Månad: juni 2025

Kajakpaddling på Peene, siktad utter och vithövdad havsörn

Dagen innan hade jag ringt D. Jo, han hade en kajak att hyra ut. Vi träffas 9:00, sade han. Nu satt jag här och väntade, men han dök inte upp. Efter 20 minuter ringde jag. Det visade sig att han hade försovit sig. Jag är där om fem, sa han. Men inte dök han upp efter fem.

Så ringde han. Var är du? På Bike & Boot, svarade jag. Skulle du inte komma hit?

Då uppdagades missförståndet. Han hade utgått från att jag skulle komma till honom och jag till mig. Så det var bara att sätta sig på cykeln och ge sig av till honom en mil bort.

D var en väldigt trevlig och generös person. Han hade bott i Norge i många år och hade släktingar i Göteborg. Men han hade återvänt till sitt hem och drev nu kanotuthyrningen och en liten camping vid floden Peene.

Peenedalen är ett naturskyddsområde på 45000 hektar.

Vi pratade om situationen i Sverige och om kriminaliteten. Han sa att Göteborg är inte vad det var. En annan man som hade varit mycket i Värmland sade att till södra Sverige kunde man inte längre åka. Det är för farligt. Flest skjutningar i Europa!

Det var dags att lämna dem och samtal om Sverige för lugnet på floden Peene. Jag ville paddla österut mot deltat men det fick jag inte. Då kan du bötfällas, sade D. Men jag vill till området öster om Anklam. Där ser du ändå ingenting, svarade han. Vassen är för hög.

Paddla du till Stolpe an der Peene, sade han. Du kommer att se tillräckligt. Om tio minuter är solen här och vinden kommer att lägga sig.

På Peene

Det dröjde innan molnen och vinden försvann. Det var motvind hela vägen. Så jag var mör när jag nådde Stolpe. Men det gjorde ingenting.

Jag höll mig längs den norra stranden och paddlade lugnt. Sävsångare och både hus- och ladusvalor höll mig sällskap. En gök hördes. Plötsligt flög den rakt framför mig över floden.

Det mesta är alträd.

Näckrosorna växte in till vasstranden. I den blöta alskogen stod det både döda och levande stammar.

En gång ville man odla den här delen. Man dikade ut och gjorde åkrar av torven.

Foto från Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal

Med tiden kom man på andra tankar och korkade igen de utgrävda dikena.

Foto från Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal

Nu har den här vackra dalen fått uppstå. Efter besöket på Naturpark i Peenedalens flodlandskap förstod jag äntligen vad jag hade sett längs vägen då jag såg dessa hinder på vägen.

Dessa hinder som korkar igen utdikningarna.

Runt omkring dem frodas grönskan. I de döda alarna gör hackspettar bon och plockar insekter.

Al

Alen är ett häftigt träd som skapar sin egen ö att växa på. Rötterna bygger en plattform så att de inte täcks med vatten och dör.

Plattformen av rötter

På plattformen får andra växter ytor att kunna slå rot på.

Inga andra träd klarar sig i områden där det är för blött. I stället sprider sig videbuskar som inte blir för tunga och sjunker ned i gyttjan.

Det gick små naturliga kanaler in i vassen som jag undersökte. Där kunde jag också vila från vinden och strömmen.

En kanal som jag undersökte. En liten lagun låg där inne.

Jag närmade mig Stolpe och såg ännu en öppning i vassen som jag paddlade in i. Ladusvalor flög in i vassen och vällde ut när jag kom och störde dem. Så kom något i vattnet. En bäver? Men så hann jag se att det var en utter innan den dök.

Lagunen där jag såg uttern.

Jag låg kvar med kajaken för att se om den skulle dyka upp igen, men det gjorde den så klart inte.

Döda alträd.

Det första jag fick se i Stolpe an der Peene var en skylt om att jag inte fick lägga till. I den lilla byn som en gång hade hyst ett kloster fram till reformationen var nu ett hotell.

Längre fram kunde jag dock lägga till på en liten strand. Jag åt en god lunch och gick sedan för att bese klosterruinen och informationshuset, Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal.

Snart stötte jag på ännu en av dessa skyltar att jag inte fick gå in på hotellområdet.

Privatområde, tillträde bara för hotellgäster

Jag skrattade och gick ned längs allén som ledde fram till hotellet. På utsidan förstod jag varför de inte ville ha andra än sina gäster. Det var ett ”fint privat hotell” för folk med ”kultur och passion”.

Feine Privat Hotels: Kultur und Leidenschaft

Och på andra sidan vägen förstod jag vad de var rädda för. På informationsskylten till kyrkan såg jag följande klistermärke:

Uppståndna ur ruinerna. Hansafans! Broderligt förenade mot fienden

Och det var rakt över från hotellingången.

Och senare fick jag se ett ännu värre exempel på smaklöshet.

På skylten står det: Begegne der Welt mit einem Lächeln ( möt världen med ett leende)
Hela rabatten fortsatte med alla dessa små skulpturer av smaklöshet.

Färden tillbaka gick desto snabbare. Fast nu var molnen borta och solen gassade. Jag upptäckte att jag hade druckit för lite. Jag började noja mig något till en början men sedan så fångades jag av intrycken.

En rotvälta har givit plats.

Längs floden stod det askar som dog av svampinfektionen som sprider sig bland dem, se Är du för rewilding? Gamla pilträd som bröts isär hade skapat tillfällen för andra arter.

Ett pilträd
Svamp och insektshål
Pilträdets rötter tål att komma under vatten.

Så såg jag en större vitsvart rovfågel. Är det ännu en ängshök, se gårdagens inlägg Från Simrishamn till Anklam? Då kom den i min riktning och jag såg den stora näbben och den kraftiga kroppen. Det var en vithövdad havsörn!

Jag var alldeles tagen. Med händerna höll jag fast i en gren och tittade i riktningen den hade flugit.

Så fortsatte färden tillbaka.

Att paddla här var lisa för själen. Jag var inte den ende. Men få tycktes ta in naturen. De som fiskade förstår jag, de hade sitt. Men paret som bara solade?

Jag dömer och jag tillåter mig det för det värdefulla framträder inte bara i att kunna paddla på en flod. Det är fåglarna, växterna och djuren. För om man inte uppmärksammar dem: varför ska det då bevaras?

Visst kan jag tycka att det är konstigt att jag inte får paddla överallt, då jag är „so eine Naturfreak“, som D skrattande kallade mig när jag ville paddla i deltat. Men för att skydda är det ibland nödvändigt.

Unde paddlingen tänkte jag på hur mycket konceptet rewilding, har gjort för mig. Det finns mycket att kritisera i det, som att det är en gimmick, snarare än genuina ekologiska koncept, lyssna till 171: Rewilding with Steve Carver.

Men det ledde mig hit till Anklam och till en kajaktur på Peene. Det har gjort mig uppmärksam på det lilla i det lokala som du vet som följer bloggen.

Och det är jag tacksam för.

Floden Peene i Anklam.

Från Simrishamn till Anklam

Eftersom jag inte använder cykelbyxor utan vanliga jeansshorts så blir det skavsår efter ett tag när man har cyklat några mil. Då jag inte är så vältränad som jag tror går det inte särskilt fort heller efter några mil. Att det dessutom från Simrishamn till Ystad var motvind hela tiden, en frisk bris var jag helt färdig när jag kom till Nybrostrand. Den byn ligger någon halvmil öster om Ystad.

Ekipaget

När det bara var en halvmil kvar till Nybrostrand och en lång backe tornade upp sig bestämde jag mig för att nu fick det bli en oplanerad paus. Låren värkte och hågen var inte med mig.

