Du begriper inte det där för du är inte biolog, sade min vän till mig. Vi pratade om strandskyddet och att även om Sverige är de tusen sjöarnas land så får inte strandskyddet ruckas på, i alla fall enligt honom.
Men, protesterade jag, beror inte den stora minskningen av biologisk mångfald på grund av att ängarna inte längre betas och växer igen?
Jo, svarade han, men en stor del av alla arter är beroende av att befinna sig inom 200 meter från vatten. (Plötsligt fick jag ännu en sak att kolla upp och undersöka.)
Det viktigare i den heta diskussionen är dock att han som biolog hade ett kunskapsövertag. Det var honom väl förunnat då han har vigt sitt liv till att förstå och upptäcka naturen i dess mångfald. Själv håller jag sakteligen på att bygga upp en slags förståelse för vår miljö.
Jag markerade ”förståelse”, då jag menar något specifikt med detta ordval och jag ska försöka förklara vad jag menar.
I Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning refererade jag än en gång till vetenskapshistorikern Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017) och de tre nivåer av förståelse som han diskuterar.
Det första han nämner är aha:upplevelsen. Men personligen har jag upptäckt att även om den beskrivs först så är det sällan det jag upplever först. Snarare är det andra nivån då jag kan förklara fenomenet. Här är jag som skoleleven som försöker beskriva det på ett prov genom att minnas vad det stod i boken och vad läraren berättade. Det tredje steget kan även det komma före aha:upplevelsen och det är när vi kan använda modeller för att begripliggöra fenomenet. Detta är det klurigaste framför allt om man framför allt har läst och kanske inte upplevt så mycket.
De flesta av oss befinner oss i steg två. Vi kan förklara hjälpligt eller någorlunda tydligt vad det är som vi vill presentera. Ju mer vi kan desto bättre kan vi med hjälp av teorier beskriva vad det är vi menar. Ytterst sällan når vi expert nivån och förstår helheten. Ofta tror vi oss dock befinna oss högre upp på skalan och uttalar oss gärna självsäkert i tron att vi vet. Om detta vill jag nu diskutera närmare nedan.
Låt oss återvända till politikerna från debatten som jag beskrev i Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?. I debatten handlade inte bara om vargen utan även om den biologiska mångfalden och då framför allt om skogsbruket. För att illustrera ”förståelse” vill använda moderaten John Widegren som exempel.
Han lyfter fram i sitt anförande att det finns olika perspektiv i den svenska skogsdebatten och beskriver det som en ”strid”.
Striden om den svenska skogen har det skrivits en del om. Det finns också ledamöter i den här kammaren som säger att frågan om skogsdebatten är så polariserad. Vi är nämligen på helt olika nivåer när det gäller hur vi tänker att skogspolitiken ska se ut framöver. Anf. 110 John Widegren (M)
Det handlar om man ser till hur skogen brukas och hur den ser ut. Han säger att skogsägare bidrar till detta genom att de tar hänsyn till olika arter genom att inte bruka vissa arealer:
De höga biologiska värdena på marken har man värnat och tagit hand om genom till exempel frivilliga avsättningar och formellt skydd men också genom generell hänsyn. Man lämnar ytor som ska vara lämpliga att spara för just arter och annat, för att arterna ska trivas. Anf. 110 John Widegren (M)
I sitt anförande beskriver han således pedagogiskt ursprunget till sitt perspektiv. Men så finns det givetvis problem, fortsätter han, och dessa kommer honom till del genom att han blir ”nedringda av förtvivlade skogsägare, och vi har fått mycket mejl. Man har fått höra den ena historien mer absurd än den andra. Jag har hört om fladdermöss, fåglar och andra arter och om begränsningar i brukandet”(Anf. 110 John Widegren (M)).
Att något är absurt betyder att det är något ”som strider mot lagarna för förnuftigt tänkande” (Svensk ordbok). Det är orimligt!
Här vill jag stanna upp för det är just det här som är så knepigt i debatter och samtal. För vad som är ”förnuftigt tänkande” är sällan överensstämmande med naturvetenskapens upptäckter. Det förnuftigt tänkta hamnar ofta på den grundläggande nivån i att jag tycker mig kunna förstå och begripa något då jag menar att jag kan förklara det.
Fast att kunna förklara något som verkar förnuftigt behöver inte alls betyda att det är rätt. Snarare kanske det upplevs som rätt eftersom det överensstämmer med mina föreställningar.
För att förklara vad jag menar vill jag diskutera boken Scienceblind: Why our intuitive theories about the world are so often wrong (2017) som jag snart har läst ut. Den är skriven av Andrew Shtulman som är psykolog i kognitiv utveckling.
Den handlar just om hur fel vi ofta har när vi försöker förstå oss på hur allt från gravitationen, evolutionen eller till vad liv är. Han berättar om olika experiment som man har gjort med barn hur de förstår sig på världen och vid vilken ålder de börjar kunna ta till sig nya koncept. Det viktigaste är dock att visar hur svårbegripligt det naturvetenskapliga tänkandet är då det på många sätt kräver en helt annan förståelse av hur världen egentligen fungerar.
Jag vill illustrera det med frågan varför små barn inte är rädda för att äta smutsiga saker, men är ytterst uppmärksamma på hur våra ansiktsuttryck är när vi äter något. Ja, det är inte bara barn utan vi reagerar alla väldigt snabbt om någon uppvisar äckel eller kräks efter att ha ätit något.
