Vargen är död

Vargen hade skjutits. Den hade förirrat sig in i ett bostadsområde i Malmö. Människor hade försökt att jaga bort den. En hund hade blivit biten. Några dagar innan hade den synts i Falsterbo av en fågelskådare. Jägarna behöver inte längre vara rädda för att den vargen ska ta skånska kronhjortar, se Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja….

Själv läste jag nyheten om den skjutna vargen inte med sorg och inte heller glädje, utan betänksamt. Se Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025). Jag kände med vargen, på något konstigt sätt. Den hade hamnat i en situation som den inte begrep och inte kunde ta sig ur, som Tom Espgård, vilthandläggaren för Länsstyrelsen Skåne, säger i SVT:s inslag.

Senare gick jag ut i trädgården flög en gråsparv runt. Först trodde jag att det var en främmande fågel. Den var vit under huvudet. Gråsparvar är något jag sällan tittar in eftersom de är en del av vår närvaro. Men nu gjorde den sig tydlig.

Den var inte alls skygg utan varnade oroligt. Den flög fram och tillbaka. Jag förstod inte varför, där jag satt på farstutrappan och tittade på den. Jag försökte begripa. Så gick jag runt nedanför trädet, sökte bland gräset för att se om någon unge låg och tryckte. Men jag hittade inget som kunde förklara beteendet.

Jag promenerade hemifrån, gick mot Bäckhalladalen och upp för backen efter Tommarpsån. En rödstjärt flög upp, landade på en utstickande gren och varnade. Jag har inte ofta tänkt på detta hur tydliga djur är till skillnad från människor. Vi vet vad som är varningsläten. Vi vet vad som är lockläten. Allt står i min fågelbok. Fåglar är tydliga.

Jag kände en närhet till rödstjärten, då jag tänkte på vad neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures (2018). Han skriver att vi människor delar dessa enklare delar med djuren. Även vi har en enkelhet i våra reaktioner, liksom den som rödstjärten visade upp. Det som gör att vi kan förändra vårt beteende är frontalloben. Det är där vi kan kalibrera vår reaktion. Men under denna del är våra känslor. De är välutvecklade och de är där för att skydda oss mot faror. De kan ta över och då reagerar vi i affekt.

Tanken låg mig extra nära då jag i helgen läste ut boken Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Författaren Thorsten Gieser är antropolog och studerar bland annat rovdjuren och människorna. Det viktiga är orden ”affects, feelings, and sentiments” i undertiteln. Varför är det viktigt? Jo, för vi lever i en tid då vi hänför allt till vetenskapen. När vi diskuterar vargens närvaro talar många om ekologi och den är nödvändig eller inte för ekosystemet. Då är allt vad som heter känslor och dito bortglömt. Men vargen är ett stort rovdjur. Den kan döda och gör det.

Han skriver att även om få ser en varg så skapar den en atmosfär när den kommer och etablerar sig i ett område. Den påverkar genom sin närvaro. Vi upplever dess närvaro trots att vi inte ens har sett den.

I ett inslag på TV4 berättas om hur en rektor ställde in aktiviteterna i skolan. En mamma säger till TV4 nyheterna:

– Många är oroliga, det är det enda man pratar om. Jag vill inte att barnen går själva till skolan. Barnen vill inte det heller nu, efter att vargen var vid skolan igår, säger hon till TV4 Nyheterna.

Återigen verkar det vara en varg som har förvirrat sig in i fel område. Markus Södling, Rovdjurshandläggaren för Länsstyrelsen Södermanland säger att den inte är farlig, se Här är vargen som sätter skräck i skolbarn: ”Det enda man pratar om” (TV4, 2024)

– Den här vargen är av alla rapporter att döma fortfarande en skygg varg för kontakt med människor. Den har bara valt ett tveksamt område att hänga i för att jaga skaffa mat i form av harar, rådjur och katter i stadsnära miljöer, säger Markus Södling rovdjurshandläggare länsstyrelsen Södermanland, till TV4 Nyheterna.

Jag fortsatte min promenad in i hagen och upp mot höjden. Kruståteln kändes mot mina ben när jag gick genom det rödlätta gräshavet. Solen sken. Tankar om vargar lämnade mig då en gulsparv fångade min uppmärksamhet. Den satt i en död björk och lockade. Den första kullen ungar är utflugna, nu är det dags för en ny kull.

Det var skönt att gå där i brisen. Jag gick in i skogsdungen. Jag var på väg till ängarna väster om skogsdungen.

Jag vet förresten inte om jag ska kalla det för ängar eller hagar. Det senare är ju där djur betar och ängar är där man slår för hö. Kanske är hed bättre?

