Månad: januari 2025

Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?

Maggie hatar sin regnkappa och flydde när jag kom med den. Ute regnade det och jag ville inte ha en blöt hund när vi kom hem. Jag lyckades få på den och så vandrade vi iväg. För henne var det en nosdag; hon nosade på allt. Jag som hade suttit och skrivit i timmar på gårdagens inlägg (Hundpromenad längs med Voxnan. Vi möter Karl Marx och direktör Gräslund) var kall och ville få upp värmen. Men hon nosade och gick sina vägar. Jag lät henne hållas. Värmen skulle komma tids nog.

Vi gick mot Tommarpsån. Regnet strilade. Ängarna var klippta och när vi kom längre norrut såg jag även att buskagen hade trimmats. De hade låtit de högre träden stå kvar, medan slyn var borttagen, kapad så att en och en halv fot höga stubbar stod kvar. Det såg konstigt ut.

I slänten bakom radhusområdet.

Jag tänkte på småfåglarna som är så förtjusta i buskagen. Om några månader kommer näktergalarna, vars sjungande följer oss på våra promenader. De vill ha täta buskage.Var ska de gömma sig för sparvhöken?

Efter kröken hade de upphört tvärt med klippning, men där brukar jag sällan höra näktergalen. Längre fram hade de inte tagit ned något och jag funderade på om det bara var ett kort avbrott på förödelseivern?

Här får nyponbuskar och björnbärssnår växa vidare – kanske?

Jag tänkte på vad jag hade skrivit på under förmiddagen, om mejeriernas utveckling och att minskningen och rationaliseringen av dem är en del av en större förändring som sker i Sverige under 1900-talet. Och jag begrundade interpellationsdebatten Ett hållbart och lönsamt skogsbruk (Regeringen, 241219) där landsbygdsminister Peter Kullgren utfrågades om vad han skulle göra för de mindre skogsägarna i Sverige.

Mats Berglund (MP) ställer tre frågor till Kullgren i Interpellation 2024/25:272 Ett hållbart och lönsamt skogsbruk

  1. Vad tänker ministern göra för att öka lönsamheten för de skogsägare som jobbar för att uppnå ett hållbart skogsbruk?
  2. Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att gynna skogsägare med hotade arter i sin skog? 
  3. Vad gör ministern för att minska den totala årliga kalavverkningen och begränsa storleken på kalavverkningarna? (Berglund, 2024)

I sitt svar säger Landsbygdsministerna att han vill se ett aktivt skogsbruk och att det är en del av det svenska klimatarbetet. Det är skogen som kan göra att Sverige blir mindre beroende av fossila bränslen som olja, gas och kol. Skogen ”är också avgörande för den biologiska mångfalden”.

Fru talman! Det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete, dels genom tillgången till biomassa, som är av stor vikt för att möjliggöra omställningen till fossilfria material och bränslen, dels som kolsänka i skog, mark och träprodukter. Den växande skogen är också avgörande för den biologiska mångfalden. Regeringen bedömer att ett aktivt skogsbruk med hög tillväxt och användning av produkter från förnybar råvara ger högsta möjliga långsiktiga klimatnytta. (Kullgren, 2024)

Miljöpartisterna Berglund, Katarina Luhr, Rebecka Le Moine och Jacob Risberg kritiserar honom utifrån olika vinklar, men det som jag framför allt fastnar för är att de inriktar sig på de 300 000 privata skogsägarna i Sverige, varav många inte vill kalavverka utan bedriva ett hållbart skogsbruk. Frågan, som de ställer, är således om regeringen stödjer alternativ till olika sätt att bedriva skogsbruk?

Detta är något som andra skribenter för i debatten. De jag tänker på är framför allt Ola Engelsmark och Erik Westholm, som jag tar upp i inlägget med den lite märkliga titeln Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej! (se kommentarer). De har skrivit intressanta böcker som 10 tankar om skogens framtid (Westholm, 2024), En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd (Engelmark, 2018) och Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (Engelmark, 2020).

Bokträden vid åbackarna i Simrishamn.

Landsbygdsminister Kullgren undviker delvis frågan då det, enligt honom, pågår en utredning som han inte vill föregå, men han nämner virkesbehov, biologisk mångfald och äganderätten. Det senare säger han syrligt är något som miljöpartisterna undviker att nämna.

Skogsägare som har skapat höga naturvärden blir av med brukanderätten helt utan ersättning på grund av förekomsten av fridlysta arter, och det är inte rimligt. Regeringen är tydlig med att skyddet för äganderätten, som jag noterar inte nämns riktigt lika ofta i interpellanternas inlägg, ska vara vägledande i fråga om ersättning vid inskränkning av skogsbruk till följd av artskyddet. (Kullgren, anförande 79).

Om vi sätter in interpellationen i ett historiskt perspektiv finns det en sak att ta fasta på och det är miljöpartisternas koncentration på de privata skogsägarna. För att förklara vad jag menar så vill jag hänvisa till Ronny Petterssons avslutande kapitel i Stig Hagners bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005). Lägg märke till orden ”rationellt och hållbart skogsbruk” i titeln. Petterssons kapitel ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990” är en sober genomgång ur ett generellt perspektiv av det svenska skogsbrukets historia. Som titeln anger är det inte bara det norrländska skogsbruket utan det svenska som menas.

Den här stocken har flutit i land i Sandhammaren efter stormarna och skjutits ned som en naturens totempåle.

Frågan som jag vill koncentrera mig på är hur skogsbruket placeras i både ett nationellt och ett internationellt sammanhang. Liksom i mejeriindustrin så är det inte enbart en nationell historia utan skogsindustrin är knuten till den internationella marknaden. Att fokuset sker på marknaden innebär att det ska bli lönsamt och frågan är hur det kan ske?

Det är här effektiviseringarna blir viktiga. Dels sker det en teknologisk utveckling. Från mitten av 1950-talet försvinner yxan, hästen och flottningen. Istället är det motorsåg, greppskördare och lastbilar som tar över. Antalet anställda i skogarna minskar också betydligt, vilket leder till minskade lönekostnader. Sverige satsar även på pappersindustrin. Det gör att man eftersöker en annan slags virke än förr, vilket också gör att skogarna måste inte längre utvecklas och växa under lika lång tid för att tillfredsställa skogsindustrins behov.

Här ska jag inte gå in i alla detaljer utan i stället vill jag nämna några citat om hur politikerna tänkte i den här utvecklingen. Så till exempel var politikerna oroade över virkesförrådet, vilket gjorde att man i 1948 års skogsvårdslag fokuserade på att ”öka virkesproduktionen för att därmed säkra industriell tillväxt” (Pettersson, 2005:379). Lagen, alltså de förutsättningar som ges för dem som bedrev skogsbruk inriktades på virkesproduktion.

Pettersson skriver att det enskilda skogsbruket skulle bedrivas som ett företag och ge ekonomisk vinst:

Lönsamheten i det enskilda skogsbruket samt jämn och uthållig avkastning var grundläggande principer i skogsvårdslagen. Det enskilda skogsbruket skulle bedrivas som ett företag inriktat på att lämna ekonomisk vinst. (Pettersson, 2005:380).

Bokar vid Tommarpsån.

Ett lönsamhetskrav infördes, men av olika anledningar var det svårt att upprätthållas. Därför började man, menar Pettersson, tänka annorlunda. Utredningar tillsätts och förslag görs. Det är först på 1970-talet som lönsamhetsprincipen tas bort. Dock sker det en skillnad då i perspektiv. Pettersson skriver att politikerna inte längre ser till den enskilde skogsägaren utan till samhällsnyttan och då utifrån ”skogsindustrins intresse”.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (2005:382).

