Så hörde jag fågelsången, som jag inte kände igen. Jag stannade på grusvägen som höll på att växa igen och tittade upp i kronan på en rönn. Ljuset gjorde att jag inte såg sångaren. Därför gick jag tillbaka upp för backen för att se i en ny vinkel. Då såg jag den i sitta i toppen. Eftersom jag var ute och joggade hade jag inte kikaren med mig, så jag kupade händerna runt ögonen. Min syn på håll är inte den bästa, men nog såg jag de röda delarna längs med bröstet.
Är det en hämpling? Nej, det var en rosenfink. Jag blev så glad. Hemma kontrollerade jag sången. Jag hade rätt. Så fortsatte jag min joggingtur österut nedåt Östersjön. Längs hela vägen hörde jag rosenfinkarna.
Det är fascinerande hur upptäckten av en individ, säg en ask, som i gårdagens inlägg, Är du för rewilding?, rosenfink som nu, eller varför inte ängsnycklarna, Erbjuds biologisk mångfald?, gör att jag därefter upptäcker arterna överallt. Nja, inte överallt. De har sina habitat.
Första gången jag trodde att jag såg en rosenfink, så var det en hämpling. Jag såg dessa ”rosenfinkar” överallt och jag förstod inte varför man utmärkte dem på beskrivningar för naturreservat. Tack och lov träffar jag andra fågelskådare som förklarar när jag har fel.
När jag första gången fick syn på en rosenfink bannade jag mig själv för att jag kunde tro så fel. Den gången kikade jag in bland buskar för att se vad som sjöng så annorlunda och fick plötsligt se den, läs om händelsen i Rosenfinken och shifting baseline syndrom.
Nu på morgonen läste jag diverse artiklar om bevarandebiologi. Då jag har antropologin ständigt med mig tenderar jag att snarare se till det mänskliga beteendet och föreställningarna som döljer sig i den till synes neutrala beskrivningen. Vad är det för underliggande tanke som höljs bakom det som framställs? I denna tanke pågår den underliggande önskan att se till hur det borde fungera, som om det finns ett underliggande mönster som allt borde följa.
Men när man tittar på naturens alla skepnader upptäcker vi att det är resultatet av det förgångna. Många av oss ser dagens miljö som biologiskt fattigare, som om vi befinner oss på ett sluttande plan. Vi måste hindra det. Men hur? Fast frågan är om det inte är just våra föreställningar som håller oss fångna? För om man tittar på vad ekologerna upptäcker så ser dagens ekosystem annorlunda ut från förr.
I Novel ecosystems: implications for conservation and restoration (Hobbs, Higgs & Harris, 2009) inleder författarna med att de börjar råda ett slags konsensus om att lokala ekosystem ser annorlunda ut från idag och igår.
Det beror på klimatet och på markanvändningen.
The development of ecosystems that differ in composition and/or function from present and past systems is increasingly recognized as an almost inevitable consequence of changing species distributions and environmental alteration through climate and land use change. (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)
Så hur bör man se på ekosystem? De menar att man snarare kan fundera på det i formen av nya ekosystem (”novel ecosystem”). De nya ekosystemen uppkommer genom att blandningen av arter som framträder efter en nyetablering. De kan dels bestå av dem som legat som fröbanker i marken eller de som blåser in. Det kan vara en blandning av invasiva arter vilka dels etablerar sig och konkurrerar ut andra arter, dels arter som påverkar vissa arter positivt.
Jag tänkte på Bäckhalladalen när jag läste detta. Nu på morgonen sökte jag upp skötselplanen, se Skötselplan för Bäckhalladalen 2021 (Persson, 2021).
Men innan jag kommer in på den vill jag ge en överblick över området. Jag har ringat in ett område i norra delen där rosenfinkarna håller till. Strecket i bilden är där jag joggade. På bilden ovan ser ni terrängen öster om den klippiga delen inom ringen nedan.
Som man ser på bilden är det ett varierat område. Med min begränsade begrepplista är heder, hagar och dungar. Men för biologerna är det betydligt större skillnader. På bilden nedan från skötselplanen ser vi silikatgräsmarker, fattig bokskog, fuktängar etc.
Innan vi går vidare vill jag understryka ett par saker. Det första är att skälet till att området ser ut beror dels på abiotiska faktorer. I öster är det utsatt för vind, vilket man ser på berggrunden som sticker fram och det tunna jordtäcket. Häftigt är också att det går att se märken från inlandsisen i form av till exempel böljeslagsmärken. Se bilden nedan på den böljande sandstenen som Maggie står på denna regniga dag i juli förra året.
Det andra som jag vill peka på är att det har varit brukat av de lokala här under mycket lång tid. Det var en utmark till Gladsax som ligger några kilometer bort i sydvästlig riktning.
Det viktiga för resonemanget är att detta naturreservat har varit brukat och varje del har varit brukat på sitt sätt. Så på ängarna i västra delen har det gått boskap. Skogsdungarna har använts för ved. Likaså har vissa delar brukats som åker. Det är brukandet som har skapat det varierade landskapet.
Frågan är nu varför jag har ringat in den norra delen är jag hörde rosenfinkarna? Jo, det är för att knyta an till frågan om nya ekosystem. Delen tillhörde Fortifikationsverket från 1961 och berggrunden var ihålig då man byggde värn. De är nu igenfyllda med betong. Det rådde tillträdeförbud där under decennier.
Att gå där nu är jobbigt då ärttörne och taggiga buskage täcker ytan. Kommunen har gjort gångstigar genom buskaget. Det intressanta här är att ärttörnet ses som en invasiv art, men då hasselmusen lever där får gnagaren prioritet och är en av de faktorer som motiverar det till att göra ett Natura 2000 av området.
Natura 2000-området Bäckhalladalen utgörs av unika geologiska formationer och ett hällmarkslandskap med både betesmarker och tätare partier som utgör viktiga habitat för hasselmus och lövgroda. (Länsstyrelsen, 2021:13)
Vad vi ser i Bäckhalladalen är att det som har skapat detta landskap är dels inlandsisen och det geografiska läget, men framför all hur människan har brukat det. Det har skapat en nytt ekosystem, med allt från förändrad struktur till invasiva arter, till att de invasiva arterna gynnar den lokala hasselmusen.
Hobbs, Higgs och Harris frågar sig om det är viktigt hur vi ser på det specifika faktorer som förändrar och skapar de nya tillstånden? Den andra frågan är hur de nya tillstånden ska skötas?
Does it matter whether the key influences driving particular ecosystems to a novel state are primarily abiotic changes or changing species combinations arising from species invasions and local extinctions? How should these novel states be managed? (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)
Dessa frågor är intressanta utifrån Bäckhalladalen och dess skötselplan.
Under de senaste inläggen har jag återkommit till succession, se till exempel gårdagens inlägg Är du för rewilding?. Låt oss titta på bilden ovan. I sydväst i bilden ser vi skogsdungar, alltså snett till vänster under ringen. Det är dels fattig bokskog och svämlövskog.
Dessa ytor är i ett moget tillstånd, för att återknyta till vad jag hämtade från Manton et al’s artikel Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes (2025). Där står det träd i olika åldrar och död ved. Trädkronorna skapar ett intakt lövtak vilket förhindrar föryngring. De nya bidar de sin tid.
I skötselplanen nämner de detta i sektionen ”Skötselområde 3”, om än med andra ord. Nedan har jag ett längre citat, men här ska jag ta ut de relevanta delarna. De vill ha ”naturliga störningar och intern dynamik”, vilket skapar en ett skogparti med olika åldrar: ”trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning”. Samtidigt, om man läser längre ned i citatet ska gran och ungträd ”inte tillåtas ta överhanden”. ”Typiska fåglar” är okej, men inte främmande invasiva arter. Till exempel tar de bort järnek.
