Månad: augusti 2025

Hur kommer vitsippan att reagera på klimatförändringen?

Det är i april som bilder av vitsippor visas i mina inlägg i år. Bokarna har inte fått löv ännu. Marken är solbelyst. När jag går på Åbackarna i Simrishamn njuter jag av vitsipporna och förundras över hur tvärt gränsen är för deras utbredningsområde.

Åbackarna

På en annan bild är det ännu tydligare. Bilden är tagen vid samma tillfälle, på ungefär samma plats. Dessa två bilder kommer från inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Åbackarna

På ytterligare en bild är det en närbild. Den är från 20/4 och är vid Tommarpsån. Det är i slutet av krökningen då den nordligt gående ån vänder söderut och löper längs med Åbackarna för att sedan rinna ut i Östersjön. Det är där dammarna är, som ska minska vårmarken, så att vägen blir stabil.

Jag står där och ser hur den röjda platsen börjar fyllas av scylla och vårlök, samt av vitsippor.

På bilden nedan som kommer från Irrblossen ledde mig vilse ser jag hur de har kommit upp ur myllan, de vita kronbladen och de gula ståndarna och pistillerna. För mig är det våren.

Vid Tommarpsån.

Några veckor senare är jag i Stenshuvuds Nationalpark. Där står vitsipporna i sina klungor, men de har förlorat sina blommor. Till bilden har jag noterat det som står i bildtexten. Nu märker jag att jag har stavat fel och dessutom heter det inte ”lövtäckt” utan ”lövtäkt” och enligt Svensk Ordlista är det en plats där man samlar in löv till kreatur, ”in­samling av löv t.ex. till kreaturs­foder” (Löv, 2021).

Nu ser jag är några få blommor är kvar.

Vad jag vill påminna mig om är att när löven spricker ut och så tappar vitsipporna sina blommor. Ordet för det fenomenet, när två arter, i det här fallet boken och vitsippan, är anpassade till varandras årsrytmer heter fenologi, som jag skrev igår, Sillen berättar om klimatförändringen.

Lövtäckt (sic), då upphör vitsippornas blomning.

Dock till skillnad från sillen är inte vitsippan hotad av klimatförändringarna. I ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa (Baeten et al., 2010).

Forskarna vill studera en vanlig växt och se hur förändringarna, inte bara klimatet påverkar denna väldigt vanliga ört, som växer i stort sett över hela västra Europa. Den växer framför allt i lövskog, men också på betesmarker, samt kan förekomma i barrskog.

The species’ distribution is mainly associated with deciduous forests, but it may also occur in moist pastures, woodland pasture, hedgerows or even coniferous forest. (Baeten et al., 2010:20).

Om vi tittar på nedan bild av Jacob Sturm ser vi att den växer från en rot. Den kan också föröka sig genom fröning. Varje knippe är en klon av den andre och den växer ytterst långsamt. I Danmark, skriver författarna växte den 30 mm. per år. Det förklarar också varför växtgränsen är så abrupt på bilderna ovan.

Av Johann Georg Sturm (Painter: Jacob Sturm) – Figure 43 from Deutschlands Flora in Abbildungen at http://www.biolib.de, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=719189

Då den växer väldigt långsamt och inte sprider sig särskilt fort är den en bra historieberättare om platsen förr.

Ibland ser jag vitsippor i kanten av granbestånd, längs med stigen, där ljuset når det. Då tänker jag att förmodligen var det lövskog här innan. Eller kanske var det betesmark?

Det är en ört som undviker skuggan. För att undvika det kan den ta sig genom myllan för att nå dit där skuggan upphör. Den har klarat sig bättre än många andra skuggkänsliga örter i dagens förändrade landskap. Det gäller framför allt i brukade marker.

Anemone has a shade-avoiding strategy and is able to emerge and grow in thick litter layers it is able to outlive the management changes. (Baeten et al., 2010:22).

Om den nu är känslig för skugga skulle man kunna tro att den skulle trivas på kalhyggen. Men det gör den inte, då konkurrensen med andra örter, framför allt gräs. På bilden nedan ser vi hur gräset växer sig långt i vårljuset.