Gröna vetefält bredde ut sig i norr. En bokskog bröt av den vid krönet. En ormvråk seglade. Jag upptäckte tystnaden. Den där tystnaden då man hör vinden genom vetefälten, som så klart inte är tystnad utan egentligen är rofylldhet.

Så fortsatte jag min färd. Fast jag gick upp för backen.

Öppna fält och frisk bris

Vid färjeterminalen upptäckte hon i kassan att jag hade bokat tvärtom och skulle med färjan från Świnoujście och inte från Ystad. Lärare ska inte boka resor första veckan efter studenten! Jag bannade mig själv, men hon från Polferries var så hjälpsam och bokade om.

Dagen efter gav jag mig av mot Anklam från Świnoujście. Jag passerade gränsen mellan Polen och Tyskland, cyklade ned i den lilla byn Kamminke och upptäckte att jag hade missat skylten där jag skulle svänga av. Så det var att återvända en bit och här kom ånyo en backe. Även den gick jag upp för.

Polsktyska gränsen.

Ängar bredde ut sig. En större rovfågel seglade. Det varken ormvråk eller röd glada. Nu ser jag i min fågelbok att det kan ha varit en brun glada.

Fälten här var fram tills medeltiden skog. Då människor etablerade sig här högg de ned skogen och lät sin boskap beta. På den sandiga jorden blev det väldiga fält där blommor och örter bredde ut sig. Att skogen inte har tagit över idag beror på aktivt arbete av de lokala. De låter får och boskap beta.

Bokskogen väntar på att vidga sin radie.

Skogarna bestod av tall och löv. Det var svalt att cykla där. Jag hade ingen riktig ork att pina på och rumpan ömmade; det blev en långsam färd. Det var riktigt trivsamt.

På cykelbanan låg det kottar* från tallarna. Plötsligt kom tanken till mig hur mycket frön de egentligen sprider omkring sig. De är gymnospermer så deras frön sprids inte med fåglar som äter frukten om fröerna och sedan bajsar ut dem någon annanstans. Däremot vet jag inte om fröna göms undan som ekollonen görs av ekorrar och nötskrikor.

I en kurva hörde jag en fågel som jag inte innan hade hört. Jag stannade in till vägkanten och spelade in den med Merlin Bird app. Det var en kornsparv. Så fick jag ännu en fågelsång i min repertoar.

Till slut kom jag till Usedom. Den har givit namn till ön. De satsar på turism, men det finns inget riktigt som lockar där i samhället. Likväl satt jag vid kyrkan, drack vatten och tog igen mig. Vinden svalkade skönt.

Det var 2 mil kvar så det var strunt samma om lår och rumpa ömmade. Nu blev det öppnare fält.

En stor rovfågel fick mig att stanna. Jag var inte svårövertalad. Den hade vit kropp och svart vid vingspetsarna. Jag tog upp kikaren och såg den segla över fälten. Att fotografera var ingen mening. Det var en ängshök. Det var så vackert.

En ladusvala vid utkikstornet vid Zecheriner Brücke.

Det var nu fler cyklister. De cyklade på utan att de tycktes märka närvaron av dessa vackra fåglar.

Efter Zecheriner Brücke lämnade jag ön Usedom och kom till en ö som doldes av all vass. Jag stannade för att kika från fågeltornet. Det var knölsvan, ägretthäger, skrattmås och en väldig havsörn som seglade i termiken. Ladusvalorna hade gjort utkikstornet till sin bolokal. Det var bajs överallt utanför och deras kirpande läte fyllde luften. De är nyfikna och tittade undrades på mig i luften.

De döda träden

Norr om vägen stod det döda träd i vattnet. Överallt var det vattenfågel, till exempel knipor, grågäss och en skäggdopping som flöt med sitt huvud vilandes på sin kropp.

Nåväl, det var bara att cykla vidare. Det var inte långt kvar, men många backar.

Jag avslutar med en äng full av blåeld.

Blåeld

Jag stannade där för att jag mindes alla lupinerna som hade vuxit runt Bollnäs där jag var i midsommar. De är också vackra, men invasiva. De kommer från Amerika. Nu läser jag på Wikipedia att européer tog med sig blåelden till Amerika. Så där sprider den sig och i Washington beskrivs den som invasiv.

Så fick vi avsluta det här inlägget med botanisk ironi.

*Här har jag ändrat efter Lars Lundqvists kommentar.

Vargen är död

Vargen hade skjutits. Den hade förirrat sig in i ett bostadsområde i Malmö. Människor hade försökt att jaga bort den. En hund hade blivit biten. Några dagar innan hade den synts i Falsterbo av en fågelskådare. Jägarna behöver inte längre vara rädda för att den vargen ska ta skånska kronhjortar, se Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja….

Själv läste jag nyheten om den skjutna vargen inte med sorg och inte heller glädje, utan betänksamt. Se Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025). Jag kände med vargen, på något konstigt sätt. Den hade hamnat i en situation som den inte begrep och inte kunde ta sig ur, som Tom Espgård, vilthandläggaren för Länsstyrelsen Skåne, säger i SVT:s inslag.

Senare gick jag ut i trädgården flög en gråsparv runt. Först trodde jag att det var en främmande fågel. Den var vit under huvudet. Gråsparvar är något jag sällan tittar in eftersom de är en del av vår närvaro. Men nu gjorde den sig tydlig.

Den var inte alls skygg utan varnade oroligt. Den flög fram och tillbaka. Jag förstod inte varför, där jag satt på farstutrappan och tittade på den. Jag försökte begripa. Så gick jag runt nedanför trädet, sökte bland gräset för att se om någon unge låg och tryckte. Men jag hittade inget som kunde förklara beteendet.

Gråsparven

Jag promenerade hemifrån, gick mot Bäckhalladalen och upp för backen efter Tommarpsån. En rödstjärt flög upp, landade på en utstickande gren och varnade. Jag har inte ofta tänkt på detta hur tydliga djur är till skillnad från människor. Vi vet vad som är varningsläten. Vi vet vad som är lockläten. Allt står i min fågelbok. Fåglar är tydliga.

Jag kände en närhet till rödstjärten, då jag tänkte på vad neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures (2018). Han skriver att vi människor delar dessa enklare delar med djuren. Även vi har en enkelhet i våra reaktioner, liksom den som rödstjärten visade upp. Det som gör att vi kan förändra vårt beteende är frontalloben. Det är där vi kan kalibrera vår reaktion. Men under denna del är våra känslor. De är välutvecklade och de är där för att skydda oss mot faror. De kan ta över och då reagerar vi i affekt.

Tanken låg mig extra nära då jag i helgen läste ut boken Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Författaren Thorsten Gieser är antropolog och studerar bland annat rovdjuren och människorna. Det viktiga är orden ”affects, feelings, and sentiments” i undertiteln. Varför är det viktigt? Jo, för vi lever i en tid då vi hänför allt till vetenskapen. När vi diskuterar vargens närvaro talar många om ekologi och den är nödvändig eller inte för ekosystemet. Då är allt vad som heter känslor och dito bortglömt. Men vargen är ett stort rovdjur. Den kan döda och gör det.

Han skriver att även om få ser en varg så skapar den en atmosfär när den kommer och etablerar sig i ett område. Den påverkar genom sin närvaro. Vi upplever dess närvaro trots att vi inte ens har sett den.

