på denna promenad i några timmar var minibiotoper och jag tänkte på funderingar kring nischer (se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad).
Senare på kvällen började jag återigen läsa i biologen Peter A. Cornings verk Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind (2018). Skälet är de frågor som begreppet nisch ställer genom att de visar på en samverkan mellan de olika arterna och den abiotiska miljön.
Synergi (συνεργία) består av två ord syn (sam) och ergon (verkan). Corning menar att genom att olika delar samverkar kommer de att påverka varandra och en anpassning sker utifrån den andra. Det naturliga urvalet, som Darwin skrev om, måste således ses inte bara utifrån arten, utan även miljön och de andra arterna.
En arts nisch är en anpassning till miljöns förutsättningar och samverkan sker genom att delarna tillsammans blir något annat när de förs samman i en helhet. 2+2 blir 5. Corning skriver att samverkan leder till nya effekter som sker genom det naturliga urvalet. Delarna formar helheten och formas av helheten.
[C]ooperative interactions of various kinds, however they may occur, can produce novel combined effects – synergies – with functional advantages that may, in turn, become direct causes of natural selection. /…/ The parts (and their genes) that create these these synergies may, in effect, become interdependent units of evolutionary change. (Corning, 2018:4f
Eftersom det enskilda är beroende av helheten, då det har utvecklats i samarbetet, kan det leda till att allt faller samman om vissa delar tas bort.
Låt oss avslutningsvis ta tjädern som exempel för resonemanget. Jag läser Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie (Rönning & Oldhammar, 2024). Skriften finns på Naturskyddsföreningen Dalarnas hemsida, se Ny rapport om hur skogsbruket slår sönder tjäderspelen – rena katastrofen. I den visar författarna hur skogsbruket genom sättet som de tar upp kalhyggen påverkar tjäderns möjligheter att överleva.
Tjädern har utvecklat sin nisch. Den kräver vissa förutsättningar för att kunna leva. De snabba förändringar som sker i skogslandskapet gör att den trängs tillbaka till små fickor. Det har gjort att i vissa fall utförs tjäderspelen av endast en individ. Instinkten att utföra tjäderspelet inför parningen är alltså så stor att trots att det inte finns konkurrenter att visa upp sig inför så utför tjädertjurarna ändå sina spel.
Nedan ser vi två illustrationer för hur tjädern påverkas av kalhyggena. I mitten samlas tjädrarna, men inför tjäderspelet har de uppdelat skogen i tårtbitar mellan sig. Det är en stor yta på cirka 300 hektar, där det är mellan cirka 1 km kärnområdet där leken sker och ytterområdena. Enligt Rönning och Oldhammar är det ytan som krävs för ett framgångsrikt spel:
Arealen i hela detta område uppgår till cirka 300 hektar. Här tillbringar tupparna merparten av sin tid under spelperioden på olika tårtbitar. Denna yta är vad tjädrarna behöver för att kunna genomföra sitt spel med ett framgångsrikt resultat. (Rönning & Oldhammar, 2024:27)
När kalhyggen breder ut sig försvinner möjligheterna för tjurarna att hitta habitat där de kan överleva och sedan utföra sina tjäderspel.
Vad exemplet visar är att det inte går att endast se till den enskilda arten utan man måste också se till habitatet och de förutsättningar som det ger. Tjädern har i samverkan med landskapet utvecklats till den praktfågel som det är idag. Men när landskapet försvinner, så kan inte heller de överleva.
Det är här vi se hur utdöendeskulder skapas genom de få fickor som tjädern får genom skogsbrukets verkningar. Och jag skriver ”verkningar” utan prefixet ”sam”. För vad som sker när för mycket tas ned, när ytor inte lämnas, så kan de inte överleva.
Ett exempel är kantzonerna vid vattendrag eller blåbärsriset. Det är i kantzonerna där det finns insekter för kycklingarna. Det är i blåbärsriset som de hittar larver från blåbärsfältmätare, en fjäril som minskar i genom att marken bereds och blåbärsrisets rötter förstörs. De är ännu en art, vars nisch är starkt knuten till en annan art.
När vi äntligen har nått avslutet på inlägget vill jag peka på den etiska plikt som jag menar vi har att upprätthålla habitat i vår miljö så att arter kan överleva, se gårdagens inlägg Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad.
För vad vi ser genom att snarare se till samverkan, än till den enskilda arten, är att det är snarare miljöerna som vi måste koncentrera bevarandearbetet på. Det görs dels genom Natura2000, som Bäckhalladalen är en del av, och dels genom att skogsbruket fredar större områden, samt låter det finnas korridorer mellan dem som gör att det finns sammanhängande habitat och inte fläckar i landskapet.
Vattendrag som bäckar, åar och älvar bildar naturliga korridorer genom landskapet, vilket innebär att lämnade kantzoner skapar naturliga sammanhängande områden. Dessutom, då klimatförändringarna riskerar torrare skogar vilket stressar skogarna, med allt från granbarkborrar till skogsbränder, så tycks det vara en inledning på god samverkan.
Människan genom sin kunskap, vetskap och insikt kan medvetet samverka med sin miljö och jag menar dessutom att det är hennes plikt utifrån det hon vet.
Referenser:
Corning, Peter A. (2018). Synergistic selection: how cooperation has shaped evolution and the rise of humankind. World Scientific Publishing Company
Rönning, Göran; Oldhammar, Bengt (2024). Skogsbrukets effekter på tjäderns lekplatser: Hur landskapets fragmentering minskat populationen av tjäder – en långtidsstudie. Naturskyddsföreningen Dalarna