Laulumäki i Värmland

Gräset hindrar den fördel som vitsipporna har gentemot andra örter. Och här kommer ordet som jag plötsligt upptäcker lite överallt, fenologi. Vitsippans fenologi, tidsrytm, i förhållande till andra arter som börjar senare, gör att den hinner bilda blommor, sprida frön och sprida ut sina rötter. Men gräset tar bort den fördelen.

The difference in phenology enabled Anemone to complete its vegetative and reproductive growth phases prior to the substantial growth of its competitor. However, this strategy is not useful for colonizing sites dominated by evergreen grasses or herbs, which largely pre-empt the available growing space in spring. (Baeten et al., 2010:22).

Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24

Avslutnings delen vill jag återvända till klimatförändringen som jag skrev om igår. Artikeln ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa” (Baeten et al., 2010) är en litteraturundersökning, där de undersöker utvalda artiklar om vitsippan.

De skriver att vitsippan, Anemone nemorosa, finns över stora delar av Västeuropa och därför är det en tacksam ört att studera utifrån hur klimatförändringarna påverkan på dess fenologi.

För vitsippan är det största problemet höga temperaturer. Det tycks som de behöver att vintertemperaturen går under 5 grader för att de ska börja gro.

Hence, if average winter temperatures would rise above 5°C, this
may disrupt the dormancy break of Anemone seeds in winter (Baeten et al., 2010:24)

Men även detta är inte tydligt, då högre temperaturer gynnar fröets och fröplantans storlek. De skriver att om det blir varmare kan det bli färre frön, men fler överlever.

Climate warming might mitigate this limitation because higher
temperatures result in heavier seeds and seedlings that may
be more successful (Baeten et al., 2010:27)

Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24

Frågan som uppstår i all vetenskaplig litteratur är frågan hur man har kunnat nå fram till resultaten. Vilken metod har använts? Vilka frågor har ställts? Frågor som jag som lekman sällan är tillräckligt insatt i för att kunna bedöma en artikels giltighet, mer än på ett ytligt plan.

Därför är det intressant att läsa om den problematik som författarna ser i forskningen om klimatförändringen och arter. Å ena sidan, menar de, undersöker forskare generellt biologisk organisation på en enskild nivå. Till exempel kan det handla om skogsbruk eller försurning. Då det sker, menar författarna studerar de på en populationsnivå. Men, påpekar de, då förlorar vi blicken på individernas egenskaper. Individernas egenskaper är viktiga för att kunna se hur motståndskraftiga de är för förändring. Experimentella studier däremot begränsas av platsen för att kunna generalisera resultaten. Och så vidare.

[S]tudies on the effects of a particular global change are generally restricted to a single level of biological organisation. The effects of changes in forest management or soil acidification are mainly evaluated at the population level, but detailed studies at the level of individual traits are largely lacking. Similarly, the experimental study of climate warming strongly focuses on the trait level, being limited at the temporal and spatial scale due to logistical constraints. (Baeten et al., 2010:27)

Så, för att avlsuta kortfattat, att studera klimatförändringen globalt och lokalt är att träda in i ett rum där det händer väldigt mycket och den uppfattning vi får handlar väldigt mycket om just inledningsfrågan och vilket perspektiv man väljer att inta. De fysiska lagarna är kända, men inte hur biologin kommer att reagera om villkoren förändras. Det är för komplext.

För, som författarna indirekt skriver, så även om vitsippan är en av de mest studerade örterna i världen (Baeten et al. 2010:21), kan de inte uttala sig med säkerhet om konsekvenserna av klimatförändringen. Det behövs mer studier (Baeten et al. 2010:27).

Referenser:

Baeten, Lander; De Frenne, Pieter; Verheyen, Kris; Graae, Bente J.; Hermy, Martin. (2010). Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa. Plant Ecology and Evolution 143 (1): 19–30. doi:10.5091/plecevo.2010.414

Sillen berättar om klimatförändringen

Sillen lägger sin rom i grunt vatten. Honan kan lägga upp till 50’000 romkorn. Äggläggningen kan ske både på våren och på hösten. När romkornen kläcks och larverna kommer ut är värmeberoende. Det kan ta mellan 1–3 veckor och det skiljer sig om det är östersjösill eller om den lever i västerhavet. Larverna äter plankton (Fiskbasen/sill, u.å.).

