Maggie är med matte och bilen likaså, så mitt utforskande sker nu ensam och med cykel. Det är annorlunda, då jag dels håller mig inom en mils radie, dels rör jag mig annorlunda i miljön eftersom Maggie inte är där. Så igår cyklade jag till Baskemölla för att promenera i Tjörnedala.
Det är just ett sådant område med den naturtyp som är mest hotad i Sverige, nämligen gräsmark (Wenche, 2020). Det bevaras aktivt genom olika insatser. Skälet skriver Länsstyrelsen är att ”Tjörnedala lund visar ett äldre kulturlandskap, vilket till stora delar formats av slåtter och betande djur.” (Kulturmiljöprogram: Baskemölla-Tjörnedala-Vik).
Solen sken och jag var inte den ende som besökte området.
Först strosade jag på stigen genom ängen och lade märke till maskros och mandelblomma.
Men så såg jag en annan vit blomma vars kronbladsspetsar var kluvna istället för mandelblommans runda spets. Sådant har jag börjat lägga märke till efterhand som jag läser kursen i botanik. Det är fältarv.
Plötsligt blev jag entusiastisk och tittade efter blommor som jag inte kunde. Jag satte mig på knä och böjde mig för att komma nära. Med mig hade jag varken fältflora eller lupp. Jag nyttjade mobilen för att ta kort. Där och då ville jag inte söka efter namnen utan endast inta deras olikheter och skönhet.
De jag kände igen var bland annat smörblomma och backsippa, men så såg jag en orkidé. Senare fick jag veta att det var Sankt Persnycklar (Orchis mascula L.)
Jag fortsatte mitt strosande norrut längs vattnet, såg ängsviol och gullvivor. Ännu var det inga betande kor, däremot lade jag märke till att man hade röjt undan rosenbuskarna som annars tar sig upp i den öppna miljön. Fortsätter man förbi Tjörnedala kommer man till Vik och då går på en stig kantad av nyponrosor.
Det som är typiskt för de växter som jag har nämnt är att de behöver det öppna landskapet. På Artfakta läser jag att Sankt Pers nycklar ”[m]issgynnas av igenväxning.” (SLU Artdatabanken 2025).
Här kan vi stanna upp under promenaden och begrunda det som jag tog upp i gårdagens inlägg Minskar den biologiska mångfalden? och det samtal som utspann sig mellan mig och Lars Lundqvist i kommentarerna. Jag skrev att skälet till att naturtypen som jag nu gick igenom var så liten var på grund av att samhället hade förändrats.
Här kan jag dock modifiera det något då i alla fall Tjörnedala berättar om en ny typ av samhälle. Det är en naturtyp som är kopplad till välstånd och fritid. För denna vackra lördag då jag gick där, var jag inte ensam. Vi var många där som njöt av solen och skönheten. Det som jag såg var ett landskap format efter den livsstilen. Det var visserligen en strandbetesäng, men det var också ett strövområde. Men det är inte bara det utan också en konsthall. Lägg därtill att det är markerat där och dit man ska gå. Avvik inte från stigarna. (Nej så står det inte.)
Så vi bevarar naturbetesängen, samtidigt får det en annan funktion, ett strövområde.
Innan jag går vidare vill jag ta upp Lars kritik av begreppet bevarandetillstånd som Naturvårdsverket använder i sin rapport Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. (red. Wenche, 2020).
Han menar, på min fråga, att populationsbestånd är bättre. Hans poäng är, och som jag också tassar kring i det inlägget, att naturen befinner sig inte i ett stillestånd utan förändras. På ett sätt är Tjörnedala också en museal miljö där man försöker bevara något genom att enträget röja för att förhindra igenväxten.
På bilden nedan ser vi gullvivor vid stigen och hur man har röjt upp så att inte slyn ska sprida sig.
Apropå begreppet omformulering så ser jag inte att populationstillstånd och bevarandetillstånd fångar samma fenomen. För det första menar jag att begreppet bevarandetillstånd inte bör stå ensamt utan ses i relation med värdemåttet gynnsam eller inte. Är det en gynnsamt i naturtypen för att bevara arten?
För att skifta fokus lite vill jag använda mig av ett begrepp som jag har stött på då och då i olika sammanhang och det är affordance. Det myntades av psykologen James J Gibson och syftar på vad som erbjuds i en miljö. Under morgonens läsning av antropologen Tim Ingolds bok The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations (1987) fick jag det bättre beskrivet för mig. Han menar att affordance ska förstås som det som erbjuds i en miljö, samt att det är olika för olika organismer.
The same objects, whether living or non-living, will afford quite different things to different individuals, depending on the nature of their project: for example a tree affords movement to a squirrel, but place of rest for birds. (Ingold, 1987:2)
För mig blir begreppet tydligt hur vi ska förstå en naturtyp. Det handlar således om vilka möjligheter och begränsningar som en viss naturtyp erbjuder. Strandängen som jag gick på erbjöd Sankt Pers nycklar en plats att växa på då man aktivt arbetade för att hålla landskapet öppet, dels med röjsåg, dels med boskap. Om det växte igen skulle det inte längre erbjuda denna möjlighet. Miljön skulle inte längre vara gynnsam för den. Den skulle missgynnas.
För mig och andra erbjöd synen av orkidéen skönhet och det är värt att bevara.
Jag gick genom en dunge innan jag kom ut på nästa äng. Då hörde jag skränet från kentska tärnor. Jag kunde inte låta bli att le. Jag tycker så mycket om dem. Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft att svarthättan liknar en raggare från 50-talet, se Svart hätta [sic].
För mig är det den kentska tärnan som har denna svarta bakåtkammade ragg, som i vinden kan stå upp. Fast det är ungdomliga raggare. De har något ungdomligt över sig i sina rörelser, där de liksom står och hänger på stenarna i vattnet. De flyger en lov, som om de burnar, för att sedan landa igen. Svarthättan håller sig alltid så dold som möjligt.
Jag gick ned till stranden, satte mig på en ilanddriven stock och kikade ut bland stenarna i vattnet. På bilden syns det inte, men i bildtexten har jag noterat alla arter som finns att se i bilden om man hade varit där.
Jag kikade på två kentska tärnor som skränade. Så kom en tredje. De vände sig om och tittade liksom förvånat på nykomlingen, som om de ville tillåta eller inte dess närvaro. Så slappnade de av. Jo, du får vara med.
En drillsnäppa fångade min uppmärksamhet, trots att den var väl kamouflerad på stenen. Jag tittade mig omkring, såg människorna som passerade och ville kalla på dem. Titta! Men i stället satt jag kvar en stund och njöt av mångfalden.
Jag skulle kunna fortsätta att berätta om denna trevlig promenad, men jag väljer att avsluta den här på stocken jag satt på.
Referenser:
Ingold, Tim (1987). The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations. 1st ed Iowa City: University of Iowa Press
SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: Sankt Pers nycklar (Orchis mascula). https://artfakta.se/taxa/219864 [2025-05-04]
Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
