Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Sillens lek styrs av temperaturen i vattnet, vilket betyder att den lägger äggen när det börjar bli varmare. Ynglen äter zooplankton. De å andra sidan styrs av ljuset eftersom de äter fytoplankton, vilka lever på fotosyntesen.

Så vad sker nu när det blir varmare tidigare på året? Då föds sillynglen tidigare, men då det inte är ljust nog för fytoplanktonen är zooplanktonen inte där, då dör ynglen. Sillen minskar.

Så klimatförändringarna påverkar hela näringskedjor, säger R från Rewilding Delta Oder. Vi sitter på en restaurang i Wolgast och pratar om deras arbete i regionen.

Jag sprang på honom i Anklam, frågade om vi kunde snacka rewilding och i över en timme delar han generöst med sig av sin kunskap och deras intressanta arbete runt Stettinlagunen.

Samtalet flöt på i hög takt och jag gjorde inga anteckningar förrän efteråt. Så svaren jag skriver nedan är inga citat utan ska mer förstås som allmänna resonemang.

En bild av Anklam från typ 16-1700-tal. Lägg märke till att det redan då är hagar och åkrar i alla riktningar.

Låt oss börja på bilden ovan. Där ser man inte de alskogar som jag paddlade längs med Peene. Det är svårt att avgöra vad som är utdikat redan då så det går inte att avgöra hur blött det är i markerna. Om detta handlar just en av frågorna som jag ställer:

Vad är återställning? Till vilken tid?

Det är en svår fråga, ler han och berättar att det som skapade detta landskapet var glaciären som täckte norra Europa. Här gick gränsen, berättar han. Det var förr ett väldigt blött landskap.

Det var det som hindrade romarna att ta över den här delen, skjuter jag in.

Och nu, fortsätter han, har Tyskland fått till sig av EU att återställa 30 % av de ursprungliga våtmarkerna till 2030 och det är inte så lätt. All mark är ägd av någon här och det är ofta ganska små bitar.

Som i Sverige skjuter jag in. Även om det finns stora skogar så är allt ägt av någon.

Varje träd är numrerat. Här på väg till Wolgast.

Så om vi tar en bit mark, fortsätter han, så kan det vara massor av ägare där och alla ska de övertygas om nyttan av att låta dika igen dikena. Frågan som uppstår är hur de kan tjäna på det.

Naturligt, skjuter jag in.

Så klart, fyller han i.

När vi lyckas övertyga tillräckligt med markägare kan vi hindra vattenflödet.

Men det påverkar väl de omkringliggande områdena?

Ja och byarna längre upp, så då behöver vi göra ett nytt dike så att marken inte destabiliseras runt byarna.

För att förklara resonemanget kan vi se bilden nedan. De svarta strecken är exempel på ägor. Tänk dig många fler. Om alla ägarna går med på att hindra utflödet kommer Buggenhagen längre västerut att påverkas. Så då måste ett nytt dike grävas så att den byn inte påverkas då det är mer vatten i marken.

Här är min version för att illustrera resonemanget.

Ett argument för att göra detta är just sillen som jag inledde inlägget med. För träsken och vassen som bildas renar vattnet med konstgödsel och annat som spiller från åkrarna och bidrar till övergödningen i Östersjön.

Och det är här som sillen kommer upp. För vad vi som art gör är att våra gemensamma aktiviteter förändrar livsbetingelserna inte bara för oss utan för andra organismer. I detta påverkar vi våra liv, även om det är svårt att se alla leden.

Låt oss återgå till sillen. Fiskarna skyller på kvoter som uppställts av EU och som i Simrishamn skyller man på någon annan. Men som vi ser är det i grunden ett problem som handlar om klimatförändringarna.

Det blir varmare, vilket påverkar sillens lek, men inte sillynglens energikälla då ljuset inte påverkas av att det är varmare på jorden. Så ynglen dör, samtidigt som fytoplanktonen förökar sig, dör, sjunker ned till botten och bildar döda zoner. Och detta är kopplat till gödningen på åkrarna som sipprar ut i de utgrävda dikena.

Det här utgrävda diket hindras av vägen som går genom området. Likväl illustrerar det resonemanget ovan.

Och hur kan det se ut i framtiden? frågar jag.

Ja, det är det intressanta för visserligen ”återställer” vi genom att vattenflödena stannar kvar i marken. Men hur det kommer att se ut sedan det är upp till naturen. Så vi pratar om återställning, men gestaltningen sedan är naturliga processer.

Anklamer stadsträsk och de döda träden.

Om vi tar Anklamer Stadtbruch så skapades det genom att en vall brast och vattnet flödade in. De döda träden var en gång planterade och nu är de döda. Se vilket paradis det har blivit för fågellivet.

Eller ta Peenedalen där den planterade alskogen nu har brett ut sig med både levande och döda träd för fågellivet.

En arg sävsångare varnar.

Varför planterade man alträd?

För de suger upp en hel del av vattnet som man ville ha bort från hagarna och åkrarna.

Det numrerade trädet vid min tältplats i Peenecamping i Wolgast.

Det är dags att bryta upp och det här inlägget börjar bli långt nog. Vi pratade om mycket mer. Dock, så fick jag med mig följande tanke som fyller i tankar som är under utveckling.

Rewilding, bevarande och återställning, allt handlar om människan. För naturen är alltid i förändring. Men människan, liksom alla andra arter har sina betingelser och om vi förändrar de naturliga återkopplingarna så riskerar ekosystem att förändras så mycket att våra livsbetingelser försvåras.

Andra arter kommer att kunna frodas. Fytoplanktonen älskar vår övergödning! Men blåalgerna som bildas förgiftar arterna och när planktonen dör försvinner syret i vattnet så att döda zoner bildas. En gång kommer de att få nytt syre, men frågan är då vad som har skett med vår art.

Idag är ännu en riktigt varm dag. Jag ska till Peenemünde och kolla in där man utvecklade V2:bomberna. Sedan blir det tältning vid Östersjön.