En grå söndag parkerade vi bilen vid Mälarhusen och promenerade norrut. Polarforskaren J. och hans fru hade pratat om platsen. De hade nämnt ett hus där, som de kallade för ”Hitlers bunker”, och naturreservatet där. ”Bunker” kallade de huset för att det såg ut som en bunker. Själv är jag väldigt förtjust i den slags arkitektur som använder mycket betong. I Berlin besökte jag Hansaviertel, där arkitekter i den brutaliststilen i början av 1950-talet fick bygga just så som de tyckte framtidens hus skulle se ut.
Vi upptäckte inget brutalistbygge utan gick i stället till stranden genom reservatet Sandby backar.
Där planterade man tallar för att förhindra att flygsanden skulle driva in på åkrarna och nu har det bildat en egen biotop där man gå bland sanddyner; det är nästan som en labyrint.
På bilden nedan ser du tallskogen i bakgrunden och det hedliknande landskapet som har bildats i sanden. Höstfärgerna och gråvädret gjorde det väldigt vackert.
Maggie drog för att vi skulle gå ned till stranden. Själv ville jag dröja mig kvar för att inta skönheten. Vi var inte de enda där. Många gick med sina hundar.
Nu på morgonen läste jag om surfare och den andlighet som många av dem känner till ”moder jord”. Jag har själv surfat och de gånger då jag har fångats av en våg och kunnat rida på den gör att jag förstår det behov av att ständigt återvända till det ögonblicket.
Religionsvetaren Bron Taylor kallar kapitlet för ”Surfing spirituality” i boken Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010), som jag sakta läser, se till exempel Hur andliga är de svenska miljöradikalerna?.
I slutet av kapitlet, när han vill summera det han beskrivit, fångas jag av hans ord att umgänget med naturen formar en slags religiös erfarenhet.
Det intressanta är nu när jag söker efter citatet upptäcker jag att jag läste in mer än vad som stod där. Så låt mig först citera och förklara hans resonemang, för att sedan utveckla min association.
Att surfa är att vara ute i naturen. Det är att befinna sig på stranden och ute på vattnet. Det är att lära sig att hantera vågornas och strömmarnas krafter genom att lära sig färdigheter som att kunna kravla sig upp på brädan tillatt kunna läsa av vattnets rörelser. Att surfa blir därför ett sätt att tar sig ur sin egen tankevärld för att umgås med naturen. De färdigheter man utvecklar i surfen blir allt mer än del av ens kropp, vilket gör att man förändras som människa.
Taylor skriver att det är färdigheter och erfarenheter som är sammankopplade med naturen. Om de bör förstås i religiösa termer beror på hur utövaren beskriver det och hur iakttagaren tolkar utövarens beskrivningar. Det är inte bara kopplat till surfing utan även till flygfiske, skidåkning och annat.
[W]hether nature-related practices and experiences can be considered religious depends on how religion-related terms are constructed and understood. /…/
And the same sorts of dynamics are occurring with other outdoor sports and activities, although they seem not so far advanced: some fishers (especially fly-fishers), whitewater kayakers, skiers (especially backcountry), rock climbers and other mountaineers, for example, also have experiences they construe as religious. (Taylor, 2010:125
Jag läste inte stycket så noggrant upptäckte jag utan i stället hade jag börjat associera till egna slutsatser.
Tanken som kom till mig är just de olika lager av erfarenhet som skapas i naturen och vilken funktion miljön får för oss. Hur jag rör mig i naturen skiljer sig beroende på om jag är där själv, med någon annan och i så fall med vem jag är där.
Med vissa för jag så djupa konversationer att det knappt spelar någon roll om vi rör oss i naturen eller i stan, medan med andra går vi tysta. Med Maggie handlar det ofta om att följa henne, vilket ibland gör att jag hittar ett grävlingsgryt, andra gånger med rivsår för att hon ledde mig in bland sly.
Det är framför allt ensam, med min käraste, eller med Maggie som jag når de andliga upplevelserna ute i naturen.
Andra människor stör den introverta öppenheten inför det magnifika som jag tror krävs för de andliga upplevelserna.
Vad jag menar är att det är de inre upplevelserna som formar de yttre intrycken och ensam kan det yttre väcka inre sinnesrörelser som leder till andliga erfarenheter. Jag tror det är en av anledningarna till varför surfpraktiken i den andliga upplevelsen är så viktig. På vågen är det endast jag som kan uppleva samhörigheten och extasen.
Ordvalet ”extas” är viktigt då det kommer från ἒκστασις, ekstasis, det vill säga att gå från ett tillstånd till ett annat. Man hänförs, alltså förs någon annanstans. Egentligen är det fascinerande att detta sker inombords och likväl förändras förståelsen av det yttre.
Något som Taylor inte nämner i sin uppräkning av praktiker är jakt och hur den skapar ett ekologiskt beteende. Det är en praktik som leder till en ökad kunskap om faunan, vilket i sin tur leder till ett beteende som formar hur man ser på sin miljö. Jag har tidigare nämnt hur jägare genom sina sammanslutningar har lett till en rewilding av Sverige genom sin organisering av jakten, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.
Där berättar jag om hur en ny jaktetik och tänkande kring vilt har gjort att arter som älg har kunnat bli en naturlig del av den svenska faunan. Många är emot jakt och vissa ser det som något barbariskt som inte borde finnas. Likväl är det en praktik som upprätthåller bevarandet av naturen.
Jag nämner det för jag började lyssna på en intervju med bevarandebiologen och jägaren Mike Arnold på Tommy’s Outdoors, se 214: Bringing Back the Wild with Mike Arnold – A Hunter’s View of Global Conservation.
Arnold har precis givit ut en bok som jag spontanköpte, Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them (2025). I morse läste jag kapitlet där han är i Sverige. Det var intressant, men jag kan tyvärr inte rekommendera boken. Jag trodde att den skulle mer utgå från hans kunskap som bevarandebiolog, snarare än att snabbt berätta om sina jaktupplevelser.
Med dessa exempel finns det en tanke som jag vill formulera. Den lyder att det är just hur praktiker i naturen, från svampplockning till surfning, jakt till biologistudier, leder oss vidare till en relation med naturen. Liksom alla relationer kan den vara på olika plan, ytlig och djup.
På samma sätt kan olika utövare värdera andras relationer olika. Taylor nämner i Dark Green Religion om hur surfare kan aggressivt hålla borta andra från en viss strand eller se ner på nybörjare. Andligheten uppstår hos vissa. Som jag beskriver ovan kommer den ur en konstruktion vilket skapar en religiös förståelse för praktiken.
Oberoende vilken praktik som vi brukar för att upprätthålla en relation med naturen så kan den fördjupas. För att förstå vad jag menar, vill jag berätta om mystikern Simone Weils tankar som citeras i Divine teaching: an introduction to Christian theology (McIntosh, 2008). Där beskriver Weil hur vi kallas till tro genom att lockas in i en labyrint som vi sakta börjar lära känna. Hon beskriver det som att skönheten är en öppning in i en labyrint som lockar och kallar på oss: ”The beauty of the world is the mouth of a labyrint” (citerat ur McIntosh, 2008:17). Kallet är inte alltid högt, kan vara en viskning och den finns där ständigt. Vi kan hamna i labyrinten av misstag. Det kan vara farligt, men när vi kommer ut igen är vi förändrade.
Hon var en kristen mystiker, medan jag här framställer en slags ekologisk religion, där naturen övertar föreställningen om en högre makt.
När vi rör oss ute i naturen, gräver i rabatten eller beskär äppelträden så finns öppningen till labyrinten där. Vi kan lära oss mer och då lockas vi att undersöka hur de olika delarna hör ihop och förhåller sig till varandra. Det ger oss en kunskap som vi visserligen kan läsa oss till, men som också kräver sin praktik. Vi behöver inte formulera det i religiösa termer. Däremot tror jag att vi måste göra relationen till vår egen och det gör vi genom att sätta egna ord på det som vi försöker beskriva.
Det är när vi försöker sätta egna ord på det som vi blir en del av relationen. Denna tanke kommer från en matematiker som jag läser nu. Boken heter Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. (Bessis, 2024). Han menar att den personliga kunskapen kommer när vi börjar undersöka dissonansen mellan vår intuition och logiken. Det är detta jag menar med att luras in i labyrinten.
En labyrint är skapad för att vi ska känna oss vilsna. Det är inte konstigt om vi inte begriper. Likväl finns det en logik där, det vill säga mönster som vi kan lära oss att förstå. Den praktik som vi utövar i naturen leder in oss i denna labyrint och det är så vi påbörjar vår inlärning. Det är också därigenom som vi har förstått här i väst att vår färd bär inte av till något liv i himmelriket, utan livet här är det som är värt någonting och för att det ska kunna förbli måste vi också se till de möjlighetsbetingelser som det bereder.
Vi är en del av naturen och därför måste vi bete oss så att vi inte förstör våra livsbetingelser. Praktikerna berättar det för oss när vi låter oss lockas in i dess labyrinter och om vi är öppna kommer det att förändra oss. Hur vet vi inte, men det är ett fantastiskt äventyr, som bara väntar på oss, och den kan ta sin början när vi börjar anläggandet av en rabatt eller frågar oss vad det är för konstig svamp.
Referenser:
Arnold, Mike (2025). Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them. Arnold Outdoor Writer, LLC
Bessis, David (2024). Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. New Haven: Yale University Press
McIntosh, Mark Allen (2008). Divine teaching: an introduction to Christian theology. Malden, MA: Blackwell Pub.
Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59