Teorin, han framför, är att vi människor till skillnad från väldigt många organismer inte är specifikt anpassade till en specifik miljö utan har förmågan att finna oss till rätta i de flesta. För det krävs det en öppenhet inför det som kan verka ätbart. Det är först när vi når en viss ålder och börjar socialisera oss som vi upptäcker vad som är kulturellt accepterad mat och inte. Om vi äter fläsk eller inte är kulturellt och det är det som gör att vi kan känna oss äcklade eller få det att rinna i munnen av en spädgris på spett över en eld.
Men om vi automatiskt skulle sky smutsig eller skämd mat så skulle mänskligheten inte ha överlevt. Vår rädsla för bakterier är en del av vår kultur, som har uppkommit genom de upptäckter som man började göra i slutet av 1600-talet. Men då de verkligen började bli en del av den samhälleliga kunskapen var på 1800-talet. Men förståelsen av vad det betydde dröjde än längre. Att behöva sterilisera sig innan operationer tyckte kirurger i slutet av 1800-talet var pjåsk, vilket du kan läsa om i fantastiska essän Slow ideas (Gawande, 2013).
Det är således våra föreställningar som vi får från vår kulturella miljö som framför allt påverkar oss. Till det vill jag nu vända mig.
Jag satt på ett kafé i Vansbro och åt en smörgås med korv. Det var väldigt gott, men så berättade min far att korven var gjord på häst. Hela jag genomströmmades av äckel och av en djup känsla av att ha gjort fel. Det var jättegott, men på grund av reaktionen förmådde jag mig inte att äta mer.
Jag hade en psykosomatisk reaktion, alltså min kropp reagerade på något som var helt psykologiskt. Vad det illustrerar är hur starka våra föreställningar är.
Det där med föreställningar återkommer jag ofta till. Här vill jag fördjupa mig i det som jag tog upp i förbifarten när jag skrev Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?. I inlägget beskriver jag den svårighet som vi lärare har när viförsöker introducera eleverna till nya koncept.
Svårigheten, menar Klahr et al i ”Improving students’ scientific thinking” (2019) är beroende på vilka tidigare föreställningar som eleverna har. De kallar det för aprioriska antaganden (preconception) och felaktiga föreställningar (misconception). De aprioriska antagandena är viktiga att ha. Det är därigenom som vi förmår att agera. Det handlar om att kunna handla effektivt.
Klahr et al. skriver att det hjälper oss att bedöma om något är rimligt (plausibelt) utan att behöva undersöka det i grunden. Frågan som vi omedvetet ställer oss är om ett fenomen eller koncept är i överensstämmelse med våra tidigare föreställningar, eller som de skriver ”consistent with or what we already know how things work. Plausibility is a known constraint in belief formation and revision” (Klahr et al., 2019:86f). Genom att omedvetet kunna se till vad som är plausibelt så hindrar vi förvisso möjlighetsbetingelserna i vår omvärldsförståelse, men det gör oss framför allt till handlingskraftiga organismer.
Att förstå detta är inte bara viktigt för mig som lärare utan också för oss alla.
Så låt oss återgå till moderaten John Widegrens anförande. För vad han kallar för ”absurt” handlar i grunden om det som inte överensstämmer med hans föreställningar. För, menar Klahr et al, att att ta till sig ny information och integrera och assimilera den trots att den motsäger det som vi tidigare trodde kräver en ontologisk förändring.
Denna ontologiska förändring tror jag är den egentliga aha:upplevelsen. Det är liksom det ögonblick då all den information som vi har tagit till oss gör att vi tycker oss se helheten. Det är en känslomässig upplevelse och eftersom den är ontologiskt förändrande borde den också vara sammankopplad med vår identitet och självuppfattning. Det förklarar också varför vi reagerar så känslomässigt på något som egentligen bara är en fråga om mängd information och kunskap.
Men kunskap är inte bara kvantitet utan den formar också hur vi förstår oss på vår omvärld och hur vi ser att vi bör bete oss. Den är också kvalitativ, med vilket jag menar att det finns rätt och fel i våra uppfattningar. Att vi kan dö av ett gift eller en sjukdom har inte med vår själsstyrka utan vad som sker fysiskt i våra kroppar. Att be till Gud om kraft kan skapa lugn i oss, men sjukdomen har sin gång.
Egentligen skulle det här inlägget gå i en annan riktning. Det skulle bli ett ganska tekniskt inlägg om ekosystem och skogsbruk och om den där aha:upplevelsen som uppkommer då informationen inte bara begrips intellektuellt utan också blir en upplevelse om hur jag förstår världen. Men för att förstå det resonemanget och varför jag skiljer på att kunna förklara något och att uppleva känslomässigt att jag förstår, så gick det denna vägen i stället.
Till det senare får jag återkomma till. Här vill jag bara avsluta med orden att kunskap är inte framför allt en samling fakta, utan en samling föreställningar som gör vår omvärld begriplig. Därför får inte samtalet upphöra, hur mycket våra föreställningar än avviker från varandra, se Vägleds miljöpolitiken av gudsfruktan?. För som jag tidigare har skrivit experterna ska inte styra världen (se till exempel Vargen, ett illvilligt problem?), däremot ska politikerna och vi själva ständigt öka vår kunskap och våga lyssna till kunskap som inte överensstämmer med våra föreställningar. Det är på det sättet som vi kan agera visare i en väldigt komplex värld.
Referenser:
Gawande, Atul (2013). Slow ideas. New Yorker. Publicerad 130722 [Hämtad 250209]
Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005
Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press
Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books
