Romantiken drev mig till rewilding

Det är en mandelblomma, sade rösten bakom mig. Jag satt på huk och tittade på en vit liten blomma med kluvna kronblad.

Det är det inte alls, svarade jag. Titta på de kluvna kronbladen. Jag slog upp mandelblomma i Svensk fältflora (Mossberg & Stenberg, 2021).

Ja se, svarade hon paff. Det var ett äldre par som stod lutade mot sina gåstavar. De liksom jag skulle ströva runt i Stenshuvud Nationalpark.

Där borta på ängarna växer mandelblomman, inte här, fortsatte jag. Jag tittade vidare i fältfloran och till slut kom jag fram till att det borde vara en buskstjärnblomma (Stellaria holostea). Jag missade att ta ett kort, men nedan ser vi hönsarv som har liknande kronblad.

Skälet till att jag satt på huk och studerade dem så intensivt var för att vi har fått i uppgift från botanikkursen att välja ut en växt och sedan se vilka växter som finns i 15 meters radie. Själv hade jag bara kommit innanför ingången till Södra delen av Nationalparken innan jag tog ett kort och studerade vilka växter jag hittade i närheten. Nedan ser ni listan under bilden.

Bak i bilden går Rörums ån. Det är skuggigt och lummigt, så växterna har stora blad som kan fånga ljuset. Stjälkarna är långa för att nå så högt som möjligt. Det som de har gemensamt är att de växer i mullrik och näringsrik jord.

Jag fortsatte mitt strövande längs med Rörumsån, tittade efter mandelblomman och upptäckte att buskstjärnblomman växte överallt, både i de mer skuggiga regionerna och i de solbelysta. Mina tankar gick till förra året då jag gick här med Maggie och E, se Undervisning ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Det var en fin dag som denna, även om det var kallare nu. Jag saknade sällskapet.

I Skötselplan för Stenshuvud nationalpark (Naturvårdsverket, 2004) läser jag att det förr var åkermark där jag gick. Nu är det ängar som hålls öppna av betande boskap. De vandrar fritt. I stora delar av den södra delen av nationalparken strövar korna. De håller ängarna öppna eller beteshävd, som det står i skötselplanen.

Jag tänkte på några artiklar om rewilding som jag hade läst inför gårdagens inlägg Galileo och jag samtalar i Tjörnedala. Det var dessa som hade väckt mina funderingar kring naturlagarna som jag nämnde. Det där med naturlagar är något som jag har återkommit till utan att ha haft kunskapen för att kunna formulera det i ett sammanfattande koncept.

Vad menar jag? Låt oss tänka på succession, på vilka arter och vilken växtlighet som är pionjärer och vilka som sedan etablerar sig. Det inträffar i en följdordning. Först kommer kolonialisterna, de vars frön sprids med vinden, och etablerar sig där de får fäste. Med tiden etablerar sig andra tills ett klimax nås med mogen växtlighet.

[C]ertain plant species colonize the area and are in turn replaced by later colonialists, beginning with weedy pioneer species and continuing until mature, or climax, vegetation is reestablished. (Lomolino et al. 2018:50).

Den här följden kan hindras om det sker störningar, men hela tiden sker det försök till etablering av växter för att kunna nå sitt klimax, det vill säga att kunna föröka sig.

Varje art har sina betingelser för att kunna etablera och föröka sig. Så om mandelblomma läser jag på Artfakta att de ”[g]ynnas av hävd, störning och viss näringspåverkan. Missgynnas av igenväxning.” (SLU Artfakta, 2025).

För örter som mandelblomman är det nödvändigt att ängarna hålls öppna, annars tar buskar och träd över vilket leder till igenväxning. För att förhindra det måste det finnas något som fortsätter störningen så att ett moget tillstånd uppnås med höga träd. Se bakgrunden i bilden nedan där skogen hela tiden kan utöka sin radie.