Som jag inleder med i Rewilding, sill och träsk i Wolgast är planktonen och algerna, som larverna lever av, ljusberoende till skillnad från romkläckningen som är temperaturberoende. Det har således skett en samevolution emellan dessa organismer. Dagens klimatförändringar påverkar det förhållandet genom att det blir varmare i vattnet tidigare på året, medan dagsljuset inte följer den rytmen. Det uppstår således en avvikelse mellan larverna och algernas rytm, vilket påverkar larvernas överlevnadschanser negativt. När de behöver mat, finns den inte.

Tomas Frankensteins verk i Tjörnedala: Auran. Hit ska du trängta, å hit ska du längte, å här ska di föda få.

Sambandet mellan att ljuset och temperaturerna följer säsongerna och samspelet mellan arterna och säsongerna kallas för fenologi. Eller som Eric Post och Michael Avery skriver i ”Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change” (2019):

[P]henology may be regarded as the seasonal timing of expression of life-history traits concerned with growth, reproduction, and survival (2019:43).

Mellan sillen och algerna börjar det ske en fenologisk avvikelse. Algerna följer årets ljus, medan sillarverna följer årets temperaturförändringar. Det här är en del av effekterna av klimatförändringarna. Det sker förändringar vilket ökar trycket på arter att kunna anpassa sig till de förändrade villkoren eller försvinna.

Långt där borta skymtar Östersjön från Norra Brösarps backar.

I Förringar jag klimatförändringen? skrev jag att jag skulle försöka fördjupa mig i vad klimatförändringar är och vad det innebär. I dagens inlägg begrundar jag med hjälp av sillen hur komplext det är.

För att göra detta vill jag återanvända till en figur som jag första gången tog upp i Om ingen hör trädet falla. Den är tagen från artikeln med det underbara namnet ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems” (Donadini et al. 2017). I figuren har jag lagt till en del förklaringar, men också bytt ut deras exempel storspigg med sillen.

Det viktiga begreppet för det fortsatta resonemanget är trofisk kaskad i artikelns titel.

Trofisk har med föda och hur energi fördelas i systemet. Så nedan vi har olika trofiska nivåer, se mitten spalten: rovfiskar, sill, växtätare och tång. Kaskader sker då de olika delarna påverkas indirekt av olika faktorer som om de växtätande organismerna försvinner kommer tången att kunna breda ut sig, vilket påverkar sillen som äter det växtätande organismerna…

Figuren nedan illustrerar vissa utvalda delar i ett ekosystem. I det finns det en mängd olika faktor som påverkar varandra. Forskarna här valde ut faktorer som temperatur, hur ljust vattnet är, salthalten, rovfiskar och växtätande fiskar och andra organismer. Pilarna visar på hur de påverkar de olika delarna. Det rödskrivna har jag lagt till för att förtydliga vad de olika rutorna syftar på och vi koncentrerar oss på vänster- och centerspalten. Den som blir nyfiken kan följa länken ovan för en djupare presentation.

Figur från Donadini et al. 2017, https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2017.0045. Artikelförfattarnas exempel är storspigg. De liknar sillen i miljö, vanor och föda.

Om vi för in klimatförändringen så påverkar det i första hand temperaturen. Det blir varmare. Vissa arter gynnas, andra missgynnas och andra får ingen direkt effekt. Men då allt hör ihop sker trofiska kaskader.

Författarna skriver:

These losses often trigger trophic cascades (indirect effects of predators on non-adjacent trophic levels) with far-reaching effects on ecosystem functions and processes, including diversity, atmosphere composition and biogeochemical cycling. (Donadini et al. 2017)

Om vi synar vänstra övre hörnet i figuren ser vi att temperaturen är kopplad till rovfiskarna, sillen, växtätarna, de epifytiska algerna, dvs. tång, samt fosfor som framför allt kommer från lantbrukets åkrar. Fosfor ökar växtförmågan i havet.

Temperaturförändringar påverkar således hela ekosystemet både direkt genom att sillens rom kläcks tidigare, och indirekt genom att ett stort antal dör då larverna inte längre är synkroniserade med algtillväxten som är beroende av ljuset.

En liten rödhake som jag stötte på i Tjörnedala.

