Kanske har det att göra med att de är amerikaner och att de är duktiga på att sälja in sin exceptionalism? Men inte bara forskarna i Isle Royal och i nationalparken Yellowstone har kunnat studera vargar över lång tid. Även i Sverige har vargen beforskats sedan den invandrade efter ett decennium av frånvaro (Chapron et al. 2016).
1966 klassades vargen som utrotad i Sverige och Norge. Men sedan 1978 har den gjort trevande steg för att bli en del av den svensk-norska faunan. Forskarna har följt utvecklingen (Wabakken et al. 2001). Under en 20 års period undersökte man deras utbredning och reproduktion genom att spåra i snö. Från 1998 började man följa dem med radiosändare (Liberg et al. (2005). Likväl har man undersökt deras släktträdet för att se hur de är besläktade med varandra. Det har man gjort genom att undersöka blodprov från fångade vargar, delar av muskelvävnad från döda vargar, östrusblod och avföring.
Samples were derived from the blood of captured wolves, the muscle of dead wolves (‘tissue’), from oestrus blood on snow and from scats. (Liberg et al. (2005)
Eftersom man har kunnat följa de olika individerna har man också kunna få ett relativt intakt släktträd. I artikeln ”Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population”(Liberg et al. (2005), såg släktträdet ut enligt nedan överblick.
För att förstå hur det hänger ihop, så är blå linjer hanar och röda honor. Färgen på kuben förklarar hur forskarna fick tag på DNA. Talet under kuben anger inavelskoefficienten. 0,25 betyder att det är syskon. Pilarna utifrån är de vargar som har invandrat, så mellan 1983 och 2002 var det bara tre individer. Den andra hanen kom 1991. Därför är inavelskoefficienten 0,00 under Aa6 och B6. Ad2 är avkomman av tiken från par Aa6 och hennes avkomma Ab2 om jag förstår det rätt. Det är också därför som inavelskoefficienten har stigit till 0,375. (Jag hoppas jag har förstått rätt).
Mellan 1983 och 2023 ser det ut enligt nedan figur. Det har blivit väldigt rörigt. Dock det som jag tycker är viktigt är att se att förutom honan och hanen 1983, samt hanen 1996 har det endast bekräftats en till hane och det är 2020. 1996, 1997 0ch 1999 finns det tre individer som står som frågetecken. Åkesson et al.skriver att det har funnits 6 immigranter sedan de första två 1983.
Baspopulationen för den skandinaviska vargpopulationen är de sex immigranter som reproducerat sig sedan 1983. (Åkesson et al. 2024:4)
Jag märker att det här inlägget blir väldigt tekniskt, vilket det inte var meningen från början. Då hade jag tänkt att ta upp tråden från gårdagens inlägg Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Men så läste jag Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model (Chapron et al. 2016) där de beskriver metoden som används i Sverige för att beräkna antalet vargindivider. Återigen hamnar vi bland populationsekologerna.
De inleder artikeln med att förklara varför populationen undersöks och menar att det finns ett allmänintresse, men framför allt är det ett politiskt beslut. Detta beslut fattades i både Norge och i Sverige.
The parliaments and managing agencies in both countries consider annual estimates of number of wolves in the population as indispensable knowledge. An official annual monitoring system was set up in 1998 with the goal to obtain annual total counts of individuals. (Chapron et al. 2016).
Det andra som är intressant är att vilka individer som man ska räkna har förändrats. Från början var det alla, medan man sedan 2004 inte räknar strövargar utan bara de som har etablerat sig (Chapron et al. 2016). Sedan 2011 räknar man inte heller individerna i en flock utan gör istället en konverteringsfaktor utarbeta hur många det kan vara. 2015 gjorde man ånyo en förändring. Dock skriver författarna att sedan början har man varit intresserade av antalet, vilket gör att man även om man endast beräknar grupperna gör en beräkning av hur många individer det kan finnas.
Det är väldigt rörigt. En fundering som väcks är hur vetenskapligt det blir när metoderna ändras på grund av politiska beslut? För att kunna utveckla en stadig kunskap bör, mig veterligen, samma metod brukas hela tiden. Det gör den testbar.
Kanske börjar det bli dags att runda av? Innan jag gör det vill jag visa en översikt på ”vargcykeln” som Chapron et al. använder för att illustrera hur metoden för att beräkna utvecklingen av vargpopulationen i Sverige. P står för puppy, alltså valp. S står för subadult, vilket är stadiet innan man är könsmogen. V är vagrant, alltså lösdrivande eller strövarg. A är vuxen.
