Kunskap är farligt. Den förändrar oss.

Efter cykelturen från Simrishamn till Tjörnedala är jag full av energi. Det har regnat hela förmiddagen, men nu skiner solen. Jag skyndar mig upp för allén längs med den gamla dammen i Baskemölla. Jag går för fort. Jag märker det, men jag förmår liksom inte att hindra stegen. Entusiastisk efter morgonens läsning av Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) och målet att lära känna skogsområdet väster om väg 9 vid Tjörnedala och Baskemölla.

I gårdagens inlägg beskriver jag bakgrunden, se Förvirrad i Tjörnedala. Idag blir det mer flanerandets upptäckande. Tankarna som följer mig är: Vad händer i skogen?, samt hur blev det så här?

Lars Lundqvist kommenterade till gårdagens inlägg prosaiskt med orden:

När du rör dig i ett område med någorlunda uppväxta träd (träd högre än ca 10 m), kom då ihåg att vilka trädslag som finns där beror ALLTID på att människor styrt detta. Det kan ske dels genom att man aktivt planterat vissa trädslag och sen gynnat dom genom att ta bort andra, men också genom att bara välja vilka som ska vara kvar/tas bort i en naturligt uppkommen mix av träd. Trädslagssammansättningen i en skog är ALLTID en effekt av mänsklig aktivitet.

Det är mig tydligt att det är mänsklig hand som hade format den här skogen.

Om vi tittar på följande flygfoton är det tydligt hur det har förändrats under de senaste 60 åren. Den första bilden är en översikt över hur jag gick, sedan följer en flygbild från 1965, följd av en från 1975 och avslutningsvis en bild från häromåret.

När jag kommer över väg 9 stannar jag. Och nu då? På bara några veckor, sedan jag var här sist har det växt rejält. Jag vet inte var jag ska börja. Energin och entusiasmen har försvunnit något. Så upptäcker jag ett vildsvinsspår in till höger. Jag följer det. Det är väl upptrampat och när jag kommer ned från den gamla skogsvägen känner jag den mjuka myllan. På vissa ställen, upptäcker jag senare, har de stannat för att böka.

Jag stannar upp och tittar på den nedfallna stengärdesgården i öster. Det är viss lutning, vilket får mig att fundera på hur vattnet går här. Lövkronorna skuggar och det är något sankt.

Som jag beskrev igår visste jag inte vad jag skulle titta efter. Allt och inget var lika intressant. För att återknyta till samtalet med Lars ibland kommentarerna hade jag ingen metod. Eller för att uttrycka mig akademiskt så utövade jag induktiv metod. Jag försökte hitta mönster, tecken som jag kunde kategorisera. men jag hade ingen hypotes.

Det handlar också om skillnaden mellan induktion och deduktion. Om du drar slutsatser utifrån observationer så är det induktion, men vetenskapen har för länge sen insett att hypotes-deduktion är ett robustare system, särskilt om man ställer kravet att hypotesen ska vara logisk, generell och förklara även tidigare observationer. (Lundqvist)

Jag går långsamt vidare på den sanka marken. Nu slår det mig att det var en uppsamlingsyta för vatten som där jag rörde mig.

Om man jämför med en topografisk karta och hur jag gick, ser vi gärdesgårdarna markerade. Dessutom ser vi hur jag gick uppåt för en svagt lutande slänt. Det som jag inte såg först, men som snart blev tydligare var hur växtligheten ändrades. Norr om stengärdesgården växte det tallar och mer björk, medan söder om var det mer hassel och ek.

Utan en hypotes är det svårt och min grundläggande kunskap gjorde att jag inte kunde tolka det jag såg. Men jag lärde mig hur ekorrbär såg ut. Det var fascinerande att studera dess blommor i luppen som jag hade med mig. Alla borde ha en lupp!

Som jag skriver i bildtexten var det väldigt mycket murgröna. Den minskade på toppen av slänten och upphörde nästan då jag kom i den öppnare terrängen.

Även om det finns en granplantering längre västerut, så var det ytterst lite gran. Några enstaka och det såg dessutom ut som om den aktivt fälls för att hålla undan den. Dock stod det en och annan längs med stengärdesgården som jag följde.

Ju längre västerut jag kom desto mer gran såg jag. Det är också närmre granplanteringarna.

Jag avslutade gårdagens inlägg med att jag plötsligt stod på stigen som tillhörde leden. Till en början kände jag mig borttappad och visste inte hur jag skulle gå. Skulle jag följa stigen?

I stället valde jag att gå in på norra sidan om stengärdesgården och gå uppför ännu en slänt. Om man tittar på den topografiska kartan ovan ser man att gärdesgården går mellan två lägre höjder.

