Bergskedjan som likt en ryggrad går genom den italienska halvön heter Apenninerna. I centrala delen ligger nationalparken Abruzzo, Lazio och Molise. Det är en avfolkningsbygd, även om nationalparken lockar tillbaka människor då arbetstillfällen har skapats.
Bergen befolkas av både björnar och vargar. För att undvika att björnarna kommer in till byarna och gör räder bland bikupor och äppellundar, har man börjat att beskära träd i gamla övergivna äppellundar. Beskärningen får träden att åter bära frukt.
Många ekologer, skriver Christopher Preston i den underbara Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023), skulle vända sig emot dessa handlingar. För dem bör faunan lämnas och leva så opåverkat som möjligt av människorna. Men, fortsätter han, om det vilda och opåverkade inte längre existerar, borde inte då människorna hjälpa till att omforma miljön så att den kan husera båda världarna?
If animals don’t have their own wilderness to occupy anymore, then the land and its people must reshape themselves to help. (Preston, 2023:194)
I sin bok återkommer han ofta till hur traditionell kunskap hos urbefolkningen i Nordamerika tycks ha en större förståelse för hur människan och omvärlden hör ihop. De tycks närmast bli hjältar i en historia om den onda västerländska kulturen och den lokalt holistiskt tänkande och brukande vilden, beskrivningar som Arne Kalland varnar för i ”Environmentalism and images of the other” (2003), vilket jag tar upp i Står vår kultur i vägen för kunskap?.
Nu blir det inte så, utan han framhåller framför allt ekologer som studerar förändringen bland populationer. Många av ekologerna i boken tillhör också ursprungsbefolkningar i Nordamerika. Det är en bra balanserad bok och rekommenderas varmt.
Nåväl tillbaka till den implicita frågan om faunan bör ses som något som är utanför samhället?
Ska vi fortsätta idétraditionen som skilde kultur och natur, miljö och samhälle?
Här tycker jag att arbetet i nationalparken i Italien är väldigt intressant. För det finns något artificiellt i att ha denna åtskillnad mellan en djurvärld och en människovärld.
Likväl är det denna åtskillnad som tycks härska i till exempel Sverige när en varg visar sig i närheten av en skola eller i ett villaområde. Eleverna skickas hem eller så skjuts den, se Vargen är död. Om vi istället undviker denna åtskillnad, handlar det snarare om att lära sig hur man ska hantera det. Som till exempel att man beskär äppelträden i de övergivna äppellundarna så att den marsikanska brunbjörnen har mat.
Denna bild av en vildmark skild från det övriga samhället, som tycks vara härskande hos vissa ekologer och filosofer, är relativt ny. Jag går igenom delar av föreställningen i inläggen Naturen: det vilda och det tämjda, del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda, del 2.
Här vill jag plocka upp något som jag nämnde i förra veckans inlägg och det är begreppet kosmologi, läran eller kunskapen om kosmos.
Kosmos är ett intressant ord som syftar på universum och världsalltet, som vi går till SAOL. Det har ett grekiskt ursprung, κόσμος, och syftar på ordning och lagar. För att undersöka idétraditioner och hur betydelser finns undangömda i ord vill jag utgå från skapelseberättelsen i Första moseboken.
Där skapar Gud allt på sex dagar och på sjunde dagen vilar han. Vi ser redan här att det inte är någon verklig bild av hur det gick till utan ska förstås mytiskt. Inte heller äldre tiders teologer trodde att det var en faktisk bild utan det är ett senare påfund som uppkom i och med fundamentalismen i början av 1900-talet.
En intressant förklaring som jag läste var i The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Walton, 2009). Syftet med boken är att tala till dessa fundamentalister som har fått för sig att det är en beskrivning av faktiska händelser. Snarare, menar Walton, är det en beskrivning av ett tempelbyggnation, vilket i sin tur leder till att jorden är Guds tempel.
Här ska jag inte gå in på resonemanget som underbygger argumenten utan i stället peka på vad det kan innebära att jorden är Guds tempel.
För även andra religioner har liknande tankar, även om det inte handlar om tempel. Mary Evelyn Tucker skriver i ”Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation” (2003) att i kosmologier finns det en beskrivning av det som är liksom oftast det som bör. Vad det innebär är att det finns en föreställning om en underliggande ordning i tillvaron och tanken at bara vi följer den så kommer allt att bli bra.
Tucker menar att grunden till att vi ser en ordning är människans inneboende förmåga att se mönster och genom att se dem försöker vi skapa mening. Det gäller inte bara religiösa människor, understryker hon, utan även vetenskapsmän som till exempel ekologer.
Religiösa benämningar på dessa heliga mönster som är ordningsbringare är ordet eller logos, som när Johannes inleder till evangelium med orden: ”I begynnelsen fanns Ordet (logos, λόγος), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh, 1:1). I andra religioner och kulturer har det namn som tao i taoismen, sharia i islam.
