I veckan upplevde jag en oförrätt i en dröm och när alarmet gick vaknade jag på ett fruktansvärt humör. Jag tänkte att den här dagen kommer inte att gå bra. Sinnesstämningen var i hela kroppen och novembermörkret hjälpte inte till. Men så skedde något som fick allt att vända. Medan jag klädde på mig för att gå till jobbet tittade jag ut i trädgården. Något rörde sig bland kastanjelöven som jag ännu inte hade krattat upp. Det var en ekorre.
Den klättrade upp i ett tanigt asiatiskt träd för att sedan ta sig över till kastanjen. Den rörde sig fort och avståndet var lite för långt för att få en bra bild med min mobil.
Två fick jag, men det fantastiska är hur denne Ratatosk fick min kantrade sinnesstämning till att återgå till min vanliga känsla av att det här är ett bra och meningsfullt liv. Tack!
Jag kom att tänka på denna upplevelse och även andra som jag har haft, och beskrivit här, då jag läste om radikala miljökämpar i Bron Taylors Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010).
Individerna som han beskriver har jag mött tidigare i boken The ecocentrists: A history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020). Denna bok gjorde stort intryck på mig och jag reflekterar kring den i inläggen Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa? och Ekocentrikerna har fel! Men deras tankar lever i mig. Det är framför allt den sista överskriften som här är intressant. I avslutningen av inlägget skriver jag att många av deras tankar har letat sig in i den litteratur om ekologi som jag har läst som är mer filosofisk. Men det som historikerna Keith Mako Woodhouse inte tar upp är de andliga aspekterna av figurerna i till exempel organisationen Earth first!.
Vad religionsvetaren Taylor koncentrerar sig på är hur deras upplevelse av världen kommer ur en andlig förståelse av sin omgivning, samtidigt som den är sprungen ur en ekologisk kunskap. För religionsvetaren är det intressant hur den ekologiska kunskapen som är baserad på vetenskapliga metoder blandas med en andlig förståelse.
I Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia citerade jag honom när han skriver att personerna som han kategoriserar som mörkgrönt religiösa har världsåskådningar som hänger ihop med vetenskapen, men de går utöver den då de menar sig kunna få en intuitiv kunskap som går utöver det som den vetenskapliga metoden kan frambringa.
[D]ark green religious and moral sentiments are embedded in worldviews and narratives that are believed to cohere with science— but they are also often grounded in mystical or intuitive knowledge that is beyond the reach of scientific method. (Bron, 2010:14)
Som jag tidigare har nämnt finns det andliga aspekter i mina föreställningar om naturen, se Nej, jag är ingen schaman, men jag har värjt mig emot dem då tankarna är kulturellt främmande. Vad jag menar med det är att de är tagna från kulturer som jag inte är socialiserad i. Det i sin tur gör att det för mig snarare handlar om ett slags påhitt. Tankarna som jag tog blev ett hopplock av det som jag tyckte var intressant, medan jag ignorerade det andra. Detta har gjort mig väldigt skeptisk till personer som för fram dito tankar då jag ser dem som förvillelser.
Självbedrägeriet är vår ständige följeslagare och den vetenskapliga metoden har utvecklats just för att varsamt röra oss bland dessa grund och grynnor. Men låt oss vända på det och peka på att upplevelser av vår omgivning följer ur det inomvärldsliga mötet med det utomvärldsliga. Frågan består alltid när vi avlägsnar oss för mycket från det som faktiskt är inför oss.
Låt mig ge ett exempel från en erfarenhet från min tid i Sydamerika, vilket jag också påmindes om under läsningen. Jag bodde i en fiskeby i nordöstra Brasilien som hette Jacumã i några månader. Ofta vandrade jag längs stranden och en dag gick jag längre norrut än vad jag oftast gjorde. Det var en del av kusten där höjden eroderades bort av vågorna från Atlanten. Lägre träd växte på stranden nedanför höjden. Där jag befann mig såg det ut som om det gick att ta sig under dem. Det gjorde jag.
