Jag håller en sten i min hand och studerar den med luppen. En enhetlig grå yta. Jag slänger den på marken. Jag står i ett stenbrott i Listarum i östra Skåne. Det är kallt. Solen skiner. En flock vitkindade gäss flyger förbi. Snö ligger kvar i skuggorna och botten av stenbrottet ligger under vatten som är istäckt. Jag förstår att geologin är inte för mig.
Jag har tagit mig hit efter att ha läst att stenen är från Ordovicium i Lena Björks Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner (2003). Hon skriver ”Stenhögarna är inget mindre än uråldrigt havsbottenslam, 470 miljoner år gammalt. Bergarten kallas Komstadskalksten efter förekomsten i närliggande Komstad.” (2003:25). Hon skriver också att ”platsen är värd ett besök, som en hållplats på resan genom årmiljonerna” (2003:25).
Så är det säkert, men när jag står här, upplever jag inte alls samma nyfikna entusiasm som jag upplevde i Vik, där jag hade gått dagen innan med Maggie, se Hundpromenad i Kambrium. Hon är förresten inte med mig utan är hemma med matte. Igår upptäckte vi att hon hade fått urinvägsinfektion. Hon höll på att driva oss till vansinne då hon ständigt var tvungen att gå ut och kissa. Jag skäms över min låga empati när jag bara vill sova.
Jag går tillbaka till bilen. Tjurkalvar är ute. Det luktar koskit och upptrampad lera. Ifrån grenverket hör jag blåmes och talgoxe. Jag passerar förbi höbalar som står och ruttnar och funderar på varför de bara står där. På en annan plats står det gult lysande höbalar och lyser i solen. En torraka har vackra gångar från insekter som nu syns när barken har trillat av.
I Björks bok får man en överblick över den skånska berggrunden. Och om vi tittar på bilden nedan ser vi sandstenen från Kambrium går nordväst från Simrishamn. På kartan ser vi att Komstad är utmärkt, strax norr om den byn är Listarum.
När jag kör därifrån tänker jag på att jag återigen hade jag hamnat i en återvändsgränd. Min kunskap fattades för att jag skulle kunna få några insikter från stenbrottet.
Just att erkänna sina kunskapsbrister tror jag är viktigt. Likaså är det också viktigt att se vad sina kunskaper leder fram till för föreställningar. Att jag ofta begrundar detta beror på att jag är lärare och i min förmedling av kunskap så bör jag vara medveten om förkunskaper. Men på senare tiden har det blivit allt mer viktigt då jag har blivit alltmer medveten om hur mycket som folk slänger sig med formuleringar som att ”vetenskapen säger det”. Alltför ofta handlar det snarare om att få sin verklighetsbild bekräftad och ena sig med den grupp som man man upplever sig tillhöra.
Här ska jag inte gå in i ännu en utvikning i vetenskapsteorin, utan vill bara avsluta tankegången med att vi befinner oss i en tid då vår kunskap, snarare borde mana till eftertanke och försiktighet. För trots vinningarna är vi väldigt ignoranta.
Innan jag kom till Listarum hade jag besökt Hörjelgården mellan Sjöbo och Tommelilla. Naturskyddsföreningen i Skåne sköter om denna lilla naturpärla i Österlen och deras mål är att bedriva ”praktisk naturvård i form av skötsel och återskapande av värdefulla biotoper från 1700-talets skånska kulturlandskap. Markvården syftar till att dels behålla de naturvärden som finns, dels öka utrymmet för trängda arter som är beroende av traditionell hävd.” (Naturskyddsföreningen u.å.)
Hörjelgården är en liten ö omgiven av åkrar. Den ligger inte längs huvudlederna. Jag kommer från Stora Vanstadsvägen där stora gårdar, mindre hästgårdar och en del övergivna kåkar kantar vägen.
Då jag går ur bilen möts jag av en nötväckas sång. Min blick går mot dungen i söder. I skyn ser jag röda glador. Jag går på den två kilometer korta leden och kommer in på en stubbskottsäng. På hemsidan beskrivs de som ”Stubbskottsängen utgjorde en mosaik av öppna slåtterytor och grupper av träd och buskar varav flertalet basalhöggs med en kort omloppstid, normalt mellan 10-25 år.” (Se Projekt Stubbskottsäng på följande länk).
På bilden nedan ser du hur de har kapat trädet och låter sedan skotten växa. De kunde sedan användas till gärdesgårdar, bränsle och annat. Men det intressanta är den biologiska process som sker under omloppstiden. Trädens rötter sträcker sig djupt ned i marken och tar upp näring, liksom från löven från träden faller och bildar fallförna. Detta bildar en cirkulation av växtnäring. En annan process sätts igång då stubbskotten röjs för då dör finrötterna, vilket frigör näring till den omgivande jorden.
I samband med skörden av stubbskotten aktiveras markens mikro-flora och -fauna och mycket finrötter dör som en anpassning till den minskade biomassa som finns att försörja ovan jord. Härigenom kommer näringsämnen fria i marken och dessa kan utnyttjas av gräs och örter.