Under beskriver jag hur man ska man förstå de små bokstäverna. Annars blir det för plottrigt.
m är mortality och pilen indikerar att det sker stort dödsfall mellan valp till ”tonåren” (subadult). d står för dispersal, spridning, alltså börjar de sprida sig eller inte. Ibland stannar de kvar och tar hand om nästa års kull eller så ger de sig av spontant eller av tvång. Även där ser man till dödligheten, vilket visar i d+m. s står för settlement, det vill säga om de stannar på ett ställe eller fortsätter att röra på sig. I Decade of the wolf (Smith & Ferguson, 2012) berättar de om vargen Romeo som aldrig stannade upp, men som namnet indikerar parade sig med flera honor. Det vanliga är dock som schemat visar att en vuxen hona och hane slår sig ner på ett ställe och r reproducerar sig, vilket vi ser på pilen som går mellan A:dult till P:uppy. Mellan alla livsstegen är dödligheten ständigt närvarande, vilket vi ser på m:et.
Om vi nu inför avslutningen försöker att få ihop någon slags röd tråd, så vet man i stort sett hur många vargindivider det finns i Sverige. Det eftersom man har ”släktträdet, som rekonstruerats för näst intill alla vargar som har fötts i Skandinavien sedan populationen grundades” (Åkesson et al., 2024:3).
Med det sagt så upplever jag något ytterst torftigt i den svenska vargforskningen och även i förmedlingen. Det är väldigt tekniska artiklar, som enbart tycks baseras på population och på vilken nivå den är inavlad. Som jag beskrev i går bekräftas det av sammanfattningen av publikationerna från SLU Institutionen för ekologi.
På många sätt, tror jag, beror det på att vargen är så politiserad. Forskningen styrs av politiska beslut och utifrån vad man officiellt vill veta om vargen.
Frågan som jag ställer mig är om man ens kan se vargen som ett djur? Blir den inte snarare en faktor i ett samhällssystem, där den till exempel blir en symbol för skillnaden mellan stad och land? Eller en symbol för det vilda som jag stöter på i till exempel Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (2012). Se titeln!
Jag har ännu inte lyckats formulera för mig själv någon slags hypotes kring vad det säger om vårt samhälle. Men jag vill skicka ut en tanke som kom upp i en diskussion mellan filosoferna och kognitionsforskarna John Vervaeke och Evan Thomson i The Blind Spot in Perception: Cognitive Science, Asian Philosophy, and Mystical Insight.
Historiskt sett har samhället genomgått förändringar och det har funnits några omvälvande förändringar, varav en av dem är då människan gick från att vara jägare och samlare till att vara bönder. En annan är den vetenskapliga revolutionen. Detta skapade en enorm förändring i hur vi föreställde oss vår tillvaro. Jag ska inte gå in på alla detaljerna utan bara repetera Vervaekes fråga till Thomson: Vad gick förlorat i den omvälvningen?
För att fördjupa frågan vill jag hänvisa till en diskussion som Max Oelschlaeger för i The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology (1991).
Han skriver att lantbrukaren definierar fält som åkrar där det växer grödor och man försöker hålla undan ogräs, medan hos jägare och samlare gör man inte denna åtskillnad. På liknande sätt så rör sig jägaren och samlaren i ett stort område, ofta beroende på årstid, medan lantbrukaren stannar på ett ställe och gör en åtskillnad mellan det som är hemma och det som är vilt.
Om den vetenskapliga revolutionen skriver han utifrån Galileos användande av teleskopet. Genom det blev han en betraktare och förlorade nattens lukter och ljud. Han förlorade föreställningen om sig själv som en man med ett medvetande inför något stort och mäktigt, något som väckte vördnad. Han stod inte längre i naturen utan hade ställt sig utanför den.
Through the telescope Galileo confirmed the Copernican hypothesis. What he lost was the sweeping field of view of naked eye astronomy, the relation of the Milky Way to the starry sky, and the movement of the wandering stars across the eliptic plane. And perhaps, in his intense concentration, he lost the sounds and smells of the night and the awareness of himself as a conscious man beholding a grand and mysterious stellar spectacle. Galileo was standing no longer within nature, but outside it. He became a scientific observer apart from nature, for it had been replaced with a theoretical object of inquiry. 1991:78
Det är Galileo Galilei som jag har beskrivit i det här inlägget. Tillvaron mellan människa och varg har reducerats till en kvantifierbar summa.
