Vi pulsar i snön. Kraftledningar ovanför oss och det är för lite snö för att spåra. Vi är återigen på fjället vid Brandbu i Norge i vårt försök att komma undan fyrverkerierna. Maggie är väldigt rädd för dem. Se Nej det var inte slender man.
Då det är för lite snö för att skida går vi skidspåret runt. De flesta delar är snötäcket tunt och den första kilometern är det fler som har gått. Men när vi vänder norrut blir det till att pulsa.
På flera ställen har jag sett djupa och stora hundspår, men de har varit där människor går. Nu ser jag dock ett enskilt spår. Förutom våra spår är det inga tecken på människor. De löper in bland snåren för att sedan gå uppåt backen.
Det finns mycket älg här. Stora spår i snön och på ställen har de betat.
Jag påstår att det kan vara varg, men får mothugg direkt. Det är klart att det inte är, svarar hon. Men jag nöjer mig inte med hennes svar. Jag undersöker och undrar, men någon egentlig kunskap har jag inte för att kunna bedöma vad det är jag ser.
Bedömningen gör jag utifrån storleken och att det inte syns människospår. Jag tycker mig även se spår från lodjur, pekar på dem och säger att så där runda är de. Men du vet inte hur det har smält, får jag till svar. Så någon bekräftelse får jag inte, den gången heller.
Vi fortsätter promenaden. Det är något under noll. Det växer mest gran. Vi går bland hällar och myrar. Til slut kommer vi upp på en väg. Vi blir förvirrade men följer den uppåt. Då hamnar vi vid en mobilmast. Vi går neråt igen.
Det finns inget spår ut bland granar och björk. Så minns jag den långa backen förra året. Den som aldrig tog slut. Men säker är jag inte, så oron består.
Så når vi till rätt avfart och går hemåt. Jag känner mig lugn. Att inte veta var jag är kan stressa mig när jag är ute i naturen.
Det är lätt att gå på vägen, även om det är isigt. Jag är försiktig. När vi anlände halkade jag på isen och sträckte mitt högerben. Vi gick i mörkret och bar på våra saker. Då halkade jag på isen. Maggie drog och något höll emot. Jag skrek till av smärta. Men inget bröts. Jag kunde pallra vidare. Det gör fortfarande lite ont.
Plötsligt står det en gigantisk stubbe i olika färger på en klippa. Vi går upp. Det är fin utsikt där. Jag söker efter älgar och vargar. Fjällen breder ut sig. Vinden är kall.
På en skylt läser jag att det är stubben efter urträdet som höggs ned för tusen år sedan. Vägen vi går på en en pilgrimsled och tanken är att vi ska slå oss ned där och begrunda livet.
Tillbaka i jaktstugan undersöker jag på Skandobs där man kan se de senaste observationerna. Allmänheten får skicka in. Den senaste är långt ifrån där vi är. På Naturvårdsverkets sida Varg, population Skandinavien läser jag den senaste inventeringen. Här finns ingen ulv. Observationerna påminner om mina. Några foton på spår i snön. Jag är tveksam nu och ifrågasätter dem. Visserligen kan vargar vandra, men allmänhetens bedömning är nog lika goda som mina och liksom mitt fall finns det inga kända revir i närheten där personen tog kort.
Förmodligen har min följeslagare rätt i att det är hundar som har gjort en liten avstickare från matte och husse. Det har skett att Maggie rymt så det är förståeligt, men inte ursäktat. Så finns det dem som släpper hunden för att de ska kunna springa av sig. Och den kommer ju alltid tillbaka…
Jag blir betänksam. J. brukar säga till mig att man borde ha körkort på hund. Jag minns paret som berättade att de tog med sig sin hund till Sarek, vilket är förbjudet. Den lärde sig snabbt, skrattade de, att det inte lönade sig att jaga renen. Och så tänker jag på när jag kommer med Maggie till revet i Simrishamn. Även om det sitter människor där ger sig gässen ut i vattnet. De ser att Maggie är ett rovdjur.
För hundar stör i naturen. De är rovdjur som sprider oro. Det gör människor med, men vi håller oss för det mesta ur vägen och jagar inte på instinkt efter dem. Det är ägaren som har ansvaret för hunden, men allt det där vet du som läser.
Nåväl, jag lutar mig tillbaka på stolen och tänker att det är dags att lägga undan mobilen. Täckningen är bättre i år och ägaren har lagt in en portabel mobilladdare. Dessutom kunde jag bara inte låta bli att kolla upp om det finns varg i närheten och samtidigt pilla lite med bloggen. Inspirationen kom över mig. Så, nu är det dags för flygplansläge igen.