Det är under den här tiden som skogsindustrin kritiseras, men även ett inbördessamtal påbörjas, vilket jag nämner i inlägget Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?, där jag citerar Stig Hagner som skriver om hur ”extremt utnyttjade skogsmarken för produktion av virke” och att de ”insåg risken att hamna på fel sida om anständighetsgränsen” (Hagner, 2005:198).

Naturvårdsdebatten får genomslag i 1994 års skogsvårdslag, där produktionsmålet och naturvårdsmålet jämställs (Pettersson, 2005).

En strandhoppare dök upp längs med promenaden

Så dags att avsluta och fråga sig vad jag vill säga med det historiska perspektivet. Låt oss börja med ett granens livslängd. Den kan bli många hundra år, men enligt SCA:s hemsida skriver de att ”generellt kan man säga att granbestånd brukar vara avverkningsmogna när de är mellan 70 och 100 år” (Olofsson, 2023). Låt oss skippa den potentiella förlusten av biologiska mångfalden som det innebär att avverka ett granbestånd vid 70 till 100 år. Poängen är att en skogsägare, enskild som industri, måste tänka i ungefär 70 år.

Så här skriver Skogskunskap (2024): ”Den lägsta tillåtna slutavverkningsåldern varierar från 45 år i bördig granskog till över 100 år för tallskog på mager mark.” 

Mellan 1948 och 1994 års skogsvårdslagar är det 46 år. En gran under den tiden har nått hälften av tiden innan den anses som ”avverkningsmogen”, även om ett granbestånd på bördig mark idag får avverkas vid 45.

Hur ska skogsägare göra på den tiden då lagarna ändrar inriktning? För de flesta av dem, framför allt de privata som har i genomsnitt 12 hektar skog, har att ta hänsyn till förändringar som sker utifrån människans tidshorisont och inte utifrån trädens, trots att det senare är nödvändigt. Granen som planterades på 1950-talet är nu ”avverkningsmogen” eller kan växa i 30 år till. Samtidigt diskuteras det nya politiska mål i riksdagen, som påverkar skogsägarna.

Förstå mig rätt här. Jag är för biologisk mångfald och jag är för fler alternativ för hur skogsbruk bedrivs. Likväl får vi inte glömma, vilket Lars ständigt påpekar, tidshorisonterna!

Granar som ska växa i minst 70 år är inte synkad med varken världsmarknaden, politiska trender, folkopinion eller en privat skogsägares skulder på banken. Samtidigt ser vi hur det är snabba förändringar som ständigt framhävs i diskussionen och som ska finna sin lösning. För granen är det inte penningen som styr, även om skogsägaren vill tro det. Han fortsätter i sin makliga takt, medan olika arter samlas kring honom. Sällskapet förändras över tid och ju längre han får stå desto fler arter kan leva i hans närhet; det är just det som är biologisk mångfald. Låt han få stå längre eller i alla fall låt fler få bli äldre än vad som sker i dag!

Låt mig avsluta detta yviga inlägg med att önska en trevlig söndag. Håll stövlarna leriga!

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Olofsson, Kerstin (2023). Dags att avverka gran?. SCA. Publicerad 230822 [hämtad 250126].

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Skogskunskap (2024). Lagen och slutavverkning. Senast korrigerad 241017 [hämtad 240126]

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Hundpromenad längs med Voxnan. Vi möter Karl Marx och direktör Gräslund

Vi ska vandra längs med Voxnan i Hälsingland.

Solen skiner och vi befinner oss vid dammen i Runemo för att ta oss längs med flottarleden till Söräng. Vid den här delen av Voxnan syns det tydligt hur de förändrade älven för att anpassa den till att frakta timmer från de skogarna ned till kusten. I Bollnäs möter hon Ljusnan för att sedan rinna ut Bottenhavet i bruksorten Ljusne. Där låg sågverken och där var utskeppningshamnen i Orrskärsviken.

Längs med vägen står det skyltar utmärkta som berättar om vad vi bör lägga märke till i Voxnan, såsom stenkistor vilka ledde timret rätt så att det inte fastnar i där älven är grund eller kröker sig.

På andra sidan ser vi en stenkista som leder timret ned i strömmen.

Det är en trivsam vandring. Vi går genom löv- och barrskogspartier. Längs med älven står villorna och även en stor hästgård där de tränar travhästar.

Medan vi går där funderar jag på hur de har förändrat älvens förlopp. Egentligen är den för grund, men man gjorde den djupare. Likväl var det perioder då den var för låg för att kunna flotta timret. Även denna augustidag är vattnet lågt. När timret kom var man tvungen att se till att det inte fastnade innanför stenarna utan höll sig i den strida mittfåran. Se bilden nedan.

Här ser vi hur stenblocken ligger som en mur för att leda timret rätt.

Vi sätter oss ned, dricker kaffe och äter smörgåsar. Maggie får bada där det är grunt. Hon är ändå ganska feg och vågar sig inte ut där strömmen är strid.

Vi har mycket att tacka dessa förfäder till oss. De byggde upp ett Sverige som har gått från att vara ett av Europas fattigaste till rikaste länder. Vad vi ser där vi går är hur man förändrade landskapet till människans behov.

Här är ett smalt parti som säkerligen skapade brötar, platser där timret ansamlades och ibland behövde man använda dynamit för att få loss det.

Just denna välfärd har gjort att vi har lång semester och kan njuta av skönheten i landskapet i maklig gångtakt. Men välfärden har inte bara kommit av att innovativa personer har kunnat utnyttja våra resurser utan också att lagar har gjort att de har fått dela med sig av sitt överskott. Ägandet har jämkats med fördelning.

Här flyter Voxnan långsammare.

Att jag kom att sommarens vandring kom sig av en begrundan som liksom ebb och flod kommer upp i mig då jag funderar över historiens förändring.

Det handlar om effektivisering och centralisering och hur vår kultur formas utifrån detta. I grunden, slår det mig, är det en marxistisk tankegång som handlar om hur ändamålet formar våra handlingar och genom våra handlingar förändrar vi vår omgivning.

Karl Marx skriver i inledningen av kapitlet till ”Arbetsprocess och värdeskapande process” i Kapitalet del 1 (1867) att arbetet är ”ett samspel mellan människa och natur” och hon blir en ”naturkraft” i hennes ändamålsenliga verksamhet. Men, och det här tycker jag är en intressant tanke, människan förändrar också därigenom sin egen natur.

Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet. Hon sätter de naturkrafter i rörelse, som hennes kropp är utrustad med, armar och ben, hand och hjärna, för att tillägna sig naturmaterialet i en för henne själv användbar form. Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. (Marx, 1867)

Här ser vi hur de skapade en kanal för att timret inte skulle hamna i de grundare partierna.

Det är just denna förändring som jag begrundade medan jag låg kvar i sängen i morse. Förändringen kan drivas på av enskilda, men oftast är det den samlade kraften i tidsandan som är pådrivande och de enskilda anpassar sig till betingelserna. Så under min utbildning till historielärare undersökte jag till exempel hur stenhuggarna i Sotenäs, Bohuslän, anpassade sig till stadsbyggandet i norra Tyskland under 1920-talet. Gatorna behövde kullersten, se Är samarbete bra?.

I en annan uppsats skrev jag om hur mejerskorna försvann och mejeristerna uppkom, Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939-1943?. Att jag betitlade arbetet med ”vad” kommer sig av en alldeles för teoretisk ingång i ämnet och hela titeln lyder Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939-1943?: En analys av förändringen inom mejerinäringen i Skaraborg utifrån Actor-Network Theory (2017).