Växtligheten är annorlunda här. Det står tall och björk. Det växer gräs. Så hittar jag blåbärsris. Först var det någon enstaka tuva, för att sedan något större områden.

Det är också mer död ved här. Hasseln har inte kommit in och det är ljusare. De få tallarna som står här är höga, medan de resterande träden är lägre. När jag nu tittar på skillnaden mellan flygbilderna från 1965 och 1975 talar det för att en avverkning har skett. Var det en tallskog?

När jag kommer över höjden och befinner jag mig på nordöstra sidan förändras växtligheten igen. Det är väldigt små skillnader och det är fascinerande att se hur små förändringar i höjder och väderstreck skapar skillnader. Här står det flera stubbar kvar.

Nu börjar jag, liksom förmodligen du som läser det här att tröttna. Det är jobbigt att gå koncentrerad och ivrigt söka efter något signifikant och meningsfullt, framför allt eftersom jag inte vet vad jag ska titta efter.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag gör det här? Svaren är olika och jag vill upprepa några saker som jag skrev i en av kommentarerna igår. Det första handlar om förståelse och är tankar som jag har nämnt tidigare, se till exempel Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!.

Under julen några texter som har påverkat mitt sätt att se på kunskap och inlärning. Jag ska strax nämna dem, men vill först nämna några ord om mig själv.

Jag är gymnasielärare och så klart funderar jag mycket på kunskap och inlärning. Problemet som vi lärare har är att vi är väldigt kunniga om våra ämnen. Dessutom har vi valt att undervisa om det som vi behärskar. Det gör att vi, eller jag ska inte tala för alla, jag tenderar att glömma bort hur jobbigt det är att lära sig nya saker och hur lång tid som det tar innan man når en nivå där man kan börja få något slags system i det som man ska lära sig.

Mina strapatser i skogen förklarar för mig, ger mig förståelse för den kampen som det är att lära och hur tröttande det är att ta in ny information som man inte kan sortera. Då kan man till exempel börja drömma sig bort. Den trötta hjärnan skapar mönster, som när jag upptäckte den här ”elefanten”.

En bok som jag ofta har refererat till i mina inlägg är Understanding scientific understanding (Regt, 2017). Han menar att förstå (understanding) inte enbart är att kunna en formell utan att kunna använda den. Det är också att ha en modell som fungerar som en representation för det man undersöker. Det betyder, skriver han, att förstå är en epistemisk prestation, vilket är större än att bara ha kunskap om något. För det innehåller också förmåga att kunna använda sig av det man kan.

”Understanding is not merely knowing the formula, but in addition being able to use the formula in the case at hand.” (2017:26).
”The function of a model is to represent the target system in such a way that the theory can be applied to it.” (2017:33).
[U]nderstanding is an epistemic achievement, which is more comprehensive than knowledge and includes abilities and capacities” (2017:27).

En annan text som jag läste var ”Improving students’ scientific thinking ”(Klahr, Zimmerman & Matlen, 2019). I den begrundar de, utifrån kognitionsforskning, vad det är som sker när vi lär oss det vetenskapliga tänkandet.

Svårigheten, menar de, handlar i grunden om att hur vi uppfattar saker (preconception) styrs av aprioriska antaganden och de i sin tur är styrda av felaktiga föreställningar (misconception). Detta påverkar hur vi förstår världen.

Flera av dessa föreställningar är svåra att förändra utifrån de faktiska förhållandena. Till att börja måste man fylla i kunskapsluckorna, för att sedan skapa en tydligare bild, därtill måste en konceptuell förändring ske. Det betyder att vi måste omkategorisera saker. En delfin, för att ta ett exempel, är ingen fisk utan ett däggdjur. Vad det i sin tur kan leda till är en ontologisk förändring, det vill säga att hur vi uppfattar varat kategoriseras annorlunda och förstås på ett annorlunda sätt.

Det senare är något jag själv har märkt, vilket jag kort diskuterar i Är du för rewilding?. Kunskap förändrar.

Det som jag blir alltmer medveten om, och som jag vill framhålla, är att det är en kamp. Det beror på att kunskapen förändrar hur vi varseblir världen, skrotar det vi tog för givet och tvingar måste lära oss på nytt. Dessutom kan det också upplevas som hotande mot det egna varat.

Det är detta som Regt menar när han skriver om en epistemisk prestation. För episteme syftar på hur vi uppfattar och förstår världen. Det är inte bara att kunna rabbla till exempel trädarter eller fåglar. Det är med den förmågan som vi bringar klarhet för oss själva i världen.

Avslutningsvis slår det mig att den här bloggen har gått från att vara ett försök att beskriva rewilding till en personlig bildningsresa. Tack ni som orkar hänga med på denna vandring.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005)

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press