Jag kom in i ett öppet rum som jag upplevde som en inverterad kyrka. I sandvallen hade det bildats strävbågar likt de stenvalv som håller upp de gotiska katedralerna. Jag var ensam och blev alldeles upprymd av denna plats som jag hade hittat. Jag stod och beundrade platsen som abiotiska krafter, som vind och vatten hade arbetat fram i sanden. Samma känsla som jag kan få då jag går in i kyrkobyggnader fick jag här. Kanske borde jag ha gjort korstecken när jag lämnade den?
För att återvända till den mörkgröna religionen som Taylor beskriver iakttar inte dessa människor bara den känsla som uppstår utan de går in i den och gör den till något som konstituerar deras livskall.
En person som han presenterar är Julia Butterfly Hill. Hon blev känd för att ha bott i två år i ett redwoodträd för att förhindra att det togs ned av ett skogsbolag. Där uppe i träden skapade hon ett andligt band till trädet som hon gav namnet Luna.
Taylor beskriver hur hon blev så samstämd [!] med sitt träd att hon kunde känna Lunas ”tårar”. Hon upplevde att hon var ansvarig för trädet och grät och bad om förlåtelse när hon såg hur de andra träden höggs ned. Hon fick kåda på sig och tolkade det som att det var Lunas tårar.
”I was scared at first, and then I just started paying attention to the tree, drawing strength from the tree,” she said. ”I could see all her scars and wounds, from fires and lightning strikes. I was making a spiritual connection. … Eventually, I took my shoes off so I could feel the tree and started free climbing around,” she said. When Pacific Lumber started logging the steepest part of the ridge and hauling logs out by helicopter, ”I found myself crying a lot and hugging Luna and telling her I was sorry… Then, I found out that I was being covered by sap pouring out of her body from everywhere, and I realized, ‘Oh, my God, you’re crying too?” (Taylor, 2010:94)
Medan jag läser funderar jag på skogsaktivister i Sverige. Har de samma andliga inställning som de som Taylor beskriver?
I ATL läser jag om Skogsupproret i artikeln Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig (Marklund, 2025). När jag går in på deras hemsida verkar de vara mer ideologiska även om de argumenterar utifrån ekologiska begrepp som ”biologisk mångfald”. De skriver om avkolonialisering och att skogarna befinner sig i ett ”nödläge”.
Våra skogar befinner sig i ett nödläge. Vill du också gå med i kampen mot kalhyggen och för samers rättigheter? Har du också fått nog av att Sápmi koloniseras? Skogsupproret
På deras sida Skogens nödläge läser jag följande: ”De kommande åren planeras skogsmissbruket att fortsätta lika intensivt för att producera nya produkter i klimatkrisens namn.” Läser jag vidare på sidan för de fram argument tagna ur ett ekologiskt tankesätt. Ingenstans ser jag någon andlig förklaring utan enbart en argumentation som utgår från vetenskapliga rön.
Frågan jag ställer mig är om detta räcker? För problemet med att enbart använda vetenskapliga argument är att den inte är entydig. Det finns ständigt olika perspektiv som väger emot varandra och det finns inte heller någon slutgiltig ståndpunkt som man kan luta sig emot.
Hur är det då med de andliga argumenten?
Det är här jag kommer till kärnan i min kontemplation. För min tanke är att om det inte finns någon kosmologi som för in någon slags andlighet, någon slags upplevelse av relation, så blir det tomt. Det blir logiska argument vars värdehierarki upplöses.
För att tydligare förklara vill jag ta exemplet med slåttergubben som jag läser om i senaste numret av Svensk botanisk tidskrift. I artikeln ”Slåttergubbar jag minns” (2025) går Torbjörn Tyler igenom hur slåttergubben har gått tillbaka i området runt Maglehult i Hässleholms kommun. Han besöker gamla platser och visar hur tillbakagången av utebetet och plantering av gran har gjort att växterna har försvunnit.
Skälen är framför allt en förändring av djurskötsel och en annorlunda livsstil.
För mig är slåttergubben intressant ur perspektivet med värdehierarkier. Tyler berättar om hur en hage betades för hårt för att slåttergubben skulle kunna växa där. Men, och det är det här som är min poäng, där kom upp andra växter i stället som gynnades av det hårda betet.
