Ett snabbt beslut, inspirerad av ett möte gjorde att jag ändrade planerna, se Förvirrad i Tjörnedala. Istället för att cykla tillbaka till Tjörnedala i lördags gick färden söderut längs med Östersjön. Jag cyklade längs cykelvägen till Brantevik, förbi strandhagarna, igenom det gamla fiskesamhället som numera är en semesterort och upp för den 4 kilometer långa backen till Gislöv.
Väster om M1500 börjar åkrarna. Längs vägkanten såg jag blodklöver, vallmo och blåeld. Vallmon lyste rött ute i vetefälten. Det var vindigt så det gick trögt till Gislöv, sedan var det endast några kilometer till Gislövs stjärna, vilket var målet. Skälet var ett möte med en gammal kommunekolog som jag mötte nere vid revet i fredags. Han rekommenderade mig ett besök där.
Jag stötte på honom nere vid revet i Simrishamn. Efter jag hade varit i Tjörnedala cyklade jag förbi för att se om det hade kommit in någon kul fågel, se Kunskap är farligt. Den förändrar oss. Bland de kentska tärnorna var en fisktärna. Annars var det storskarv och gravänder.
En gammal elev kom förbi. Han var en av mina första elever. Vi skrattade åt vad de tyckte om mig då. De var hårda men bra lärare för en nykläckt magister.
Så nu befann jag mig mellan Gislöv och Gislöv stjärna. Fortfarande motvind och på vänster sida av vägen var kor ute och betade i den magra hagen. Jag trivdes. Solen, hagar och besådda fält och på cykeln som lät mig komma hit till Gislövs stjärna.
Jag svängde av vägen och cyklade längs allén som ledde till en camping. Jag blev förvånad, då jag inte visste att det låg en camping här. Fågelsången fångade min uppmärksamhet och de gamla ekarna. Emellan dem växte hasseln tät.
På en skylt vid parkeringen läste jag om platsen. Se nedan citat från Länsstyrelsen:
Gislövs stjärna utgörs av ett ädellövdominerat skogsparti som omges av ett i övrigt öppet jordbrukslandskap. Området har en lång skoglig kontinuitet och har troligtvis varit skogbevuxet sedan 1600-talet. Det gör Gislövs stjärna till en viktig tillflyktsort i det skogsfattiga landskapet för många växter och djur. Flera lavar som indikerar att skogen hyser höga naturvärden finns i reservatet, däribland den rödlistade bokvårtlaven. Gislövs stjärna
Orden gjorde mig tveksam. ”Skoglig kontinuitet” och ”skogsbevuxet sedan 1600-talet”; varför är det ens intressant? Det må låta löjligt av mig, men jag har blivit alltmer skeptisk till dessa skyltar och beskrivningar. De berättar så lite, men använder ord som ska väcka positiva känslor hos dem som hört om gammelskog och ”riktig” skog, se Naturpodden: Lina Burnelius om den grönmålande skogsindustrin.
Näktergalarnas vilda sång omringade mig. Jag tittade upp mot ekträdens kronor. De var ungefär jämnhöga. De lägre grenarna var döda. Jag tänkte på att här skulle ett par visenter få härja som betade av lite av buskarna.
Vad hade det varit här tidigare? Äng, hagar eller var det verkligen kontinuitetsskog? Vad betyder det ens? Ja, jag var skeptisk. Och var kunde jag hitta dessa bokvårtlavar? Ja, inte på stigen i alla fall!
Så jag gick av stigen och in bland träden. Det var knappt någon död ved, vilket förvånade mig. Skulle inte det här ha varit relativt orört? Kanske inte?
Så stötte jag på avenbok. Det gjorde mig glad för att det var ett kvitto på att jag började lära mig och framförallt mindes det man hade berättat för mig.
Så såg jag något som fångade min uppmärksamhet. En död trädstam hade konstiga raka linjer med prickar. Jag satte mig på knäna och tog upp min kära lupp. Då såg jag att det var små insektshål.
Jag gick vidare och på en halvförmultnad trädstam fick jag se något vitt. Jag satte mig åter på knäna och tittade med luppen. Det verkar som att jag hade hittat koralltaggsvamp.
Nu började jag lätta upp. jag gick tillbaka till stigen. En öppning i hasseln gav mig möjlighet att gå in i en liten glänta. En fågel fick mig att ta upp kikaren.
