Fredrik II, mer känd som Fredrik den Store, bygde en plats för sig där han skulle slippa känna sorg, Sanssoici, utan sorg. Jag var där för lite över en vecka sedan. Jag besökte palatset en vacker solig dag. I palatset beundrade jag rokokoornamentiken. Innertaket var både målat med mytologiska scener och hade mönster av guld inspirerat från naturen. Det är små pojkar, men också hundar som jagar harar. Jag beundrade och förundrades.
Dagen innan hade jag besökt slottet Charlottenburg. Det asiatiska rummet var helt galet. Länge stod jag där och tittade. Det välvda innertaket var bemålat med gudar och djur kom ur vägen (se tredje bilden) och vilade där taket mötte väggen. Det var fascinerande och jag rekommenderar ett besök på båda slotten om du har vägarna förbi.
Efter allt detta överdåd av natur som hade gjorts till konst, var det skönt att lämna palatset Sanssoici och ge mig ut i slottsparken. Höstens färger i solen fångade mig. Jag vandrade omkring helt betagen.
En fågels lock lockade mig bort från stigen och in på gräset och bland de gamla träden. En liten djurstig ledde mig in bland buskarna. En hackspett gjorde att jag ångrade att jag hade lämnat kikaren hemma i Simrishamn.
I Berlin, i slotten och i parken mötte jag naturen i konsten både som målad och planerad. Allt byggde på föreställningar om hur den borde vara och den hade formats därefter. I barockslottet i Charlottenburg stod jag inför det överdådiga och svulstiga, medan i rokokomiljön i Sanssoici var den mer nedtonad i allt sitt guld. Men det var i parken där jag upplevde något annat. Där hörde jag fåglarna, såg löven i gul och rött guld. Det var lämnat och ändå så tuktat.
Jag kom att tänka på detta under morgonens läsning där jag rörde mig i det allra minsta i fysikens värld där livets uppkomst uppkommer ur materian (Al-Khalili & McFadden, 2017) till upplevelsen av naturen blir en slags förandligad föreställning som påverkar hur man bör eller inte bör förstå sin omgivning (Taylor, 2010). Jag upplevde en förvirring. Det var för stora rymder att hantera.
Fysikern Al-Khalili och biologen McFadden beskriver i Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (2017) det förunderliga i att liv (bio) kan uppstå ur det kemiska förenade och förklarar att förvisso upplever vi liv och är liv, men vi förstår det inte. Här uppstår frågan vad som är förståelse och de hänvisar till Robert Feynman som påstod att ”Det vi inte kan tillverka kan vi inte förstå” (2017:61f).
Det är för mig ett bisarrt uttryck och likväl är det talande för vår tidsålder där vi har en tämligen mekanistisk syn på världen. Förståelse blir då att kunna skapa en process i två riktningar: ”substrat=>produkt” eller ”produkt=>substrat” (2017:60). Livet är annorlunda, fortsätter de, då dödligheten är en del av livet. Levande cell blir död cell, men död cell kan inte bli levande.
Människan är det enda djuret som är medveten om detta och i alla kosmologier är livet, skapelsen, och döden, undergången, nödvändiga delar som måste förklaras.
I och med upplysningen och de idéer som följer blir de religiösa förklaringarna alltmer betydelselösa och förlorar sin möjlighet att ge mening till våra liv.
Människan är inte bara medveten om sin egen dödlighet utan också sin tid i rummet. Vi blir allt med medvetna om att vår tid är begränsad inte bara som individ utan också som art. Och det gäller inte bara homo sapiens utan alla arterna, ja i grunden livet på jorden. Oändligheten existerar inte.
Och ändå söker vi ständigt efter mening. Jag möter det hos elever som frågar sig vad som är meningen med det livet som de lever. Det skapar hopplöshet och förvirring. De finner inte svar. Vissa av dem blir håglösa och ger upp att studera, likt en symbolisk protest mot ett samhälle som de inte längre tror på.
Religionsvetaren Bron Taylor blickar tillbaka i Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han visar på hur tänkare under upplysningen som Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke och Immanuel Kant såg till naturen, det som var utanför samhället. Hos Burke kunde man överväldigas i naturen och den var behäftad med skräck och i den upplevelsen kunde man ha andliga upplevelser.
I romantikens konst är människan liten och naturen överväldigande. Vad vi märker är att naturen blir en del av en kosmologi och föreställningar som utgår helt från människans perspektiv. Naturen blir symbolisk när hon börjar fundera på sin nya roll.
Romantiken pågår samtidigt som industrialismen och det är också tiden då allt fler överger gårdar för fabrikens krav. Det innebär att man lämnar landsbygden och samlas i städerna. Det man innan producerade blir nu något som man köper. Individer blir konsumenter. De som producerar blir färre och effektivare då deras överskott kan säljas på en marknad. Vi går från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle.