Denna betesmark har fortfarande en artrik flora med bland annat stagg och ängsvädd, samt i fuktiga partier blågrönt mannagräs Glyceria declinata. För slåttergubbe däremot har några år av alltför hårt bete varit förödande. (Tyler, 2025:85)
Frågan är då vad vi ska prioritera? Skogsuppropet skriver om att skogen binder kol och om det är ett argument kanske det är bättre att låta hagarna växa igen? Det blir en annan växtlighet, men kolet binds.
Det är dags att avsluta detta inlägg.
Som avslutande ord kommer ingen sammanfattning utan ett meddelande om att det börjar bli dags att avsluta den här bloggen. Jag har snart hållit på i tre år och det var målet som jag satte upp för mig. Det börjar också bli dags att försöka sammanfatta idéerna i någon slags enhetlig form som jag inte riktigt vet hur det ska se ut. Men jag ska försöka.
Referenser:
Marklund, Michael (2025). Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig. ATL. Publicerad 251028 [hämtad 251109]
Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59
Tyler, Torbjörn. (2025) Slåttergubbar jag minns. [Arnica montana in my memory -a case study of local extinction in Skåne]. Svensk Botanisk Tidskrift. 119: 74–89.
Woodhouse, Keith Mako (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Inom ridning gör man halvhalt när man ska byta rörelse eller tempo. Man gör en antydan till att nästan börja stanna för att uppmärksamma hästen på att ”nu kommer nåt nytt”. Jag tror att det är klokt att ibland göra en mental halvhalt genom att stanna upp och försöka summera olika faser av ens liv, innan man går vidare till nästa fas. Att summera hur tre års bloggande förändrat dina tankar är väl på det viset en jättebra idé?
Jag började följa och kommentera din blogg våren 2023, för drygt två och ett halvt år sen. Det jag tycker mig ha sett är samma typ av förändring som vi ofta ser hos våra studenter, och som i stora drag följer Dunning-Kruger-kurvan. Först har man en stark känslomässigt baserad uppfattning om ett ämne eller företeelse. Om man då börjar lära sig fakta inom ämnet så upplever man sig efter ett tag kunna så mycket att man i praktiken nästan är specialist på ämnet trots att man egentligen kan väldigt lite, den punkt som brukar kallas ”mount ignorance”. Men så lär man sig lite mer, och lite mer, och plötsligt inser man hur mycket mer det finns att kunna och veta och som gör hela ämnet mycket mer komplext, och vips blir man inte lika tvärsäker. En liknande process går vi alla igenom på olika sätt när vi går från att vara barn till att bli vuxna, som jag strax ska återkomma till.
Min förenklade bild är att du började med en tydlig och stark uppfattning om det positiva med re-wilding, utan att ifrågasätta det i nån högre grad. Men i takt med att du lärt dig mer om ekologi i väldigt vid mening så har dina inlägg alltmer dels problematiserat hela idén och dels satt in den i ett mycket större sammanhang som handlar om världsbild, andlighet, kosmologi, osv. Bilden kan naturligtvis breddas ännu mer och inkludera hur andra delar av våra samhällen skulle påverkas om man re-wildar.
Men en tanke som slog mig idag, med koppling till att bli vuxen, är att när vi lär oss mer om ett ämne så riskerar det att inte bara fördjupa vår insikt i ämnet, utan också slå sönder den barnsliga, naiva, känslomässiga bild som vi hade från början. På det viset förlorar vi något samtidigt som vi får mer kunskap, såvida vi inte kan modifiera den där ursprungliga, känslomässiga bilden så den kan inkludera den nya kunskapen och bli mer vidsynt. Och ett steg är då att inte vara så snabb med att värdera i bra-dåligt, gott-ont, utan inse att det beror på perspektivet.
Som barn såg jag Disneyfilmen Bäverdalen flera gånger och lånade boken som bygger på filmen om och om igen på det lokala biblioteket. I korthet handlar den om de snälla bävrarna som jobbar och sliter och kämpar för sin överlevnad, men också om den elaka vargen som hotar dom. Min morfar uppmuntrade mig då att läsa boken Fox – rödräven, där räven är den snälla som kämpar för sin överlevnad mot bland annat den elaka bonden som jagar skogens djur och vill döda räven. Sen började jag plugga på Skogshögskolan, där ungefär hälften av studenterna var jägare, och insåg ganska snabbt att jag inte kunde nånting alls om jakt. Så jag följde med, hängde på och försökte lära mig, läste jaktskildringar, och började så småningom själv jaga.
