Ska visenterna få ströva fritt?

Idag blåser det ute. Hårda södervindar drar i träden utanför. Länge har brittsommaren skämt bort oss här i Simrishamn. Solglasögonen har varit på och efter jobbet har jag suttit och rökt min pipa med en kopp te på balkongen. Röken retar smaklökarna och jag förnimmer nya smaker.

Häromdagen satt jag uppfylld av tankar då en fågels täckning väckte min uppmärksamhet. Det var en entita som hade kommit in i trädgården. Den sökte insekter i bland lavarna som har växt på barken i det asiatiska trädet som växer i trädgården.

Jag förundras över hur genom inhemska lavar och mossor träden införlivas i den svenska ekologin. Även om trädet inte får sin plats ger dess yta plats för det inhemska.

Då jag nu var väckt ur mina tankar kom blåmesarna kvitter och akrobatik till känna i kastanjen. Det var fullt av dem. De klättrade och flög mellan löven som var angripna av kastanjemalen. Kanske bildar gångarna och sprickorna i löven utrymme för andra insekter?

Nu var jag fullt närvarande och den där underbara känslan då skönheten griper tag i mig spred sig i kroppen. Ett leende dök upp i mitt ansikte. Efter piprökningen beslöt jag mig för att ta en promenad. Vindar och höstflytten hade lett till att det var småfåglar överallt i buskar och träd.

Under de två veckorna som har gått sedan jag skrev sist har jag lyssnat på en del poddavsnitt som har lett min undran in i nya miljöer. Ett var 191: Rewilding Myths and Misconceptions with Ian Parsons.

Ian Parson var ny för mig och hans kritiska syn på återintroduktion av djur gav mig ett nytt perspektiv på debatten om vi bör introducera eller återintroducera djur i den lokala ekologin. I samtalet med poddvärden Tommy påpekade han att många av projekten med återintroduktion inte fungerar. Organismerna dör och det beror på att egentligen finns inte förutsättningarna för att placera dem i miljön.

För att begrunda kort vad han menar drar jag mig till minnes en promenad jag gjorde i Bäckhalladalen för några veckor sedan. Jag tänkte på hur mycket död ved det låg i vissa delar. Det var nedfallna träd som nu på höstkanten pryddes av musslingar.

Jag steg av stigen och fotograferade och beundrade. Ett äldre par kom förbi och mannen frågade mig vad jag hade sett. När jag sade att jag beundrade svamparna tystnade de och gick snabbt vidare.

En tok, tänkte de nog.

Det som slog mig medan jag tittade på alla dessa nedfallna träd var hur många träd i olika stadier av nedbrytning det måste ha funnits i de äldre skogarna. Numera är det sällan så mycket död ved i skogarna som det en gång bör ha varit.

Detta är ett exempel på vad Parson för fram i poddavsnittet. Miljöerna måste finnas där organismerna kan husera.

Men det måste inte bara finnas livsrum på ett ställe utan på många ställen så att de kan hantera förändringarna för att inte falla i utdöendeskuldfällan. Det är detta som Parson för fram. Förutsättningarna för arterna måste finnas på en stor yta, så att de inte koncentreras på en för liten yta. Detta gäller framför allt de stora däggdjuren som kräver stora ytor att röra sig på. Likaså finns det en risk de små koncentrerade öarna i landskap att en eld eller något annat sker som dödar dem.

För att illustrera tankegångarna sökte jag efter hur långt projektet med att återintroducera visenter i Sverige. Ekologen Carl-Gustaf Thulin berättar på Natursidan att förstudien är klar, Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna (Hansson, 2024). Den finns att ladda ner här: Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige (Thulin et al., 2023).

En av tankarna bakom visentens införande är den funktion som de tillför ett ekosystem, där de skapar habitat för andra organismer. Thulin et al. skriver att de ”betar både gräs och vedväxter och har därmed potential att hålla igenväxande landskap öppna” (2023:5). Här finns det mycket att gräva i, varav flera saker nämns i det här inlägget, På naturens premisser. Vilket illustreras med följande bild där vi kan se hur visentens närvaro påverkar och möjliggör livsutrymme för en mängd arter.

I studien undersöker de olika platser i Sverige där förutsättningarna finns för att introducera dem i det vilda. De anger olika skäl till varför vissa är bättre än andra. Det viktiga är dock för det här resonemanget att vi ser hur spridda de möjliga områdena är. Det största skälet till detta är människorna och att få vill titta ut ur fönstret och se en visent i trädgården eller att vetefältet har manglats ned.

De gröna områdena är de ”har den lämpligaste kombinationen av habitat och vinterföda /…/ och minst konfliktyta i relation till människa” (Thulin et al. 2023:58).

Som vi ser i figuren bildar habitaten öar i landskapet. Förvisso blir det en slags skärgårdsliknande miljö i Bergslagen. Frågan uppstår då om de ska hållas på en ”ö” eller om det ska finnas faunapassager, till exempel broar, emellan dem? Personligen är jag för detta, men därmed får jag inte blunda för de stora problem som uppstår, vilket inte heller författarna gör.

I detta pågående samtal finns det dock något som Parson tar upp som många rewilding:förespråkare, enligt honom, inte tar hänsyn till. Det är tiden. Som jag så ofta återkommer till återvänder många däggdjur naturligt och spontant till miljöer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga.

Parson själv, som framför allt är ornitolog, nämner den förändring i fågelpopulationer uppstår naturligt genom hur de olika arterna sprider sig i över kontinenten och i landskapet. Klimatförändringarna gör att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Vissa kan anpassa sig och andra inte.

Tiden tycker vi ofta går för långsamt och vill skynda på den. Så därför vill vi återintroducera arter eller bara introducera arter. Grupper vill forma landskapet efter sina föreställningar och visioner. Det är allt från visenter till contortatall. Likheten med visenterna och contortatallen är att de inte kommer spontant, utan att de aktivt införs utifrån olika syften.

För att avsluta detta inlägg fann jag bilden ovan. En afton gick vi vid Lersjön väster om Sunne. Maggie sprang och ville hämta pinnar med min käraste. Själv plockade jag beska lingon. Jag lade några på en sten och tog ett foto innan jag åt upp dem.

Nu när jag ser bilden ser jag att molnen i bakgrunden speglas i vattnet. I den nedåtgående solen får stenarna en röd ton. Jag tycker det är en vacker bild. De olika färgerna kontrasterar mot varandra. Men den är också väldigt artificiell. Skulle jag inte ha ätit upp lingonen hade de ruttnat och ljuset föll just så för en kort stund.

I evolutionens tidslöshet är vi människor blott ett ögonblick och likväl, i vår iver, är vi på väg att förändra så många av de förutsättningarna för organismers överlevnad. Att vi är medvetna om hur vi förändrar gör att vi också kan bereda vägen för arternas mångfald och detta måste göras med ödmjukhet för vad vi vet och förstår. I detta finns det dock en varning och det är att inte det estetiska och nyckfulla sinnet bör vara det som formar vår föreställning. Det är vad jag fick med mig av intervjun med Ian Parson och jag rekommenderar dig att lyssna på den i din poddapp.

Referenser:

Hansson, Erik. (2024). Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna. Natursidan. Publicerad 240314 [hämtad 251004].

Thulin C-G; Ausilio GM; Sannö A; Niklasson M; Kjellander P. (2023). Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet, dnr SLU.afb.202311