De stod och tittade på gässen som höll sig till revet i Simrishamn. Jag ställde mig och tittade slött på grågässen. Finns det något intressant? undrade jag.
Det är tundragäss där ute, sade en av dem. De är bakom stenen där en storskarv torkar vingarna.
Jag tittade bakom den runda stenen som hade en vit fågelskit täckning. Där var de. Jag såg det på näbben som skilde sig från grågässen. Jag tog upp Fågelguidesappen, men hittade dem inte.
Sök efter sädgås, sade mannen. Sädgåsen har delats upp i två arter, tundra- och skogsgås.
Några dagar senare satt jag med J., fågelinventeraren i Malmö. Jag väntade på tåget till Berlin och han höll mig sällskap. Vi drack en öl och pratade. Stolt berättade jag att jag hade sett tundragäss, men i stället för ett grattis beklagade han sig över att de hade delat upp sädgåsen (Anser fabalis) i skogsgås (Anser fabalis) och tundragås (Anser serrirostris). Hur ska jag kunna höra och se skillnad på dem? Vad fyller det för syfte?
Jag skrattade.
På Wikipedia läser jag följande förklaring:
Sedan juni 2025 urskiljs tundragåsen dock som egen art av BirdLife Sverige, varvid sädgåsen i begränsad mening blev tilldelat namnet skogsgås. Uppdelningen grundas på skillnader i morfologi, ekologi och genetik, där genomdata konsekvent visar att spetsbergsgåsen är en del av komplexet och faktiskt närmare släkt med skogsgås än tundragås. (Skogsgås)
Då skrattade jag mest åt hans klagan, men nu hemkommen från Berlin började jag begrunda dess egentliga betydelse, för är det i grunden inte märkligt hur vi konstant håller på och kategoriserar runt omkring oss?
Frågan är något som jag ofta återkommer till i mina tankar. Ibland på grund av frustrationen att jag själv inte kan skilja på två arter eller att jag inte kan namnen på dem. Andra gånger då jag begrundar den kosmologi som jag är en del av. Eftersom jag nu skriver om naturen utifrån kosmologier vill jag fördjupa mig i denna fråga.
Det kommer jag att göra utifrån antropologen Roy Ellen text Variation and uniformity in the construction of biological knowledge across cultures (Ellen, 2003). Den är intressant ur flera olika aspekter. Dels går han igenom om vad kunskap är, hur den inhämtas och befästs; dels om den skiljer sig åt mellan olika kulturer, och avslutningsvis vad den säger om människan som art.
Till att börja med, skriver Ellen, finns det en kognitiv strategi för hur människor konstruerar sin kunskap om den biologiska världen. Den förs vidare kulturellt och formas av miljön och samhället, vilket gör att den skiljer sig från plats till plats. Detta skiljer sig inte nämnvärt från andra djur, det gör däremot vår förmåga att kunna skaffa oss biologisk kunskap som är oberoende av den lokala miljön. Vetenskaplig biologi är då förmågan att kunna abstrahera kunskap från det lokala till en slags generaliserad kunskap, vilket gör att den kan föras över till andra som inte har lokal kunskap. Det innebär att experten kan ha en kunskap om de lokala förhållandena som den lokale icke-experten inte har.
Although underlying cognitive strategies influence how people construct what they know about the biological world, most knowledge is culturally transmitted and shaped by environmental and social forces which vary from place to place. In part, what people know is constrained by local ecology, although what is uniquely human is the capacity for acquired biological knowledge to diffuse independently of what can be experienced in local habitats. (Ellen, 2003:48)
För att komma vidare måste vi ge någon slags definition av vad kunskap är och Ellen menar att vi kan se det utifrån flera perspektiv. Först kan vi se som det som en färdighet där vi har visst kunnande som gör att vi kan lösa olika tekniska och sociala problem. Likaså kan vi se det som det kunnande som vi får genom socialiseringen in i en kultur, alltså det som vi lär oss för att kunna fungera i den sociala sammanhang som vi lever i.
The default understanding of knowledge, at least in anthropology, is usually of what we might call ‘‘conscious’’, ‘‘cognised’’ or ‘‘reflective’’ knowledge: something we are aware of acquiring and using, and often do so purposefully in order to solve various technical and social problems. However, people also acquire knowledge unobtrusively and unreflectively as part of the process of socialisation and growing up. This is no less knowledge than that which we consciously articulate or recognise. (Ellen, 2003:48
Den första kunskapen som bygger på en slags färdighet handlar om dels av kunna namnen på saker, lexikal, men också en kategoriserande (classificatory) kunskap där vi placerar in saker i olika fack. Till det kan vi lägga ytterligare en form som bygger på det som tycks uppenbart, men som, fortsätter Ellen, inte är systematiserat i språket. Det är en substantiell kunskap som handlar om det som ett ämne innehåller. Kunskapen om den biologiska världen, enligt Ellen, är substantiell och det är den kategoriserande kunskapen som hjälper oss att få förståelse om den.