Undersökningen bygger på flera grunder. Det första som väckte min nyfikenhet var att min mormors farmor var mejerska. Det andra var att jag upptäckte i materialet att från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet så försvann alltmer mejerier. Det skedde en enorm centralisering och industrialisering av mjölkproduktionen. Ifrån början var svenska mejerier var uppdelade i fyra olika delar: gårdsmejerier, gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier. Men mellan 1900 och 1970 gick man från 1600 mejerier till 7 (Karlsson, 1994).

Här ser vi hur en mur är byggd för att hålla timret i älven när vattnet är högt.

Denna förändring skedde inte utan diskussion och från ett sammanträdesprotokollet från ett möte i Vara 1939 såg jag hur politiker och lantbrukare hade olika åsikter (Se Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening U.P.A. F8:1. 4.). Så framhöll till exempel direktör H. Gräslund att ”[m]ed eller mot sin vilja hålla skaraborgarna nu på grund av obönhörliga ekonomiska lagar på med att genomgripande förvandla sin hittillsvarande mejerityp till en annan.” Han talar alltså om krafter utifrån som betvingar dem och därför borde de förstå att en förändring är nödvändig.

Han fortsätter med att framhålla ”ekonomiska omvälvningar, de nya ekonomiska lagarna, som ligger förborgade i de nya transportmedlen och i de moderna konsumenternas krav på hygien, kvalitet m.m., som kommer som en följd av föregångsandan”.

Just detta om hygien är intressant då tanken tycks genomsyra samhället, läs Lort-Sverige (1938) av Ludvig ”Lubbe” Nordström.

Kråkbär och lingon

Innan jag avslutar och försöker komma till någon summering av vad jag vill få sagt så vill jag nämna att lantbrukarna som inte var lika övertygade om hur tiderna förändrades. De såg snarare att det var andra idéer som var i görningen. En smörhandlare ser centraliseringen som ett försök till planhushållning som redan är ”fullt genomförd som i Ryssland och andra diktaturländer”. Han menar att det bryter kontakten mellan bönderna och kunderna. Här menar jag att han fick rätt.

Resultatet var en total förändring av svensk landsbygd och i detta så förändrades inte bara landskapet utan också människan. Vi förväntar oss att kunna äta fläsk varje dag och köpa tomater på vintern. Livsmedelspriserna har också kunnat hållas nere på grund av att de stora aktörerna får skalfördelar.

Maggie en novemberdag på Sandhammaren

Så nu är det dags att avsluta detta för trots allt finns det någonstans där jag menar att trådarna löper ihop. Alltför ofta är det dem som framhåller det rationella i att gå en viss väg. De lyfter fram förnuftiga argument och har de tillräcklig makt kan de forma föreställningen om framtiden därefter och sedan påstå att de hade rätt.

Så å ena sidan är det yttre faktorer, men å andra sidan är det också inre faktorer som driver på utvecklingen. Att flottarleden från Runemo till Söräng kom till var på grund av lokala företagare, men de ingick i en allmän förändring som pågick i Sverige och i världen. Nu har den blivit en turistdestination och dammen i Runemo kom till när det var nya tider.

Likväl skapar det strukturella förändringar, vilket gör att alternativ blir svårare att se och utnyttja. Som exempel menar jag att minskningen av mejerier också gjorde att produktalternativen, alltså möjligheten att förädla försvann. Det mesta av finosten i Sverige kommer från Falköping och inte från små producenter.

Kanske hade det kunnat utvecklas annorlunda om det fortfarande hade funnits fyra olika slags mejerier: gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier som vid 1900-talets början? För det gav fler aktörer chansen på landsbygden, men genom den aktiva förändringen förflyttades mejerierna till storstäderna. Förädlingen av mjölken hade lämnat den agrara produktionstraditionen.

Vid 1900-talets början var svenska mejerier uppdelade i fyra olika delar: gårdsmejerier, gårds- och uppköpsmejerier, andelsmejerier och uppköpsmejerier. Gårdsmejerierna var knutna till gods och bondgårdar och var därför en del av den gårdsekonomin. Andelsmejerierna var ekonomiskt fria från godsen och bondgårdarna. De små andelsföreningarna omfattades av byn och socknen och bönderna själva som även organiserade skötseln och förvaltningen. Under 1930-talet hade endast några få i Stockholm vuxit sig så stora att de hade blivit en del av storindustrin. Uppköpsmejerier ägdes av enskilda individer eller bolag och var inte kopplade till den agrara produktionstraditionen. (Redemo, 2017:4)

Veteåkern blir en del av en konstinstallation som här där jag och Maggie går till ett skulptur på Kivik art centre.

Nej jag får inte ihop alla trådarna som kryllade sig i mina tankar, så låt mig i stället avsluta vid slutet av flottarleden längs med Voxnan.

Vi stannade på stigen och åt lite hallon som växte vilt där. Sedan gick vi till bilen och körde hem till våra vänner. Dagen efter fortsatte vi resan till Simrishamn.

Referenser:

Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening U.P.A. F8:1. 4.

Karlsson, Birger (1994). Mejeriminnen: Berättelser och bilder från de gamla småmejerierna. Varberg: Förlag Utsikten.

Marx, Karl (2018/1867). Kapitalet: kritik av den politiska ekonomin. Första boken. Kapitalets produktionsprocess. Sjunde upplagan Lund: Arkiv förlag

Nordström, Ludvig (1938). Lort-Sverige. Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag

Sommestad, Lena (1992). Från mejerska till mejerist: En studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess. Lund: Arkiv förlag.

Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!

Av gammal vana tenderar jag och Maggie att hålla oss till en promenadväg, men så föll det sig att vi gick längs med Tommarpsån i Tobisvik. Där ån gör en krök för att sedan flyta längs med vägen upptäckte jag att kommunen hade rensat bort slyn. Förvånad gick jag dit för att jag inte riktigt trodde på det. Maggie trodde att hon skulle få hämta pinnar i ån och skyndade på stegen. Själv gick jag mer betänksamt som för att ta in det jag såg.

De hade föst av toppskiktet och samlat det i en stor hög. Döda stammar hade placerat ut på jorden. Den uppluckrade jorden var mjuk att gå på.

Jag visste inte vad jag skulle tänka. Även om slyn hade stått tät och de gånger jag hade gått där riskerade jag att riva upp mina kläder, så var det alltid fågelliv där. Den täta slyn skyddade också området från människor att gå in där. Nu gick jag och Maggie där och störde. Dessutom såg det så tvärt ut, som på bilden nedan. Det var som om de hade plogat.

Nu faller dock ljuset ohindrat på marken. Jorden är bar. Många av de arter som har befäst marken har plogats bort. Det är en plats för pionjärerna. Det ska bli spännande att se vad som växer upp här.

Det ser lite lustigt ut med denna tomma yta, där löv och sly är borttaget, samtidigt som de har lagt tillbaka de gamla stammarna.

Mina hundpromenader är tiden då jag iakttar och reflekterar. Ibland är tankarna upptagna av saker som har skett på skolan där jag jobbar och andra gånger får jag syn på något som får mig att undra över det jag ser. Mycket av det jag ser får jag syn på tack vare det jag läser. Som när jag läste i Anne Svedrup-Thygesons bok Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) och hon berättade hur markens form och vad som växer där fångar upp vatten och löv.

Så när jag gick i lördags längs åbackarna för att än en gång kika på upprensningen så såg jag hur bokslyn fångar upp löven i stället för att föra ned dem i Tommarpsån.

Här ser vi hur skotten bildar en barriär som fångar upp löven.

