Månad: juli 2025

Kan vi leva med vargen?

Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.

Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.

Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.

En fäbod i Härjedalen

I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!

För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).

Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.

While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)

Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!

Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?

Vid Skönadal utanför Simrishamn

För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.

With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.

Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.

Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.

Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.

Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.

Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.

Österlen

Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.

Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.

De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.

Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.

Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.

Maggie framför Britt-Inger Perssons verk Dans i Kivik Art Centre.

Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.

Screenshot från ATL (250725)

I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.

Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.

Kivik Art Centre

Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.

I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.

The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts and minds of urban populations. It takes at least two generations before the support for hunting and interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as children from parents. The effects of rural socialization continue even though people move to or are born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)

I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.

Successful wolf restoration involves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)

En vanlig vacker sten på Kivik Art Centre

Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.

På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.

Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)

Vid Skönadal utanför Simrishamn

Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.

För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.

Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

Frank, Jens; Månsson, Johan; Hedmark, Eva; Levin, Maria; Hensel, Henrike; Höglund Linda och Nilsson, Lovisa. (2025). Viltskadestatistik 2024: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. SLU. Rapport från SLU Viltskadecenter 2025-3

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Forskningen om vargen i Sverige är politiskt styrd

Kanske har det att göra med att de är amerikaner och att de är duktiga på att sälja in sin exceptionalism? Men inte bara forskarna i Isle Royal och i nationalparken Yellowstone har kunnat studera vargar över lång tid. Även i Sverige har vargen beforskats sedan den invandrade efter ett decennium av frånvaro (Chapron et al. 2016).

1966 klassades vargen som utrotad i Sverige och Norge. Men sedan 1978 har den gjort trevande steg för att bli en del av den svensk-norska faunan. Forskarna har följt utvecklingen (Wabakken et al. 2001). Under en 20 års period undersökte man deras utbredning och reproduktion genom att spåra i snö. Från 1998 började man följa dem med radiosändare (Liberg et al. (2005). Likväl har man undersökt deras släktträdet för att se hur de är besläktade med varandra. Det har man gjort genom att undersöka blodprov från fångade vargar, delar av muskelvävnad från döda vargar, östrusblod och avföring.

Samples were derived from the blood of captured wolves, the muscle of dead wolves (‘tissue’), from oestrus blood on snow and from scats. (Liberg et al. (2005)

Har den drabbats av svamp? I alla fall borde det ha varit en magnifik bok.

Eftersom man har kunnat följa de olika individerna har man också kunna få ett relativt intakt släktträd. I artikeln ”Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population”(Liberg et al. (2005), såg släktträdet ut enligt nedan överblick.

För att förstå hur det hänger ihop, så är blå linjer hanar och röda honor. Färgen på kuben förklarar hur forskarna fick tag på DNA. Talet under kuben anger inavelskoefficienten. 0,25 betyder att det är syskon. Pilarna utifrån är de vargar som har invandrat, så mellan 1983 och 2002 var det bara tre individer. Den andra hanen kom 1991. Därför är inavelskoefficienten 0,00 under Aa6 och B6. Ad2 är avkomman av tiken från par Aa6 och hennes avkomma Ab2 om jag förstår det rätt. Det är också därför som inavelskoefficienten har stigit till 0,375. (Jag hoppas jag har förstått rätt).

Xa3 och Xb3 förklaras inte i texten. Jag utgår från är okända individer, men vars DNA tycks dyka upp i avkommorna. Figur 1 (Liberg et al. (2005)

Mellan 1983 och 2023 ser det ut enligt nedan figur. Det har blivit väldigt rörigt. Dock det som jag tycker är viktigt är att se att förutom honan och hanen 1983, samt hanen 1996 har det endast bekräftats en till hane och det är 2020. 1996, 1997 0ch 1999 finns det tre individer som står som frågetecken. Åkesson et al.skriver att det har funnits 6 immigranter sedan de första två 1983.

Baspopulationen för den skandinaviska vargpopulationen är de sex immigranter som reproducerat sig sedan 1983. (Åkesson et al. 2024:4)

Figur 1 (Åkesson et al. 2024:7)

Jag märker att det här inlägget blir väldigt tekniskt, vilket det inte var meningen från början. Då hade jag tänkt att ta upp tråden från gårdagens inlägg Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Men så läste jag Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model (Chapron et al. 2016) där de beskriver metoden som används i Sverige för att beräkna antalet vargindivider. Återigen hamnar vi bland populationsekologerna.

De inleder artikeln med att förklara varför populationen undersöks och menar att det finns ett allmänintresse, men framför allt är det ett politiskt beslut. Detta beslut fattades i både Norge och i Sverige.

The parliaments and managing agencies in both countries consider annual estimates of number of wolves in the population as indispensable knowledge. An official annual monitoring system was set up in 1998 with the goal to obtain annual total counts of individuals. (Chapron et al. 2016).

En kopplad Canis lupus domesticus

Det andra som är intressant är att vilka individer som man ska räkna har förändrats. Från början var det alla, medan man sedan 2004 inte räknar strövargar utan bara de som har etablerat sig (Chapron et al. 2016). Sedan 2011 räknar man inte heller individerna i en flock utan gör istället en konverteringsfaktor utarbeta hur många det kan vara. 2015 gjorde man ånyo en förändring. Dock skriver författarna att sedan början har man varit intresserade av antalet, vilket gör att man även om man endast beräknar grupperna gör en beräkning av hur många individer det kan finnas.

Det är väldigt rörigt. En fundering som väcks är hur vetenskapligt det blir när metoderna ändras på grund av politiska beslut? För att kunna utveckla en stadig kunskap bör, mig veterligen, samma metod brukas hela tiden. Det gör den testbar.

Trollsmör, en slemsvamp.

Kanske börjar det bli dags att runda av? Innan jag gör det vill jag visa en översikt på ”vargcykeln” som Chapron et al. använder för att illustrera hur metoden för att beräkna utvecklingen av vargpopulationen i Sverige. P står för puppy, alltså valp. S står för subadult, vilket är stadiet innan man är könsmogen. V är vagrant, alltså lösdrivande eller strövarg. A är vuxen.

Under beskriver jag hur man ska man förstå de små bokstäverna. Annars blir det för plottrigt.

Figur 1 (Chapron et al. 2016)

m är mortality och pilen indikerar att det sker stort dödsfall mellan valp till ”tonåren” (subadult). d står för dispersal, spridning, alltså börjar de sprida sig eller inte. Ibland stannar de kvar och tar hand om nästa års kull eller så ger de sig av spontant eller av tvång. Även där ser man till dödligheten, vilket visar i d+m. s står för settlement, det vill säga om de stannar på ett ställe eller fortsätter att röra på sig. I Decade of the wolf (Smith & Ferguson, 2012) berättar de om vargen Romeo som aldrig stannade upp, men som namnet indikerar parade sig med flera honor. Det vanliga är dock som schemat visar att en vuxen hona och hane slår sig ner på ett ställe och r reproducerar sig, vilket vi ser på pilen som går mellan A:dult till P:uppy. Mellan alla livsstegen är dödligheten ständigt närvarande, vilket vi ser på m:et.

Om vi nu inför avslutningen försöker att få ihop någon slags röd tråd, så vet man i stort sett hur många vargindivider det finns i Sverige. Det eftersom man har ”släktträdet, som rekonstruerats för näst intill alla vargar som har fötts i Skandinavien sedan populationen grundades” (Åkesson et al., 2024:3).

Med det sagt så upplever jag något ytterst torftigt i den svenska vargforskningen och även i förmedlingen. Det är väldigt tekniska artiklar, som enbart tycks baseras på population och på vilken nivå den är inavlad. Som jag beskrev i går bekräftas det av sammanfattningen av publikationerna från SLU Institutionen för ekologi.

På många sätt, tror jag, beror det på att vargen är så politiserad. Forskningen styrs av politiska beslut och utifrån vad man officiellt vill veta om vargen.

Frågan som jag ställer mig är om man ens kan se vargen som ett djur? Blir den inte snarare en faktor i ett samhällssystem, där den till exempel blir en symbol för skillnaden mellan stad och land? Eller en symbol för det vilda som jag stöter på i till exempel Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (2012). Se titeln!

I Söderåsens nationalpark

Jag har ännu inte lyckats formulera för mig själv någon slags hypotes kring vad det säger om vårt samhälle. Men jag vill skicka ut en tanke som kom upp i en diskussion mellan filosoferna och kognitionsforskarna John Vervaeke och Evan Thomson i The Blind Spot in Perception: Cognitive Science, Asian Philosophy, and Mystical Insight.

Historiskt sett har samhället genomgått förändringar och det har funnits några omvälvande förändringar, varav en av dem är då människan gick från att vara jägare och samlare till att vara bönder. En annan är den vetenskapliga revolutionen. Detta skapade en enorm förändring i hur vi föreställde oss vår tillvaro. Jag ska inte gå in på alla detaljerna utan bara repetera Vervaekes fråga till Thomson: Vad gick förlorat i den omvälvningen?

Vid revet mellan Tobisvik och Vårhallen

För att fördjupa frågan vill jag hänvisa till en diskussion som Max Oelschlaeger för i The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology (1991).

Han skriver att lantbrukaren definierar fält som åkrar där det växer grödor och man försöker hålla undan ogräs, medan hos jägare och samlare gör man inte denna åtskillnad. På liknande sätt så rör sig jägaren och samlaren i ett stort område, ofta beroende på årstid, medan lantbrukaren stannar på ett ställe och gör en åtskillnad mellan det som är hemma och det som är vilt.

Om den vetenskapliga revolutionen skriver han utifrån Galileos användande av teleskopet. Genom det blev han en betraktare och förlorade nattens lukter och ljud. Han förlorade föreställningen om sig själv som en man med ett medvetande inför något stort och mäktigt, något som väckte vördnad. Han stod inte längre i naturen utan hade ställt sig utanför den.

Through the telescope Galileo confirmed the Copernican hypothesis. What he lost was the sweeping field of view of naked eye astronomy, the relation of the Milky Way to the starry sky, and the movement of the wandering stars across the eliptic plane. And perhaps, in his intense concentration, he lost the sounds and smells of the night and the awareness of himself as a conscious man beholding a grand and mysterious stellar spectacle. Galileo was standing no longer within nature, but outside it. He became a scientific observer apart from nature, for it had been replaced with a theoretical object of inquiry. 1991:78

Det är Galileo Galilei som jag har beskrivit i det här inlägget. Tillvaron mellan människa och varg har reducerats till en kvantifierbar summa.

I inlägget Galileo och jag samtalar i Tjörnedala citerar jag filosofen Robert P Crease som skriver: ”Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better.” (Crease, 2019:221). Men frågan är om vi verkligen kan navigera världen bättre? Om vi tänker oss att vi är ett fartyg som ska gå från en hamn till en annan, så ja. Men, å andra sidan, skriver han, blir det matematiska sättet att se på världen väldigt artificiell.

Så om vi lämnar den vetenskapliga distansen i form av populationsdynamik och träder in i miljön så får vi syn på att det egentligen är en väldigt sårig relation mellan två arter som befinner sig i överlappande miljöer. Om vi inte längre se till inavelskoefficient utan som en symbol för stadsbons längtan efter det vilda, för fårbondens ständiga ångest över att tänk om vargen kommer i natt, till jägaren som kan delta i licensjakten och kan kanske lyckas nedlägga årets varg, till rovdjursentusiasten som får sin identitet genom att störa licensjakterna, eller till…

Jag stannar här. Det är dags att rasta Maggie, min egen Canis lupus domesticus.

Referenser:

Chapron, Guillaume; Wikenros, Camilla; Liberg, Olof; Wabakken, Petter; Flagstad, Øystein; Milleret, Cyril; Månsson, Johan; Svensson, Linn; Zimmermann, Barbara; Åkesson, Mikael; Sand, Håkan. (2016). Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model. Ecological Modelling, Vol. 339: 33–44, https://doi.org/10.1016/j.ecolmodel.2016.08.012.

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Pedersen, Hans-Christian; Sand, Håkan; Sejberg, Douglas; Wabakken, Petter;  Åkesson, Mikael; Bensch, Staffan. (2005). Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population. Biological Letters, 1 ss. 17-20

Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wabakken P, Sand H, Liberg O& Bjärvall A. 2001 The recovery, distribution, and population dynamics of wolves on the Scandinavian peninsula, 1978–1998. Canadian Journal of Zoology 79, 710–725.

Åkesson, Mikael; Danielsson, Anna; Flagstad, Öystein; Svensson, Linn (2024). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2023. SLU Viltskadecenter. Rapport på uppdrag av Naturvårdsverket.

Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför

Även om det inte är så varmt som längre norrut i landet, så var det skönt att nu i afton kunna sitta ute i trädgården, lyssna till en koltrast och röka en pipa utan att solen gassade. Det blir ett sent blogginlägg idag, då jag fika med J. på det mysiga kaféet Blåherremölla. Han skulle ut och cykla långt.

Vi kom in på hur mycket slumpen spelar roll i naturen. Vi lever i en komplex värld. Vi vet sällan vad som påverkar vad och frågan är om det är intressant att veta det. För som J. sade, det mesta som sker är väldigt lokalt.

Gräsfjärilar har samlats vid kungsmyntans blommor.

J. är en av den trio som har påverkat mig mest i samtal. De andra två är Lars Lundqvist och nu på senare tid Dan Binkley. Alla tre framhåller slumpen och hur det kan vara otaliga faktorer som påverkar varför saker inträffar lokalt.

I förra inlägget Varför dog vargarna? tog jag upp vargarna på Isle Royal i norra USA, vars som inte levde i cykler med huvudbytet älgen utan att det var dels kampen om revir, att klimatförändringar hindrar att nya vargar tar sig över på isen och parvoviruset. För att kunna hitta dessa faktorer behöver man studera en plats under väldigt lång tid.

John A. Vucetich, skriver i Restoring the Balance what wolves tell us about our relationship with nature (2024) att först efter 50 år kunde man se andra faktorer än de som David Mech och Durward Allen tyckte sig se efter tre år. I podden The wolf connection ”Episode #54 Dr. John Vucetich – The Isle Royale Wolf & Moose Project” (2021) beskriver Vucetich hur de flesta projekt pågår i tre år och sedan måste ett resultat komma av det, men hur kan man veta att tesen är riktig?

Bland gräsfjärilarna såg J. en mindre guldvinge

Under veckan har jag läst om ännu ett långt vargprojekt, det i Yellowstone. Boken heter Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) och jag kan verkligen rekommendera den.

Även de tar upp hur lång tid det har tagit dem att komma fram till ett par hypoteser och även det beror på hur lång tid de har arbetat. Det som både Isle Royal och Yellowstone har gemensamt är att de har kunnat följa vargarna från då de kom till dessa unika miljöer. Eller som i fallet Yellowstone, dit hämtades de. Fördelen som de i Yellowstone har haft är att de har kunnat följa vargarna nära och kunna utforska olika individer i nationalparken.

Detta för mig till dagens reflektion som handlar om att säsongens varginventering är färdig. Den hittas på följande länk, Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien (Svensson et al., 2025).

Kortfattat får vi lära oss att de beräknar det finns 34 familjegrupper i Sverige, 40 med Norge. Det finns 27 revirmarkerande par och 34 föryngringar, och utifrån beräkningar finns det cirka 355 stycken.

Den svenska delen av populationen, med halva gränsrevir inkluderade, beräknas med samma metod till 355 (95% CI = 281-461) vargar. (Svensson et al, 2025:5)

Den uppskattade inavelsnivån har sjunkit från 0,23 till 0,21. Jag begriper inte riktigt om det gör en stor skillnad, däremot är det fortfarande är högt. Naturvårdsverket skriver att ”inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till ett syskonpar”, se Varg, inavel i Skandinavien (2025).

Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i den skandinaviska populationen har beräknats till 0,21 (±0,09 SD) för vinterns familjegrupper, vilket är en minskning jämfört med förra säsongen (0,23 ±0,09 SD). (Ibid)

Ingången till Söderåsens nationalpark

Det är ständigt dessa siffror och frågan är vad de egentligen berättar för oss? Det var denna fråga som jag satt med i trädgården. Mitt samlade intryck är att i Sverige tycks det framförallt handla om populationsekologi. Hur många individer finns det? Hur utvecklas de över tid? Vilka mönster kan vi se? Ser vi faktorer som inverkar på hur många de är?

Men som jag tidigare nämnt kanske det är tillfälligheter?

Ja, frågan om tillfälligheter är alltid klurig.

I inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna begrundade jag varför det inte finns några vargar i Dalarna och påstod att det hade med attityd och tjuvjakt. Under året har vi märkt en kraftig minskning även i Värmland. Jämför följande tre bilder.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

På bilden ovan ser vi hur det endast finns vargrevir i östra delen av Dalarnas län. Ett år senare är det fortfarande vargrevir i västra delen av Värmland, medan det är lika tomt i västra delen av Dalarna, se också Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet.

(Wabakken et al., 2024:31)

På bilden nedan ser vi att nu har även även västra Värmland har tömts. Vad beror det på?

Polisen misstänker tjuvjakt, se Rekordfå vargar i Värmland – tjuvjakt pekas ut som en av anledningarna (SVT, 2025).

Förra årets vargpopulation låg på 70 vargar. I år så har siffran i de preliminära uppgifterna gått ner till 40 – vilket är rekordlåga siffror. (SVT, 2025)

Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

I årets varginventering kom man fram till att det mellan 41-57 individer i Värmland (Svensson et al, 2025:15). Det är lätt att peka på tjuvjakt, men bevis tycks inte finnas. Försvinnandet tycks oförklarligt. Men vad vi också ser är att det är en region mellan två grupperingar och vargar är extremt territoriella.

Det har slagit mig att trots att jag har läst tämligen mycket om vargar, inte har stött på är hur många vargar som dödar vargar.

I både Restoring the Balance (Vucetich, 2024) och Decade of the wolf (Smith & Ferguson, 2012) visar författarna hur dödliga revirstriderna är. Samtidigt kan det vara sjukdomar, lokala utbrott som har dödat dem. Vucetich berättar hur snabbt vargliken försvinner, vilket gör att det är så svårt att kunna komma fram till varför de dör.

I det svenska exemplet är jag partisk och misstänker tjuvjakt, men det får stå för mig. Dock frågan som består är varför jag inte har stött på uppgifter om den nivå av dödlighet som sker mellan vargar? En hypotes är att mycket av det jag har läst är just populationsekologi. Det är siffror, si och så många vargar. Men sällan kommer man nära dem.

Om man tittar på Skandulvs vetenskapliga publikationer, så handlar majoriteten om just detta. Det har med att göra att vargen är för det mesta extremt skygg, rör sig över stora områden och undviker människan.

Raggskinn

Avslutningsvis vill jag kort begrunda Hans kommentar till Varför dog vargarna? där han ifrågasatte om man kunde se någon likhet mellan Isle Royal och Sverige.

Vad vi kan se, är att den svensk-norska stammen blir alltmer avskuren från metapopulationen, det vill säga de vargar som förhoppningsvis ska invandra från Finland och berika genreserven och minska inaveln. Som jag nämnde ovan är den stor i Sverige är förhoppningen kommer det att vandra in vargar från norr. Men de har det svårt.

Som vi ser på bilden ovan misslyckades de som kom. De ”fälldes vid skyddsjakt”, som det beskrivs på bilden nedan.

Svensson et al, 2025:19.

Faktorn som hindrar vargindivider från att ta sig söderut har inte med klimatförändringarna att göra utan är beroende av den mänskliga faktorn. Detta skapar ett närmast oöverstigligt hinder som gör att den svensk-norska stammen kommer att bli alltmer inavlad. Vad det kommer leda till på sikt vet vi inte, men det leder förmodligen till en dyster konsekvens till följd av den mänskliga faktorn.

Apropå det så verkar det som att reviret på Linderödsåsen inte längre är kvar, se Ett nytt vargrevir i Skåne och ett som försvunnit (Länsstyrelsen Skåne, 2025). Så vargar försöker att sprida sig, men okända faktorer gör att reviren försvinner. Kanske kommer förklaringen om några år?

Referenser:

Länsstyrelsen Skåne (2025). Ett nytt vargrevir i Skåne och ett som försvunnit. Publicerat 250423 [Hämtat 250719].

Naturvårdsverket. (2025). Varg, inavel i Skandinavien. Senast granskad 250602 [Hämtad 250719]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Jensen, M. Ø., Milleret, C., Dupont, P., Bischof, R., Åkesson, M. & Flagstad, Ø. 2025. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2024-2025. Inventering av varg vintern 2024-2025. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2025.

SVT. (2025). Rekordfå vargar i Värmland – tjuvjakt pekas ut som en av anledningarna. Publicerad 250409, uppdaterad 250430 [Hämtad 250719].

Vucetich, John A. (2024). Restoring the Balance: what wolves tell us about our relationship with nature. Paperback edition. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Varför dog vargarna?

Igår kom regnet. Det har varit torrt i markerna. Det var efterlängtat. Vi gick ut och promenerade i området med Maggie, men innan rundan var klar tyckte hon att vi skulle gå hem. Då vi båda var blöta, var vi inte svårövertalade. Det blev en dag på soffan med läsning. Själv läste jag ut Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Han är den som leder arbetet på ön Isle Royal i Lake Superior i USA.

Lite bakgrund tarvas för den som inte är insatt Isle Royal och framför allt dess betydelse för kunskapen om vargen. Som du ser på bilden nedan är det en stor ö som ligger långt från fastlandet. Till den ön har både älg och varg emigrerat då isen har lagt sig på Lake Superior. Sedan 1958 har biologer studerat interaktionen mellan älg och varg på ön. Det innebär, skriver Vucetich, att det är den längsta studie som har gjorts på förhållandet mellan rov- och bytesdjur.

Screenshot från Google maps

Den som satte i gång projektet var Durward Allen och den som framför allt inledde studiet på plats var David Mech, en person som jag ofta har refererat till på bloggen i samband med vargdiskussioner. Avstampet för det här blogginlägget är bokens titel som handlar om balans och om det finns en balans mellan bytes- och rovdjuren, i det här fallet mellan varg och älg. Mech och Allen menade detta och Vucetich ifrågasätter det.

Vucetich kom decennier efter dem och det är viktigt att förstå för den fortsatta diskussionen. En annan viktig sak är att påståendet om en naturlig balans i naturen har spridit sig över världen och den har fastnat. Jag har ofta själv varit inne och snokat på dessa idéer, dock utan att dra slutsatsen att världen vore bättre utan människan, en sanslös tanke. Nedan följer ett svenskt exempel.

En tordyvel

Allen och Mech berättade om sina slutsatser 1963 i National Geographic och snart spred sig idéen. För i idéen, menar Vucetich, finns det en hel del problem, varav det största är att bara människan låter naturen vara så kommer en naturlig balans att uppstå.

I och med deras påstående, som stöddes av data, startades, skriver Vucetich, en av de mest knepiga och ärevördiga idéer som har skapats om naturen.

When Allen and Mech explained how wolves and moose had struck a reasonably good balance, they invoked one of the most venerable, consequential, agitated, and tangled ideas ever concieved about nature: balance of nature. (Vucetich, 2024:93

Frågan om hur Mech och Allen kom fram till att det fanns en balans mellan antalet älg och varg gör att vi måste presentera deras metod. I detta måste vi också minnas att de utvecklade metoderna efterhand genom att se vad som var görligt och inte.

Vad de gjorde var att de flög med flygplan fram och tillbaka över ön och försökte räkna antalet vargar och älgar. Varje års antal kunde sedan jämföras från år till år. I detta finns det naturligtvis en stor osäkerhet.

Att minnas är att detta är innan undersökning av DNA kunde göras. Man samlade in avföringen från vargen och även rester av dödade älgar. De gånger man hittade vargkadaver samlades även den in. Detta har gjort att senare har man kunnat skapa säkrare data.

En vit cikoria

Men låt oss inte gå in i detta nu utan snarare att titta på datan. För minns att de satte igång projektet 1958 och 1963 såg de mönstret i den insamlade datan.

Men innan dess bör vi ha klart för oss vad som menas med en natur i balans.

Väldigt enkelt förklarat: finns det många bytesdjur kommer rovdjursstammen att växa. Med ökat antal rovdjur kommer de att få fler avkommor. Det ökar trycket på bytesdjuren, vilket leder till att det blir färre bytesdjur, ergo kommer det att bli mindre mat för rovdjuren, vilket leder till att de dör. Därmed kan bytesdjuren återhämta sig och så fortsätter det.

I inlägget Är tre spillkråkor som kallar på varandre biologisk mångfald nämner jag ett svenskt exempel på en studie som har gjorts i Sverige på lo- och rådjur och deras relation.

Studien heter Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer (Andrén & Liberg, 2024) och i den menar författarna kunna se hur relationen mellan lo- och rådjuren kommer att utveckla sig med tiden.

Nedan följer en av deras grafer där de gör en beräkning på utvecklingen.

Den svarta heldragna linjen är lodjuren som minskar när rådjuren i området minskar, vilket leder till att rådjuren ökar. Det i sin tur leder till att lodjuren ökar. De prickade linjerna är beräkningarna och som vi ser i grafen så följer de varandra åt. Rådjuren ökar och snart ökar lodjursstammen, vilket leder till en minskning. Beräkningarna följer från en 30:årig studie.

Del ur figur 4, (Andrén & Liberg, 2024)

Detta tycks ju tala om att det finns en balans! Problemet med Andréns och Libergs studie är att de utgår från tendenser, men inte från de tillfälligheter som kan uppstå. Låt oss återgå till Isle Royal för att ge exempel på tillfälligheter som kan påverka en utveckling.

Nedan följer en tidsserie från 1959 till 2019. Om det fanns en balans skulle relationen varg och älg likna grafen ovan av Andrén och Liberg. Frågan är om det gör det?

Att ha i åtanke är att som mest var det nästan 50 vargar, medan älgstammen är så mycket större, där de sällan är under 1000 stycken.

Vid första anblicken tycks det stämma. Runt 1970 ökar både varg- och älgstammen, vilket leder till att den senare minskar. Samtidigt ser vi i mitten av 1970-talet ökar vargstammen, trots att älgstammen går ned, för att plötsligt störtdyka. Likaså ser vi hur älgstammen på 2010-talet ökar, medan vargstammen minskar. 2019 sker det dock något med vargstammen. Den stiger kraftigt.

Hur ska man tolka detta? Varför dog det så många vargar i slutet av 1970-talet? hur kunde de plötsligt börja öka så mycket 2019?

Vucetich, 2024:146

En tillfällighet: I slutet av 1970-talet kom det en grupp människor till ön. Deras hundar bajsade och i avföringen var det parvovirus. Det är ett väldigt farligt virus, som hundar (Canis lupus familiaris) vaccineras emot. Men vargen, (Canis lupus) är inte vaccinerad mot detta och de började plötsligt dö i snabb takt. Forskarna hade svårt att förstå vad som skedde.

En annan faktor: Antalet vargar påverkas inte bara av tillgången på bytesdjur utan också av kamp om revir. På Isle Royal innebar det att vissa varggrupper utplånades av andra varggrupper. Det i sin tur gjorde att de blev färre och färre. Problemet som uppstod då är att för få vargar är det väldigt svårt att döda en älg. De är väldigt farliga djur. Det i sin tur gjorde att färre vargar överlevde och till slut var det bara två kvar.