Detta är väldigt abstrakt, så låt oss ge exemplet med en skogspromenad. Vi ser träd, men vet kanske inte vilka arter som det är. Vi ser mossa, men inte vilka och så vidare. Vi har substantiell kunskap, men den är inte precist kategoriserad. Dessutom kanske vi inte vet vilka arter som trivs i granskogen, däremot har vi lagt märke till att där tenderar vi att se kungsfågel. Varför vet vi dock inte.
Olika kulturer gör olika kategoriseringar. Enligt Ellen bygger de på en utveckling som har skett över lång tid. Det som tenderar att styra är dess nyttighet. Vissa djur har fler namn. Nötkreatur delas in i ko och tjur, kviga och kalv och så vidare. De är viktiga för vårt samhälle och har därför tilldelats flera kategorier.
At a local level, much general biological knowledge is linked to the way organisms are grouped according to their usefulness. In all societies biological knowledge is innovated and embedded in applied contexts, and therefore all knowledge people have of organisms is, ultimately, because it is useful. (Ellen, 2003:63)
Eftersom kategoriseringarna skiljer sig åt kan det uppstå svårigheter om man vill jämföra olika kunskapssystem. Hur bör man översätta kunskapen emellan systemen?
Ellen delar upp kategoriserandet i fyra delar. A) den kategoriserande kunskapen skapas genom B) kunskap om till exempel anatomi och hur processerna sker mellan enskilda och grupper av organismer vilket leder till C) kunskap om ekologiska system, som i sin tur leder till D) allmän kunskap kring generella principer om växter och djur biologi.
(a) classificatory knowledge from (b) knowledge of anatomy, autoecology and processes with respect to individual organisms, or groups of organisms; from (c) knowledge of ecological systems (synecology: plant interaction, dynamics of various kinds of landscape, seasonality, food chains, pest ecology); and from (d) knowledge of the general principles of plant and animal biology. (Ellen, 2003:49)
Förr tenderade antropologer att klassificera lokal biologisk kunskap utifrån A vilket betyder att man hade ett klassifikationssystem. Med tiden, skriver han, har man dock sett att i den lokala kunskapen ingick också kunskap om de andra tre delarna. Däremot, tillägger han, fanns det ett problem där då den kunskapen var kopplad till estetiska och symboliska värden.
Det senare ska vi inte gå in på här, däremot är det viktigt att betänka att den lokala kunskapen utgår från lokala förhållanden och att den är en del av den sociala miljön, vilket gör att den är svår att frånkoppla detta.
Det finns också en annan aspekt i detta som handlar om att kunskapen skapas utifrån det sociala. Det innebär att modeller av hur vi ser världen skapas utifrån det samhälle/kunskapsystem som vi lever i. Så för att sammanfatta, å ena sidan utgår kunskapen från den lokala miljön och å andra sidan är den formad av den lokala kulturen.
För att göra det tydligare hur vi använder det sociala kan vi se hur vi till exempel delar in sambandet mellan olika organismer i metaforer som släktskap och familjer. Vi beskriver kroppsfunktioner utifrån teknologiska metaforer som att hjärtat är en pump.
The classificatory language we use for plants and animals is derived from the way we talk about genealogical relations, and we understand the functional dynamics of both organisms and ecological systems in terms of our experience of participating in social systems[.] (Ellen, 2003,50)
Likaså ges naturen olika värden som utgår från samhället. Så för att ta ett enkelt exempel så ses hundar som en vän i ett samhälle och som smutsiga i ett annat. I äldre europeisk konst placerades en hund i målningen som symbol för trofasthet och inte nödvändigtvis för att det var en avbildning av kungens egen hund.
I språket stöter vi på äldre sätt att tänka som inte har övergivit oss, som att tänka med hjärtat. De antika grekerna utgick däremot från magen, vilket finns kvar i tanken på att ha en magkänsla. Så φρόνησις, fronesis, klokhet, bygger på φρόν, som kan betyda mage eller bålen (φρόνησις) och har därför inte med hjärnan att göra.
Vad betyder då allt det här? För det första kan vi fundera kring människans kognitition. För genom att jämföra hur olika kulturer från olika delar har kategoriserat världen kan vi, enligt Ellen, komma till vissa slutsatser om hur människor kognitivt skapar sig en förståelse av världen.
I detta finns det vissa olikheter som till exempel av man delar in den i genus, positivt och negativt. Mycket grundar sig i hur människorna medvetet förändrar sin omgivning. Likväl menar Ellen kan vi se vissa universella saker.
Det finns en tanke om vad som är naturligt och inte och att skilja på det som är mänskligt och det som är utanför oss. Dessutom visar just kategoriserandet på att evolutionärt är människan utvecklad till att se sin miljö på ungefär samma sätt. Skillnaderna och likheterna visar på att människan är utvecklad till en anpassad inlärning utifrån den sociala och biologiska miljön de befinner sig i. Detta betyder att den kulturella inlärningen är öppen, men också villkorad av det samhälle som vi lever i. Genomgående är att den biologiska kunskapen är formad av hur användbara. Det betyder att hur kunskapen om den förändras är beroende av hur de används kulturellt.