This patterning is called by many names in various religions. In Hinduism and Buddhism it is dharma or law; in Confucianism it is li or principle; in Daoism it is the Dao (Tao) or the Way; in Judaism it is seder bereishit or order of creation; in Christianity it is logos or word; in Islam it is shariah or law. For Native American Algonguins it is manitou or spirit presence. Among the Warlpiri people of Australia it is tjukurpa, sometimes translated as ‘‘dreamtime’’ but meaning in fact law or pattern in the landscape. (Tucker, 2003:118)
Som vi ser återkommer dessa tankegångar igenom historien och i kulturer. Att betänka är dock att begrepp som sharia och tao absolut inte betyder samma sak, däremot pekar de på föreställningen om ordning och en inneboende sådan i vår omgivning.
Två begrepp som hon lyfter fram och som ofta tenderar att överlappa varandra är kosmologi och världsåskådning. Dessa två pekar dock på två olika sätt att beskriva ordningen. Kosmologi utgår mer från en berättelse, medan världsåskådning syftar snarare på idéer och värden. I de kosmologiska berättelserna, fortsätter hon, beskrivs ofta en skapelse (kosmogoni) vilket pekar på hur världen är och kan beskrivas, samt ofta hur man bör bete sig.
[C]osmology is a more specific focused description of reality often associated with story or narrative. Thus, worldview refers to a broad set of ideas and values, which helps to formulate basic perspectives of societies and individuals. Cosmology is more specifically linked to an explanation of the universe (mythical or scientific) and the role of humans in it. (Tucker, 2003:118)
Det intressanta här är att även vetenskapen har en kosmogoni (skapelseberättelse) och försöker att förstå hur allt är. Dock undviker den strikt vetenskaplige att införa värden och värderingar. För att hänvisa till filosofen David Humes ord så inbegriper inte varat nödvändigtvis ett bör, alltså bara för att något är på ett visst sätt betyder det inte att det bör vara på det sättet.
Eller som min etiklärare sa: skilj noga på det beskrivande (descriptive) och det normativa (prescriptive).
Och här blir ett bra ställe att börja sammanfatta det som Tucker skriver. Människor ser mönster i tillvaron. Det är det som möjliggör vår överlevnad. Omgivningen kategoriseras därmed, vilket vi har gemensamt med alla arter. Det som skiljer den vetande apan från resten är att vi även skapar oss bilder av hur allt hör ihop, kosmologier. Genom alla tider har vi ständigt försökt att förklara hur det har uppkommit, för om man förstår hur något är uppbyggt, torde man också kunna förstå hur det borde vara.
Detta skapar en föreställning som inbegriper varifrån vi kommer och var vi befinner oss. Genom alla tider har vi tvingats att omvärdera hur vi förstår världen och då hänger det med en massa rester från förr. Detta är inte bara i kulturer utan också i oss människor, se Nej, jag är ingen schaman.
Vissa av dessa kosmologier försöker göras universella, medan andra förblir lokala. Den lokala kunskapen bygger på iakttagelser som traderas och förs vidare i en ständig dialog med sin omgivning. Denna samvaro med djuren som har pågått i tusentals år skapar en intelligens, skriver Preston, om hur man kan dela landskapet med faunan, ”lived thousands of years alongside a profusion of tenacious beasts, absorbing an ancient intelligence about how to share the landscape” (2023:260).
Vad vi ser är att det är oftast de kosmologierna som gör anspråk på att vara universella som uppkommer i och med urbaniseringen, det vill säga då man inte längre är i en omedelbar relation med faunan. Därmed förloras också kunskaper om hur det fungerar lokalt.
Den vetenskapliga metoden bygger på att testa detta. Man experimenterar och funderar på om det resultatet kan generaliseras. I den traditionen har man utvecklat ett språk som koncentrerar sig på att kunna beskriva, samt att överföras till andra metropoler, vilket gör att det språk som framträder ur kosmologin undviks. Detta skapar en värde-lös syn på världen. Själv menar jag att vi måste göra kunskapen som framträder värde-full.
Detta menar jag sker i den ekologiska forskningen, som är ämnet för den här bloggen.
Ju mer man upptäcker hur ekosystemen hör samman med olika delar och hur återkopplingsmekanismer möjliggör deras fortsatta existens, samt hur de i sin tur kopplas till andra system, då, menar jag, uppstår det ett bör att vidga vår kosmologi till att också uttala normativa idéer som kan vägleda våra handlingar.
Den vetenskapliga metodens syfte borde inte bara vara att upptäcka hur något är utan också kunna använda kunskapen, vilket människan har gjort i alla tider. Antikens greker skilde på myten och logiken, men de menade inte att den ena eller den andre skulle härska över den andre, snarare skulle de jämkas. Denna visdom menar jag att vi har glömt bort och den bör därför återupplivas.
Vi är en del av miljön och faunan och vi bör därför arbeta för att lära oss hur vi kan inbegripa faunan i kulturen, snarare än att åtskilja den.
Referenser:
Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1
Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.
Tucker, M.E. (2003). Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_6
Walton, John H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate. Downers Grove, Ill.: IVP Academic
