Där är en pilgrimsfalk, säger jag och pekar upp i luften över byggnanderna medan vi går från Groeningemuseum i Brügge, Belgien. De andra tittar, ser bara duvor och börjar skoja med mig. Men jag ger mig inte, trots att jag aldrig har sett någon pilgrimsfalk innan.
Att jag tänker på pilgrimsfalken är för att M. hade berättat att de bor i klocktornet på Onze-Lieve-Vrouwekerk. De har gjort en lucka där den kan häcka.
Jag tittar upp mot tornet och ser att den landar där och lockar. För att bekräfta att jag har rätt spelar jag in det med appen Merlin bird ID (rekommenderas till alla!). Och visst har jag rätt! De tvingas ge sig och jag är nöjd med att äntligen kunna kryssa den på min lista.
En annan dag står jag på gården till Sint-Janshospitaal och ser den segla ovan taken. I ett lönlöst försök prövar jag att fotografera den, så den får bli ett kärt minne.
Sint-Janshospitaal är ett museum som en gång i tiden var ett hospital, ett härbärge där fattiga människor kunde övernatta när de kom till Brügge. Sedan blev det ett riktigt sjukhus, för att sedan bli ett museum dit man kan gå och se konst.
Ett konstverk som berörde mig, ja oss alla som var med, var Patricia Piccininis verk Bron. En kvinna håller en hybrid mellan en gris och en kvinna i sina armar. Allt är väldigt verkligt och en av mina elever kunde inte låta bli att ta på griskvinnan, vilket ledde till en utskällning av personalen. Verket undersöker hänsyn och omvårdnad för den andre. Var går/bör gränsen gå för vår omtanke?
Här kommer den i en annan vinkel.
Pilgrimsfalken och monstret för ihop två teman som jag begrundar med den här bloggen. Monstret ställer frågan om hur vi ska dra gränser och vår relation till vår miljö.
Vår tid är annorlunda från förr. Förvisso levde vi närmre djuren, men de var inte husdjur som vi hade avlat till att vara söta och anpassat till ett liv i hus. Det var djur som vi hade för vår överlevnad, så att vi inte skulle svälta och som möjligen kunde leda till att några av dess produkter kunde bidra till att vi kunde komma över andra varor. Kon kunde ge smör eller ost, för att välja två produkter. Grisen som hölls på gården slaktades i december och kunde förhoppningsvis låta oss överleva vintern.
Vi var beroende av djuren på ett annat sätt. Likaså har människan lärt sig att avla djuren för våra behov. Boskap tämjdes tillräckligt för att de inte skulle vara farliga i vår närhet. Bort försvann uroxen och kvar blev Holstein-Frisisk nötboskap med dagens överdimensionerade juver som ger oss mjölk som vi kan göra ost och smör av och som håller våra landskap öppna.
På bilden ovan ser vi hur landskapet har formats till våra behov. Av de vattenfyllda fälten har det skapats kanaler och på den torrlagda marken har de byggt tegelhus. Jag vet inte om det gäller i Brügge, men till exempel Amsterdams byggnader står på norska timmerpålar som håller uppe byggnaderna.
I dessa miljöer är det endast vissa arter som kan anpassa sig. Vid vattenbrynet ser vi gröna alger. Det var pilgrimsfalkar, duvor, svarta kråkor, skator och bland annat svanar.
Fåglarna som jag nämnde ovanför bilden är anpassade till mänsklig samvaro, liksom de är från olika delar i näringsväven.
Pilgrimsfalken är en rovfågel som tar duvor. De i sin tur äter frön och brödbitar som vi sprider omkring oss. Knölsvanen äter av algerna som växer i kanalerna. Algerna lever av fotosyntes. De har således sina olika platser i näringsväven (den trofiska strukturen).
Dessa fyra nivåer är grunden i ett ekosystem där energin från solen omvandlas till alger som äts av växtätarna, som i sin tur äts av köttätarna. Det är också grunden i den biologiska mångfalden som bygger på att olika organismer hittar sina nischer där de kan överleva.