En vandringsbro utanför Bollnäs

I ett inslag på TV4 berättas om hur en rektor ställde in aktiviteterna i skolan. En mamma säger till TV4 nyheterna:

– Många är oroliga, det är det enda man pratar om. Jag vill inte att barnen går själva till skolan. Barnen vill inte det heller nu, efter att vargen var vid skolan igår, säger hon till TV4 Nyheterna.

Återigen verkar det vara en varg som har förvirrat sig in i fel område. Markus Södling, Rovdjurshandläggaren för Länsstyrelsen Södermanland säger att den inte är farlig, se Här är vargen som sätter skräck i skolbarn: ”Det enda man pratar om” (TV4, 2024)

– Den här vargen är av alla rapporter att döma fortfarande en skygg varg för kontakt med människor. Den har bara valt ett tveksamt område att hänga i för att jaga skaffa mat i form av harar, rådjur och katter i stadsnära miljöer, säger Markus Södling rovdjurshandläggare länsstyrelsen Södermanland, till TV4 Nyheterna.

Bäckhalladalen

Jag fortsatte min promenad in i hagen och upp mot höjden. Kruståteln kändes mot mina ben när jag gick genom det rödlätta gräshavet. Solen sken. Tankar om vargar lämnade mig då en gulsparv fångade min uppmärksamhet. Den satt i en död björk och lockade. Den första kullen ungar är utflugna, nu är det dags för en ny kull.

Det var skönt att gå där i brisen. Jag gick in i skogsdungen. Jag var på väg till ängarna väster om skogsdungen.

Jag vet förresten inte om jag ska kalla det för ängar eller hagar. Det senare är ju där djur betar och ängar är där man slår för hö. Kanske är hed bättre?

Fågelungarna hördes från snår och träd. Föräldrarna rörde sig för att hitta insekter att mata dem. Jag försökte ofta fånga dem i flykten med kikaren, men var i stället tvungen att gå på lätet.

Ärtsångare, törnsångare och i bakgrunden hörs en gransångare.

En en stod vid en rönn. Där såg jag törnsångare. I det öppna landskapet trivs enen. Den tål inte skugga. I eken bakom flög det ärtsångare. Korpar hördes från dungen. Det förvånade mig då jag inte trodde de höll till i den här delen av Skåne.

Jag satte mig på en sten och tog in ljuden. Det var en lugn atmosfär och inget affekterade mig. Vi människor fångas lätt av affekterna, skriver Gieser. Det är svårt att skilja på det rimliga och det orimliga. Det är lätt att inte ta affekterade människor på allvar.

Visserligen skriver han att affekter kan man ändra på, men att avfärda dem skapar osämja. Det ser vi i vårt samhälle då vargen skapar affekter, men olika beroende på person. Hos modern i Malmköping var det rädsla för sin sons säkerhet. För andra kan det vara en känsla av upprymdhet, som till exempel fågelskådaren som upptäckte vargen i Falsterbo, se Måns Karlssons film på SVT, Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025).

Jag gick in i dungen i Bäckhalladalen. Det var skuggigt. En svarthätta visade sig på sin insektsjakt, så kom en rödhake.

Bäckhalladalen

Korparna hördes igen. Det väckte min nyfikenhet så jag gick av stigen och in i ett granbestånd. Det låg död ved på marken. Inget grönt. Så kom jag in bland björnbärssnår. En djurstig räddade mina ben. Korparna var tystare nu. Jag fick inte syn på dem.

På sina ställen växte det mycket snår och på andra bitar inte alls, som i en del där bokträden stod med tät lövkrona. En jordplätt väckte min nyfikenhet. Där var varken löv eller bar. Det visade sig vara en myrstack i skapande. Allt hade använts till byggnadsmaterial.

När jag kom därifrån hade myror klättrat upp på mina ben. Jag slog av dem och studerade sedan benen ifall fästingar hade hittat mig då jag gick i gräset.

Myrstacken lite ovanför centrum i bilden.

Som vi ser i bilderna ovan formar myrorna sin miljö. De liksom människor gör sin närvaro tydlig. Vargen däremot formar sin miljö genom sin närvaro, skriver Gieser (2024). Den känns. Han vill till och med beskriva dem som territoriella ingenjörer (”territorial engineers”, 2024:24). Man kan delvis välja att tänka på deras närvaro eller inte. Men då och då visar de upp sig som i exemplen ovan. Men oftast känner vi av deras närvaro. Den formar vår upplevelse i skogen.

Vi är olika känsliga för detta och blir dessutom olika affekterade. Att röra sig i skogen där de finns kan skapa obehag (”queasiness”, 2024:205), skriver Gieser och frågar sig hur mycket obehag som vårt samhälle tolererar. Eller vi kanske inte ska uttrycka det som om alla känner obehag, däremot kan det vara en betydande del. Och då kan det bli konflikt.

Jag kom åter upp på stigen. Något rörde sig i växtligheten och två spillkråkor flög upp. Jag hade hört dem tidigare, men nu fick jag se dem nära. De affekterade mig med en glädjerush.

Egentligen hade jag tänkt att fortsätta mitt strövande ned till Tobisvik, men valde att gå genom hagen. Vinden kom från Östersjön. Så fick jag se något konstigt. Det var en kanin bakifrån. Jag stod still och tittade på den. Vinden gjorde att den inte förnam min närvaro trots att det var kanske fem meter mellan oss.

Kaninen

Så vände den sig om och såg mig. Men den stack inte genast utan fortsatte avvaktande att beta. När jag tog upp mobilen för att fotografera blev den orolig och satte sig upp. Sedan när jag gick snett bort från den stack den iväg. Den litade inte på om jag var ofarlig.

Och kanske är det här det här inlägget bör avsluta? För även om vi inte är bytesdjur, som kaniner, utan rovdjur, så har vi ändå denna instinkt att det är bäst att inte chansa. Dessa känslor är en djup del av vår tredelade hjärna. De har räddat oss många gånger och de som sprang lite innan de andra överlevde. De som väntade lite för länge dog.

När ni läser det här cyklar jag i Tyskland. Då kommer det reseanteckningar.

För en intressant intervju med Thorstein Gieser rekommenderar jag poddavsnittet med den hyperbola titeln Living with Wolves – The Complete Guide to Coexistence. (Här på youtube, men det går även att höra som ljudfil i en podcastapp.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Försök att prata botanikens språk och naturen öppnas

Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)

Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.

En gammal ek.

Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.

Lavar på hällen, denna urtida symbios mellan de första livsformerna, alg och svamp.

Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.

Här testar ett frö (ljung?) om betingelserna är de rätta för överlevnad. Jorden är torr och sprucken.

För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:

I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.

Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?

Grässtrån i en vertikal skreva. Bristen på vatten har stängt dess porer och den håller på att torka bort.

Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.

Här ser vi hur betingelserna ger olika möjligheter för olika organismer. På klipporna finns olika lavar, medan i skrevorna och de skyddade områdena kan kärlväxter som ljung och tall växa.

När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.

Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.

I denna lilla skreva i norrläge och skyddat från solen växer mossor. Rhizoiderna (rotliknande delar) fungerar som svampar som håller kvar vattnet. Den här blommar med gametofyterna som står upp. Det är alltså inga kärl för att för att samla vatten utan i ”blommorna” bildas könsceller (gameter) så de kan föröka sig.

Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.

Tofsmesen märkte inte min närvaro.

Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.

Mossa, som inte är kärlväxter, och en ormbunke som har utvecklat rötter och kärlsträngar som gör att de kan stå upp och transportera vatten.

Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.

Här har de utvecklat groddkoppar för att kunna föröka sig med endast en genuppsättning (haploid)
Här har de utvecklat ”palmer” vilket gör att de förökar sig genom sexuell reproduktion (diploid).

På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.

Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=274978

Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.

Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?

Här ser vi ormbunkar som reser sig ur mossan. Vi ser gametofyter som sticker upp från väggmossa (?).

Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.

Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.

En gärdsmyg. De svarta strecken visar var den sitter.

Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.

Aspen är en angiosperm, alltså gömfröiga växter som kom efter gymnospermerna.

Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.

Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.

Mossa, gymnosperm och angiosperm

Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.

Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.

Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.

Referenser:

Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.

Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare

Ett snabbt beslut, inspirerad av ett möte gjorde att jag ändrade planerna, se Förvirrad i Tjörnedala. Istället för att cykla tillbaka till Tjörnedala i lördags gick färden söderut längs med Östersjön. Jag cyklade längs cykelvägen till Brantevik, förbi strandhagarna, igenom det gamla fiskesamhället som numera är en semesterort och upp för den 4 kilometer långa backen till Gislöv.

Elever som tog studenten gav mig den här tallriken.

Väster om M1500 börjar åkrarna. Längs vägkanten såg jag blodklöver, vallmo och blåeld. Vallmon lyste rött ute i vetefälten. Det var vindigt så det gick trögt till Gislöv, sedan var det endast några kilometer till Gislövs stjärna, vilket var målet. Skälet var ett möte med en gammal kommunekolog som jag mötte nere vid revet i fredags. Han rekommenderade mig ett besök där.

Jag stötte på honom nere vid revet i Simrishamn. Efter jag hade varit i Tjörnedala cyklade jag förbi för att se om det hade kommit in någon kul fågel, se Kunskap är farligt. Den förändrar oss. Bland de kentska tärnorna var en fisktärna. Annars var det storskarv och gravänder.

En gammal elev kom förbi. Han var en av mina första elever. Vi skrattade åt vad de tyckte om mig då. De var hårda men bra lärare för en nykläckt magister.

Första året fick jag inte så här fina ord.

Så nu befann jag mig mellan Gislöv och Gislöv stjärna. Fortfarande motvind och på vänster sida av vägen var kor ute och betade i den magra hagen. Jag trivdes. Solen, hagar och besådda fält och på cykeln som lät mig komma hit till Gislövs stjärna.

Jag svängde av vägen och cyklade längs allén som ledde till en camping. Jag blev förvånad, då jag inte visste att det låg en camping här. Fågelsången fångade min uppmärksamhet och de gamla ekarna. Emellan dem växte hasseln tät.

Hur ska eken kunna förnya sig här?

På en skylt vid parkeringen läste jag om platsen. Se nedan citat från Länsstyrelsen:

Gislövs stjärna utgörs av ett ädellövdominerat skogsparti som omges av ett i övrigt öppet jordbrukslandskap. Området har en lång skoglig kontinuitet och har troligtvis varit skogbevuxet sedan 1600-talet. Det gör Gislövs stjärna till en viktig tillflyktsort i det skogsfattiga landskapet för många växter och djur. Flera lavar som indikerar att skogen hyser höga naturvärden finns i reservatet, däribland den rödlistade bokvårtlaven. Gislövs stjärna

Orden gjorde mig tveksam. ”Skoglig kontinuitet” och ”skogsbevuxet sedan 1600-talet”; varför är det ens intressant? Det må låta löjligt av mig, men jag har blivit alltmer skeptisk till dessa skyltar och beskrivningar. De berättar så lite, men använder ord som ska väcka positiva känslor hos dem som hört om gammelskog och ”riktig” skog, se Naturpodden: Lina Burnelius om den grön­målande skogs­industrin.

Det var som att gå i en tunnel.

Näktergalarnas vilda sång omringade mig. Jag tittade upp mot ekträdens kronor. De var ungefär jämnhöga. De lägre grenarna var döda. Jag tänkte på att här skulle ett par visenter få härja som betade av lite av buskarna.

Vad hade det varit här tidigare? Äng, hagar eller var det verkligen kontinuitetsskog? Vad betyder det ens? Ja, jag var skeptisk. Och var kunde jag hitta dessa bokvårtlavar? Ja, inte på stigen i alla fall!

Så jag gick av stigen och in bland träden. Det var knappt någon död ved, vilket förvånade mig. Skulle inte det här ha varit relativt orört? Kanske inte?

Så stötte jag på avenbok. Det gjorde mig glad för att det var ett kvitto på att jag började lära mig och framförallt mindes det man hade berättat för mig.

Avenboken och på bilden ser man hur få örter som växer på marken.

Så såg jag något som fångade min uppmärksamhet. En död trädstam hade konstiga raka linjer med prickar. Jag satte mig på knäna och tog upp min kära lupp. Då såg jag att det var små insektshål.

Nej det var inte bokvårtslav.

Jag gick vidare och på en halvförmultnad trädstam fick jag se något vitt. Jag satte mig åter på knäna och tittade med luppen. Det verkar som att jag hade hittat koralltaggsvamp.

De små knopparna växte längs hela stammen.

Nu började jag lätta upp. jag gick tillbaka till stigen. En öppning i hasseln gav mig möjlighet att gå in i en liten glänta. En fågel fick mig att ta upp kikaren.

Det var en nötväcka i eken. Men den var så vit på bröstet. Sedan såg jag en till och så sedan en; fyra såg jag totalt som hoppade runt bland grenarna. Det var årsungar med föräldrarna som verkade lära dem att hitta mat i barken. Jag tänkte på hur eken skrovliga bark erbjuder möjligheter för olika arter, till skillnad från boken, se Erbjuds biologisk mångfald?.

Tankarna kring hur den här skogen har utvecklats har gjort mig uppmärksam, se Förvirrad i Tjörnedala. Jag använder följande frågor från Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021)

  • 1. What’s up with this forest?
  • 2. How did it get that way?

På västra sidan övergick eken i bok. Hasseln försvann och det öppnade upp sig på marken. Men trädkronorna höll undan växtligheten. Några stubbar berättade om avverkning.

Här har grenarna kunnat strecka ut sig.
En nedbruten stubbe och utblommade vitsippor.

Jag kom upp till allén och gick över vägen. En bred stenmur gick genom området. Visade den på boskapshållning eller någon gränsdragning?

Stenmuren.

Stigen svängde söderut. Bokarna var på norra sidan, men eken och hasseln kom tillbaka. Jag såg några träd med bär. De var stora och hade körsbärsliknande bär. Jag frågade en kvinna som kom emot mig om hon visste var det var. Hon vissteinte och jag sökte på telefonen. Var det oxel? E skulle vara här. Hon kan sådant.

Senare förstod jag att det var fågelbär.

Till bilden antecknar jag: När boken minskar kommer ek, hassel och fågelbär.

Snart kom jag ned till den gamla campingen. Byggnaderna är sönderslagna. Här var det förr dansbana och annat liv. Men nu var det övergivet.

Jag antog att då växte inte hasseln som den gjorde nu. Säkerligen höll de undan buskagen. Då var det färre näktergalar här.

Vid cykeln stötte jag på en man med kikare. Vi började prata som vi fågelskådare gör. Jag frågade om ”oxeln” och han visste inte. Han frågade om jag sett sommargylling och jag svarade nej. Vi talade om campingen som man borde göra något av. Kanske en hippiecamping?

På vägen hem gick det fortare. Vinden var i ryggen och jag cyklade över Simris. Jag tänkte på dessa små skogsområden.

Ingen vet riktigt varför Gislövs stjärna blev kvar. Jag trodde det tillhörde någon adelsman som jagade där, men så förtäljer inte källorna. Det var i kanten av två socknar. Ägandeförhållandena var oklara. Det blev en slags utmark. Träden fick stå kvar.