Fågelungarna hördes från snår och träd. Föräldrarna rörde sig för att hitta insekter att mata dem. Jag försökte ofta fånga dem i flykten med kikaren, men var i stället tvungen att gå på lätet.

En en stod vid en rönn. Där såg jag törnsångare. I det öppna landskapet trivs enen. Den tål inte skugga. I eken bakom flög det ärtsångare. Korpar hördes från dungen. Det förvånade mig då jag inte trodde de höll till i den här delen av Skåne.

Jag satte mig på en sten och tog in ljuden. Det var en lugn atmosfär och inget affekterade mig. Vi människor fångas lätt av affekterna, skriver Gieser. Det är svårt att skilja på det rimliga och det orimliga. Det är lätt att inte ta affekterade människor på allvar.

Visserligen skriver han att affekter kan man ändra på, men att avfärda dem skapar osämja. Det ser vi i vårt samhälle då vargen skapar affekter, men olika beroende på person. Hos modern i Malmköping var det rädsla för sin sons säkerhet. För andra kan det vara en känsla av upprymdhet, som till exempel fågelskådaren som upptäckte vargen i Falsterbo, se Måns Karlssons film på SVT, Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025).

Jag gick in i dungen i Bäckhalladalen. Det var skuggigt. En svarthätta visade sig på sin insektsjakt, så kom en rödhake.

Korparna hördes igen. Det väckte min nyfikenhet så jag gick av stigen och in i ett granbestånd. Det låg död ved på marken. Inget grönt. Så kom jag in bland björnbärssnår. En djurstig räddade mina ben. Korparna var tystare nu. Jag fick inte syn på dem.

På sina ställen växte det mycket snår och på andra bitar inte alls, som i en del där bokträden stod med tät lövkrona. En jordplätt väckte min nyfikenhet. Där var varken löv eller bar. Det visade sig vara en myrstack i skapande. Allt hade använts till byggnadsmaterial.

När jag kom därifrån hade myror klättrat upp på mina ben. Jag slog av dem och studerade sedan benen ifall fästingar hade hittat mig då jag gick i gräset.

Som vi ser i bilderna ovan formar myrorna sin miljö. De liksom människor gör sin närvaro tydlig. Vargen däremot formar sin miljö genom sin närvaro, skriver Gieser (2024). Den känns. Han vill till och med beskriva dem som territoriella ingenjörer (”territorial engineers”, 2024:24). Man kan delvis välja att tänka på deras närvaro eller inte. Men då och då visar de upp sig som i exemplen ovan. Men oftast känner vi av deras närvaro. Den formar vår upplevelse i skogen.

Vi är olika känsliga för detta och blir dessutom olika affekterade. Att röra sig i skogen där de finns kan skapa obehag (”queasiness”, 2024:205), skriver Gieser och frågar sig hur mycket obehag som vårt samhälle tolererar. Eller vi kanske inte ska uttrycka det som om alla känner obehag, däremot kan det vara en betydande del. Och då kan det bli konflikt.

Jag kom åter upp på stigen. Något rörde sig i växtligheten och två spillkråkor flög upp. Jag hade hört dem tidigare, men nu fick jag se dem nära. De affekterade mig med en glädjerush.

Egentligen hade jag tänkt att fortsätta mitt strövande ned till Tobisvik, men valde att gå genom hagen. Vinden kom från Östersjön. Så fick jag se något konstigt. Det var en kanin bakifrån. Jag stod still och tittade på den. Vinden gjorde att den inte förnam min närvaro trots att det var kanske fem meter mellan oss.

Så vände den sig om och såg mig. Men den stack inte genast utan fortsatte avvaktande att beta. När jag tog upp mobilen för att fotografera blev den orolig och satte sig upp. Sedan när jag gick snett bort från den stack den iväg. Den litade inte på om jag var ofarlig.

Och kanske är det här det här inlägget bör avsluta? För även om vi inte är bytesdjur, som kaniner, utan rovdjur, så har vi ändå denna instinkt att det är bäst att inte chansa. Dessa känslor är en djup del av vår tredelade hjärna. De har räddat oss många gånger och de som sprang lite innan de andra överlevde. De som väntade lite för länge dog.

När ni läser det här cyklar jag i Tyskland. Då kommer det reseanteckningar.

För en intressant intervju med Thorstein Gieser rekommenderar jag poddavsnittet med den hyperbola titeln Living with Wolves – The Complete Guide to Coexistence. (Här på youtube, men det går även att höra som ljudfil i en podcastapp.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript