Vi hade kört av på en skogsväg öster om Gullspång för att rasta Maggie och sträcka på benen. Innanför skogsridån var ett kalhygge. Vi gick en tur längs skogsvägen, svängde av in i skogen. Det var torrt, luktade sur myr, kåda och gran. Jag mös och kände mig hemma.
Innan vi körde in i Värmland körde vi förbi ”Välkommen till Värmland:skylten”. Den hänger på ett slitet rött skjul. Innan har jag inte reagerat på den. Det föreställer en stor älg och en liten varg i ett skogs- och älvlandskap. Men nu såg jag det som att älgen tryckte bort vargen. Jag reflekterade kort över om det var en symbolisk bild för vad många tycker om varg i Värmland och jag tyckte mig minnas att antalet varg hade minskat betydligt i Värmland.
Nu när jag tittar upp datan från beståndsstatusen mellan 2022-23 och 2023-24 ser jag att den har minskat rejält. I 2022-23 års inventering var det 13 familjegrupper, cirka 3 revirmarkerande par och cirka 12 föryngringar (Svensson et al. 2023). 2023-24 var det 7 familjegrupper, däremot cirka 5 revirmarkerande par, men endast runt 7 föryngringar (Wabakken et al. 2024). På nedan bilder kan man se hur fördelningen av dem är över två år.
Är det stora eller små förändringar? Vad beror förändringarna på? Det vet jag inte och det här inlägget ska inte fastna där utan nu befinner vi oss på väg till Sunne.
Vad jag vill koncentrera mig är på de många reflektioner som kom till mig under de två dagar som jag och Maggie undersökte landskapet väster om Sunne. Och jag vill göra det genom ännu en symbolisk bild.
På folkhögskolan jag besökte ger de kurser i självhushållning. Det är i samma område som ett naturbruksgymnasium, vilket är inriktat på skogsbruk. Byggnaderna som tillhörde gymnasiet var i mexitegel, raka och tråkiga. Parkeringen var full av epatraktorer. Den mindre folkhögskolan hade en annorlunda form och målat i en inbjudande en mörk gul färg. Enligt en jag pratade med så såg gymnasieungdomarna studenterna på folkhögskolan som hippies.
En tanke som kom till mig då jag åkte iväg för att hitta Gruvrundan, den första dagen, var tanken på dessa två människotyper, ”hippyn” och ”skogsarbetaren”, där den förra ser till självhushållning och frihet från samhället, medan den senare arbetar för samhället, där skogen är en resurs som kommer hela samhället till del genom att den ger både papper och plank, arbetstillfällen och håller bygden levande.
Under mina färder i skogarna såg jag dessa ensamma skogsarbetare som tog ned skog längs fjällsidorna. Jag frågade mig: Vilka är det som egentligen bygger ett samhälle?
Som jag har nämnt i bildtexterna körde jag mycket fel då jag skulle till Gruvrundan, varken google maps eller skyltningen var särskilt hjälpsam. Det är ett område som har nyttjats och exploaterats sedan 1500-talet för sin koppar. Då jag inte hade ätit lunch och kom fram senare än beräknat tänkte jag gå den kortare vägen, men i stället blev det milen. Att gå på fastande mage har aldrig skadat någon.
Det finns många gruvor som har brukats under olika tider i området. Nu är det ingen i drift. Jag slogs av det hårda arbetet då jag kom till Källargruvan och förundrades över att de inte hade haft dynamit utan högg ut (eller rättare sagt pickade) berget.
Hela tiden gick vi genom brukad skog. Endast på en punkt, Tiskaretjärnsskogen, har Karlstad stift lämnat ett område då det har en stor nyckelbiotop med både rosenticka och tretåig hackspett. Jag funderade över det kritiserade skogsbruket, inte bara då jag gick genom skogen, utan också då jag for runt i landskapet väster om Sunne.
Jag måste erkänna att jag inte blir klok på diskussionen och här ska jag bara ge två korta skäl till det jag inte begriper trots att jag har ägnat så många år att läsa på.
Det första är att jag såg visserligen många kalhyggen, men de var små och man hade lämnat såvitt jag kunde se en hel del träd kvar. Idag läste jag Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023) om att den stora förändringen i skogsbruk skedde i mitten av 1990-talet.
Om vi tittar på nedan graf ser vi hur ”gammal skog på produktiv skogsmark” (Hannerz & Simonsson, 2023:22) har ökat sedan mitten av 1990-talet. De skriver att ”[g]ammal skog definieras där som skog äldre än 140 år i Norrlandslänen, Dalarna, Värmland och Örebro. I övriga landet är gränsen 120 år.” (Hannerz & Simonsson, 2023:21). Men den viktigaste poängen är att genom att lämna inte bara död ved och högstubbar, utan även ytor av träd så skapar man olika åldrar i skogarna. Men det sker med tiden.
På vägen såg jag hur gruvhål hade vattenfyllts och grodorna parade sig och lade ägg. Överallt var det fågelsång. Det var inte bara bofink, blåmes och talgoxe utan även andra. På bilden tidigare i inlägget ser vi de mindre korsnäbbarna som jag stötte på medan jag gick upp för en slänt. I det ombytliga landskapet fanns en mängd olika habitat och när jag kom till Stavtorps inägomark fick vi se en orre som snabbt flög in i skogen.
Andra dagen åkte jag till 7-torpsleden och Finnskogen. Det var en av platserna där som Karl den IX:s finnar etablerade sig för att odla upp skogen. Vägen dit körde jag genom glest befolkade bygder. Jag tänkte just på hur isolerat dessa leder och naturreservat ligger i Värmland. Jag hade endast täckning på höjderna och nervösa jag oroade mig för vad som skulle ske om bilen brakade samman eller om jag skulle ramla. Men det var den gamla vanliga oron som sedan släpper när jag har fått upp farten och fångas av lugnet i miljön.
Vi gick vidare från Ritamäki och kom till Kissalamp. Där flög två skogsnäppor upp ur bäcken. Maggie lade sig ned i gräset. Vi tittade ut över kalhygget. Och det finns dem som tycker de förstör, men jag är inte en av dem. Jag tittade ut över det, hörde fågellivet, såg vad man hade lämnat kvar och tänkte på att en dag är skogen återigen intaktare med träd i olika ålder och arter. Men då är jag död, liksom de som hjälpte norska judar att fly genom trakten under Andra världskriget. För norska gränsen låg bara någon kilometer bort.
Jag hittade en bild på följande hemsida Kissalamp (Kattjärn) som jag gjorde screenshot av och beskar. Det står inget årtal till bilden. De flesta av byggnaderna finns idag inte kvar. På den kan vi se hur den skog som nu hade tagits ned, då var ängar. Hässjorna står på rad. Förmodligen hade det tagits ned med lie. En del av minskningen av mångfalden är just dessa igenvuxna ängsmarker.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”
Jag förvånades när jag hittade bilden, för när jag satt med Maggie i vårgräset, var skogen nära.
Vi gick inte in i Norge utan följde skogsvägen, då hon inte var avmaskad, vilket man måste göra minst 24 h innan man går över gränsen.
Dagen efter tog jag tåget hem.
Det blev ett långt rapsodiskt inlägg. Men det var två rika dagar, som fyllde mig med intryck och tankar, vilka jag här har velat dela med mig av.
Går det att sammanfatta?
Kanske med tankefiguren att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte upplever den. Det som en gång var ett gruvsamhälle har blivit en skog. Det som en gång var ett magert torp där folk försökte överleva står nu och förfaller. Platsen där människor bodde har avfolkats. Finngårdarna har blivit museum.
Referenser:
Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.
Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 20222023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. 65s.
Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.
