En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.
Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.
Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!
Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.
Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).
De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.
De som talade var Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.
För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.
Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.
Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.
Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.
Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.
Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.
Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.
Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”
Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.
Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.
Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.
Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.
Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?
As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)
Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.
Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.
Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.
The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).
Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.
Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.
Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.
I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.
Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?
Referenser:
Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript
Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing
Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]
Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730
Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]
Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]
de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]
Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press
Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