En faktor: Klimatförändringarna. För att vargen och älgen ska kunna ta sig till Isle Royal måste isen lägga sig, men klimatförändringarna har gjort att det ytterst sällan blir så kallt att ett istäcke bildas på Lake Superior. Det gör att vargstammen alltmer sällan kan få ett naturligt inflöde av nya vargar som kan bidra till gensammansättningen.

Det var också bristen på is som ledde det till slut till att man tog vargar från fastlandet och placerade dem på ön. Det är alltså den ökningen som vi ser 2019.

Att tillägga är att de nya vargarna döda de vargarna som hade överlevt, samt även varandra, vilket vi ser på minskningen som skedde.

Vad vi ser i en till synes enkel graf så finns det väldigt mycket dolt. Faktorerna som påverkar är inte tydliga för forskarna. Slutsatser dras på grunder som är osäkra. Är slutsatsen i enlighet med kulturen kan den sprida sig snabbt och befästas i det allmänna medvetandet.

Utanför Brösarp

Frågan som uppstår är när vi kan framföra en slutsats? Vucetich skriver tänkvärt att hade de slutat att fundera på vad som hände, varför det hände och varför det hände hade en felaktig föreställning överlevt.

Faran, skriver han, är att iaktta under en kort tid är att man blir alltmer övertygad och utvecklar en felaktig idé. Han skriver att kanske hade det till och med varit bättre att inte iaktta alls.

Had we stopped watching at any point along the way, we would have been quite happy to carry thoughts that were quite wrong. The danger in paying attention for only a short while is developing a strong sense for an erroneous idea. It might be better to have not paid attention at all. (2024:193)

Ett bokträd.

Hitintills har jag inte velat dra paralleller till Sverige, då jag har tänkt att spara det till nästa inlägg. Trots det kan jag inte låta bli att nämna en diskussion som Jägarnas riksförbund satte igång för precis ett år sedan. De kritiserade svenska vargforskares påstående om dold illegal jakt. Om detta skrev jag till exempel om i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?, se även debattartikeln i Altinget ”Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna” (Larsson & Gustafsson, 2024).

Jag har personligen varit starkt kritisk till hur jägarförbunden har kritiserat påståenden om pågående tjuvjakt, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Vucetich bok har givit mig fog att begrunda mina ställningstaganden.

Avslutningsvis vill jag verkligen rekommendera Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Det var skogsekologen Dan Binkley som rekommenderade mig den och jag kan inte annat göra än att rekommendera den till dig som intresserar dig för vargen och människans syn på naturen.

Referenser:
Andrén, Henrik; Liber, Olof. (2024). Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer. Ecological Monographs. Vol. 94:1. https://doi.org/10.1002/ecm.1594

Larsson, Solveig; Gustafsson, Jens (2024). Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna. Altinget. Publicerat 240703 [Hämtat 240707]

Vucetich, John A. (2024). Restoring the Balance what wolves tell us about our relationship with nature. Paperback edition. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press

Sommargyllingen i hackspettskogen

Så kommer en mellanspett bland träden och landar. Den fortsätter till en tall och sätter sig på en gren där barren täcker den. Jag tittar efter den med kikare och plötsligt kommer en liten hackspett. Allt inom en minut, tre minuter sedan jag kom hit. Vad är det här? undrar jag lyckligt.

Det är ingen vacker plats. Stora ormbunkar, igenvuxen skog som gör att det inte går att spatsera i den. Myggen biter. Jag står där med min cykel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, två hackspettarter under så kort tid.

Så går jag tillbaka en bit och följer den uppklippta vägen söderut. Cykeln leder jag.

Inte kunglig ormbunke (Osmunda regalis) som gjort att skogen skyddas.

Jag är en halvmil söder om Świnoujście i skogen Karsiborskie paprocie, på sydligaste punkten av ön Usedom eller Uznam som den heter på polska. Reservatet har skapats för att skydda den kungliga ormbunken som bara växer här. Tyvärr fick jag inte syn på den. Inte heller sökte jag efter den.

Jag går söderut på den ensliga vägen. Vägen kantas av tall, lövträd och ormbunkar. Den går rakt och jag funderar på att vända. Vad nödgar det här till?

Så ser jag en småfågel och så en till, och en till. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är de många trädkryparna. I Sverige ser vi dessa stamspringare, men då är det trädgårdskrypare. Trädkryparen tycks mig lite mindre än trädgårdskryparen.

En tämligen enformig väg

Jag spelar in fågelsången med Merlin bird app och den bekräftar att det är en trädkrypare. Appen fångar upp sju olika arters sång. Jag står kvar. Myggen suger blod på mina ben. Det börjar bli varmt. Jag kommer på att jag inte har ätit sedan sju i morse och nu är hon tolv. Jag har inte med mig någon mat.

Men fåglarna fångar min uppmärksamhet och suger upp mig i närvaron där och då. Jag bara står kvar och tittar på de orädda fåglarna som rör sig på stammarna och i grenverket.

Likt en förstelnad hund ruskar jag på mig och går vidare. Snart kommer en jakttorn. Jag lutar cykeln mot det och klättrar upp. Spindelnät täcker ingången till plattformen. Jag drar bort det och ställer mig där upp.

Träsket breder ut sig sydöst. I nordväst står det väldiga ekar. Medan jag står där skymtar jag plötsligt en stor rovfågel, men den försvinner västerut bortom grenarna. Så kommer ett läte jag inte känner igen. Men innan jag hinner spela in tystnar det.

Den raka bäcken i nedre centrum berättar att det här är ingen orörd plats. Den är utgrävd.
De döda träden och ekarna som hänger ut över vägen.
Ekarna står i en linje. Kanske det gick en väg in här?

En liten hackspett flyger förbi ute i träsket. Nu har jag fått igång appen. Den fångar upp mellanspetten som hörs från tallarna på andra sidan ekarna. Jag försöker få syn på dem. Men ekens grenar är i vägen. Jag står kvar och tänker: skynda inte.

I fågelsången hör jag ett märkligt visslande som övergår i ett ljud som låter som en arg katt. Det har jag inte har hört förr. Jag använder appen. Till en början fångar den inte upp visslingarna utan svarthättor, gransångare och nötväckor visas. Visslingarna blir tydligare. På skärmen visas sommargylling! Jag blir alldeles till mig. Jag trodde de bara hördes tidigt på morgonen.

Fåglar som hörs är: nötväcka, svarthätta, gärdsmyg, talgoxe, sommargylling och gransångare. Visslingen och den arga katten är somamrgyllingen.

Jag jämför sången med den i Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (Svensson, 2009). Den finns som app. Jo, sången stämmer. Jag spelar lätet högt för att se om den kanske blir nyfiken. Man har sagt mig att den är nästan omöjlig att få syn på, trots att den är så gul.

Jag får vara nöjd med lätet, tänker jag och går ned för stegen. Först funderar jag på att ta mig tillbaka. Det har blivit varmt nu. Men vatten har jag med mig och befinner jag mig vid ett träsk är det lika bra att fortsätta.

Stettinlagunen skymtas.

Där jag går får jag syn på ännu ett jakttorn mellan träsket och vassen mot Stettinlagunen.

Jag går dit, lägger cykeln i gräset och klättrar upp. En bräda knäcks under mig. Det är tydligen inte så stabilt som jag trodde. Jag ställer mig på bjälken för att vara säker på att inte trilla ned och göra mig illa. Ingen vet var jag är och det är en ödslig plats.

Den knäckta brädan

Jag står här utan att se något egentligen. Jag hör en sävsångare, men ser inget annat ovanför vasshavet. I de döda träden ser jag hur hackspettar har sökt insekter. Magen gör sig påmind. Jag kanske inte ska vänta allt för länge med att äta?

Försiktigt klättrar jag ned och börjar gå tillbaka.

När jag är tillbaka vid jakttornet hör jag återigen sommargyllingen. Den är nära nu, tänker jag. Så jag lägger cykeln i gräset och kikar upp i grenverket. I solljuset får löven en gulaktig ton, vilket kamouflerar sommargyllingen. Den varvar mellan sång och varningsläte. Den är verkligen nära, tänker jag och tittar uppåt.

Och då får jag syn på den. Det går fort och sedan får jag se den igen. Kanske hade de ungar där? tänker jag.

Här uppe i eken fick jag tillslut se sommargyllingen!

Vilken ynnest att ha fått syn på den, tänker jag tacksamt.

Så mycket handlar det om att vara ute mycket. Då får man syn på saker.

Sakta plockar jag upp cykeln och går tillbaka. Fågelsången med allt från gransångare till sommargylling hörs. Men nu är jag trött i huvudet, för många intryck och känslor. Tankarna går till skogen jag ser omkring mig.

Det är verkligen ingen speciell skog. Förvisso är det en blandning av ädellövträd och tall. Det finns också en del gran. Det här är en brukad skog som sedan har lämnats. Vad jag kan se är det inte jättemycket död ved.

Direkt utanför reservatet finns det små luckhuggningar. Det här gör mig betänksam. Ska jag se det här området som en utdöendeskuld, där många arter har koncentrerats för att det inte finns så många skogsområden? Men det stämmer inte.

På andra sidan kanalen finns det en annan skog och det finns ett stort delta öster om kanalen. Skogen går från sydväst till nordost vid Östersjön. Det är blandskog. I vissa delar är det mycket tall, medan det är mer blandade trädslag där jag befinner mig. I deltat är det inte bara skog utan fält och våtmarker.

Från Google maps. Jag befann mig i skogen längst ned till vänster i bild. Norr om reservatet var ett militärområde.

Överhuvudtaget under resan har jag varit i dessa områden där människor och natur, bebyggelse och lämnade ytor har varit sida vid sida. Måste miljöarbete vara mer än så?

Vissa delar lämnar man och andra brukar man. En kättersk tanke slår mig: Åt helvete med alla skötselplaner! Varför måste man ständigt definiera varför man lämnar vissa ytor? Ofta är det också något som kommer i kläm. Ett typiskt exempel från Sverige är fjällgåsen och havsörnen. Båda är skyddade. Fast fjällgåsen äts av havsörnar och de är effektiva jägare.

Jag minns samtalet med R från Rewilding Oder Delta, se Rewilding, sill och träsk i Wolgast. Restaurering handlar om att återställa vissa funktioner i ett område. Vilka beror på området.

Mycket runt Oder deltat handlar om att täppa igen de diken som en gång gjordes för att marken skulle bli torrare. Här verkar det ha gynnat tall. Dikena hade funktionen att dränera området. När de är igentäppta stannar vattnet kvar i marken och skapar funktionen blötare marker, vilket gynnar andra arter.

Sedan, efter den återställningen är gjord, då är det den naturliga dynamiken som får ta över. Det enda man vet är att det kommer att se annorlunda ut. I den dynamiken, menar jag, bör inte någon skötselplan styra.

När jag skriver det här sitter jag återigen i min fåtölj i Simrishamn. Det var en fin resa.

Referens:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Klimatförändringarna gör att Rivieran uppstår i Polen

Kyrkklockorna ringer. Trutarna skränas. De väckte mig i morse. Jag har sovit på hotell i Świnoujście. Nu på morgonen gick jag ut och köpte mig en kaffe och tittade på duvorna som tvättade sig i fontänen.

Igår cyklade jag från Zempin längs med Usedoms nordsida. Jag var inte ensam. Det är väldigt exploaterat. Den första delen var bara campingar, eller ”naturcamping” som de mindre avancerade kallas för. De tycktes vara fullt överallt.

Mellan Ückeritz camping och Bansin var ett vackert skogsområde. Öppen och luftig bokskog, med långa backar som det tog emot att cykla i.

Cykelvägen i skogen var delvis grus och delvis plattor.

Efter Strand Basin kom stora villor, hotell och breda strandpromenader, med sina småkrafsaffärer och restauranger. Många av villorna var kanske över hundra år, medan andra yngre.

Då jag cyklade på och tänkte stanna först i Heringsdorf och äta tog jag mest in allt jag såg. Det kryllade av turister och på vissa bitar fick man inte cykla utan var tvungen att leda cykeln.

I slutet av Heringsdorf hittade jag en polsk restaurang där jag åt piroger och tittade på folk. Så cyklade jag vidare. Jag var på väg! Då kan man inte luta sig tillbaka för länge!

Så kom den stora överraskningen kom i Seebad Ahlbeck. Där var det riktiga lyxhotell. Jag cyklade med stora förundrade ögon. Att inte läsa på innan man ger sig av har sina fördelar. Man vet inte vad man kan förvänta sig.

Då funderade jag inte så mycket över det jag såg mer än att det märktes att det här var en region som hade levt på turister länge. Även om namnet Heringsdorf berättade om en tidigare historia. Namnet betyder sillby.

Tankarna på vad det var vad jag såg kom senare när jag hade checkat in i Świnoujścjie och började flanera.

I Świnoujście

Först var sinnesstämningen något låg där jag gick norrut i Świnoujścies hamn. Det var som om anden hade gått ur mig efter cykelturen. Jag hade nått målet. Och nu då?

En gammal fiskebåt fick mig dock att le. Den var till salu. Björkar hade slagit rot i relingen.

Jag satte mig vid vattnet och tittade på storskarvarna och de gigantiska lyftkranarna på andra sidan. Stora kolhögar låg där.

Så kom jag upp mot de skogliga delarna. Jag hittade gamla raserade hus och i ett gick jag in i, men det fanns inget att se.

Nu började sinnesstämningen lätta upp. Jag hittade en stig bakom den gamla preussiska fästningen. Den igenslammade vallgraven lockade mig. Jag såg en rörhöna traska runt. Den röda näbben lyste i solen.

På ett annat ställe flög en häger förbi. Den landade en bit bort och jagade grodorna vars kväkande fyllde luften.

För en gångs skull lyckades jag fånga en fågel i luften. Gråhägern är i mitten av bilden.

Så kom jag ned till vägen och det är här jag vill återvända till de tankar som planterades på den exploaterade tyska sidan.

Först kom jag till en del där det växte tall. Jag gick på en upphöjning. Så kom jag till ett stängsel där de ännu inte hade börjat bygga. Men Apollo Resort lockade med framtida lyxlägenheter.

Kanske läge att slå till? Värdet kan bara öka!

Jag gick vidare och där kom de stora byggnationerna som redan var färdigbyggda.

Då kom jag att tänka på hettan runt Medelhavet som jag hade läst om i tidningen. Än en gång rasade en skogsbrand på Kreta. I Spanien och Italien förbjöd man byggnadsarbetare från att arbeta på dagen.

Men här var det riktigt gemytligt att flanera och kanske var alla dessa investeringarna inte början på en byggbubbla? Kanske är det här framtidens riviera? Klimatförändringarna förändrar betingelserna.

Jag gick vid Promenada Świnoujście. Nu skriver jag vid den blå pricken.

Jag imponerades av lyxhotellen, men också hur man hade låtit skogspartierna växa vilt. Det var inte så omhändertaget.

Jag vände in mot centrum och kom in i Park Zdrojowi. I parken finns över 200 träd och den ska vara ett riktig fågeltillhåll. På Birding Places EU läser jag att man kan se över 150 arter som kungsfiskare, spillkråka,  mellanspett, större hackspett, gröngöling och till och med trastsångare om man har tur.

En kvinna lät sin stora schäfer springa fritt. Hade Maggie varit med hade jag blivit irriterad, men nu tyckte jag det bara var härligt. När hon sedan lät den bada i fontänen var jag ännu nöjdare.

En kinesisk butik.

Jag kom in till staden och slog mig ned på en restaurang som serverade polska rätter. Jag beställde in en rätt bestående av lever, lök och stekt äpple. Det var långt från Rivierans fina kök, men å andra sidan var det varken för dyrt eller för hett att sitta där.

Peenemünde, raketforskning och slavarbete

Det var i Peenemünde Gustaf II Adolf ilandsteg 1630 för att delta i trettioåriga kriget och det var här som Tredje riket påbörjade raketåldern. Arbetet leddes av SS-officeren Wernher von Braun. Han fångades sedan av amerikanerna för att leda utvecklingen av rymdprogrammet.

V2

Platsen ligger i nordligaste delen av ön Usedom. Den högsta punkten är två meter över havet och har alltid lidit av översvämningar från havet.

Bild från historisktekniska museet i Peenemünde

Här vid floden Oders mynning låg en liten fiskeby, men när NSDAP hade bestämt sig 1936 för att utveckla raketprogrammet kördes befolkningen iväg. Trots Versaillefördraget kunde utvecklingen ske då det uttryckligen inte stod att de inte fick utveckla raketer.

Vägen till Peenemünde började många år innan jag kom dit. Jag läste Thomas Pynchons roman Gravity’s Rainbow under nattskiftet på vandrarhemmet där jag arbetade i Las Vegas. Vi bodde några månader. Den skulle vara totalt obegriplig, men jag skulle förstå den och gjorde anteckningar och strök under. Det enda som skedde var en fantastisk läsupplevelse så fort som jag gav upp att försöka förstå den.

V2: Den nakna kvinnan var på originalet.

I Peenemünde utvecklade tyskarna V2: raketerna som skulle bringa dem segern. V:er stod för Vergeltungswaffe, hämndvapen. De sköts mot London och föll här och där, vilket är Pynchons poäng. Det blev oberäkneligt. Ingen visste var de skulle landa.

Från Wolgast cyklade jag längs ön Usedoms västra strand. Det var varmt, över 30 grader. Det var skönt när jag kom in i alléerna och slapp de öppna fälten. Tack och lov blåste det.

En tornfalk som lyfte från en höbal på fältet, väckte min uppmärksamhet. Annars handlade det mest om att ta sig fram.

Övergödning i ett utgrävt dike, se
Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Norr om Bandhagen kommer de första ruinerna från det som en gång var det största forskningscentret i Europa. Det är en bunker. På västra sidan går en hög vall mot floden Oder.

Det var i Bandhagen som forskarna, soldaterna och koncentrationslägerfångarna bodde. Norr om det var området avspärrat. Ett tåg förde dem till och från Peenemünde.

Jag står uppe på vallen.

Att bygga denna stora anläggning låter som vansinne. Marken var vattensjuk och sandig.

En stor pumpstation användes för att få bort vattnet. En sjö grävdes ut och i den lade man också askan efter kolkraftverket.

Pumpstationen
Den utgrävda sjön Cämmerersjön.

Jag kommer fram till det tekniskhistoriska museet. I någon timme går jag där inne full av tankar.

Kolkraftverket
En annan bomb de utvecklade. Den sköts iväg med kolsyrepatroner.

Till en början byggdes det med anställda. Siemens var ett av företagen. Sedan under kriget fick krigsfångar arbeta här. De arbetades till döds.

På många sätt påminner platsen mig om Los Alamos i USA där man utvecklade en teknik som innan inte hade existerat. De var också i teknikens framkant och allt var för att utveckla bomber.

Allt gjordes med de främsta vetenskapsmännen. Det tredje riket hade tagit intelligenta män i sin famn och gav de alla möjligheter att kunna testa sig fram. Trots att stål egentligen behövdes i kriget, hade de alltid tillgång till råvaror.

På grund av alla bombtestningar och de bomber som föll får man inte gå ut i naturen.

Det som gör mig berörd och betänksam när jag cyklar därifrån är just det fokus man hade. Redan innan hade man velat utveckla rymdraketer. I Anklam där jag har hållit till utvecklade Otto Lillienthal de första flygplanen. Tyskland låg i absoluta framkanten i det industriella och teknologiska, men NSDAP ville bara använda det i krigets tjänst. Det är det här som är så svårt att förstå.

Varför enbart krig?

På en propagandabild läser jag att det handlade om hämnden för förlusten i Första världskriget.

Till höger: Nationalsocialist, annars var offren till ingen nytta.

Jag upprepar frågan innan: Varför enbart krig? För jag tror det är där någonstans som det oerhörda är med det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet. De ville redan från början det totala kriget. De byggde ett helt samhälle enbart inriktat på kriget.

Låt oss kort göra en jämförelse mellan Los Alamos i USA och forskningscentret i Peenemünde. I Los Alamos handlade det aldrig om slavarbete, att vissa raser var mindre värda utan om att använda den befintliga kunskapen och utveckla den till dess spets. Ledaren Oppenheimer blev senare en stark motståndare till kärnvapen. Han bestraffades hårt av det amerikanska samhället för sina uttalanden och att han en gång hade varit medlem i kommunistpartiet. SS:officeraren Wernher von Braun utvecklade rymdprogrammet i USA. Han fick hedersmedalj av amerikanska regeringen för sitt arbete. Innan dess hade han fått riddar-och krigsförtjänstkorset av NSDAP.

Jag vet inte. Jag bara babblar. Kanske är det för att jag inte kan tillräckligt för att kunna säga något konkret och slagkraftigt? Så låt mig därför upprepa mig. Platsen berörde mig. Den berättar något väldigt viktigt om vår tid. Den berättar om vår oerhörda förmåga att förstöra, men också om naturen som ständig överlevare. Bland växtligheten ser vi människans gärningar tills de en dag är försvunna.

Nu är mycket övervuxet och dolt i grönska.

Natten tillbringade jag i Zempin. Idag bär det av mot Swinemünde eller Śvinoujście som staden heter på polska.

Zempins strand

Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Sillens lek styrs av temperaturen i vattnet, vilket betyder att den lägger äggen när det börjar bli varmare. Ynglen äter zooplankton. De å andra sidan styrs av ljuset eftersom de äter fytoplankton, vilka lever på fotosyntesen.

Så vad sker nu när det blir varmare tidigare på året? Då föds sillynglen tidigare, men då det inte är ljust nog för fytoplanktonen är zooplanktonen inte där, då dör ynglen. Sillen minskar.

Så klimatförändringarna påverkar hela näringskedjor, säger R från Rewilding Delta Oder. Vi sitter på en restaurang i Wolgast och pratar om deras arbete i regionen.

Jag sprang på honom i Anklam, frågade om vi kunde snacka rewilding och i över en timme delar han generöst med sig av sin kunskap och deras intressanta arbete runt Stettinlagunen.

Samtalet flöt på i hög takt och jag gjorde inga anteckningar förrän efteråt. Så svaren jag skriver nedan är inga citat utan ska mer förstås som allmänna resonemang.

En bild av Anklam från typ 16-1700-tal. Lägg märke till att det redan då är hagar och åkrar i alla riktningar.

Låt oss börja på bilden ovan. Där ser man inte de alskogar som jag paddlade längs med Peene. Det är svårt att avgöra vad som är utdikat redan då så det går inte att avgöra hur blött det är i markerna. Om detta handlar just en av frågorna som jag ställer:

Vad är återställning? Till vilken tid?

Det är en svår fråga, ler han och berättar att det som skapade detta landskapet var glaciären som täckte norra Europa. Här gick gränsen, berättar han. Det var förr ett väldigt blött landskap.

Det var det som hindrade romarna att ta över den här delen, skjuter jag in.

Och nu, fortsätter han, har Tyskland fått till sig av EU att återställa 30 % av de ursprungliga våtmarkerna till 2030 och det är inte så lätt. All mark är ägd av någon här och det är ofta ganska små bitar.

Som i Sverige skjuter jag in. Även om det finns stora skogar så är allt ägt av någon.

Varje träd är numrerat. Här på väg till Wolgast.

Så om vi tar en bit mark, fortsätter han, så kan det vara massor av ägare där och alla ska de övertygas om nyttan av att låta dika igen dikena. Frågan som uppstår är hur de kan tjäna på det.

Naturligt, skjuter jag in.

Så klart, fyller han i.

När vi lyckas övertyga tillräckligt med markägare kan vi hindra vattenflödet.

Men det påverkar väl de omkringliggande områdena?

Ja och byarna längre upp, så då behöver vi göra ett nytt dike så att marken inte destabiliseras runt byarna.

För att förklara resonemanget kan vi se bilden nedan. De svarta strecken är exempel på ägor. Tänk dig många fler. Om alla ägarna går med på att hindra utflödet kommer Buggenhagen längre västerut att påverkas. Så då måste ett nytt dike grävas så att den byn inte påverkas då det är mer vatten i marken.

Här är min version för att illustrera resonemanget.

Ett argument för att göra detta är just sillen som jag inledde inlägget med. För träsken och vassen som bildas renar vattnet med konstgödsel och annat som spiller från åkrarna och bidrar till övergödningen i Östersjön.

Och det är här som sillen kommer upp. För vad vi som art gör är att våra gemensamma aktiviteter förändrar livsbetingelserna inte bara för oss utan för andra organismer. I detta påverkar vi våra liv, även om det är svårt att se alla leden.

Låt oss återgå till sillen. Fiskarna skyller på kvoter som uppställts av EU och som i Simrishamn skyller man på någon annan. Men som vi ser är det i grunden ett problem som handlar om klimatförändringarna.

Det blir varmare, vilket påverkar sillens lek, men inte sillynglens energikälla då ljuset inte påverkas av att det är varmare på jorden. Så ynglen dör, samtidigt som fytoplanktonen förökar sig, dör, sjunker ned till botten och bildar döda zoner. Och detta är kopplat till gödningen på åkrarna som sipprar ut i de utgrävda dikena.

Det här utgrävda diket hindras av vägen som går genom området. Likväl illustrerar det resonemanget ovan.

Och hur kan det se ut i framtiden? frågar jag.

Ja, det är det intressanta för visserligen ”återställer” vi genom att vattenflödena stannar kvar i marken. Men hur det kommer att se ut sedan det är upp till naturen. Så vi pratar om återställning, men gestaltningen sedan är naturliga processer.

Anklamer stadsträsk och de döda träden.

Om vi tar Anklamer Stadtbruch så skapades det genom att en vall brast och vattnet flödade in. De döda träden var en gång planterade och nu är de döda. Se vilket paradis det har blivit för fågellivet.

Eller ta Peenedalen där den planterade alskogen nu har brett ut sig med både levande och döda träd för fågellivet.

En arg sävsångare varnar.

Varför planterade man alträd?

För de suger upp en hel del av vattnet som man ville ha bort från hagarna och åkrarna.

Det numrerade trädet vid min tältplats i Peenecamping i Wolgast.

Det är dags att bryta upp och det här inlägget börjar bli långt nog. Vi pratade om mycket mer. Dock, så fick jag med mig följande tanke som fyller i tankar som är under utveckling.

Rewilding, bevarande och återställning, allt handlar om människan. För naturen är alltid i förändring. Men människan, liksom alla andra arter har sina betingelser och om vi förändrar de naturliga återkopplingarna så riskerar ekosystem att förändras så mycket att våra livsbetingelser försvåras.

Andra arter kommer att kunna frodas. Fytoplanktonen älskar vår övergödning! Men blåalgerna som bildas förgiftar arterna och när planktonen dör försvinner syret i vattnet så att döda zoner bildas. En gång kommer de att få nytt syre, men frågan är då vad som har skett med vår art.

Idag är ännu en riktigt varm dag. Jag ska till Peenemünde och kolla in där man utvecklade V2:bomberna. Sedan blir det tältning vid Östersjön.

I Anklams stadsträsk

I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.

Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.

Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.

Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.

Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.

På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.

För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.

Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.

Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.

En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.

Så var den borta.

Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.

Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.

Här är det inte så mycket algblomning som i andra.

I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.

Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.

Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.

En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.

Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.

Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.

Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.

En sävsparv satt på grenen.
Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.

Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:

Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.

Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.

Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!

De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd

Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.

På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).

Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.

Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.

Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.

På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.