På nedan bild ser vi hur regnvattnet har fört ned löven, medan bokskotten har fångat en del av löven. Som vi ser på bilden ovan så fångas även bokollonen och de som inte blir mat, kanske en gång slår rot i den uppluckrade jorden.

Här ser vi hur rötter blottas när det inte finns skott som fångar upplöven. Fåror bildas i slänten. Bokollonen förs längre ned.

Under de senaste veckorna har jag läst kulturgeografen och professor emeritus Erik Westholms bok 10 tankar om skogens framtid (2024). Veckorna innan har jag läste skogsekologen Ola Engelmarks bok Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Tidigare har jag läst hans En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd (Engelmark, 2018).

Alla tre böckerna är väldigt kritiska till dagens skogsbruk. Deras kritik består av flera delar. En som är genomgående är att det tycks bara finnas ett enda alternativ. Det handlar om kalavverkning, som sedan planteras med en eller två arter, gärna gran som sedan växer upp. Det gallras för att sedan avverkas vid 50 60 år. Jag förenklar deras grundargumentation.

Poängen är dock att de vill visa att detta är ett problem. Engelmark pekar framför allt på att den lilla skogägaren som i genomsnitt har 12 hektar mark skulle kunna utveckla ett annat sätt att bruka marken, vilket skulle kunna generera pengar och samtidigt behålla skogen. Det i sin tur skulle kunna utveckla skogen till att ha en högre mångfald av arter och organismer.

Nedre delen av boken är sönderhackad.

Erik Westholms bok (2024) är mer en stridsskrift mot dagens skogsbruk. Problemet är att dagens skogsbruk skapar en artfattig skog. Det är dessutom en metod som inte skiljer på olika landskap och det borde anpassas till de lokala förutsättningarna. Sättet att bedriva det är dessutom inte anpassat efter klimatförändringarna som pågår.

Det problem som pekas ut av ett homogent och produktionsinriktat skogsbruk med standardiserade metoder för avverkning och skötsel av skog används i landskap med skiftande biologiskt innehåll. För att hejda förlusten av biologisk mångfald behövs en ökad anpassning av skogsbruket till de platsspecifika och naturliga förutsättningarna för biologisk mångfald i skogen. (Westholm, 2024:46)

Han menar också att det håller på att ske en förändring i tänkandet. Fler alternativ ges och det är något som jag själv märker när jag läser LRF:s tidning ATL, där de visar på en levande debatt.

Så problemet är delvis standardiseringen, enligt Westholm, och det sker menar han och Engelmark då framför allt skogskonsulenterna från de olika skogsägarföreningarna som Södra, ständigt ger samma förslag på hur de olika skogsägarna bör ta hand om sin skog.

Argumenten får stöd i Naturvårdsverkets rapport Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen (2023). De skriver att skogsägarföreningarna framför att vill uppfylla virkeskvoter och att det handlar om en kvantitativ virkesproduktion. Detta i sin tur påverkar vilka råd de ger skogsägare.

De skogsägarföreningar och privata eller statliga skogsbolag som enskilda skogsägare vanligtvis anlitar är nästan uteslutande virkesköpande organisationer med virkeskvoter att uppfylla. Det innebär att dessa aktörer är vinstdrivande och kommer fatta beslut så att deras förväntade nytta (virkesintäkter) är större än den förväntade kostnaden (pris på timmer/massaved, avverkningskostnad etc.). Detta leder således till att de är intresserade av att upprätthålla ett produktionsinriktat skogsbruk med fokus på kvantitativt stor virkesproduktion, vilket kommer påverka hur både den rådgivande informationen till skogsägare utformas samt hur skogsbruksåtgärder och avverkning utförs. (Naturvårdsverket, 2023:34)

Här ser vi hur boken är helt perforerad och jag förundras över att den fortfarande står upp. Men så skyddar den åbacken från de västliga vindarna.

En sak som anknyter till detta är, menar Westholm, att riksdagens partier inte arbetar för biologisk mångfald och ett klimat anpassat skogsbruk, trots att Sverige är förbundet att skydda skogen i högre grad på grund av avtal med EU och andra avtal. En del i detta beror på att den kunskap som skapas vid SLU framför allt skapas för skogsnäringen och politiken. Till skillnad från andra universitet är SLU inte knutet till utbildningsdepartementet utan till näringsdepartementet.

SLU är placerat under näringsdepartementet medan andra universitet som utvecklar kunskap om andra delar av samhället hör hemma på utbildningsdepartementet. Så skogskunskapen har utvecklats i stor närhet till både skogsnäringen och till politiken. /…/ Så vi kan säga att den akademiska kunskapsutvecklingen är organiserad för att säkerställa att fokus ligger på produktionsaspekter. (Westholm, 2024:68).

Då kunskapen framför allt kopplas till skogsnäringen, menar han, att de bortser från andra delar, vilket skapar en ofullständig kunskap.

Naturvårdsverket visar i sin utvärdering att kunskapen om brukningsmetoder som klarar att maximera både produktion och biologisk mångfald nu är mycket låg i skogsbruket. (Westholm, 2024:74)

Rapporten från Naturvårdsverket som han refererar till är den som jag tidigare citerade ifrån. Det som rapporten pekar på är incitamenten för att skaffa sig kunskap om biologisk mångfald är låg då det dels krävs en expertkunskap, men också att det kan hindra avverkningar som man vill göra. De skriver att ”regelverket uppmuntrar inte till kunskap”.

Vid inventering av skog med höga naturvärden görs en bedömning utifrån den kunskap som inventeraren har, vilket leder till att olika bedömningar kan göras av samma skogsområde. Att inventera och bedöma naturvärden är en yrkeskompetens som kräver god kunskap om arter och naturmiljöer, men regelverket uppmuntrar inte till kunskap. (Naturvårdsverket, 2023:42)

Stenshuvud Nationalpark

Det är här det är dags att avsluta dagens inlägg även om jag egentligen vill utforska detta ämne mer. Och för att avsluta det vill jag använda de tickor som växer på stubben på bilden ovan. Jag vet inte vad de heter. Jag vet att de är en del av nedbrytningsprocessen som pågår i skogen och att de är en del av den. De är liv. För mig är de också skönhet. Det var därför jag böjde mig ned för att ta kort på dem.

Att jag inte kan vad de heter betyder att jag inte har den vetskapen. Likväl har jag köpt en lupp som gör att jag går riktigt när svampar som dem och studerar dem. Det är fascinerande, alltså en känslomässig upplevelse av att se, beröra och att förundras. Då och då slår jag upp vad det är för något då förundran inte räcker utan jag vill utöka min kunskap.

Jag återkommer till att under mina promenader väcks min undran och ibland ser jag saker som böcker har berättat för mig. I bland får jag en aha:upplevelse och jag tycker mig förstå vad det är som jag ser. Samtidigt håller jag på att utveckla en förmåga att se och undersöka det utifrån teorier som jag finner i böcker.

Vetenskapsfilosofen Henk W. de Regt menar i Understanding scientific understanding (2017) att det är vägen mot en vetenskaplig förståelse och att begripa fenomenet som vi studerar.

”Achieving understanding of phenomena (UP) may or may not be accompanied by an Aha! experience (PU), which is indeed a subjective feeling. But UP requires pragmatic understanding (UT), which is independent of such feeling of understanding. UT is present when the skills of scientists are appropriately geared toward the qualities of the relevant theories.” (2017:43)

Sandhammaren

Bara för att man får en aha:upplevelse eller kan använda en teori betyder inte att man förstår. Kunskap utvecklas hela tiden och den bygger på att vi står på tidigare tänkares axlar. Men kunskap får också konsekvenser, även om vi ofta förstår dem först i efterhand.

