Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)
Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.
Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.
Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.
För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:
I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.
Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?
Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.
När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.
Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.
Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.
Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.
Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.
På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.
Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.
Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?
Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.
Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.
Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.
Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.
Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.
Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.
Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.
Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.
Referenser:
Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.
Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