Jag gick längs med bäcken på bilden ovan. Det var fridfullt. Här och där stod det skyltar som guidade mig i landskapet. Jag gick i utmarken, det vill säga den del av marken som inte odlades och där djuren gick förr. De höll undan slyn som annars skulle växa upp. När jag gick längs med gränsen till inägan slog skott på mina ben.
Mina tankar gick till arbetet som Naturskyddsföreningen bedriver här på denna ö i landskapet av modernt jordbruk. En gård som denna kunde möjligen föda en familj i produktionssamhället, men i vårt konsumtionssamhälle är det inte möjligt. På många sätt är det en lyx att kunna bedriva denna gård. Själv kan jag gå här på min lediga tid då jag kan köpa mat i affären, snarare än att leva på svältkost tills det återigen finns mat att skörda.
Jag fortsätter i utmarkerna och kommer in i den norra delen. Där står bokar och ekar. Det är naturbetesmark. I skötselplanen (Lundwall, 2011) läser jag att den har aldrig varit odlad eller gödslad. Det finns en damm för salamandrar och lövgrodor. Den är nu isbelagd.
En kvartett av ek och bok får mig att stanna till. De växer tätt och ändå har de lyckats få tillräckligt med näring och ljus för att kunna växa sig höga.
Jag hör spillkråkan som alltid gör mig så glad. Grenverket skymmer den så jag går förbi hagtornsbuskarna för att få syn på den. Och där uppe på en gren i en bok ser jag den. Jag ser också ett bo som tycks nyhackat, men jag tror inte att det tillhör spillkråkan utan snarare någon annan hackspett. Det är för litet.
Spillkråkan får syn på mig och rör sig bort från mig. Jag blir lite skamsen för att jag störde den.
På väg mot bilen hör jag fågelsång som jag känner igen, men som jag inte kan placera. Med Merlin Bird app ID får jag reda på att det är grönfink. Jag stannar kvar i hagen och lyssnar och försöker memorera den. Några dagar senare hör jag samma sång i vårt kvarter. Ett litet glädjeskott går igenom mig, som om jag fått högsta poäng på ett glosförhör. På inrådan av J. försöker jag nämligen att jobba in fågelsången nu då de är få. I maj är det så mycket svårare. Var gång jag hör rätt, blir jag lika glad och minnet befästs.
Eftertänksamt kör jag ifrån Hörjelgården. Jag lyssnar på Naturpodden där de Åsa Ranung och Jörgen Sundin berättar om ett naturpolitiskt ramverk. Hon är från WWF och han är från Naturskyddsföreningen. De menar att med hjälp av ett ramverk kan man ange naturpolitiska mål och råd för att kunna rikta politiken och utvärdera regeringens insatser.
Det naturpolitiska ramverket som vi föreslår består av ett naturpolitiskt mål, en naturlag som ger riktningen för politiken och ett naturpolitiskt råd som kan stödja och utvärdera regeringens insatser kring naturen. Naturpodden
Och låt oss avslutningsvis begrunda tanken kring ramverk i samband med det som jag skrev ovan om kunskap och kunskapsbrister, föreställningar och identitet.
Det svenska samhället är en slags totalitet av oss alla och vi befinner oss på olika platser mentalt och fysiskt. Vi formas av dem som vi pratar med och den information som vi får till oss. Den leder oss i olika riktningar. Det är här som jag ser ett ramverk som viktigt. Det för oss tillbaka till det som vi har definierat som viktigt och förklarar för oss varför det är viktigt.
Genom att definiera vad som är viktigt, inte bara för oss här och nu, utan för framtiden, genom att skapa artlistor som visar hur hotade arter är och genom att viga en del av våra resurser till att bevara dem, kan vi utifrån ett ramverk forma en blocköverskridande naturpolitik som vägleder oss in i framtiden. Ramverket bildar en grund att kunna jämföra och diskutera med då ny kunskap tillkommer eller behöver omformulera tidigare föreställningar.
Om vi tar Hörjelgården som är en ö av biologisk mångfald i ett landskap som är likriktat efter några få grödor som är ämnade för människorna. För spillkråkan, nötväckan och gladorna är ön bara en del av ett större landskap. Men för fläcklungört och kalvnosen som växer där så är rummet väldigt litet och begränsat. De befinner sig på en ö som de inte kan komma ifrån. De är inte som vildsvinen som jag såg utanför Spjutstorp som bara klampar på.
Ramverket kan hjälpa oss att definiera varför Hörjelgården är viktig, trots dess plats i ett bördigt naturlandskap.
Referenser:
Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona
Lundwall, Ulf (2011). Skötselplan för Hörjelgården. Naturskyddsföreningen i Skåne.
Naturskyddsföreningen (u.å.). Hörjelgården: Gården, markerna, arterna, forskning. [hämtat 250223]
Nilsson, Emil V. (2025). Naturpodden: Åsa Ranung och Jörgen Sundin om ett naturpolitiskt ramverk. Naturpodden. Publicerat 250130 [hämtat 250223].