Och jag mindes samtalet med en god vän. Jag frågade om han hade kvar sin skog. Nej, den var såld. Han bodde för långt därifrån. Man måste bo nära sin skog, förklarade han, annars kanske det kommer någon art som gör att jag inte kan hugga ned den.

Jag mindes att jag funderade på om jag skulle börja predika om den biologiska mångfalden och det där. Men jag höll tyst, för han berättade om saker som gav mig insikter om vad som styr många i slutändan.

Det handlar om ägande, vad som är mitt och ingen annans. Men också en annan diskussion som jag hade stött på i LRF:s tidning ATL.

Den handlar om att skogsbolagen en ska få köpa privatägd skog, se ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket” (Gustafsson, 2025). Vad bolagen gör är att de kan använda de mindre områdena för att kunna utnyttja skogsområden med bättre förutsättningar för produktion.

Den 1 juli 2005 fick också skogsbolag som ingår avtal om naturreservat möjligheten att köpa skogsmark av fysiska personer som kompensation. Det har lett till att reservatsbildningar kan bli en bra affär för skogsbolagen. De kan därigenom dels få ekonomisk kompensation från det allmänna för förlusten av marken, dels få möjligheten att förvärva mark från enskilda som ligger bättre till i förhållande till industrin. (Gustafsson, 2025

Gustafsson med sin yviga penna hotar om baggböleri, men jag kopplade ihop detta med min väns ståndpunkt. För honom var skogshektaren betydelsefullt kapital som han inte ville riskera.

Och jag tänkte att för skogsbolagen kan naturreservatet vara en vinst som också kommer Sverige till del då mer skog blir skyddat. Då kan sommargyllingen få större skogar att få sjunga i under sommarkvällarna.

Det knepiga ägandet skyddade Gislövs stjärna. Kanske är skogsbolagen, de små biologiskt värdefulla skogarnas räddare?

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Gustafsson, Anders. (2025). ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket”. ATL. Publicerat 250605 [hämtat den 250613].

Kunskap är farligt. Den förändrar oss.

Efter cykelturen från Simrishamn till Tjörnedala är jag full av energi. Det har regnat hela förmiddagen, men nu skiner solen. Jag skyndar mig upp för allén längs med den gamla dammen i Baskemölla. Jag går för fort. Jag märker det, men jag förmår liksom inte att hindra stegen. Entusiastisk efter morgonens läsning av Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) och målet att lära känna skogsområdet väster om väg 9 vid Tjörnedala och Baskemölla.

Allén. På vänstersida är det en äppelodling. På höger sida en damm.

I gårdagens inlägg beskriver jag bakgrunden, se Förvirrad i Tjörnedala. Idag blir det mer flanerandets upptäckande. Tankarna som följer mig är: Vad händer i skogen?, samt hur blev det så här?

Lars Lundqvist kommenterade till gårdagens inlägg prosaiskt med orden:

När du rör dig i ett område med någorlunda uppväxta träd (träd högre än ca 10 m), kom då ihåg att vilka trädslag som finns där beror ALLTID på att människor styrt detta. Det kan ske dels genom att man aktivt planterat vissa trädslag och sen gynnat dom genom att ta bort andra, men också genom att bara välja vilka som ska vara kvar/tas bort i en naturligt uppkommen mix av träd. Trädslagssammansättningen i en skog är ALLTID en effekt av mänsklig aktivitet.

Det är mig tydligt att det är mänsklig hand som hade format den här skogen.

Om vi tittar på följande flygfoton är det tydligt hur det har förändrats under de senaste 60 åren. Den första bilden är en översikt över hur jag gick, sedan följer en flygbild från 1965, följd av en från 1975 och avslutningsvis en bild från häromåret.

På kartbilden är äppellunden utmärkt som jag beskrev ovan. Många av träden håller idag på att tas ned. Jag vet inte om de kommer att plantera nya.
1965 såg landskapet ut så här. Väg 9 är inte där och dagens äppellund som verkar så gammal var ännu inte planterad.
1975 såg det ut så här. Väg 9 är anlagd och äppellundarna planterade. På bilden är träden lägre och man ser tydligt de gamla skogsvägarna som går in från vägen. Jag vet inte säkert men jag skulle gissa att en avverkning har skett just där jag gick. Träden är inte lika tydliga som på flygfotot från 1965.
En satellitbild från 2023. Här syns parkeringen. Allén som jag gick upp från Tjörnedala syns inte. Om man jämför med flygfotot från 1965 har det vuxit upp rejält.

När jag kommer över väg 9 stannar jag. Och nu då? På bara några veckor, sedan jag var här sist har det växt rejält. Jag vet inte var jag ska börja. Energin och entusiasmen har försvunnit något. Så upptäcker jag ett vildsvinsspår in till höger. Jag följer det. Det är väl upptrampat och när jag kommer ned från den gamla skogsvägen känner jag den mjuka myllan. På vissa ställen, upptäcker jag senare, har de stannat för att böka.

Jag stannar upp och tittar på den nedfallna stengärdesgården i öster. Det är viss lutning, vilket får mig att fundera på hur vattnet går här. Lövkronorna skuggar och det är något sankt.

Lärkträd på andra sidan gärdsgården.

Som jag beskrev igår visste jag inte vad jag skulle titta efter. Allt och inget var lika intressant. För att återknyta till samtalet med Lars ibland kommentarerna hade jag ingen metod. Eller för att uttrycka mig akademiskt så utövade jag induktiv metod. Jag försökte hitta mönster, tecken som jag kunde kategorisera. men jag hade ingen hypotes.

Det handlar också om skillnaden mellan induktion och deduktion. Om du drar slutsatser utifrån observationer så är det induktion, men vetenskapen har för länge sen insett att hypotes-deduktion är ett robustare system, särskilt om man ställer kravet att hypotesen ska vara logisk, generell och förklara även tidigare observationer. (Lundqvist)

Jag går långsamt vidare på den sanka marken. Nu slår det mig att det var en uppsamlingsyta för vatten som där jag rörde mig.

Om man jämför med en topografisk karta och hur jag gick, ser vi gärdesgårdarna markerade. Dessutom ser vi hur jag gick uppåt för en svagt lutande slänt. Det som jag inte såg först, men som snart blev tydligare var hur växtligheten ändrades. Norr om stengärdesgården växte det tallar och mer björk, medan söder om var det mer hassel och ek.

Utan en hypotes är det svårt och min grundläggande kunskap gjorde att jag inte kunde tolka det jag såg. Men jag lärde mig hur ekorrbär såg ut. Det var fascinerande att studera dess blommor i luppen som jag hade med mig. Alla borde ha en lupp!

Ekorrbär, murgröna och multnande eklöv

Som jag skriver i bildtexten var det väldigt mycket murgröna. Den minskade på toppen av slänten och upphörde nästan då jag kom i den öppnare terrängen.

Även om det finns en granplantering längre västerut, så var det ytterst lite gran. Några enstaka och det såg dessutom ut som om den aktivt fälls för att hålla undan den. Dock stod det en och annan längs med stengärdesgården som jag följde.

Bakom eken på norra sidan om gärdesgården står en gran.

Ju längre västerut jag kom desto mer gran såg jag. Det är också närmre granplanteringarna.

Björken och granen kommer mer i västra sänkan.

Jag avslutade gårdagens inlägg med att jag plötsligt stod på stigen som tillhörde leden. Till en början kände jag mig borttappad och visste inte hur jag skulle gå. Skulle jag följa stigen?

Jag kommer upp på leden igen. Buskstjärnblomma växer i västersluttningen. Längre österut fanns det inga.