Området ska formas av naturliga störningar och intern dynamik. Naturliga processer, t.ex. trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning, liksom periodvisa omvälvande störningar, t.ex. insektsangrepp, översvämning eller stormfällning ska påverka dynamik och struktur. Hydrologin och näringsstatusen ska vara naturlig och ostörd. Det ska finnas gamla träd och föryngring av nya träd som efterträdare av följande trädarter: bok, ek, klibbal och vanlig tall. Trädskiktet ska vara olikåldrigt och flerskiktat. Följande strukturer/substrat ska finnas: gamla träd, levande träd med döda träddelar, liggande död ved och högstubbar, stående döda eller döende träd. Gran och sly/ungträd ska inte tillåtas ta överhanden. Tätare buskage och snår ska finnas för att gynna hasselmus och lövgroda. Typiska fåglar ska förekomma rikligt. Främmande och/eller invasiva arter ska inte förekomma. (Länsstyrelsen, 2021:32)
Följande formulering återkommer angående ”Skötselområde 3” som jag har beskrivit ovan: ”Naturtypen har inte fullgod bevarandestatus pga. avsaknad av tillräckligt med död ved och typiska arter.” (Länsstyrelsen, 2021:17).
Detta väcker tankar hos mig som jag inte kan kategorisera rätt. För det första väcks antropologen i mig och jag börjar begrunda hur jag ska förstå den underliggande föreställningsvärlden, alltså ontologin. Vad är naturligt? Detta i sin tur väcker amatörekologen i mig, som tänker på skogens olika stadier. Men varje stadie är ju i en del i en process och detta tycks vara en som beskriver det tredje stadiet. Och vad skulle de tycka om en eld tog fart? Är det en naturlig störning? Förvisso är det ett blött område, så det kan nog kategoriseras som en ”aldrig” zon.
Jag må låta negativ till skötselplanerna och det jag tycker låter absurt, samtidigt är de just en del av motiveringarna varför kommuner låter vissa delar skyddas. För de förhindrar det rena nyttoperspektivet och exploatering genom att de ger en oas till de arter som riskerar att försvinna lokalt och möjligen helt och fullt på sikt. Men de är mänskligt formade, även om man talar om ”naturliga störningar”. Det är stiliserat för att vandra eftertänksamt i. Ja kanske kan man se dem som moderna katedraler?
Du kanske tycker jag raljerar och överdriver, men slika tankar uppkommer då jag strövar i dessa områden. Då är det tur att en rosenfinks sång tränger igenom den distanserade blicken och placerar mig där och då.
Som vanligt var min plan med inlägget att gå i en riktning. Men jag kom av mig, så låt mig nu återvända till de ursprungliga planen. För det intressanta är att där rosenfinken håller till och där hasselmusen frodas är just i biotopen som bildades i det område som fortifikationsverket hade stängt av. Det är snårigt och fyllt av både inhemska och invasiva arter. I ena delen blev jag stående vid en hög gran och tittade på kungsfåglarna som hade lugnat ned tempot lite så att jag kunde njuta av deras skapnad.
I alla fall bereder mig Bäckhalladalen på många fina möten. Här beskriver jag ett annat På hundpromenad bland död, svamp och liv.
Referenser:
Hobbs, Richard J.; Higgs, Eric; Harris, James A. (2009). Novel ecosystems: implications for conservation and restoration. Trends in Ecology & Evolution,
Vol 24, Issue 11:599-605, https://doi.org/10.1016/j.tree.2009.05.012.
Länsstyrelsen i Skåne (2021). Skötselplan för naturreservatet Bäckhalladalen i Simrishamns kommun samt bevarandeplan för Natura 2000-området Bäckhalladalen SE0420130. Länsstyrelsen i Skåne. Fastställelse 211117 [Hämtat 250525]
Manton, Michael; Petrokas, Raimundas; Kukcinavičius, Šarūnas; Šaudytė-Manton, Silvija; Ruffner, Charles; Angelstam, Per. (2025). Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes. Sci Rep 15, 14352. https://doi.org/10.1038/s41598-025-96836-4