För att avsluta detta tämligen tekniska inlägg vill jag framhålla hur komplext det är att förstå sig på klimatförändringar och hur det påverkar. Mitt sätt för att göra det gripbart är att pilla isär det i mindre bitar och se hur de passar in i det större systemet. Det är därför jag använde mig av sillen. Den hjälper mig att försöka att få en överblick på de olika delarna som direkt och indirekt hör ihop.

På liknande sätt bidrar begreppet fenologi. När jag lärde mig det idag kunde jag föra ihop figuren som jag första gången fick syn på för åtta år sedan. Dessutom fick jag ett begrepp för det som R. berättade för mig om sillen på restaurangen i Wolgast, se inledningen till detta inlägg samt Rewilding, sill och träsk i Wolgast.

I morgon tänkte jag begrunda vitsippan och fenologin.

Referenser:

Donadi, S; Austin, Å.N., Bergström, U, Eriksson, B.K.; Hansen, JP; Jacobson, P; Sundblad, G; van Regteren, M; Eklöf, JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )

Post, Eric; Avery, Michael. (2019). Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change. ss. 42–54. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Träden berättar om forna beslut

Granbeståndet väster om Tjörnedala har gallrats. Jag vet inte när. Mossan är torr. Det var veckor sedan det regnade. Jag sitter på stengärdsgården. Den är hög, så jag förmodar att det en gång var en hage här. Det är en rofylld plats. Enformigt, likväl tillräckligt med detaljer att vila ögonen på. Stubbarna har tappat sin bark. Hos några har kärnveden börjat ge med sig. Många har fått en tunn mossa på sig.

Jag rör mig i det inringade området. Satellitbilden är från 2013 (Google earth).

Jag tar upp mobilen och upptäcker glatt att Lars har kommenterat Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna. Han har studerat en av bilderna jag lade upp och skriver detaljer som han upptäcker: ”alla granar är ungefär lika stora, begränsat med fältskikt, ett fåtal grövre granar skymtar i bakgrunden”.

På Skogsencyklopedin läser jag att ”fältskikt” är ett ”vegetationsskikt som utgörs av örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter samt ungplantor av träd och buskar”.

Jag försöker tolka det jag ser, men utöver att beskriva det jag ser, är det svårt att dra någon slutsats. Snarare väcks frågor om tiden innan granarna planterades.

Den som gallrade har lämnat kvar träd för att de ska murkna. Stammarna är raka. Jag är dålig på att avgöra hur höga de är. Kanske 10 meter?

Som jag skrev ovan satt jag då på stengärdsgården. Idag när jag skriver det här undrar jag vad det var som gjorde att man övergav hagen. Bar det sig inte längre att ha låta djuren beta där?

Några kollegor härifrån pratade om trakten runt Tjörnedala. En av dem sade att en släkting hade på 1970-talet blivit erbjuden att köpa mark där för 12000 kronor, men hade tackat nej. Han hade tyckt att det var för dyrt. Beräknar man om det till dagens penningvärde är det ungefär 80000 kronor. Nu är marken värd så mycket mer. För mig berättar det om svårigheten att se in i framtiden.

Då såg man inga möjligheter med den.

Jag reser mig upp och går nordöst för att komma tillbaka mot leden. En håla berättar om ett djur som har grävt sig ett bo under roten. Jag tittar mig omkring efter fler hål, då de sällan nöjer sig med ett hål. Men finner inget. Jag tror inte att det är en grävling. De brukar gräva långa gångar i slänter, med många utgångar. Här är det svagt sluttande. Kanske en räv?

Hålet är tämligen stort. En ormbunke har börjat ta sig upp där solskenet träffar mossan.

I en öppning i trädkronorna har blåbär tagit sig upp. Det finns inga bär. En björk har vuxit där, men är nu döende. En bit bort ser man ett nytt bestånd. Det växer tätt. Mellan bestånden går en skogsväg.

I mitten växer det lövträd. Det är sandjord här. Är gran det bästa trädslaget? Varför har man valt att koncentrera sig på gran? Tallar finns det längre österut. Runt omkring dem växer ek, bok och lön.

Jag följer vägen tills den viker av norrut. Det går nedför. Bestånden växer i rutor. I ett hörn står en ek. Man har huggit ut runt omkring den. Nyttar det till något? Kommer inte granarna att växa snabbare och skymma den där den står i nordöst kanten?

