Då det några bråda dagar kommer upp med körande och besökande, som inleds redan idag, så här kommer ett par kortare reflektioner som har dykt upp under den avslutande läsningen av The ecocentrists: A history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020). Tankarna knyter an till idéer som jag har undersökt under hösten på bloggen, därav de många referenserna till inlägg då jag har fört fram mina tankar.
Den första handlar om vildmark (se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?). Tanken om vildmark har följt mig länge, men under läsning och samtal har jag kommit fram till att det är ett fattigt begrepp. Det berättar om en föreställning som snarare är romantisk än verklig (se Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss). Det är dessutom en tanke som är väldigt kopplad till det amerikanska sammanhanget, där konceptet föddes ur en tanke om att endast den orörda naturen är bra (Woodhouse, 2020).
För mig är det en märklig tanke, då jag ser människor som kapabla att ta ansvar (tack Hans) för sin omgivning. I tanken på ansvar måste en förståelse tillkomma att våra handlingar får konsekvenser. Genom utforskning och samling av kunskap, vetskap och insikter har vi nått en medvetandenivå där vi ser att det är nödvändigt att förändra vårt beteende och förståelse av vår relation till vår omgivning (se Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad och Hundpromenaden väckte tankar om plikten vi har att skydda miljön!, samt kommentarerna).
Här kommer vi till nästa tanke och det är att det finns ingen natur som är skild från civilisationen. Enligt Woodhouse är det en tanke som de radikala miljökämparna framförde för att skydda en natur som om den vore intakt, bara den vore orörd av människor. Civilisationen är, enligt vissa av de radikala miljökämparna, en motsats till miljön. Men det är helt enkelt inte korrekt.
Här vill jag vrida diskussionen från dem, då Woodhouse bok utgår från USA, med sina vidder, medan vi befinner oss i Europa, som är en av de mest urbana regioner i världen.
I Europa finns det inga vidder, förutom i Ryssland, däremot finns de större och mindre områden där det bor färre människor. Dessa områden ökar på grund av urbaniseringen (se De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?). Dessutom blir Europa vildare då både vargen och älgen tar sig västerut (se Synen på vargen och samhällets förändring och Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika.). För mig är det något positivt och eftersträvansvärt och det betyder dessutom att vi bör strukturera Europa för att vilda djur ska kunna leva närmre oss. Det betyder att vi bör bygga broar över motorvägar för att djuren ska kunna röra sig genom landskapet (se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse).
Detta knyter an till den förändringen som skedde i miljörörelsen i USA som Woodhouse berättar om. Han menar att vildmarksbegreppet tonades ned och istället började man se till att möjligheten bygga korridorer i landskapet för att underlätta för djurens rörelser.
The idea of wilderness was moving away from the clear boundaries suggested in the Wilderness Act and toward a piecemeal definitions that might yield larger swaths through which a mountain lion could safely roam. For activists pushing once-radical ideas in novel directions, this strategy became the basis for a new approach to wilderness. (Woodhouse, 2020:258)
I det förändrande klimatet är det viktigt att djuren inte stängs in i små områden utan att de kan röra sig över större områden (se Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit och Rutger Maclean, industrialisering och bärkapacitet. Tiden som ändrade naturen och klimatet för alltid.). För det behövs det geografiska ytor där de kan röra sig.
Den tanken leder till förändrade sätt att gestalta landskapet som vi besitter. I mina funderingar kring detta har den franske filosofen Baptiste Morizot funnits med. Han diskuterar förändringen som sker i dagens samhälle och den möjlighet det ger att kunna förändra vår syn på tillvaro och ta ansvar för miljön omkring oss.
I Wild Diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map (2022) skriver han att det bygger på att vi förändrar vår syn på landskapet. Nu utgår vi från människans föreställningar, men om vi kan fundera på hur vi kan samsas med de vilda djuren genom att se på hur vi föreställer oss vår omvärld, finns det en väg framåt. För, som han skriver, så är hur vi förstår vårt landskap otillräckligt för ett förvildat Sverige och Europa.
The challenge, then, is to diagnose the toxic effects of the maps in use today, to confirm the inadequacy of the “paths of action” they impose and draw up new maps for the Canis lupus phenomenon, maps designed to open up other paths for viable, healthy, and efficient interactions, with the aim of enhancing the political, technical, and ecological management of the wolves’ return. (2022:18)
Morizots projekt handlar om att förändra vårt tänkande genom en jämkning med vilddjuren i det rum som vi delar. Detta är tankar som jag ämnar fortsätta med i framtiden.
Avslutningsvis har jag genom läsningen av Woodhouse bok om historien bakom ekocentrikernas kamp lärt mig hur mycket av deras tankar har smugit sig in i den litteratur som jag har läst. Det är därför det är så viktigt att begrunda begreppen som vi gör till de våra och se var de kommer ifrån och om det är det som vi menar. För vissa av dem binder våra föreställningar om vi endast övertar dem oreflekterat.
Det är för att undersöka det reflekterade som dialogen är så viktig och den pågår här på bloggen. Jag hoppas att den är lika värdefull för läsaren som den är för mig som skriver här.
Så nu är det dags att börja packa.
Referenser:
Morizot, Baptiste (2022). Wild Diplomacy : Cohabiting with Wolves on a New Ontological Map. State University of New York Press: New York
Woodhouse, Keith Mako (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press