Det händer fortfarande att jag läser om båda böckerna, både Fox och Bäverdalen. Det hjälper mig att inte helt förlora den känslomässiga koppling jag hade till skogen och dess djur som barn, innan jag förstod nånting om hur skogen fungerar, populationsekologi hos våra viltstammar, jaktens inverkan, osv. Det hjälper mig att inte vara så snabb att klassificera i ond-god, bra-dålig och förhoppningsvis vara mer öppen för att acceptera att världen är komplicerad, vi förstår inte så mycket, men den är vacker och fin som den är, trots att den förändras.
För om det är nånting som vi måste lära oss så är det att allt förändras, hela tiden. ”Panta rei” – allt flyter, och därför gäller det att lära sig att uppskatta förändringen och inse att vi kan bidra till förändringen, om vi vill, men vi kan inte återställa, restaurera världen omkring oss till hur den en gång var. Det är den ena lärdomen.
Den andra lärdomen är att ett bra samtal, en bra dialog, hjälper oss att få ordning på våra egna tankar, framförallt de som inte handlar om fakta utan om värderingar, känslor och hur vi ser på världen. För bästa sättet att själva förstå ett ämne är att försöka förklara det för andra. Därför har jag uppskattat både din blogg och våra diskussioner, här och brevledes. Tack för det!
/Lasse
GillaGillad av 1 person
Tack Lasse för kommentaren.
Det är andra gången jag läser den. Första gången var jag vid Mälarhusen och gick med Maggie. Nu sitter jag i fåtöljen och är lite trött efter en god måltid.
Ännu har jag inte avslutat bloggen, men har påbörjat landningen. Så ett par reflektioner kommer framöver. Min tanke är att använda AI för att undersöka olika teman som återkommer och se hur de hör ihop. Det ska bli spännande att se vad som kommer ur det.
Till en början var jag, som du skriver, väldigt optimistisk och övertygad kring rewilding. Det intressanta är dock, om man bortser från det som Rewilding Europe prånglar ur sig, att det finns en mångfald bland dem som använder tankesättet. Det finns ett stycke galenskap och experimentlust, men också en försiktighet, i alla fall när det kommer till markarbetet. I Anklam förstod jag hur skört det kan vara att arbeta med lokala. Detta förstod jag också när jag pratade med dem som arbetar med Vindelälven.
Jag tycker mycket om det som du skriver om Bäverdalen och att du ständigt återvänder dit. Teologen Paul Riceour skrev någonstans att för att tron ska kunna mogna måste man slå sönder sin barnatro. Men (!) först måste vi börja där. Det jag tycker om i det du säger är att man får inte förlora barnatron. Det är då man undviker cynikern eller den krasse, vilket det är det farligaste när man utökar sin kunskap. Risken finns, som du skriver, att man hamnar i en slags dikotomi och inte förmår se spektrat däremellan, som faktiskt är det vackraste då, för att fortsätta metaforen, det är där färgskalan framträder.
Jag har ofta funderat kring Herakleitos ord och ibland tror jag de missförstås. För även om allt flyter är flodstranden och landskapet permanent. Det är vattnet, men inte flödet som förändras. Det finns konstanter. Flödet är villkorat, för att återknyta till lördagens inlägg.
Det viktigaste när man utvecklar sitt tänkande är att ha en fin samtalspartner och det är du verkligen. Du har näsa för att upptäcka bullshit och det som inte är tillräckligt genomtänkt. Du är en hård samtalspartner, då du inte tål det halvt tänkta. Det gillar jag. Det tänker jag ofta på när jag skriver. Jag har aktivt bemödat mig att alltid bemöta antiteserna som just det, ett sätt att kunna, i hermeneutisk anda, söka syntesen. Det är trots allt så vi dels ökar vår kunskap, dels ser var vi själva står i frågan. Ståndpunkten mejslas fram.
Tack.
GillaGilla