För att kunskapen om skogen, mångfalden och vår miljö ska kunna växa till att både bli hur man använder och hur den ser ut för att hänvisa till Sverdrup-Thygeson (2023) som jag tog upp i Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö? så får det inte finnas incitament som förhindrar önskan att lära sig. Det är Aristoteles ord om förundran och vilja att lära sig mer som bör vägleda oss för det är då som vi inte bara ser bakåt utan också utforskar hur det framledes kan utvecklas. Det är detta som är nödvändigt när förändringar sker.

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Naturvårdsverket (2023). Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen. Underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljömålen 2023.

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?

I boktopparna rörde sig mesar. Det var dimmigt. Från träden droppade fukten. En bäck porlade. Jag försökte spela in mesarna för att finna ut vad det var, men ljudupptagningen räckte inte. Jag använde kikaren, men ljuset var för dåligt. Så upphörde jag och stod bara still. Jag slutade att iaktta och varseblev istället det omkring mig. Stressen med att få reda på saker lämnades därhän och jag lät inta intrycken utan att försöka kategorisera dem. Lycka kom över mig. En tillfredsställelse spred sig i min kropp. Så gick jag och Maggie vidare.

Stenshuvuds nationalpark

Skogen, skriver Per Hallström i Italienska brev, ”det är friskheten, vildheten och förnyelsen, källornas hem”. Riktigt så storvulet skulle jag inte beskriva det även om jag ofta lämnar skogen utan all den stress som jag ibland tar med mig in bland träden.

Jag hittade citatet när jag sökte efter ursprunget till ordet skog. Enligt Svenska Akademins Ordbok kommer ordet från fornnordiskans skógr, som i sin tur är en avledning från ordet skag som syftar på något som skjuter ut. Jag läser att både ske och skägg har kommit från detta ord.

Stenshuvuds nationalpark

På danska, skriver Anne Sverdrup-Thygeson (2023), menas en udde eller ett näs, såsom i namnet Skagen. Hon nämner även att det engelska ordet forest kommer från latinets forestare, vilket betyder att hålla utanför. När jag gör en undersökning av ordet hittar jag dock snarare att det härstammar från medeltidslatinets forestis, som har två betydelser. Det ena är skog generellt, medan den andra följer Sverdrup-Thygesons resonemang, en geografiskt område som låg utanför allmogens bruk. Det var adeln och kungens mark och där jagade man. (forest). I Stenhuvuds nationalpark lät man boskapen beta och hade fruktodling.

Genom att föra fram dessa olika betydelser av ord, berättar Sverdrup-Thygeson, får vi fram två olika perspektiv på en skogsareal. Det är dels hur den ser ut (land cover) och dels hur den används (land use). I hennes eminenta bok Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) berättar hon likt en roman om skogen och dess organismer. Den är en fröjd att läsa och rekommenderas verkligen. Hon beskriver skogen I en annan bok som jag av bara farten vill rekommendera är Den svenska skogens historia (Lagerqvist & Lindqvist, 1999) där skogen beskrivs ur ett bruksperspektiv.

Stenshuvuds nationalpark

Skillnaden mellan att utgå från en beskrivning och ett användande gör att resonemanget kommer att ge olika svar. I diskussionen är det sällan tydligt vilket perspektiv den andre har. Jag tänkte på detta igår efter jag hade skrivit om politik och vad det är som vägleder politikerna, se Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?. Det knöt nämligen an till det jag hade läst under julhelgen.

I Detta satans trakthyggesbruk! Eller? beskriver jag hur jag går genom skogen i Norge. Det är brukad skog. Jag trivs och samtidigt är jag full av funderingar. För jag upplever det som om det finns ett åläggande att tycka något, men min kunskap räcker inte till.

Lysekil

Kanske borde jag bara ha släppt allt som jag gjorde när jag stod i Stenshuvud nationalpark? Men i funderandet, i förundran och undran över det jag ser och upplever finns det nyfikenheten som skapar den välvilliga stressen av att vilja veta mer; Jag vill förstå.

Vid Rörums ån ser jag en knäckt bok (?). Den är uppfläkt. Barken har vikt sig och veden blottas. Löv har samlats och det ser ut som en förstelnad fors. Jag står still och tittar på den, tar ett kort och går sedan vidare med Maggie.

Såsom Sverdrup-Thygeson skriver finns det olika sätt att se på skogen. Vi har olika föreställningar, vilket betyder att vi har en konceptuell förståelse av vår omvärld. De kan vara felaktiga, som att jorden är platt, men de kan också skilja sig åt mellan olika personer och kulturer, vilket inte betyder att de är felaktiga utan talar för att vi förstår vår omgivning olika. Det som styr är vad vi vet sedan innan och vår förmåga att läsa av omgivningen. Är jag en jägmästare, ekolog eller någon som strosar med sin hund? Vår blick fångar upp olika saker.

I skolans värld undervisar vi eleverna för att de ska öka sin kunskap genom att utöka deras konceptuella kunskap. Det är olika svårt, vilket beror på vilka tidigare föreställningar de har och hur stor deras kunskap är. I kapitlet ”Improving students’ scientific thinking” (Klahr et al., 2019) i verket The Cambridge handbook of cognition and education (2019) kallar författarna det för aprioriska antaganden (preconception) och felaktiga föreställningar (misconception).

Frågan som ställs är därför vilka föreställningar som eleverna bär med sig till lektionen och därefter gäller det att försöka finna ut vilka av dem som är felaktiga. Varför de är felaktiga kan bero på att de saknar kunskap, vilket betyder att dessa kunskapsluckor behöver fyllas igen. Men, skriver författarna, det kan även behövas en konceptuell förändring. Det betyder att något måste kategoriseras om och ses i ett annat perspektiv. Eller så krävs det en ontologisk förändring. Det betyder att våra mest grundläggande föreställningar kommer att påverkas och det är en jobbig process, då det också har att göra med ens identitet och ursprung.

Lysekil

Våra underliggande föreställningar påverkar oss hela tiden då gör medvetna och omedvetna bedömningar av den information som kommer till oss. När vi gör dessa bedömningar utgår vi från om den är rimlig eller plausibel. När något utöver det vanliga sticker ut, stannar vi upp och bearbetar informationen.

Hur rimligt eller plausibelt något är följer ur det som vi redan tycker oss veta, det som är ”consistent with or what we already know how things work. Plausibility is a known constraint in belief formation and revision” (Klahr et al., 2019:86f). Det innebär, skriver författarna, att det är svårare att integrera och assimilera bevis som motsäger det som som vi tidigare trodde på.

Den ontologiska förändringen betyder alltså att vi måste omforma vårt tidigare trossystemet. Det därför som det är lättare att fylla i kunskapsluckor, skriver de, som överensstämmer med tidigare föreställningar.

Mossbylund

Så låt mig då avslutningsvis beskriva mina föreställningar om min miljö och hur ett koncept fick min grundval att förändras. Jag hörde i Santa Fe Institutets podd Complexity podcast. I förra säsongens avsnitt undersökte de livets fysik (Life of physics), där de går igenom de grundläggande fysiska lagarna och försöker sedan utveckla olika sätt som det kan påverka hur livet ser ut här och nu. I avsnitt 3 diskuterar de varför livet är så diversifierat (Why is life so diverse?) samt varför det bör vara så.

Tidigare har jag skrivit om att olika organismer upptar olika nischer, se Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad. Det som jag dock har missat är att mellan de olika organismer pågår det en kamp om hur mycket som en organism kan glufsa i sig. Det finns således delar i omgivningen som kontrollerar de andra organismerna. Det är detta som ger omgivningen en stabilitet som gör att de utvecklas. Men om arter och organismer försvinner eller blir för starka så destabiliseras systemet.

Pablo Marquet, en ekolog som är knuten till institutet, utgår det grundkonceptet och jämför det med metastasering som sker när en tumör börjar sprida sig. Det är alltså cancerceller som undersöker omgivningen för att se om de kan överleva där. De flesta dör, men de som förmår att etablera sig i andra regioner skapar dottertumörer. (För en utförligare beskrivning se Metastaser & Metastasering – så funkar det). Som vi ser, skriver Marquet, finns det i miljön delar som hindrar cancercellerna från att etablera sig på nya ställen, men om de gör det riskerar de hela kroppens system, då de tar alltför stora resurser av den på bekostnad av andra.

Cancercellerna, säger han, beter sig som om de har brutit ett socialt kontrakt med sin omgivning.

To find an organism that might act as a tumor, it would be an organism that somehow, the same as a cell within a body, kind of break its social contract with the rest of the cells, and that would be an entity that somehow broke its social connection to the rest of the entities. And the obvious kind of entities us. I mean, we have been kind of outgrowing beyond what a normal mammal species of 75 kilos will achieve in terms of density and in terms of impact. (Marquet i Why is life so diverse?)

Murgrönan har tagit över en stor del av slänten på stranden i Mossbylund.

Och det är just socialt kontrakt, detta samhällsvetenskapliga begrepp, som jag fann så intressant i sammanhanget. För människan genom sina färdigheter och sitt medvetande har förmågan att skapa ett socialt kontrakt med sin omgivning. Den enskilda människan har inte den utan det sker genom att institutioner bildas i samhället, det vill säga lagar som styr hur brukandet sker i miljön, så att den biologiska mångfalden kan bibehållas.

Det är alltså dags att utveckla det sociala kontraktet till vår miljö och det gör vi genom att utveckla kunskapen, alltså de koncept och föreställningar som förhindrar av människan likt metastaser sprider sig i omgivningen och fortsätter utrotandet av mångfalden av organismer. Det är också det konceptet som jag kommer att bära med mig när jag ser mig omkring i min omgivning. Uppfylls det sociala kontraktet?

Referenser:

Forest. (2025, January 9). Wiktionary. Retrieved 09:45, January 12, 2025 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=forest&oldid=83543123.

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lagerqvist, Lars O. & Lindqvist, Herman (1999). Den svenska skogens historia. Stockholm: Norstedt

Santa Fe Institute (2024). Why is life so diverse?. Complexity podcast. Publicerat 240218 [hämtat 250112]

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?

Fru talman! Vi ska debattera skogar, hav, sjöar, vargar, skarvar, älgar och kanske lite annat – granbarkborrar, till exempel. Det handlar om miljö och jordbruksutskottets betänkande MJU24 Naturvård och biologisk mångfald.

Så inleder Isak From (S) debatten om förslaget till ”Naturvård och biologisk mångfald” från 12 maj 2022. Själv lagar jag lasagne medan jag lyssnar.

Förslaget handlar om att ”Riksdagen vill se förändringar i det svenska artskyddet”. Det handlar om att naturvården inte ska försvåra skogsbruket, att markägare ska kunna få ersättning och även en hel del om vargen.

Ja, i slutändan handlade det framför allt om hur stor vargpopulation skulle få finnas i Sverige.

Det är första gången jag har lyssnat på en sådan här debatt. Det var formellt och de olika politikerna blev tillsagda om de inte följde reglerna, som till exempel när miljöpartisten Maria Gardfjell tilltalade kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson direkt istället för att göra det genom ”fru talman”. Något som jag lade märke till var att framför allt de borgerliga politikerna utgick från folkets känsla och åsikt, medan framför allt Gardfjell påtalade de vetenskapliga rönen.

Den största behållningen fick jag av just hennes och Ottossons debatt där de diskuterade antalet vargar i Sverige. Detta för att de utan att nämna det begrundade antalet utifrån dels lokal population och dels metapopulation. Alltså ska man enbart utgå från populationen i Sverige, ska vargarna i Norge också räknas med eller även de vargar i Finland och Ryssland. Se inlägg Vargen och vad är en metapopulation?

För att åskådliggöra vad den delen av debatten handlar om hjälper nedan översikt från artikeln ”Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population” (Laikre et al., 2016). Det är en bild över den fennoskandiska vargpopulationen.

Se bild 1 i Laikre et al. 2016. Bilden är från 2016, så att ha i åtanke är att vargreviren ser annorlunda ut idag.

Vad Gardfjell inriktar sig på är de vargar som har etablerat sig i framför allt Svealand på bilden, medan vad Ottosson pekar på är att om vi istället ser till metapopulationen så är den väldigt mycket större. Det är också från de nordöstliga trakterna i Skandinavien som de inkommande vargarna kommer.

Att tillägga är också att den svenska populationen är beroende av dessa inflyttande vargar för att den genetiska mångfalden i den svenska populationen ska skapas. Jag skriver ”skapas” för den svenska vargen är väldigt inavlad, något som Gardfjell pekade på. Se till exempel Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. I det inlägget visar jag nedan diagram från ”Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population” (Bruford, 2015).

Där ser vi hur inavelskoefficienten, alltså hur stor inaveln blir i den svenska populationen blir över tid beroende av hur många och ofta som en varg tar sig igenom renbeteslandet och förökar sig.

Bruford, 2015:31

Lägg märke till att det är ett livskraftigt bestånd på 700 individer, medan i debatten diskuterar de mellan 100 och 270.

Så till exempel säger moderaten John Widegren att forskning stödjer 100 vargar skulle vara tillräckligt för att vargstammen ”skulle klara sig ändå”.

Det är faktiskt så, fru talman, att det finns forskning som säger att 100 vargar skulle vara tillräckligt på den skandinaviska halvön även om det kom en katastrof med jämna mellanrum. Vargstammen skulle ändå klara sig. Och klarar vi fortsatt att ha även invandrande individer, precis som vi har haft den här tiden, kommer även genetiken att fungera. Det är till och med så att vi får ett snabbare genomslag i genetiken om vargstammen är mindre. (Anf. 110 John Widegren (M))

Även Ottosson och andra upprepar denna siffra.

Isak From (S) sade redan i sitt inledande anförande att han inte önskar sig något ”siffertrixande”, men det är där de hamnar.

Då var det uppmuntrande att höra liberalen Jakob Olofsgård påpeka att man ska se det utifrån ”vargstammens verkliga situation”.

Detta ska göras vetenskapligt utifrån vargstammens verkliga situation. Annars är risken stor att vargstammen på icke vetenskaplig grund drivs ned på nivåer som är alldeles för låga. (Anf. 118 Jakob Olofsgård (L)).

För mig personligen var hans anförande det bästa.

Stenshuvuds nationalpark

För att återgå till de olika ingångarna i debatten så byggde de borgerliga politikerna framför allt på hur medborgarna från deras valområden upplevde situationen med allt ifrån att fridlysta störde skogsbruket till antalet vargar.

De använde sig även forskning, men underförstått tycktes de tala om den ”sociala bärförmågan” snarare än om den biologiska.

Begreppet fick jag från artikeln ”Allt fler rovdjur dödas” (Johansson, 2025) där SLU:forskaren Jonas Kindberg menar att miniminivåer inte styrs av biologiska faktorer utan av politiska.

Jakten på rovdjuren styrs i hög grad av de så kallade viltförvaltningsdelegationerna på länsstyrelserna, som i sin tur ska ta hänsyn till vissa miniminivåer som bestämts på politisk nivå i Sverige.

– Man tyckte att 3 298 björnar var lite för många, och beslutade att stammen skulle minska. Det nuvarande målet ligger på knappt 2 300 björnar. Där någonstans ligger den sociala bärförmågan, det vill säga den nivå som människorna är beredda att acceptera enligt viltförvaltningsdelegationerna, säger Jonas Kindberg. (Johansson, 2025)

Stenshuvuds Nationalpark

Så då avslutningsvis sitter vi där med en avslutad debatt. Förslaget fick sitt bifall och följande motion gick igenom.

Riksdagen anser också att referensvärdet för vargstammen – det vill säga hur många vargar som krävs för att vargstammen ska anses ha gynnsam bevarandestatus – bör vara, mellan 170 och 270 vargar. Dock bör det hållas i det nedre spannet om 170 individer, bland annat med tanke på att vargpopulationen förtätats.

Raggskinn i Stenhuvuds nationalpark

Så vad är skälet till att jag tittade på denna debatt två och ett halvt år efter den hölls? Ja, nu minns jag inte varför jag sökte upp den, men däremot minns jag var jag hittade att debatten hade hållits. Det var i Jaktjournalens artikel Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen (Moilanen, 2022). Det intressanta är att jag nu direkt känner igen ett namn som Moilanen lyfter fram. För är det inte kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson som citeras:

Värmländske kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson är strålande glad när Jaktjournalen når honom.

– Jag har jobbat för den här frågan i fyra år och det är fantastiskt gott att vi äntligen kommit hit, säger Ottosson. (Moilanen, 2022).

Stenhuvuds nationalpark

Debatten har väckt många tankar som jag vill fortsätta med i morgon. Det handlar inte främst om vargens antal utan om mångfald och framför allt om att vetenskapliga rön riskerar att förlora mot våra föreställningar.

Med det sagt så bör inte vetenskapen ses som viktigare än politiken, utan endast vägleda. Det är politiker som bör fatta besluten, medan vetenskapen ger underlagen. Det handlar om gränsdragningar, som jag visade med skillnaden i Ottossons och Kjellgrads argumentation; är det den lokala populationen eller metapopulationen. Det är genom gränsdragningar som politikerna beslutar och tar ansvar. Det är inte forskarnas roll.

Tycker jag att de fattade rätt beslut? Nej, men så är det inte sällan i ett demokratiskt land.

Referenser:

Bruford, Michael W. (2015). Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population. Naturvårdsverket. Stockholm

Johansson, Roland (2025). Allt fler stora rovdjur dödas. SVD. Publicerad 250104 [hämtad 250111].

Laikre, L., Olsson, F., Jansson, E. et al. (2016). Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population. Heredity 117, 279–289. https://doi.org/10.1038/hdy.2016.44

Moilanen, Mikael (2022). Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen. Publicerad 220518 [hämtad 250111]

Detta satans trakthyggesbruk! Eller?

Jag stannar till vid sidan av kalhygget halvvägs upp på fjället öster om Brandbu i Norge. Det är snö och kallt. Då hör jag porlandet. Knarret från våra skor och tankar snarare än iakttagande har dövat mig för bruset från ån som rinner igenom den nedhuggna delen av skogen. Stubbar sticker upp ur snön. Jag funderar på varför jag så sällan ser dem när jag är ute och går i skogen.

Vi går vidare. Något stör mig och då slår det mig att de inte har lämnat något kantlinje. Träden är nedhuggna till randen. Taniga björkar sticker upp. Det är inget stort kalhygge. Mig stör det inte, men bristen på kantlinje reagerar jag på. Marken kommer att erodera. Samtidigt så borde väl stubbarnas rötter hålla kvar jorden?

Ån löper mitt i bilden och viker av högerut.

Snart kommer vi in i ett stycke av skogen och då kommer ännu ett kalhygge. Spår efter löpare och andra som har rört sig här. Min följeslagare ser spår från en hare. Maggie nosar efter kantareller i skogsbranden. Hon hittar både stelfrusna trattkantareller och gula under promenaden.

Vi följer skogsvägen upp längs fjället. Jag ser gula toppar på en gran, men endast på en. Är det någon slags svamp som skvattramrost*?

Längs vägen iakttar jag granarna. De är högst tio meter höga. De är alla samma höjd och omfång. Raka stammar vars nedre döda grenar täcks av lavar. Det är framförallt slånlav och skägglav. Betyder det något?

Här ser vi blåslav, slånlav och kort skägglav.

Överallt växer det blåbärsris. När jag sitter i stugan tycks det mig som om jag såg grå tagellav, men de ska ju inte trivas i ”modernt skogsbruk” (Bäck, 2018). Om modernt skogsbruk och trakthyggesbruk se Jägarna, älgen och vargen, del 2.

Är det grå tagellav?

Enligt Kristina Bäck ska varken tagellaven eller skägglaven ”gynnas inte av det moderna skogsbruket eftersom det tar många år innan den etableras” (Bäck, 2018). Men det som jag ser är modernt skogsbruk, trakthyggesbruk med samlade jämnåriga bestånd. Däremot, skriver hon, trivs de på fuktiga och vindstilla områden. Jag får för mig att de växer relativt skyddade på fjällsidan.

Medan Maggie nosar vidare stannar jag en bit bort från skogsvägen. Väggmossan täcker de gamla stubbarna. Först får jag för mig att de har markberett här, men jag är tveksam. Jag minns vad Stig Hagner skrev om ”anständighet” (2005). Se inlägget Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?.

Björk bland granen.

Och i en annan vinkel:

Även om granen växer tät på sina ställen är det en ljus skog här.

Längre upp finns det stormfällda träd. Där är det sumpigare. Det är mest gran här, även om både tall och björk finns. Älgen verkar trivas. Det finns spår överallt och den har betat på björken (?).

Tuktad av älgen.

Det är så lite jag förstår och detta är något som jag särskilt under den här vistelsen i jaktstugan har begrundat, då jag har läst Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017). För vad är det egentligen att förstå något? Det är något som jag återkommande berört här på bloggen, men nu när jag står här i skogen så tänker jag på att trots att jag läser på, studerar, samtalar så förstår jag inte. Jag vet en del, men förståelse är något annat.

Frågan är vad det är som jag vill förstå? I det här sammanhanget är det kritiken av trakthyggesbruket. Är kritiken alltid berättigad?

Några dagar senare läser jag skogsekologen Ola Engelmarks ord i Skogen på andra sidan hyggena: Om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Han skriver att ”trakthyggen praktiseras alltför schablonartat och utan större analys i skogar där hyggen inte borde tillämpas” (2020:16).

För att kunna göra en analys behöver vi begripa det vi ser och det kommer ur erfarenheter som har formats genom utbildning, utforskande och teorier som tycks göra det vi ser förståeligt. Men, och det här är viktigt, förståelsen utvecklas kollektivt. Det är i kollektivet den utvecklas, men också motverkar subjektiviteten hos den enskilde.

Det menar i alla fall de Regt:

[T]he contextual nature of intelligibility does not imply subjectivity. Intelligibility is based on skills, which are acquired through education and are relative to scientific communities rather than to individuals. (de Regt, 2017:266).

Dock är det inte så enkelt att vi kan lämna det till experterna, för även deras perspektiv skiljer sig åt, beroende på att de tillhör olika skrån.

Skogen kan man se den utifrån jägmästarens blick där den ska ge valuta eller så har vi ekologen som ser till mångfalden och att den är en biotop för de olika organismerna. Vems blick är viktigare? Det är en värdering. Poängen är att de båda ingår i gemenskaper där de har utvecklat olika förmågor vilket leder dem till att se till olika delar. Här menar jag inte att de ser helt olika delar utan att blickens syfte leder dem till att koncentrera sig på skilda saker.