När jag förra veckan begrundade hur lagar berättar om vad som är viktigt för den tiden fann jag ”Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien” (Nordin, 1999). Hon berättar om hur olika definierade behov har styrt hur skogen bör skötas och även om vilka betingelser som formar skogsbruket.

Under första delen av 1800-talet var det mest för bondens bruk. Det skiljde sig förvisso mellan platsen man bodde. Det var under den tiden som ägandet klargjordes. Det i sin tur gjorde att man började planera annorlunda. Det som ägs omhändertags oftast på ett annorlunda sätt. Apropå det som jag skrev i Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna beskriver hon hur skogen sågs som en plats där man hämtade virke för husbehov. Man valde ut enskilda träd och lät djuren beta där. Det var andra värden då för bönderna, skriver hon.

Tillgången på virke var tillräckligt god utan att behöva använda sådd eller plantering. Skogsbruk är även en långsiktig investering. Den ekonomiska situationen för de flesta bönder under denna tidsepok, var inte så bra att de kunde vänta tiotals år på avkastning. Ägandeförhållandena kring skog gynnade inte heller skogsvård. Inte förrän in på 1800talet fördelades skogsmark på enskilda hemmanen och att göra långsiktiga åtgärder på samfälld mark kändes säkert inte lika intressant. Således var skogen och dess värden relativt ointressanta för en bonde, annat genom betesbränning och plockhuggning. Skogsmark sågs mer som potentiell odlings- och betesmark. Bondens utnyttjande av skogsmark som betesmark motverkade skogsvårdssträvandena ända in på 1900-talet. (Nordin, 1999:122)

Ringmusslin?

Jag tar mig ur granbestånden och kommer in i lövskogen. Jag följer tjörnedalaleden och kommer till backen som går ned i en liten dal där en bäck rinner. Nu är den uttorkad. Det gröna fältskiktet har vissnat bort. I stället har svampar kommit upp på vissa ställen.

Ringmusslinsvamparna fångar min uppmärksamhet. För mig är det nästan magiskt hur de plötsligt är där.

Något får mig att reagera. Jag ser jag en svart fågel. Det är en spillkråka. Den är så orädd. En ungfågel?

Innan jag hinner ta en bild sticker den iväg.

När jag ser mig om ser jag en större hackspett. Den tycks inte ha märkt mig. Jag försöker inte fota utan går vidare.

Så ser jag något litet bland lövträden. Det är en mindre hackspett. Jag blir alldeles lyrisk. Även den är orädd. Jag får upp mobilen och försöker få en bild. Jag lyckas, men de är ganska dåliga. Nedan är ett exempel.

Fokus ligger fel, men den sitter i på lindens (?) stam.

Nöjd men trött av allt iakttagandet fortsätter jag strövandet. Det gick vidare ned mot vattnet för att avslutas på caféet i Tjörnedalagården. Där åt jag en stor tårtbit med lavendelbotten och choklad. Till det drack jag en kopp kaffe. Ett besök på Tjörnedalagården rekommenderar jag verkligen.

Några avslutande ord så här en vecka efter promenaden är just en kort reflektion kring tiden. Nordin skriver att ”[s]kogsbruk är även en långsiktig investering” (1999:122) och att innan det fanns någon industri att sälja till, fanns det heller inget behov av att tänka långsiktigt. Det var först när man blev en del av en internationell marknad som den fick ett annorlunda värde.

På något liknande sätt kanske det var med ägaren till hagen där granarna nu växer. Att ha boskap där bar sig inte längre eller så hade familjen upptäckt andra värden i livet. Att plantera gran kunde ge en framtida inkomst, men tills dess får de hämta sin inkomst från andra källor.

Hur vi ser på skogen, både som ägare och skogsvandrare, förändras. Men även om samhällets värden ändras, så står träden där och berättar om forna beslut. De berättar också om hur lite vi vet om framtiden. Det ödmjukar.

Referenser:

Nordin, Jessica (1999). Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien. SLU

Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna

I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?

Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.

I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.

Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.

Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).

Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.

In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)

Jag blev nyfiken.

Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.

Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa?

Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.

För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.

The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)

Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?

Tiskaretjärnskogen

Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.

Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.

Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.

Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.

Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april.

Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.

Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.

Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.

The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)

Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.

Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.

Figur 4, Kardell, 2016:579

Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34

Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).

Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.

Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.

Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

SFS nr: 1979:429. Skogsvårdslag (1979:429)

SFS nr: 1993:1096 Skogsvårdsförordning (1993:1096)

Förringar jag klimatförändringen?

Dagen innan jag återvände till Simrishamn gick vi Gruvrundan nordväst om Sunne. Ända sedan jag gick där med Maggie i april har jag velat besöka området igen, se Rapsodi i Värmland och även visa rundan för min käraste. Vi bestämde oss för att följa leden nästan hela milen förutom de två sista kilometrarna mellan Storgruvan och Asphöjden.

Kartan är från beskrivningen av rundan på hemsidan Sagolika Sunne.

Även om det var en del bilar på parkeringen fick vi hela rundan för oss själva. För mig som bor i Skåne är det en lyx att få vandra ensam utan en massa annat folk. Vädret var perfekt, varken för varmt eller blött. Vi hade med smörgåsar och smågodis.

Det jag tycker om med vandringen är hur det ständigt finns något att begrunda. Gruvorna är övergivna, gammal infrastruktur har förfallit och området har omformulerats genom att göra det till en turistdestination. Samtidigt är det en byggd där skogen brukas, vilket har skapat olika habitat. Vissa delar är täta granbestånd, andra gles tall, barrområden övergår i löv, höjdskillnader och olika avstånd till vatten.

Allt detta kom jag att tänka på under morgonens läsning. Litteraturen var ett kapitel ur boken Biodiversity and climate change: transforming the biosphere (red. Lovejoy & Hannah, 2019), samt ett kapitel ur Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021).

I kapitlet ”What Is Climate Change?” gör Michael C. Maccracken (2019) framförallt en genomgång av grunderna i vad som är skillnaden mellan klimat och väder, som han summerar med orden ”climate is what you expect and weather is what you get” (2019:12).

Det betyder att klimatet är de väderförhållanden som sker över typ 25 til 30 år. Det i sin tur kan delas upp i andra delar, som de lokala förhållandena och vad som påverkar väderförhållandena över tid. En regions klimat, skriver han, inkluderar de längre variationer och cykler över säsonger och år.

En rimskivling (?) bland blåbärsriset.

Jag tänker mig att många förknippar klimatförändringar med något negativt, katastrofer och möjligen tillkommer undergångstankar. Snarare är det en neutral term. Klimat är inte stabilt, även om vi upplever det så. Att man ser det över tre tre decennier talar ändå för att även om det samlade vädret ser olika ut från år till år finns det en viss beständighet. Det betyder att avvikelserna sällan är stora, däremot över en lång tid kan man se trender.

Här vill jag inte snurra bort mig i det alltför intrikata och komplexa utan snarare se till förutsättningarna lokalt. Låt mig ta ett exempel där jag inte har kopplat ihop vissa delar. Binkley skriver i kapitlet ”Physiology and Life History of Trees” om rotsystemen hos olika träd. En funktion är att de stabiliserar träden i marken. Vissa träd har djupa rötter, medan andra har ytliga. Tallen har en pålrot, vilket inte granen har. Detta skapar olika livsbetingelser.

Tallen tål högre vindar, medan granen tål högre väta i markerna. Hur skulle mycket mer regn påverka tallen eller torka granen? Är landskapet en sänka som fångar upp regnet eller en höjd där vattnet kan rinna bort? Så många frågor som vi kan ställa oss när vi är ute och går.

En granlåga som får mig tänka på John Bauers troll.

Jag tänkte tillbaka på vandringen och försökte minnas hur det såg ut där de olika bestånden var. Alltför ofta handlar vandringar om att komma framåt, så också för oss. Men det är i skogen, bland träden i dess miljö som det lästa kan bli konkret.

Det är också här som klimatförändringarna blir intressanta. Tänk er att tallen och granen kan bli många hundra år gamla. En tall uppemot 800 år, medan en gran runt hälften, samtidigt beräknas en klimatperiod 25 till 30 år. Och tänk på förändringarna som har skett under de senaste 800 åren där en mindre istid har pågått under större delen, medan nu ökar den genomsnittliga temperaturen. De måste vara utvecklade för att klara av en mängd olika skillnader.