I stället valde jag att gå in på norra sidan om stengärdesgården och gå uppför ännu en slänt. Om man tittar på den topografiska kartan ovan ser man att gärdesgården går mellan två lägre höjder.

Växtligheten är annorlunda här. Det står tall och björk. Det växer gräs. Så hittar jag blåbärsris. Först var det någon enstaka tuva, för att sedan något större områden.

En ensam blåbärsbuske

Det är också mer död ved här. Hasseln har inte kommit in och det är ljusare. De få tallarna som står här är höga, medan de resterande träden är lägre. När jag nu tittar på skillnaden mellan flygbilderna från 1965 och 1975 talar det för att en avverkning har skett. Var det en tallskog?

Ek och björk.
Ett vajande rottort träd.

När jag kommer över höjden och befinner jag mig på nordöstra sidan förändras växtligheten igen. Det är väldigt små skillnader och det är fascinerande att se hur små förändringar i höjder och väderstreck skapar skillnader. Här står det flera stubbar kvar.

Nu börjar jag, liksom förmodligen du som läser det här att tröttna. Det är jobbigt att gå koncentrerad och ivrigt söka efter något signifikant och meningsfullt, framför allt eftersom jag inte vet vad jag ska titta efter.

Och stubbarna

Frågan som man kan ställa sig är varför jag gör det här? Svaren är olika och jag vill upprepa några saker som jag skrev i en av kommentarerna igår. Det första handlar om förståelse och är tankar som jag har nämnt tidigare, se till exempel Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!.

Under julen några texter som har påverkat mitt sätt att se på kunskap och inlärning. Jag ska strax nämna dem, men vill först nämna några ord om mig själv.

Jag är gymnasielärare och så klart funderar jag mycket på kunskap och inlärning. Problemet som vi lärare har är att vi är väldigt kunniga om våra ämnen. Dessutom har vi valt att undervisa om det som vi behärskar. Det gör att vi, eller jag ska inte tala för alla, jag tenderar att glömma bort hur jobbigt det är att lära sig nya saker och hur lång tid som det tar innan man når en nivå där man kan börja få något slags system i det som man ska lära sig.

Mina strapatser i skogen förklarar för mig, ger mig förståelse för den kampen som det är att lära och hur tröttande det är att ta in ny information som man inte kan sortera. Då kan man till exempel börja drömma sig bort. Den trötta hjärnan skapar mönster, som när jag upptäckte den här ”elefanten”.

Ser du elefantens öga? Eller är det en lömsk krokodil?

En bok som jag ofta har refererat till i mina inlägg är Understanding scientific understanding (Regt, 2017). Han menar att förstå (understanding) inte enbart är att kunna en formell utan att kunna använda den. Det är också att ha en modell som fungerar som en representation för det man undersöker. Det betyder, skriver han, att förstå är en epistemisk prestation, vilket är större än att bara ha kunskap om något. För det innehåller också förmåga att kunna använda sig av det man kan.

”Understanding is not merely knowing the formula, but in addition being able to use the formula in the case at hand.” (2017:26).
”The function of a model is to represent the target system in such a way that the theory can be applied to it.” (2017:33).
[U]nderstanding is an epistemic achievement, which is more comprehensive than knowledge and includes abilities and capacities” (2017:27).

Kunde den här stengärdesgården hålla inne boskap?

En annan text som jag läste var ”Improving students’ scientific thinking ”(Klahr, Zimmerman & Matlen, 2019). I den begrundar de, utifrån kognitionsforskning, vad det är som sker när vi lär oss det vetenskapliga tänkandet.

Svårigheten, menar de, handlar i grunden om att hur vi uppfattar saker (preconception) styrs av aprioriska antaganden och de i sin tur är styrda av felaktiga föreställningar (misconception). Detta påverkar hur vi förstår världen.

Flera av dessa föreställningar är svåra att förändra utifrån de faktiska förhållandena. Till att börja måste man fylla i kunskapsluckorna, för att sedan skapa en tydligare bild, därtill måste en konceptuell förändring ske. Det betyder att vi måste omkategorisera saker. En delfin, för att ta ett exempel, är ingen fisk utan ett däggdjur. Vad det i sin tur kan leda till är en ontologisk förändring, det vill säga att hur vi uppfattar varat kategoriseras annorlunda och förstås på ett annorlunda sätt.

Det senare är något jag själv har märkt, vilket jag kort diskuterar i Är du för rewilding?. Kunskap förändrar.

Det som jag blir alltmer medveten om, och som jag vill framhålla, är att det är en kamp. Det beror på att kunskapen förändrar hur vi varseblir världen, skrotar det vi tog för givet och tvingar måste lära oss på nytt. Dessutom kan det också upplevas som hotande mot det egna varat.

Det är detta som Regt menar när han skriver om en epistemisk prestation. För episteme syftar på hur vi uppfattar och förstår världen. Det är inte bara att kunna rabbla till exempel trädarter eller fåglar. Det är med den förmågan som vi bringar klarhet för oss själva i världen.

Avslutningsvis slår det mig att den här bloggen har gått från att vara ett försök att beskriva rewilding till en personlig bildningsresa. Tack ni som orkar hänga med på denna vandring.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005)

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Förvirrad i Tjörnedala

Ljuset faller in i öppning i trädkronan i väster. En liten grop och en kulle visar att här stod ett träd som en gång föll. Den lilla övervuxna upphöjningen visar var rotvältan stod. Tecken att tyda. Jag ser mig omkring. Avsågade stubbar, nu mossbevuxna och barken har lossnat från veden. En är alldeles murken när jag trycker foten mot den. Hur länge sedan sågade man ner de här träden?

Jag befinner mig återigen i Tjörnedala och jag är förvirrad, överväldiga av intryck som jag inte kan sortera och bringa ordning bland.

Här har ett träd fallit och multnat ned. Gropen är kvar från där den stod.

Jag tittar mig omkring och försöker hitta tecken att tyda, meningsfull information. Jag är här för att lära, men jag vet inte vilka tecken jag ska titta efter. Så jag fotograferar spontant och skriver korta anteckningar till bilderna, vilka du kan läsa nedan. Några har jag korrigerat något för de ska bli begripliga.

Där den stod är det inte lika tätt. Det är en söderslänt.

Skälet till att jag har återvänt är inte bara för att det är inom cyklingsavstånd och att det är trevligt att ströva här, utan att jag under veckan har skrivit med den amerikanske skogsekologen Dan Binkley.

I två inlägg har jag begrundat en artikel av honom, se dels Tillbaka till Tjörnedala och frågorna om biologisk mångfald, dels Är ”rewilding” seriöst?. Han är tålmodig med mina frågor och har skickat mig litteratur. Igår var första gången jag hade tid att börja läsa den.

Ekorrbär, murgröna och multnande eklöv

I inledningen av boken Forest ecology: an evidence-based approach (2021) nämner Binkley tre utgångspunkter som man kan ha med sig när man studerar en skog:

  • 1. What’s up with this forest?
  • 2. How did it get that way?
  • 3. What’s next? (Binkley, 2021:x, då jag inte har det tryckta exemplaret kan vissa sidhänvisar och formuleringar avvika)

När jag läste det slog det mig att varför inte välja ut en liten skogsplätt och försöka lära känna den plätten. Med mig skulle jag ha de två första frågorna. Hur svårt kunde det vara?

Mycket kommer jag att upptäcka!

Vägen upp till västra delen, där jag ska ströva omkring.