Två olika åldrar eller slumpen?

Enligt Regt är förståelsen vetenskapens mål. För att kunna förstå så behöver man begripa vad det är man ser. För honom är det att man har en teori och har förmågan att använda det på det man begrundar

Han menar att en begriplig teori förklarar ett fenomen utifrån dess empiriska egenskaper och inneboende överensstämmelse. Förmågan att förstå visar sig i tre steg: begriplighet, klargörande förståelse och förutsägbarhet.

Med empiriska egenskaper menar han att teorin kan föras över på fenomenet som vi upplever och inneboende överensstämmelse menas att teorin måste vara logisk och inte innehålla självmotsägelser.

Nu skriver han om det vetenskapliga arbetet och jag är ju bara en vandrare som funderar över det jag upplever.

Väggmossa på en låga.

Vad jag här avslutningsvis vill uttrycka är denna ständiga undran som följer mig. För i det jag läser så påstås det en massa som jag inte kan bedöma. Å ena sidan kan jag nöja mig med att jag njuter av att gå i denna brukade skog, där en skogsväg förenklar mina steg. Å andra sidan förundras jag över hur bergsäkert som så många uttrycker sig. Vad är det som de ser som jag inte förmår?

Och här vill jag avsluta med den skillnad som Regt tar upp i verket Understanding scientific understanding (2017). För det finns en skillnad i förståelse. I det vetenskapliga tänkandet handlar det inte bara om hur jag ska formulerar mina tankar utan de jämförs med andras.

Förståelsen är på många sätt gemensam och följer ur den teoretiska och empiriska arbete som har utförts inom det vetenskapliga fält som man verkar. Men och det här är det intressanta en del av förståelsen kommer ur åskådligheten, alltså kan vi göra det begripligt genom att göra det visuellt?

Han utgår från fysiken och hur den förändrades från en väldigt mekanisk förståelse till svårigheterna som uppstod i och med kvantfysiken. Med skogen är det annorlunda. Den kan vi alla ständigt visualisera. Och det är där det bedrägliga uppstår. För vad förstår vi egentligen? Vilken kunskap har jag? Utifrån vilka värden och värderingar skapar jag min förståelse?

Vi återvänder till jaktstugan. Det är dags för en kopp kaffe och lite choklad vid kaminen.

Det är magiskt här när man går ut och kissar på natten.

*I första versionen skrev jag om törskate, men som Lars skriver i sin kommentar så drabbar den främst tall. Så jag formulerade om det till att det kanske är skvattramrost, en slags rostsvamp för att behålla den frågande blicken. Då jag skrev inlägget var jag övertygad om att jag hade rätt. Så kan det vara.

Referenser:

Bäck, Kristina (2018). Natursidans guide till lavar – luftens kvalitets­mätare. Natursidan. Publicerat 181112 [241231]

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Nej det var inte varg. Koppla hunden!

Vi pulsar i snön. Kraftledningar ovanför oss och det är för lite snö för att spåra. Vi är återigen på fjället vid Brandbu i Norge i vårt försök att komma undan fyrverkerierna. Maggie är väldigt rädd för dem. Se Nej det var inte slender man.

Då det är för lite snö för att skida går vi skidspåret runt. De flesta delar är snötäcket tunt och den första kilometern är det fler som har gått. Men när vi vänder norrut blir det till att pulsa.

På flera ställen har jag sett djupa och stora hundspår, men de har varit där människor går. Nu ser jag dock ett enskilt spår. Förutom våra spår är det inga tecken på människor. De löper in bland snåren för att sedan gå uppåt backen.

Det finns mycket älg här. Stora spår i snön och på ställen har de betat.

Älgarna har betat. Breda spår syns i snön.

Jag påstår att det kan vara varg, men får mothugg direkt. Det är klart att det inte är, svarar hon. Men jag nöjer mig inte med hennes svar. Jag undersöker och undrar, men någon egentlig kunskap har jag inte för att kunna bedöma vad det är jag ser.

Bedömningen gör jag utifrån storleken och att det inte syns människospår. Jag tycker mig även se spår från lodjur, pekar på dem och säger att så där runda är de. Men du vet inte hur det har smält, får jag till svar. Så någon bekräftelse får jag inte, den gången heller.

Vi fortsätter promenaden. Det är något under noll. Det växer mest gran. Vi går bland hällar och myrar. Til slut kommer vi upp på en väg. Vi blir förvirrade men följer den uppåt. Då hamnar vi vid en mobilmast. Vi går neråt igen.

Det finns inget spår ut bland granar och björk. Så minns jag den långa backen förra året. Den som aldrig tog slut. Men säker är jag inte, så oron består.

Så når vi till rätt avfart och går hemåt. Jag känner mig lugn. Att inte veta var jag är kan stressa mig när jag är ute i naturen.

Maggie tittar efter älg.

Det är lätt att gå på vägen, även om det är isigt. Jag är försiktig. När vi anlände halkade jag på isen och sträckte mitt högerben. Vi gick i mörkret och bar på våra saker. Då halkade jag på isen. Maggie drog och något höll emot. Jag skrek till av smärta. Men inget bröts. Jag kunde pallra vidare. Det gör fortfarande lite ont.

Plötsligt står det en gigantisk stubbe i olika färger på en klippa. Vi går upp. Det är fin utsikt där. Jag söker efter älgar och vargar. Fjällen breder ut sig. Vinden är kall.

Stubben.

På en skylt läser jag att det är stubben efter urträdet som höggs ned för tusen år sedan. Vägen vi går på en en pilgrimsled och tanken är att vi ska slå oss ned där och begrunda livet.

Tillbaka i jaktstugan undersöker jag på Skandobs där man kan se de senaste observationerna. Allmänheten får skicka in. Den senaste är långt ifrån där vi är. På Naturvårdsverkets sida Varg, population Skandinavien läser jag den senaste inventeringen. Här finns ingen ulv. Observationerna påminner om mina. Några foton på spår i snön. Jag är tveksam nu och ifrågasätter dem. Visserligen kan vargar vandra, men allmänhetens bedömning är nog lika goda som mina och liksom mitt fall finns det inga kända revir i närheten där personen tog kort.

Förmodligen har min följeslagare rätt i att det är hundar som har gjort en liten avstickare från matte och husse. Det har skett att Maggie rymt så det är förståeligt, men inte ursäktat. Så finns det dem som släpper hunden för att de ska kunna springa av sig. Och den kommer ju alltid tillbaka…

Mycket av skogen här är inhägnad. Skogsbete är vanligt.

Jag blir betänksam. J. brukar säga till mig att man borde ha körkort på hund. Jag minns paret som berättade att de tog med sig sin hund till Sarek, vilket är förbjudet. Den lärde sig snabbt, skrattade de, att det inte lönade sig att jaga renen. Och så tänker jag på när jag kommer med Maggie till revet i Simrishamn. Även om det sitter människor där ger sig gässen ut i vattnet. De ser att Maggie är ett rovdjur.

För hundar stör i naturen. De är rovdjur som sprider oro. Det gör människor med, men vi håller oss för det mesta ur vägen och jagar inte på instinkt efter dem. Det är ägaren som har ansvaret för hunden, men allt det där vet du som läser.

Blick från farstun.

Nåväl, jag lutar mig tillbaka på stolen och tänker att det är dags att lägga undan mobilen. Täckningen är bättre i år och ägaren har lagt in en portabel mobilladdare. Dessutom kunde jag bara inte låta bli att kolla upp om det finns varg i närheten och samtidigt pilla lite med bloggen. Inspirationen kom över mig. Så, nu är det dags för flygplansläge igen.