Granbeståndet väster om Tjörnedala har gallrats. Jag vet inte när. Mossan är torr. Det var veckor sedan det regnade. Jag sitter på stengärdsgården. Den är hög, så jag förmodar att det en gång var en hage här. Det är en rofylld plats. Enformigt, likväl tillräckligt med detaljer att vila ögonen på. Stubbarna har tappat sin bark. Hos några har kärnveden börjat ge med sig. Många har fått en tunn mossa på sig.
Jag tar upp mobilen och upptäcker glatt att Lars har kommenterat Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna. Han har studerat en av bilderna jag lade upp och skriver detaljer som han upptäcker: ”alla granar är ungefär lika stora, begränsat med fältskikt, ett fåtal grövre granar skymtar i bakgrunden”.
På Skogsencyklopedin läser jag att ”fältskikt” är ett ”vegetationsskikt som utgörs av örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter samt ungplantor av träd och buskar”.
Jag försöker tolka det jag ser, men utöver att beskriva det jag ser, är det svårt att dra någon slutsats. Snarare väcks frågor om tiden innan granarna planterades.
Den som gallrade har lämnat kvar träd för att de ska murkna. Stammarna är raka. Jag är dålig på att avgöra hur höga de är. Kanske 10 meter?
Som jag skrev ovan satt jag då på stengärdsgården. Idag när jag skriver det här undrar jag vad det var som gjorde att man övergav hagen. Bar det sig inte längre att ha låta djuren beta där?
Några kollegor härifrån pratade om trakten runt Tjörnedala. En av dem sade att en släkting hade på 1970-talet blivit erbjuden att köpa mark där för 12000 kronor, men hade tackat nej. Han hade tyckt att det var för dyrt. Beräknar man om det till dagens penningvärde är det ungefär 80000 kronor. Nu är marken värd så mycket mer. För mig berättar det om svårigheten att se in i framtiden.
Då såg man inga möjligheter med den.
Jag reser mig upp och går nordöst för att komma tillbaka mot leden. En håla berättar om ett djur som har grävt sig ett bo under roten. Jag tittar mig omkring efter fler hål, då de sällan nöjer sig med ett hål. Men finner inget. Jag tror inte att det är en grävling. De brukar gräva långa gångar i slänter, med många utgångar. Här är det svagt sluttande. Kanske en räv?
Hålet är tämligen stort. En ormbunke har börjat ta sig upp där solskenet träffar mossan.
I en öppning i trädkronorna har blåbär tagit sig upp. Det finns inga bär. En björk har vuxit där, men är nu döende. En bit bort ser man ett nytt bestånd. Det växer tätt. Mellan bestånden går en skogsväg.
I mitten växer det lövträd. Det är sandjord här. Är gran det bästa trädslaget? Varför har man valt att koncentrera sig på gran? Tallar finns det längre österut. Runt omkring dem växer ek, bok och lön.
Jag följer vägen tills den viker av norrut. Det går nedför. Bestånden växer i rutor. I ett hörn står en ek. Man har huggit ut runt omkring den. Nyttar det till något? Kommer inte granarna att växa snabbare och skymma den där den står i nordöst kanten?
När jag förra veckan begrundade hur lagar berättar om vad som är viktigt för den tiden fann jag ”Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien” (Nordin, 1999). Hon berättar om hur olika definierade behov har styrt hur skogen bör skötas och även om vilka betingelser som formar skogsbruket.
Under första delen av 1800-talet var det mest för bondens bruk. Det skiljde sig förvisso mellan platsen man bodde. Det var under den tiden som ägandet klargjordes. Det i sin tur gjorde att man började planera annorlunda. Det som ägs omhändertags oftast på ett annorlunda sätt. Apropå det som jag skrev i Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna beskriver hon hur skogen sågs som en plats där man hämtade virke för husbehov. Man valde ut enskilda träd och lät djuren beta där. Det var andra värden då för bönderna, skriver hon.
Tillgången på virke var tillräckligt god utan att behöva använda sådd eller plantering. Skogsbruk är även en långsiktig investering. Den ekonomiska situationen för de flesta bönder under denna tidsepok, var inte så bra att de kunde vänta tiotals år på avkastning. Ägandeförhållandena kring skog gynnade inte heller skogsvård. Inte förrän in på 1800talet fördelades skogsmark på enskilda hemmanen och att göra långsiktiga åtgärder på samfälld mark kändes säkert inte lika intressant. Således var skogen och dess värden relativt ointressanta för en bonde, annat genom betesbränning och plockhuggning. Skogsmark sågs mer som potentiell odlings- och betesmark. Bondens utnyttjande av skogsmark som betesmark motverkade skogsvårdssträvandena ända in på 1900-talet. (Nordin, 1999:122)
Jag tar mig ur granbestånden och kommer in i lövskogen. Jag följer tjörnedalaleden och kommer till backen som går ned i en liten dal där en bäck rinner. Nu är den uttorkad. Det gröna fältskiktet har vissnat bort. I stället har svampar kommit upp på vissa ställen.
Ringmusslinsvamparna fångar min uppmärksamhet. För mig är det nästan magiskt hur de plötsligt är där.
Något får mig att reagera. Jag ser jag en svart fågel. Det är en spillkråka. Den är så orädd. En ungfågel?
Innan jag hinner ta en bild sticker den iväg.
När jag ser mig om ser jag en större hackspett. Den tycks inte ha märkt mig. Jag försöker inte fota utan går vidare.
Så ser jag något litet bland lövträden. Det är en mindre hackspett. Jag blir alldeles lyrisk. Även den är orädd. Jag får upp mobilen och försöker få en bild. Jag lyckas, men de är ganska dåliga. Nedan är ett exempel.
Nöjd men trött av allt iakttagandet fortsätter jag strövandet. Det gick vidare ned mot vattnet för att avslutas på caféet i Tjörnedalagården. Där åt jag en stor tårtbit med lavendelbotten och choklad. Till det drack jag en kopp kaffe. Ett besök på Tjörnedalagården rekommenderar jag verkligen.
Några avslutande ord så här en vecka efter promenaden är just en kort reflektion kring tiden. Nordin skriver att ”[s]kogsbruk är även en långsiktig investering” (1999:122) och att innan det fanns någon industri att sälja till, fanns det heller inget behov av att tänka långsiktigt. Det var först när man blev en del av en internationell marknad som den fick ett annorlunda värde.
På något liknande sätt kanske det var med ägaren till hagen där granarna nu växer. Att ha boskap där bar sig inte längre eller så hade familjen upptäckt andra värden i livet. Att plantera gran kunde ge en framtida inkomst, men tills dess får de hämta sin inkomst från andra källor.
Hur vi ser på skogen, både som ägare och skogsvandrare, förändras. Men även om samhällets värden ändras, så står träden där och berättar om forna beslut. De berättar också om hur lite vi vet om framtiden. Det ödmjukar.
Referenser:
Nordin, Jessica (1999). Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien. SLU