Men innan vi kommer till min promenad och förvirringen som följde vill jag nämna ett par grundfrågor som jag länge har haft med mig. Dessa har följt mig under hela mitt bloggande och de samtal som jag har fört med framför allt skogsekologen Lars Lundqvist.

Vad kan vi veta? Hur kan vi sortera mellan det som är värderingar och det som är slutsatser utifrån forskning?

Till vår hjälp har vi begrepp som hjälper oss att ordna information som vi får till oss i kategorier. Utifrån det insamlade kan vi sedan utarbeta en förståelse för det vi har undersökt (Regt, 2017). Den kan vi sedan försöka att se om det är möjligt att generalisera eller inte. Det är här det är lätt att gå vilse, då vissa begrepp är extra attraktiva. De väcker något inom oss som gör att vi slappnar av eftersom det tycks förklara just det som vi ser omkring oss, se till exempel Romantiken drev mig till rewilding.

Ytterligare exempel är begreppet succession. Det har jag använt mig av mycket framför allt i de senaste inläggen och detta begrepp är Binkley mycket kritisk till och jag ska här förklara varför.

Inlägget På väg hem såg jag en brölande dovhjort är ett exempel där jag använder begreppet och i det hänvisar jag även till Fredric E. Clements, som nämns i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). Att jag är så tydlig med hänvisningarna beror på att just denne Clements skapade en idé om att naturen i grunden är en superorganism.

Då jag läste om detta reagerade jag inte nämnvärt då jag såg det som en metafor för hur man kan förstå ekologiska processer. Dessutom nämner jag att Lomolino et al menar att hans idé inte stämmer. Snarare är det en sammansättning av arter i en biotop som utvecklas, vilket följer ur påståenden som Henry A. Gleason (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). Båda skrev under tidigt 1900-tal, vilket visar hur tidiga idéer förblir med oss och formar hur vi tänker.

Likväl, fortsätter Lomolino et al. att använda succession, det vill säga att det finns en följdordning för hur en biotop utvecklas. Det är också i den här betydelsen som jag har använt begreppet.

På andra sidan stengärdsgården mot vägen växer det lärkträd, inte hitom.

Binkley är ytterst kritisk till att Clements metafor, även om han erkänner nyttan med metaforer generellt. De kan, skriver han, vara en god utgångspunkt för en undersökning. Men fortsätter han, de kan inte vara en tillförlitlig slutsats. Problemet som uppstår är när metaforerna leder oss vilse. Han menar att vi gör det i det här fallet, då om metaforen superorganism stämde skulle vi kunna följa den utveckling som en biotop har utifrån säg en brand. Men, fortsätter han, så sker inte. Dessutom minskar det också vår förmåga att kunna se vad det är vi har inför oss, det som vi undersöker.

A metaphor that was true might be very useful, but a poor metaphor may be useless or even harmful. An untested metaphor could be a good starting point for science, but could not be a reliable conclusion. If forests were the same as organisms, the future composition, structure and function of forests would be largely predictable. Any deviations in that progression would risk the continued persistence of the forest. If forests are quite unlike organisms, such a belief would befuddle our ability to see the forest and the trees. (Binkley, 2021:10, då jag inte har det tryckta exemplaret kan vissa sidhänvisar och formuleringar avvika)

Norr om stengärdsgården som löper i västlig rikting från vägen står det höga tallar, däremot inte söder om gränsen. Däremot är det både ek, rönn och hassel på båda sidorna. Björken ökar på norrsidan.

Betyder detta att begrepp inte ska användas då de kan leda oss vilse? Inte alls, skriver han i en opublicerad artikel, som han skickar mig. Han exemplifierar med begreppet ontogeni, det vill säga den följdordning eller mognad som sker från befruktning tills dess organismen kan föröka sig. Han tar exemplet ekollon som följer en tydlig utveckling, vilken gäller inte bara för ekollon utan även för människor.

En skog, denna samling av otaliga organismer som befinner sig i ett område påverkade av både biotiska och abiotiska förhållanden. Förvisso förändras de olika organismerna, men för att ett begrepp som succession, skriver han, ska vara meningsfullt bör det betyda mer än bara att ”skogen förändras”.

Så börjar jag hitta sågade stubbar.

Så låt oss återgå till förvirrade jag som inte hade gått särskilt långt från vägen. Jag stod där och såg mig omkring, sökandes efter tecken som kunde vägleda mig. Med mig hade jag frågorna: ”1. What’s up with this forest? 2. How did it get that way?”.

Desperat tittade jag helt överväldigad av all information omkring mig som jag inte alls kunde tyda. Jag tyckte mig se olika mönster, se Undervisning ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Men i grunden var det enskildheter. Jag kunde inte ens börja med frågan vad som händer med den här skogen. Däremot såg jag vissa tecken som stengärdsgårdar, sågade stubbar som var tecken. Men jag hade inte förståelse eller kunskap för att kunna bilda mig någon slags hållbar uppfattning om varför det hade blivit så här, se Detta satans trakthyggesbruk! Eller?.

En spillkråka hördes och jag tittade efter den. Men löven täckte sikten. Jag fortsatte mina steg.

Snart kom jag upp på leden igen. Fast det förstod jag inte först. I mitt snurrande hade jag kort tappat bort mig och förstod inte att stigen jag hade hamnat på var leden.

Dessutom hade det på de två veckorna sedan jag var här sist växt upp gräs och skott längs med stigen som gjorde den otydligare.

Jag kommer upp på leden igen. Buskstjärnblomma växer i västersluttningen. Längre österut fanns det inga.

Jag tänker avsluta där jag stod på stigen. Fortsättningen följer i morgon då jag med hjälp av kartor och flygfoton vill visa hur det har utvecklats sedan 1965. Då kommer även bilder på topografin, samt reflektioner från gårdagens och dagens planerade promenad att delges.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Binkley, Dan (2025). Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes. European Journal of Forest Research. 144(2):225–254 DOI:10.1007/s10342-024-01756-z

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Är biologisk mångfald en religion?

Vi parkerar vid det gamla missionshuset vid Finnsjöns bygdegård. Vi är i norra Gräsmarks socken och ska vandra Finnsjörundan.

Under förmiddagen har det regnat, men nu lättar molnen. Rundan är 7,5 kilometer och är i de gamla finnmarkerna i Värmland. För mig är det fascinerande bygder som jag återigen ska besöka, se Rapsodi i Värmland.

Här bodde och brukade man skogen för att kunna kunna överleva. Det var magert och under rundan lär vi oss från de många skyltarna få stannade kvar. Många utvandrade till USA. Det var en plats där svenskar, finnar och norrmän levde. Nu är det mest sommarstugor och självhushållare.

Leden går runt Fallberg. Där var det ett spaningstorn på Fallberget under Andra världskriget. Nu är det förfallet.

I Finnsjön går vi förbi den gamla skolan. I öster står det gamla äppelträd. Jag undrar hur gamla de är och funderar på om de fortfarande ger frukt. Vid dess rötter växer det lupiner. Dessa invasiva blommor stöter jag på överallt. Jag tycker de är vackra.

Vi går över vägen, kommer förbi den gamla affären, svänger av upp i skogen. Bofink, talgoxa och rödhake gör sig hörda. Jag kommer sakna sången när de inte längre vill markera sina revir utan håller sig tysta så att deras bon inte upptäcks om några veckor.

Längs hela vandringen står det skyltar som berättar om personerna som bodde här. Det är inga fantastiska berättelser utan alldagliga och ganska tråkiga. Likväl berättar de om en bygd som förr var befolkad. På bilden vid skolan visas eleverna upp. Då var det viktigt att ha en lokal skola. Nu får de få eleverna åka långt. Det finns en beräkning med i allt. Budgeten styr.

Ett äppelträd berättar om en övergiven plats

Maggie börjar dra. Hon vill till Stentjärnarna, men leden viker av in på en stig in bland gran och tall. Tallen växer på norrsidan av stigen, granen på södersidan. Blåbärsrisen breder ut sig. Jag funderar på om marken är magrare högre upp. Granen växer tätare. Stammarna är täckta av lavar.

En skylt berättar om att hit kom flottare.

Snart närmar vi oss en brant. Längs med kanten av vägen har man planterat träd. De skyddas av hönsnät så att i rådjuren inte äter upp dem.

En lönn

Det är gjort för den biologiska mångfalden, säger vi båda och här kom orden som är närmast religiösa i dagens samhälle. För vi tänkte inte på skönheten i att se en lönn vid sidan av vägen bland granen. I stället blev det något som jag inte riktigt vet hur jag beskriva.

Det är som den där vackra trädgården som man besöker, men istället för att se skönheten, konstaterar man nyktert att det är planterat främmande arter och inte anpassat till de lokala insektsarterna. I detta finns det ett slags översitteri som jag själv besitter. Dock främst är det ett tråkigt funktionellt sätt att se på tillvaron.

Vi fortsätter längs med dessa utspridda planteringar och jag återvänder till gårdagens tankar kring ekologism, se Trollharar och religionen ekologism.

En ek

Kanske är det fel att kalla ekologismen för en religion, vilket jag gör. Tanken är dock att dessa automatiska och stereotypa tankar kommer ur ett inlärt symbolsystem. Vad menar jag med detta? Som jag skrev igår så ingår i religionen symboler som skapar sinnesstämningar hos oss (Geertz, 2000). Det betyder att det mesta som vi upplever och iakttar inte är uttänkt utan snarare liknar reaktioner.

Låt mig ge ett bisarrt exempel, vilket jag hoppas kan spegla beteendet som jag såg hos oss som strövade där i skogen.

Under mina studier i antropologi fick vi läsa böcker om fältarbeten hos exotiska folkslag med annorlunda uppfattningar om världen. Då jag var intresserad av religion och mysticism drogs jag till antropologer som hade gått i lära hos häxdoktorer. I Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss berättar jag om ett personligt möte med en sangoma i Sydafrika.

En monografi som gjorde intryck på mig var In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger (Stoller & Olkes, 1987). Stoller berättar om mötet med en trollkarl som bjuder in honom i songhayfolkets magiska värld.

Det jag framför allt minns är varför han blev inbjuden. Det var när en speciell fågel flög in i hyddan som de satt i och om jag inte minns fel så bajsade den på antropologen. För trollkarlen var det ett tecken, då just den fågeln var förknippad med andevärlden.

Exemplet må vara bisarrt får vår världsbild, men man kan också fråga sig varför vi automatiskt tänker på biologisk mångfald bara för att vi ser en lönn, ek eller en lind planterade vid en skogsväg?

Saken är den att vi är fångar i ett symboliskt system som hjälper oss att håll ordning på världen. I grunden är det symboler, det vill säga objekt som vi har fyllt med mening och som ger vår omvärld en förklaring.

Jag skriver ”fångar” och det lustiga är att vi är nöjda med detta, för att ifrågasätta kan skapa irritation i de invigdas sällskap.

En lind.

Vi kommer till Laulamäki. Det är en vacker plats. Vid stigen står en bänk som vi slår oss ned på. Nu är det varmt. Jag ser en fantastisk samling björkar och från grenarna hänger skägglav. I söder står det höga granar, i nordost tallar. Ju högre upp, desto mer tall.

Jag bryter ned mina tankar och bygger upp dem i olika modeller. Sedan försöker jag följa tanken till den inte räcker till längre. Jag söker efter hur jag kan förstå och jag märker nu att min religionsmodell inte håller.

Laulamäki

Det som får mig att klargöra mitt tänkande är något som Lars Lundqvist skickar mig. Det är en inledningssida sida ur en bok av Peter J. H. Sharpe. Kapitlet heter ”Forest modelling approaches: Compromises between generality and precision”. Där beskrivs fyra modeller som fångar fyra olika sätt att förstå sig på skogsbruk: den biologiska, statiska, matematiska, samt den process teknik (”process engineering”).

Nyckelordet för mitt resonemang är förståelse och det bygger på kunskap, vilket i sin tur följer ur hur vi inhämtar information. Då all tillgänglig information är överväldigande är modeller nödvändiga för att se det som är relevant. För att se det relevanta krävs en urvalsprocess och den är vi sällan medvetna om.

Så låt oss föreställa oss den möjliga information som är tillgänglig för mig där jag sitter på bänken vid stigen. Jag har nämnt en samling björkar med skägglav, tall och gran, likaså att den är vacker. Däremot har jag inte nämnt att jag sitter i en slänt och att en äng breder ut sig.

E sätter sig i gräset. Genast hittar hon en fyrklöver. Hon ser sådant. Det gör inte jag. Detaljer är hennes grej, själv tänker jag i helheter.

Ängen

Vi går vidare. Tankarna kretsar kring hur vi uppfattar det omkring oss och framförallt vad det är vad vi iakttar och varför vi just lägger märke till det. Vi är därmed tillbaka till neurologen Antonio Damasio som jag nämnde i gårdagens inlägg Trollharar och religionen ekologism. Han menar att det är känslorna som styr och de följer av mentala och omedvetna kartor (Damasio, 2012).

Låt mig sammanfatta mitt resonemang hitintills. Som jag skrev igår följer de mentala kartorna ur kulturen. Känslorna berättar om det vi varseblir är negativt eller positivt. Då en religion skapar ett enhetligt system med symboler som väcker sinnesstämningar ser vi hur känslorna undermedvetet ”guidar” oss i hur vi sållar fram det som är relevant.

Det som de vetenskapliga metoderna är ämnade till är att göra sållningen medveten för att se om det urval vi gör verkligen är relevant eller enbart överensstämmer med våra mentala kartor. Men även metoderna kan leda oss fel. Historien är full av dessa exempel.

Ett kalhygge av många är tydligt från Kalberget.

På väg ned från Kalberget kommer vi till ett kalhygge där gräs växer ymnigt. Här stod en gång ett torp. Spåren är några stenhögar. Det är i närheten av en myr där det växer hjortron. Kalhygget var en gång en äng där kor gick. Jag förvånas över att det inte är fler blommor här. Finns det ingen fröbank här?

Ängarna längre ned har hållits öppna. Där växer blomstern frodigt. Men nu är vi trötta och vill tillbaka till bilen så vi kan åka hem. Så vi går vidare.

Stenhögen vittnar om torpet. Men var är blommorna?

Då har vi kommit till avslutningen och låt mig inleda den med att jag har fel i mitt försök att hävda att ett slags religionsliknande fenomen som kan kallas ekologism håller på att utvecklas. Däremot ser jag att för mycket i vårt beteende handlar om automatiska identitetsmarkörer. Det blir en uppvisning hellre än en stilla undran och förundran över det vi upplever. Likaså berättar neurologin att vi inte ständigt orkar ifrågasätta det vi upplever. Vi riskerar då mental kollaps. Fast om vi ständigt hänger oss åt vetenskapliga modeller riskerar vi förlusten av det värdefulla och sköra, då det finns så mycket som en modell inte förmår att fånga.

Då är det bättre att stanna upp vid den där bänken och låta solskenet värma. Det räcker för då i alla fall.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books

Stoller, Paul & Olkes, Cheryl (1987). In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger. Chicago: University of Chicago Press