Städerna är urbana ekosystem, skriver Susan L. Woodward i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (2003) som domineras av människor. I städerna finns det många olika habitat, vilket också skapar en stor variation. På bilden ovan ser vi olika träd, lavar, mossor, krukväxter och andra växter, som de på tegelväggen. Jag har redan skrivit om fåglarna.
Städer, skriver Woodward, har på det stora hela fler arter än den omgivande landsbygden på grund av just de olika habitaten och de nischer som de skapar.
Indeed, cities overall may have a higher number of species in comparison to surrounding rural areas because of their diversity of habitats, particularly small-scale ones. (2003:376).
Städerna formar inte bara de lokala ekosystemen utan också de omgivande. Runt omkring Brügge breder fälten ut sig där de odlar spannmål eller bedriver boskapsskötsel. Rikedomen som Brügge anskaffade sig under medeltiden berodde dels på att det var en handelsstad med anknytning till hela västvärlden, dels på fälten runt omkring som kunde föda städerna.
Nedan ser vi en bild som jag tog upp i Ta bort de gamla flottlederna. Vad vi ser på bilden är hur det sociala systemet ingår i ekosystemen. Det är lantbruket som gör att städerna kan leva. De är beroende av vad ekosystemen kan bibringa. Det rurala ingår i agroekosystemet, ett biom som liksom städerna är format av människan utifrån hennes behov.
Det är ett ekosystem, skriver Woodward, som endast kan upprätthållas genom fortgående mänsklig styrning. Lantbrukarna har genom allt ökad kunskap kunnat skapa högavkastande åkrar. Detta bildar ett öppet system, då grödorna skördas och därför måste ny näring tillföras för att kunna upprätthålla bördigheten. Grödorna, skriver hon, brukar vara genetiskt enhetliga så att de kan planteras och skördas av maskiner.
Just denna omformning av grödornas genetiska sammansättning eller minskningen av de olika djurarterna, som de ovan nämnda holstein-frisiska nötboskapen skapar en lägre biologisk mångfald, än förr då många olika raser användes. Landskapets har färre biologiska habitat än städerna.
Det är denna omställning som har gjort att städerna har kunnat behålla sin höga befolkning, då man har kunnat skapa ett högavkastande produktionssätt som sedan kan fördelas effektivt till världens olika hörn.
Ett exempel på detta ser vi nedan. Musslor är lite av en nationalrätt i Belgien, men förvånande nog kommer de inte från Belgien utan ifrån Nederländerna där de odlas. Städerna är beroende av sin omgivning, inte tvärtom.
Avslutningsvis så vill jag förklara varför jag funderar och utforskar begreppet biologisk mångfald, samt varför jag ämnar återkomma till detta i de närmaste inläggen. För frågan om vad som är biologisk mångfald är klurig, i alla fall för mig. Varför är den viktig? Vad betyder den?
Jag menar att frågan om varför det är viktigt eller inte med många arter måste ses i ett större sammanhang. Annars är det omöjligt att begripa. Ta till exempel frågan om varför det inte bara påstås att det är viktigt att det finns många arter utan att också vilka arter har betydelse?
Det hela knyter tillbaka till samtalet som jag och Lars Lundqvist har fört i kommentarerna till olika inlägg. Nu senast var det mitt påstående, nedan inom citattecknen, om att de svenska skogarna är biologiskt fattiga, varpå han svarade att de är de inte alls.
”Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. ”
Båda påståendena är fel
Det allra mesta av Sveriges skogar innehåller mängder av olika organismer och är inte ett dugg känsliga. (se kommentarer till Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre)
Frågan som jag kommer att bära med mig är om jag verkligen har fel och vad innebär det att något är biologiskt fattigt eller rikt? För som vi såg ovan så tenderar de urbana ekosystemen att, till synes, vara biologiskt rika, till skillnad från de agroekosystemen omkring städerna.
Vad är det som jag inte förstår?
Referenser:
Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood
