Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.
Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.
Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.
Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.
Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.
Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)
Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.
I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.
We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)
Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.
Du som läser mig blogg sedan länge vet att jag ofta har återkommit till de frågorna, ett introducerande inlägg är Bevarandebiologins inställning till människan eller Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.
Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.
Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.
Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).
Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.
Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.
På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.
Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.
Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.
Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.
Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.
Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.
I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.
Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.
Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?
För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.
Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.
I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.
Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.
Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.
Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).
Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.
Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.
I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.
Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.
För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.
Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).
If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)
För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).
Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).
Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.
Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.
På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.
Referenser:
Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press
Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press
Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.
Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury
Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press