I Stenshuvud Nationalpark låter man boskap fylla den funktion som gör att ängarna kan hållas öppna. Det är här jag vill återvända till rewilding och till de artiklar som jag läste där den danske ekologen Jens-Christian Svenning har varit medförfattare. Han är en del av Rewilding Europes styrelse.

I What moves large grazers? (Rech et al, 2025) beskrivs ett projekt i Århus där de har låtit hästar, kor och vattenbuffel leva året runt i ett område. De upptäckte att de tre olika arterna rörde sig olika. Det innebär att de ”störde” olika delar av området; de hade olika funktioner. Vad vi ser är att följdordningen hela tiden störs på olika sätt, vilket ger vissa arter de livsbetingelser som är nödvändiga.

Jag fortsatte min vandring och kom in i skogen. Lövtäcket hindrar nu ljuset för många ört vilket gör att de redan har blommat ut.

Den avbrutna stammen och den annorlunda barken väckte min nyfikenhet. Jag gick av stigen och kom fram till några sälgar. Endast en av dem levde fortfarande medan bokträden hade brett ut sig. Bakom dem lade jag märke till avenbok. Första gången jag såg avenbok var med J., se Hundpromenad i Stenshuvud Nationalpark och klimatförändringarnas möjliga inverkan och påverkan.

Avenbok (Carpinus betulus) är inte släkt med boken (Fagus sylvatica), vilket man skulle kunna tro. Här uppkom på betesmarken när ”betesgången” och hävden upphörde. ”Även mark som upphört att brukas de senaste decennierna håller till stora delar på att beskogas med avenbok” (Naturvårdsverket, 2004:15).

Medan jag går upp för slänten norrut upptäcker jag allt mer avenbok. Det är ett intressant fenomen att har man väl fått syn på något tenderar man att få syn på det igen. Där jag går är det framför allt utblommade vitsippor, men när jag kommer högre upp är det återigen blommor.

Några äldre bokträd har fallit. Ljuset trillar ned i öppningen och där hittar jag både sankt Pers nycklar, gulplister och buskstjärnblomman.

På botten av en rotvälta växer en bukett gulplister.

Intrycken överväldigar mig. Att kunna namnge växterna skapar en märklig känsla av sammanhang. Det är en svår känsla att beskriva. Jag tittar mig omkring och har tappat bort väderstrecken. Så jag går mot en bäck som jag ser en bit bort. Här sträcker sig majsmörblommor upp ur grönskan.

Det som har format landskapet och dess sammansättning är människor genom att de har planterat vissa träd och att de har bedrivit betesgång. Detta är inte något orört landskap.

Här vill jag stanna upp för att nämna en annan artikel där författarna diskuterar funktioner, Functional traits—not nativeness—shape the effects of large mammalian herbivores on plant communities (Lundgren et al., 2024).

Frågan vad det är som har format ett landskap och huruvida det är viktigt att det är de ”ursprungliga” djuren lever där för att upprätthålla den trofiska strukturen är en lång diskussion inom bevarandebiologi. Författarna menar i artikeln att det viktigaste är inte vilka arterna är utan vilka funktioner som arterna har.

Frågan som diskuteras är vad det är som formar ett landskap. Låt oss titta på nedan figur från What moves large grazers? (Rech et al, 2025). Vi inleder i den blåa delen.

Överst är de fysiska förutsättningarna. Så om vi använder Stenshuvud som exempel är det avslutning av Linderödsåsen. Bergrunden är gnejs och det har två höjder. Att det ser ut som det gör är berggrunden. Sedan har det skett vissa tillfälliga händelser som stormar. Jag vet inte om istiden räknas. Människornas påverkan är tydlig. Om vi går till den gula delen så har det skett urvalsprocesser och evolutionär anpassning, vilket har skapat vissa nischer för olika djur och växter.