I inlägget Galileo och jag samtalar i Tjörnedala citerar jag filosofen Robert P Crease som skriver: ”Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better.” (Crease, 2019:221). Men frågan är om vi verkligen kan navigera världen bättre? Om vi tänker oss att vi är ett fartyg som ska gå från en hamn till en annan, så ja. Men, å andra sidan, skriver han, blir det matematiska sättet att se på världen väldigt artificiell.
Så om vi lämnar den vetenskapliga distansen i form av populationsdynamik och träder in i miljön så får vi syn på att det egentligen är en väldigt sårig relation mellan två arter som befinner sig i överlappande miljöer. Om vi inte längre se till inavelskoefficient utan som en symbol för stadsbons längtan efter det vilda, för fårbondens ständiga ångest över att tänk om vargen kommer i natt, till jägaren som kan delta i licensjakten och kan kanske lyckas nedlägga årets varg, till rovdjursentusiasten som får sin identitet genom att störa licensjakterna, eller till…
Jag stannar här. Det är dags att rasta Maggie, min egen Canis lupus domesticus.
Referenser:
Chapron, Guillaume; Wikenros, Camilla; Liberg, Olof; Wabakken, Petter; Flagstad, Øystein; Milleret, Cyril; Månsson, Johan; Svensson, Linn; Zimmermann, Barbara; Åkesson, Mikael; Sand, Håkan. (2016). Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model. Ecological Modelling, Vol. 339: 33–44, https://doi.org/10.1016/j.ecolmodel.2016.08.012.
Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company
Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Pedersen, Hans-Christian; Sand, Håkan; Sejberg, Douglas; Wabakken, Petter; Åkesson, Mikael; Bensch, Staffan. (2005). Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population. Biological Letters, 1 ss. 17-20
Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press
Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press
Wabakken P, Sand H, Liberg O& Bjärvall A. 2001 The recovery, distribution, and population dynamics of wolves on the Scandinavian peninsula, 1978–1998. Canadian Journal of Zoology 79, 710–725.
Åkesson, Mikael; Danielsson, Anna; Flagstad, Öystein; Svensson, Linn (2024). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2023. SLU Viltskadecenter. Rapport på uppdrag av Naturvårdsverket.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
En svårighet när man tar del av andras tankar i det man läser, är att undvika att svepas med av nåt som låter klokt och genomtänkt bara därför att det är bra formulerat, eller stämmer med hur man själv tänker. När jag läste det du skrivit om vad Max Oelschlaeger skriver i ”The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology (1991)” – alltså ”…att lantbrukaren definierar fält som åkrar där det växer grödor och man försöker hålla undan ogräs, medan hos jägare och samlare gör man inte denna åtskillnad” – så hann jag fortsätta läsa om Gallileo osv innan jag hajade till och tänkte att ”det där stämmer inte alls”.
När vi jagar gör vi definitivt en uppdelning av det som finns i skogen, men med andra ord än när man odlar. Och egentligen gör man även då en annan uppdelning än i bara grödor-ogräs, som är en alltför förenklad bild. Det räcker med att lägga till ytterligare en klass och formulera om namnen något, så blir det plötsligt en ganska generell bild: nyttig, indifferent, skadlig, eller ännu mer generellt – gillad, indifferent, ogillad.
En lantbrukare försöker aktivt motarbeta skadliga organismer, som skadar produktionen av grödan, men organismer som inte påverkar produktionen av grödan bortser man från. Samma sak gäller för jägare-samlare. Den som bara jagar älg är sällan speciellt intresserad av hur mycket räv eller korp det finns, men för den som jagar småvilt är både räv och korp konkurrenter som man helst inte vill ha för mycket av. Vi väljer att ha en del djur inomhus som sällskap (hund, katt, mm) medan vi ser andra djur som oönskade skadedjur om de kommer in (exv möss). Jag matar småfåglar vintertid men gillar inte när ett gäng kajor tar över och skrämmer bort småfåglarna, eller om möss och råttor tar över. De som värnar ”orörd” skog bryr sig om ovanliga, sällsynta tickor och vedsvampar och kanske ogillar contortatall, medan vanliga skogsväxter som kruståtel, blåbär, kråkris ses som ointressanta, indifferenta.
Jag skulle rentav gå så långt att jag hävdar att nästan alla människor gör denna grova indelning av det mesta vi stöter på i vår vardag – gillad, indifferent, ogillad. Styrkan i gilla/ogilla beror på i vilken utsträckning vi påverkas av företeelsen i vår vardag. Om jag då överför detta på varg så tror jag att en överväldigande majoritet av svenska folket i realiteten betraktar den som indifferent eftersom de inte har vargar i sin vardag och därför aldrig tänker på vargar till vardags. En liten grupp ogillar vargar därför att vargarna påverkar deras vardag negativt på ett väldigt konkret sätt (exv fårbönder), medan en ännu mindre grupp aktivt gillar vargar därför att de har valt att ha vargar som ett fritidsintresse eller yrkesmässigt intresse.
En sista kommentar, om politiskt styrd forskning… nja, att fastställa hur många vargar det finns i Sverige vid en viss tidpunkt är inte forskning/vetenskap. Vetenskapen försöker svara på generella frågor, förklara generella samband, men kan inte svara på varför en specifik händelse inträffar på en viss plats vid en viss tidpunkt. Vid universiteten skiljer man sen något hundratal år på forskning och utbildning, men i modern tid har ett tredje område definierats (som än så länge bara finns vid SLU) – fortlöpande miljöanalys (Foma). Riksskogstaxeringen är ett typexempel på Foma, liksom de löpande försöken att räkna antal rovdjur. Att formulera en modell som kan förklara hur och varför en population förändras över tid är vetenskap och något helt annat än att återkommande inventera hur många individer det finns av en djurart inom ett specifikt område vid en viss tidpunkt (foma). Problemet är att politikerna inte bara vill veta hur många vargar det finns just nu utan också vill veta hur olika åtgärder kommer att påverka populationen framåt. Man vill alltså att vetenskapen ska förutsäga framtiden, vilket naturligtvis är omöjligt.
En avslutande analogi: Med bas i vetenskapen kan forskare gissa ungefär hur många trafikolyckor som kommer att ske under juli månad och på vilka vägar de flesta olyckorna troligen kommer att ske, men de kan naturligtvis inte förutsäga exakt hur många olyckor som kommer att ske en viss sommar, var de kommer att ske eller vilka personer som kommer vara inblandade. Det är samma sak med vargen. Det går inte att i detalj vare sig förutsäga eller i efterhand förklara exakt vad som kommer att hända med olika individuella vargar.
”Det är svårt att sia, särskilt om framtiden”. (”It is difficult to predict, especially about the future.”)
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag håller med dig om att Oelschlaegers argument låter attraktivt, men när man börjar bryta isär det blir det ihåligare. Det gäller alla teorier som presenteras med bred pensel.
Jag minns inte vilken fysiker som sa det men han jämförde det med att stå väldigt nära ett par som grälar med varandra. Då hör man vad de säger, förhoppningsvis förstår man sammanhanget som har utlöst grälet. Men ju längre ifrån dem man kommer ju mer blir de en del av bakgrunden i staden och till slut försvinner de och i stället för individer ser man gator och hus och så vidare. Då går man över till att studera staden och kanske studera den i landskapet. Hela tiden kommer nya perspektiv och det blir både svårare och enklare att generalisera.
Med det sagt så blev det fel när det tycktes som om jag menade att man inte kategoriserar i jägar- och samlarsamhällen. Det är naturligtvis helt knas. Du har ätligt/oätligt, gott men ätligt och så vidare. Det skiljer sig delvis mellan människor, könen och mellan olika grupper. Dock sker det något väldigt annorlunda med den vetenskapliga metoden och där är Galileo en viktig person på det sätt att han menade att allt kunde förklaras med geometri och tröghetslagar. Han frångick upplevelsen för att kunna skapa teorier med hjälp av sin metod. Newton beskrev gravitationen med hjälp av matematiken. Senare försökte filosofer som Descartes och Spinoza använda geometrin. Descartes skilde mellan medvetande och kropp och påstod att endast människor var medvetna, något man endast kan påstå om man helt har gått in i idéernas värld. Det är en fantastisk upptäckt och har bidragit med massor till vårat samhälle. Vi hade aldrig varit här om det inte hade skett.
I detta gick det också en del snett. Jag tänker att mycket av det som sker i till exempel diskussionen om vargar och populationsdynamiken så tar matematiken över. Man försöker se mönster i x:utvalda faktorer. Det beror delvis på att de är svårstuderade i fält. Oftast handlar det om att se effekterna och försöka utröna orsakerna, snarare än att kunna se skeendet. Det är därför som forskningen i Yellowstone har bidragit så mycket då de rör sig i ett öppet landskap. Det blir möjligt att se interaktionen i miljön. Men den forskning är naturligtvis dyr och den är inte lika tydligt kopplad till ett samhällsintresse. I Sverige får jag för mig att hela undersökningen bygger på ett samhällsintresse, snarare än att försöka förstå vargen som art.
Genom att man kan se enskilda vargar och iaktta hur de beter sig så är vi tillbaka till jämförelsen med det grälande paret. Man får god kännedom om individer, men det är inte alls säkert att det säger särskilt mycket om mer övergripande saker.
En underliggande poäng är att för varje vinst finns det också en förlust. Genom att väldigt många och allt fler lever i urbana miljöer, förlorar de också anknytningen till djuren, till åkrarna, till skogarna (jag försöker att undvika att använda begreppet natur). Jag är fascinerad av människor som är vegetarianer av etiska skäl, men dricker mjölk och äter ost, som om de produkterna kom ur tomma intet.
Igår var jag på stranden i Haväng. För att hålla skjutfälten öppna låter de djur beta där. Tre hästar hade kommit ner på stranden. Folk flockades kring dem och tog bilder som om de aldrig hade sett hästar innan. De försökte fånga händelsen genom sina kameror, istället för att bara leva i händelsen och skeendet. Numera vill vi ha foton som berättar om vår upplevelse, men de blir platta och sällan lyckas man förmedla en händelse med en bild. Folk tenderar att tröttna fort då man visar bilder från semestern. Däremot om man lyssnar till en god berättare, då tröttnar man inte. Då vet vi givetvis inte hur det såg ut, men vi bygger världar i vår fantasi utifrån berättelserna.
Det var några reflektioner som föll mig in utifrån din kommentar. Tack än en gång för den.
GillaGilla
Det finns ett avsnitt i Sharpe’s ”Forest modeling approaches: Compromises between generality and precision” som är centralt för alla våra försök att förstå vår omvärld:
”If science is defined as the intersection of generality and reality, then for science to
have explanatory power, it must formulate its hypotheses at a mechanistic level. However,
the mechanistic conjectures underlying one conceptual framework may be empirical in
another framework. The important distinction is the relationships among hierarchical
levels (Rykiel et al., 1988). Hierarchy theory (Allen and Starr, 1982; O’Neill et al., 1986) in
an applied or management context identifies three levels: management, observation, and
mechanism. The management level is the level of consequence. Below this is the observa-
tion level, where system responses are measurable. For biometric or regression
hypotheses, only the observation and possibly the consequence levels are defined. For
mechanistic hypotheses to be formulated, a focus on still lower-level processes is
required; any model without a focus at this level is empirically based. It is the importance
attached to this third level that determines the unique nature of mechanistic conjectures.
To maintain mechanistic consistency, each testable hypothesis in the model must be
described in terms of lower-level causal processes which are falsifiable.
One of the challenges in scientific and other mechanistic modeling is the avoidance of
a mechanistic regress, where each mechanism is in turn defined in terms of more primi-
tive processes. Choice of an appropriate level of mechanism early in the model formula-
tion phase is an important component of the art of ecological modeling.”
När man försöker förstå vad som händer så försöker man förklara skeendet utifrån lägre liggande processer. Populationsförändringar förklaras med dödlighet, födslar, födotillgång, predation, osv, som man i sin tur försöker förklara med processer på en lägre nivå, som i sin tur beror på processer på ännu lägre nivå, där man till slut hamnar i kvantfysik och allt blir så komplext att det inte längre går att se något mönster alls som är relevant för den nivå där man började. För att jämföra med ditt grälande par så går man alltså andra vägen och förklarar grälet med teorier om språkbildning, social samverkan, kanske hur stämband fungerar, lufttemperaturens inverkan på ljudbildning, osv. Ju djupare förklaring man söker, desto avlägsnare blir det som man från början försökte studera. Och i värsta fall så slänger man in en variabel som inte går att verifiera men som förklarar alla avvikelser, som tjuvjakt. Om alla avvikelser från modellen kan förklaras med tjuvjakt, som i sin tur varken kan verifieras eller falsifieras, så blir modellen värdelös. Det är som att slänga in en demon som godtyckligt kan påverka vad som helst, hur som helst. Då faller hela idén om kausalitet.
GillaGillad av 1 person