Då Bron Taylor utgår från USA är det också tänkare därifrån som han diskuterar. Det är personer som Henry David Thoreau som menar sig överge samhället genom att flytta in i en stuga vid den lilla sjön Walden. Förvisso är det inte långt från det lilla samhället där hans samtänkare Ralph Waldo Emerson skriver sitt verk Nature (1849), som jag verkligen rekommenderar.
Just konsumtionstanken finner jag tankeväckande då till exempel Emerson beskriver naturen just som en vara, a commodity. Den är skapad för hennes väl.
Nature, in its ministry to man, is not only the material, but is also the process and the result. All the parts incessantly work into each other’s hands for the profit of man. The wind sows the seed; the sun evaporates the sea; the wind blows the vapor to the field; the ice, on the other side of the planet, condenses rain on this; the rain feeds the plant; the plant feeds the animal; and thus the endless circulations of the divine charity nourish man. (1849, se andra kapitlet Nature)
Taylor tar även upp John Muir som ger sig ut på långa vandringar och som får extatiska upplevelser i bergen. Just vandringar är ett genomgående tema hos dessa tänkare. Thoreau har skrivit en fin essä om att vandra.
Det intressanta med att vandra är just att man rör sig i landskapet likväl som man rör sig i sitt inre landskap. Det är som om stegen som ständigt fortsätter framåt försätter oss i ett kontemplerande tillstånd. I sin tur leder det till att vi befinner oss i ett landskap där vi kan uppleva skräcken och andligheten som Burke talade om. Vi blir så små i det stora.
Allt fler människor gav sig av då och även nu på vandringar bland fjällen där vi möter vyer som visar på vår litenhet. Vandringen i landskapet blir en andlig upplevelse.
För många i framför allt den amerikanska miljörörelsen är dessa tänkare inspiratörer. Att en religionsvetare diskuterar dem beror just på att var andliga tänkare som försökte förstå sin samtid utifrån sin relation till naturen i motsättning till fabrikscivilisationen som bredde sig ut omkring dem.
Och det är här någonstans som jag vill avsluta. I morgon kommer jag att återvända till miljörörelsen och den mörkgröna religion som, enligt Taylor, influerar och formar dem, se Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia.
Innan jag avslutar vill jag först föra ihop de underliggande och de formulerade tankar som jag har haft i inlägget.
Naturen, som jag använder ordet här, ska inte här förstås som ett biologiskt begrepp utan som ett kulturellt. Föreställningarna formas utifrån ett historiskt sammanhang. Vi har föreställningar om vår omgivning som mer berättar om hur vi förstår världen än hur den är beskaffad.
Det intressanta här och som jag finner så tankeväckande är att då kristendomen förlorar sin roll som meningsskapare, försöker många hitta det i sina naturliga omgivningar. Detta är under samma tid som allt fler upptäckter om biologiska upptäckter om vår omgivning sker. Denna utveckling går allt fortare, samtidigt som mycket av det som upptäcks, inte tycks vara en källa till meningsskapande.
Eller, för att nyansera det och försöka göra det mer komplext. Ekologin visar på hur sammansatt allt är och hur delarna påverkar helheten. Men det betyder inte att det är ett korthus som faller samman utan hellre kan beskrivas som ett tillstånd som finner nya konstellationer. Just nu befinner vi oss i en konstellation, men Gaia har befunnit sig i många andra konstellationer och ingen är mer värdefull än den andra, förutom i den medvetnes ögon.
Människan är det medvetna djuret. Biologin utvecklar kunskap som medvetandegörs, men det betyder inte att den är meningsskapande. Det gör vi i dialog med vår kosmologi, hur vi tycker att något bör vara. I detta bör det finnas en dialog mellan föreställningarna och det faktiska.
Vad jag menar är att om människans föreställningar avlägsnar sig för långt från de faktiska biologiska och ekologiska förhållandena och låter de inre föreställningarna om hur något borde vara dominera, då har vi kulturellt lämnat det jordiska för de himmelska. Och eftersom det är de jordiska betingelserna som avgör den nuvarande konstellationens förutsättningar, leder ett alltför stort avstånd till dess potentiella nedbrytning.
En bärkraftig kosmologi är således en som organiskt utvecklas i dialog med de jordiska villkoren. Upplysningen ledde till ett omformulerande av det rådande paradigmet till att nya meningsskapande eftersökningar igångsattes. Det sökandet pågår fortfarande.
Referenser:
Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag
Emerson, Ralph Waldo (2008). Nature. London: Penguin
Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59