Granvitmossa

Men åldern är bedräglig och, som Binkley skriver, de flesta träd dör unga. Dock, fortsätter han, bör man se skillnad på planterad och icke-planterad skog, där den förra beståndet har samma ålder, medan den senare består av olika åldrar. Sedan, har även planterade skogsbestånd har olika skikt. Växtmöjligheterna i de nedre skikten styrs av tillgången på ljus och näring i marken.

I Tiskaretjärnskogen var det ett fantastiskt ljus som jag inte har förmått att fånga på bilden ovan utan man måste vara där för att uppleva det.

Innan man kommer till Storgruvan går man genom Tiskaretjärnsskogen. Jag tycker mycket om att vistas där. Som ni ser är den på sätt och vis enformig. Raka och glesa granstammar. Där finns en hel del granbarkborreangripna träd. De står döda och vaggar knarrande. Mossan berättar om vätan i markerna och skuggorna om trädkronornas täthet. Förmodligen finns det inte så mycket näring i marken. Vattnet rinner ned för slänten och för med sig näringsämnena. De sydligare områdena ligger högre upp och där är det torrare. Mossan döljs av gräs och örter. Och kantareller!

Efter torkan kom regnet och Maggie nosade fram dessa fina kantareller till oss. De hittade hon några hundra meter innan vi kom in i Tiskaretjärnskogen.

I skogsdelen finns det både tretåig hackspett och rosenticka där. När jag gick där tittade jag under fallna stammar efter tickan och på de stående träden efter hackspetten.

Toppig umbraspindling (?)

Inlägget har varit ganska osammanhängande och jag har skrivit det långsamt, sökandes efter vad det är jag egentligen vill säga. För det finns någon slags röd tråd som jag hoppas att jag har kunnat göra synlig.

För att kunna tydliggöra den röda tråden och varför jag ville åka tillbaka till Gruvrundan vill jag citera Maccracken när han skriver att klimatförändringar tenderar att bli något statiskt och matematiskt utan vi upplever hur våra livsbetingelser förändras. Då det pågår över så långa tider är det svårt att fånga upp det. Vi tror oss fånga det då vi upplever en väldigt varm dag eller att nu brinner det i södra Europa igen. Men värme och brand är normalt, liksom ett flerdagigt regnoväder som gör att semesterplaner behöver ändras, se En amerikanare är trygghet.

[W]hat people, plants, and wildlife experience is not the mathematical construct that makes up the three-decade average; it is changes in the intensity, occurrence, and patterns of the weather. (2019:15).

Jag skrev tidigare att termen klimatförändring egentligen är en neutral term för ett naturligt fenomen. Detta gäller även om förändringarna som sker nu är påverkad av människornas samlade handlingar utifrån den livstil som vi för. Det är naturligt då förändringarna inte bygger på någon slumpmässig fluktuation utan kan utforskas utifrån förändringarna som har skett över tid. Det går att följa genom att se till orsaker och konsekvenser. Men då talar vi framför allt om det matematiska.

För att undersöka de lokala konsekvenserna som det kommer att få, handlar det om att röra sig ute i naturen. Vad händer det om det regnar mycket eller är väldigt varmt? Hur har man tänkt förr och hur tänker man idag? Vad gör förändringarna med landskapet?

Under hösten ska jag personligen fördjupa mig i detta. Jag märker att jag behöver läsa på och sedan röra mig i landskapet.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Maccracken, Michael C. (2019). What Is Climate Change?. ss. 12–21. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Varför lyckas italienarna?

Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?

Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.

Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?

Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.

Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.

Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga Climate Arena för testkörning av bilar.

Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.

2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, Wikipedia)

1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.

Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.

Afrika avbildat

Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.

Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.

Figur 1 (Stronen et al,. 2013)

Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.

Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.

Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.

Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.

Svartbäcken

Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.

På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.

Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy

Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.

Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.

Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.

Må de lyckas att förändra attityden.

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281

Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454

En amerikanare är trygghet

Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.

Men en bra resa blev det.

Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.

Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.

Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:


Bilden är tagen från Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.

I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.

Bokstäverna visar ordningen.

Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.

Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.

Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.

Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.

En tall i Leksand.

Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.

Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.

Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.

Från gruvan i Falun

På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.

Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.

Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.

Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.

Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.

Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.

På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.

Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.

Utanför Orsa

Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.

Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.

Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.

Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.

Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.

Hovfjället

Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtans­full sorgsenhet, svår­mod”.

Hildasholm

Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.

Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.

För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu

Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm

Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.

Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.