För att avsluta detta finns det ett par reflektioner som kommer till mig. Den biologiska kunskapen som ett samhälle har berättar något om samhället och dess kosmologi. Det betyder att vi kan förstå vissa delar som möjligen inte är uppenbara för alla. Samtidigt som det ställer frågor om samhället i stort.
Låt mig därför ställa frågan om varför vårt samhälle är så upptaget med att begrunda om sädgåsen är en eller två arter? Vilken nytta fyller det om vi nästan enbart på grund av den genetiska konstitutionen kan skilja en art från en annan, medan vi hur vi upplever arterna/arten när vi ser den i naturen, är det närmast omöjligt att kunna skilja på dem. Vad är det användbara i det?
Men jag tror min ingång i frågan är fel. Låt oss fråga oss i stället om det i grunden handlar om hur teknologin förändrar oss?
Till det yttre ser vi inte skillnaden mellan en skogsgås eller en tundragås, men med hjälp av teknologin kan vi upptäcka skillnaderna. Det betyder att teknologin blir drivande för hur vi kategoriserar vår omgivning. Vad gör det med samhället? Förändrar teknologin kosmologin?
För att förklara vad jag menar vill jag peka på två saker som Ellen för fram. Första påståendet är att den lokala kunskapen bygger på en samlad kunskapsinhämtning som har skapat ett system som utgår från de lokala förhållandena. Det är beprövad kunskap.
Det andra påståendet är att om det lokala förs upp på en global nivå så förändrar det kunskapen på en djupare nivå. Det sker små förändringar som för bort det från det lokala, vilket också förändrar förståelsen av det. Det blir generaliserat och förlorar därmed dess lokalitet. Det blir därmed inte längre beprövad erfarenhet. Lägg därtill att om det är teknologin som börjar bli styrande i kategoriseringen då avlägsnar vi oss än mer från det lokala genom att kategoriseringen utgår från andra premisser än vad som styrde innan.
Det här är märkligt då det å ena sidan är styrt av en slags överkultur som har uppstått ur den vetenskapliga metoden. Låt oss kalla den för upplysningen, för att ge den en kategorisering. Å andra sidan har den lämnat det organiska för det digitala. Vad jag menar är att hur kategoriseringen bör ske utgår från en samlad kunskap, men görs den utifrån en digital kategorisering, tas det sinnliga bort för det teknokratiska. Kosmologins omformas utifrån en teknologisk genererad kunskap, avknoppad från en lokalt beprövad kunskap, driven av en vetenskap som inte längre drivs av nyttosyfte utan av andra syften, vilka jag i alla fall inte begriper.
För frågan är vad de fyller för samhälleligt syfte? Det vet inte jag. För att använda en term som min vän J.M. använder, det blir en teknocentrerad kunskapsgenerering snarare än mänskliga behov. Teknologin förändrar då grunden i samhället om kunskap inte längre byggs upp utifrån kategorier formade av människornas kollektiva kunskap utan att det i stället blir algoritmer som blir den ultimata kunskapsskapandet.
För att följa tanken till dess gräns. Låt oss säga att den urbana människan blir allt mer alienerad från naturen genom att hon befinner sig i en lägenhet i stan och den närmaste grönskan är parken utanför. I sociala medier läser hon om ”klimatkatastrofen” och att den biologiska mångfalden hotas. Då kunskapen om ekologi är artificiell i den bemärkelsen att den är inhämtad från digitala källor och inte genom att röra sig ute i naturen, samt formad av algoritmer som utgår från hur hon kategoriseras och identifierar sig själv blir förfrämligandet från naturen allt större och inträdet i den artificiella världen allt större. Om då kunskapen om naturen skapas tekniskt snarare än organiskt genom ett uppbyggande av kunskap genom iakttagande, är det inte konstigt att tankar om att människan är ett hot för naturen. Det vill säga att hon ses som något som inte är en del av naturen utan som något onaturligt.
Detta bildar en synnerligen destruktiv återkopplingseffekt om kosmologin och grunden till hur vi uppfattar varat snarare bygger på teknikgenererad kunskap.
Så avslutningsvis måste vi återgå till fältbiologernas credo, leriga stövlar. Vi måste röra oss ute i naturen och uppleva den. Det artificiella kunskapsinhämtandet med begrepp som biologisk mångfald riskerar det som vi mest av allt vill undvika, nämligen förlusten av ett förhållande till naturen. Och det mest ironiska är att då har tekniken lett oss totalt vilse.
Referenser:
Ellen, R. (2003). Variation and Uniformity in the Construction of Biological Knowledge Across Cultures. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_3