Om vi går till de gröna delarna så kommer vi in på det som jag har beskrivit där brukandet har format miljön. Det i sin tur bestämmer hur det formas, det vill säga hur har följdordningen störts. Vilka funktioner upprätthåller och formar landskapet? Som vi ser är det framför allt människorna och som nämnts har det skett olika ut under olika tider. Ängarna var åkrar och i skogen betade djur och träden höggs ned för bränsle och byggnation.

Jag fortsatte mitt strövande och kom upp på en stig. Jag blev något förvånad, då jag inte hade förväntat mig den där. Jag följde den och kom fram till en stor bok som jag tycker om att besöka när jag är i denna del av Stenshuvud.

Boken har verkligen hävdat sin plats. Men grenarna börjar bli tunga och röta minskar möjligheten att hålla emot tyngdlagen. Mitt i över delen av bilden ser vi ett färskt brott. Där jag stod låg grenen. Röta hade spritt sig i den.

Jag drog handen längs med barken. Den var skrovlig, men inte alls så skrovlig som ekens är. Det är också därför som mindre mossa och lavar får fäste på dess stam. Jämför med eken på bilden nedan som jag stötte på senare under vandringen.

Jag började gå tillbaka till min cykel vid parkeringen. Jag var nu trött på alla intryck och det närmast maniska blomletandet.

Där skogen öppnade upp sig hörde jag plötsligt fågelsång. Det var som om jag hade gått med endast ett fokus i tanken och det var att studera växterna.

Medan jag gick ned för berget och kom ur skogen tänkte jag på hur min läsning om ekologi har följt ur mitt intresse för rewilding. Upptäckten av begreppet är typiskt för mitt sätt att läsa. Det var en artikel i New Yorker, Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (Colbert, 2012). Jag fångades av den romantiska idéen om det fria och vilda. Så började en tid av intensivt läsande.

Idag läste jag en artikel som fick mig att le, då Svenning et al (2016) påpekar att mycket av rewildings idéer spreds, då för 10 år sedan, från just essäer, se Science for a wilder Anthropocene: Synthesis and future directions for trophic rewilding research.

Det som sticker ut är att just då var det väldigt lite artiklar som beskrev experiment. Men vad vi ser nu, och där är just What moves large grazers? (Rech et al, 2025) ett exempel på, är att numera görs det experiment för att undersöka om de underliggande teorierna till rewilding är giltiga eller om de bara är romantiska drömmar.

Det må vara hänt att det var en romantisk föreställning som drev mig från början. Dock, en sak som är säkert är att det är en av anledningarna till att det inte bara väckte mitt ekologiska intresse utan också fick mig att verkligen försöka förstå mig på de naturlagar som ligger till grund för dess teorier. Och det har drivit mig till att skriva alldeles för långa blogginlägg.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 250511)

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Lundgren, Erick J.; Bergman, Juraj; Trepel, Jonas; Le Roux; Svenning, Jens-Christian (2024). Functional traits—not nativeness—shape the effects of large mammalian herbivores on plant communities. Science 383:531-537 .DOI:10.1126/science.adh2616

Mossberg, Bo & Stenberg, Lennart (2021). Svensk fältflora. [Stockholm]: Bonnier fakta

Naturvårdsverket (2004). Skötselplan för Stenshuvud nationalpark.

Rech, B.J., Buitenwerf, R., Ruggiero, R. et al. (2025). What moves large grazers? Habitat preferences and complementing niches of large herbivores in a Danish trophic rewilding area. Environmental Management. https://doi.org/10.1007/s00267-025-02164-8

Svenning, J; Pedersen, P.B.M.; Donlan, C.J.; Ejrnæs, R.; Faurby, S.; Galetti, M.; Hansen, D.M.; Sandel, B.; Sandom, C.J.; Terborgh, J.W. & Vera, F.W.M. (2016) Science for a wilder Anthropocene: Synthesis and future directions for trophic rewilding research, Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. 113 (4) 898-906, https://doi.org/10.1073/pnas.1502556112.

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: mandelblomma (Saxifraga granulata). https://artfakta.se/taxa/223383 [2025-05-11]