Det var en nötväcka i eken. Men den var så vit på bröstet. Sedan såg jag en till och så sedan en; fyra såg jag totalt som hoppade runt bland grenarna. Det var årsungar med föräldrarna som verkade lära dem att hitta mat i barken. Jag tänkte på hur eken skrovliga bark erbjuder möjligheter för olika arter, till skillnad från boken, se Erbjuds biologisk mångfald?.
Tankarna kring hur den här skogen har utvecklats har gjort mig uppmärksam, se Förvirrad i Tjörnedala. Jag använder följande frågor från Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021)
- 1. What’s up with this forest?
- 2. How did it get that way?
På västra sidan övergick eken i bok. Hasseln försvann och det öppnade upp sig på marken. Men trädkronorna höll undan växtligheten. Några stubbar berättade om avverkning.
Jag kom upp till allén och gick över vägen. En bred stenmur gick genom området. Visade den på boskapshållning eller någon gränsdragning?
Stigen svängde söderut. Bokarna var på norra sidan, men eken och hasseln kom tillbaka. Jag såg några träd med bär. De var stora och hade körsbärsliknande bär. Jag frågade en kvinna som kom emot mig om hon visste var det var. Hon vissteinte och jag sökte på telefonen. Var det oxel? E skulle vara här. Hon kan sådant.
Senare förstod jag att det var fågelbär.
Snart kom jag ned till den gamla campingen. Byggnaderna är sönderslagna. Här var det förr dansbana och annat liv. Men nu var det övergivet.
Jag antog att då växte inte hasseln som den gjorde nu. Säkerligen höll de undan buskagen. Då var det färre näktergalar här.
Vid cykeln stötte jag på en man med kikare. Vi började prata som vi fågelskådare gör. Jag frågade om ”oxeln” och han visste inte. Han frågade om jag sett sommargylling och jag svarade nej. Vi talade om campingen som man borde göra något av. Kanske en hippiecamping?
På vägen hem gick det fortare. Vinden var i ryggen och jag cyklade över Simris. Jag tänkte på dessa små skogsområden.
Ingen vet riktigt varför Gislövs stjärna blev kvar. Jag trodde det tillhörde någon adelsman som jagade där, men så förtäljer inte källorna. Det var i kanten av två socknar. Ägandeförhållandena var oklara. Det blev en slags utmark. Träden fick stå kvar.
Och jag mindes samtalet med en god vän. Jag frågade om han hade kvar sin skog. Nej, den var såld. Han bodde för långt därifrån. Man måste bo nära sin skog, förklarade han, annars kanske det kommer någon art som gör att jag inte kan hugga ned den.
Jag mindes att jag funderade på om jag skulle börja predika om den biologiska mångfalden och det där. Men jag höll tyst, för han berättade om saker som gav mig insikter om vad som styr många i slutändan.
Det handlar om ägande, vad som är mitt och ingen annans. Men också en annan diskussion som jag hade stött på i LRF:s tidning ATL.
Den handlar om att skogsbolagen en ska få köpa privatägd skog, se ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket” (Gustafsson, 2025). Vad bolagen gör är att de kan använda de mindre områdena för att kunna utnyttja skogsområden med bättre förutsättningar för produktion.
Den 1 juli 2005 fick också skogsbolag som ingår avtal om naturreservat möjligheten att köpa skogsmark av fysiska personer som kompensation. Det har lett till att reservatsbildningar kan bli en bra affär för skogsbolagen. De kan därigenom dels få ekonomisk kompensation från det allmänna för förlusten av marken, dels få möjligheten att förvärva mark från enskilda som ligger bättre till i förhållande till industrin. (Gustafsson, 2025
Gustafsson med sin yviga penna hotar om baggböleri, men jag kopplade ihop detta med min väns ståndpunkt. För honom var skogshektaren betydelsefullt kapital som han inte ville riskera.
Och jag tänkte att för skogsbolagen kan naturreservatet vara en vinst som också kommer Sverige till del då mer skog blir skyddat. Då kan sommargyllingen få större skogar att få sjunga i under sommarkvällarna.
Det knepiga ägandet skyddade Gislövs stjärna. Kanske är skogsbolagen, de små biologiskt värdefulla skogarnas räddare?
Referenser:
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Gustafsson, Anders. (2025). ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket”. ATL. Publicerat 250605 [hämtat den 250613].
