Förra året vandrade vi i Marsfjällen. Vandringen började vid Kittelfjäll och sedan gick det uppåt genom en gammal gransskog upp mot Bleriksstugen. Minnet av den vandringen kom tillbaka efter jag läste om boreala skogar i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (Woodward, 2003).
Som jag skrev igår (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”) begrundar jag frågan som Lars ställde till mig i Städer är fyllda av biologisk mångfald. Hur, frågade han mig, ser en ”trofisk struktur ut som inte fungerar”? Detta har gjort att jag har fördjupat mig i begreppet biom. Begreppet syftar på växtregioner som har utvecklat en liknande struktur på grund av klimatet.
Terrestrial biomes are recognized when similar structure has developed under similar regional climatic conditions. (Woodward, 2003:1)
Den liknande strukturen uppkommer evolutionärt då förutsättningar för att överleva formar de arter som överlever. Jag kommer gå in på detta djupare nedan. Här vill jag dock stanna upp kort för att ge en kort bakgrund till biomens utveckling och hur geografi påverkar de arter som lever där.
I Biogeography: Biological diversity across time and space (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2018) skriver författarna att man skiljer mellan endemiska och kosmopolitiska arter.
Endemiska är de som endast befinner sig på en plats, medan de kosmopolitiska har spridit sig över jorden. Att de har kunnat sprida sig går vi inte in på nu, utan det som jag vill visa är att det finns olika hinder som hindrar arter från att sprida sig överallt. En av dem är klimatet och en annan är geografiska förutsättningar.
Ett sätt att illustrera det på är nedan karta. Som vi ser finns det olika regioner, där man har sett likheter mellan olika däggdjur. De tjocka linjerna är där de geografiska skillnader i landskapet har skapat förutsättningar som har lett till ett annorlunda urval. Tänk på att detta är en väldigt förenklad bild och ska endast illustrera att det finns olika regioner som påverkar artsammansättningen.
Ett annat sätt att se på det är att se på mångfalden av arter och hur tätt de finns. Här kommer vi att se hur olika fördelade de är och att det finns vissa zoner där mångfalden är hög. Vad vi ser på kartan är att ju längre norrut och söderut man kommer ju mindre arter finns det och runt ekvatorn är mångfalden hög. Ju mörkare färg ju högre arttäthet.
Ytterligare en faktor är värd att nämna och det är istiden som har påverkat hur stor den biologiska mångfalden är. Till exempel är artsammansättningen av träd lägre i norra Europa då isen skrapade rent fram till Alperna. Det andra är att då klimatet blir mildare börjar arter att röra sig norrut. Det enklaste exemplet är fåglar.
Vi brukar säga att fåglarna flyttar tillbaka från Afrika, men egentligen är det tvärtom. De rörde sig norrut i takt med att isen drog sig tillbaka, men flyttade tillbaka under de kalla månaderna.
Låt oss nu gå tillbaka till biomen och de trofiska strukturerna (näringsväven). Igår nämnde jag ytterst kort om lövskogarnas arter. Flera av de arterna delas med den nordliga delarna.
I den intressanta artikeln ”Valuing common species” (Gaston, 2010) skriver Kevin J. Gaston att det finns ett antal arter som som är väldigt vanliga och det gör att vi tenderar att glömma bort deras roll i ekosystemet. Han menar att de strukturerar upp miljön och ger miljön dess förutsättningar. Nedan följer en beskrivning av de vanliga arterna i de nordliga skogarna och hur de strukturerar miljön. Här koncentrerar jag mig på granen.
Boreala eller nordliga skogar, skriver Woodward, karakteriseras av vissa saker. Vintrarna är kalla och somrarna kan vara varma. Kontrasten gör att det är få trädarter som överlever. Trädslagen som dominerar är gran och tall. Barren gör att de kan ta maximalt med solljus för att kunna få i gång fotosyntesen. Skogarna har framför allt ett övre skikt för solljuset och ett substrat, där det växer en lågt buskage, samt örter, lavar och mossor.
Skogarna är mosaikartade då olika förutsättningen styr möjligheterna för växterna. Det är kylan, jordmånen och tillgången på näring. Det finns myrar och djupare skogar. Det som förr styrde växtcykeln var framför allt eld, skriver Woodward, då den öppnar upp, ger näring och plats för pionjärarter som björk. De växer cirka 150 år, men deras frön kan inte växa i den nu täta skogen, vilket gör att granen tar över. När granarna tar över minskar kvävet i marken, vilket minskar konkurrensen med de andra växterna.
På grund av kylan och att barren bryts ned långsamt minskar kvävet i marken allt mer. Under perioden 125 till 200 år får granen allt mindre näring, vilket gör den mindre motståndskraftig för insekts- och sjukdomsangrepp. De dör och återigen öppnas trädkronan upp. Ljuset faller ned på marken och värmer den, vilket ökar nedbrytningsprocessen och kvävet ökar i marken. Marken blir också torrare, vilket ökar risken för eld. Den högre kvävehalten och den öppna ytan ger möjlighet för björken och aspens frön att gro. Så börjar cykeln ånyo.
Förhållandena gör att det är ett väldigt begränsat antal arter som klarar av att överleva. Det är olika hjortarter som älg och rådjur (primärkonsumenter), rovdjur som varg, björn och lodjur (toppkonsumenter). Det finns även mindre rovdjur som rödräv och vesslor, för att nämna två.
Igår lovade jag ett mindre tekniskt inlägg och istället blev det en beskrivning. Skälet är den ständiga undran som väcks ju mer jag lär mig. Det finns så mycket som jag vill ta med, olika faktorer som spelar in och grundläggande delar som jag förr inte tänkte på och som jag nu vill dela med mig av.
Inlägget som jag kommenterar avslutade jag med frågan: ”Vad är det som jag inte förstår?”. På det svarade Lars att i grunden handlar det om att jag börjar begripa att den bild som sprids om biologisk mångfald är väldigt förenklad.
Jag tror att du har börjat förstå att den förenklade, starkt polariserande bild som miljörörelsen förmedlar inte stämmer med verkligheten, eftersom alla dom miljontals arter som finns här på jorden inte strävar efter att skapa nåt slags perfekta ekosystem, utan de dyker bara upp och lever och förökar sig där förhållandena råkar passa dom, utan nån storstilad plan. Lars Lundqvist, Städer är fyllda av biologisk mångfald.
Förvisso är den förenklad, men det är inte bara miljörörelsen som förenklar för att sprida sitt budskap. Likaså gör till exempel PM Nilsson och Anders Gustafsson, som jag inledde med igår. För det är komplext och ju mer jag läser på, vistas ute i naturen och samtalar, ju mer undrandes blir jag.
Men så tänker jag på igår då jag stod i Sandhammaren inne i tallskogen. Jag såg några bofinkar jaga varandra. Där var grönsiskor. Så hörde jag svartmes. Då stod jag inte i undran utan förundran över det vackra som jag fick uppleva omkring mig. För att kunna fånga ögonblicket fick hindra Maggie som ville fortsätta ned till stranden.
Och här har vi något som jag tror är viktigt. Det är endast vi människor som har den inneboende förmågan att stanna upp, ta in och njuta av skönheten i vår omgivning. Det har inte de andra organismerna.
Måhända är det bara ett ögonblick i tidens ström, men likväl är det ett heligt ögonblick, som endast människan har möjligheten att uppleva.
Referenser:
Kevin J. Gaston (2010) Valuing Common Species. Science. 327: 154-155. DOI:10.1126/science.1182818
Lomolino, Mark V.; Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood
