Där är den! Jag pekar på en större hackspett som landade i eken. Den gråa kvällningen gör att det röda undergumpen framträder starkare. Vi står och tittar på den. Den bryr sig inte om oss utan kommer närmre och närmre på grenarna ovanför oss. Den hackar och bark sprätter. Det måste vara ett bra träd för den fortsätter. Jag står och beundrar den.
Vi är i Backåkra och har gått nedanför slänten för att sedan gå ned mot Östersjön. En gröngöling landar en bit bort från oss. Den är så vacker.
Stranden eroderar bort. Den hoptryckta sanden bryts ned och vågorna för bort den. Hur hård den är upptäckte jag när jag skulle hoppa ned på en sandhög. Men istället för att jag skingrade sanden i hoppet höll den ihop. Det blev en hård landning. Jag skrattade av förvåning.
Vid vågbrytaren ser jag två fåglar. I kikaren upptäcker jag att det är två sädesärlor som ännu inte har lämnat Sverige. De ser annorlunda ut, ljusare och haklappen framträder skarpare.
Vi fortsätter mot bilen genom björk- och tallskog. Jag imponeras av de gamla björkarna. Barken är tjock och grå. Det framträder formationer i dem.
På en björk växer det häxkvast. En tjock bit har trillat ned och jag förvånas av att detta tossiga grenverk hade en sådan kompakt klump. Häxkvasten är egentligen parasiterande svampar.
Åter till hackspetten. Vi står där och jag tar kort för att fånga ögonblicket. Den är helt oberörd av vår närvaro. När vi går tackar jag den för att den visade sig för oss. E tittar förvånat på mig. Jag brukar göra så, säger jag, när djur visar sig utan rädsla.
Vi går igenom en del där ormbunkar växer högt. Lika tvärt upphör de. Jag förundras över dessa kantzoner.
Nu på morgonen läste jag återigen i Bron Taylors bok Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han nämner filosofen Val Plumwood. Hon blev känd för en essä där hon beskriver en attack av en saltvattenskrokodil. Läs den här, rekommenderas: Prey to a crocodile (Plumwood, 1985).
Det intressanta med essän är inte att hon överlever utan de reflektioner hon gör.
Hon stirrar in i de gula ögonen från krokodilen som glider förbi kanoten ser skönheten, ”its beautiful, flecked golden eyes looked straight into mine”. Men det är inte bara skönheten hon upplever utan att hon helt plötsligt blir ett byte. Krokodilen välter kanoten och hon får kämpar för sitt liv.
Rollerna har bytts och hon är inte längre en del av härskarna på jorden; hon är krokodilens mat. Hon är inte längre högst upp i näringsväven.
It seems to me that in the human supremacist culture of the West there is a strong effort to deny that we humans are also animals positioned in the food chain. (Plumwood, 1985).
Hon överlever attacken genom att slåss tillbaka. Efter att hon har tagit sig upp på stranden blir hon upphittad och inlagd på sjukhuset.
Första gången jag läste essän för många år sedan var den så främmande. Hela tankesättet upplevde jag som anstötligt. Det är för radikalt att tänka att allt vi gör, vad vi upplever och hur vi beter oss är format av ett narrativ vilket får oss att tro att det här är det enda alternativet.
Men upplevelser kan bryta berättelsen och det är det som sker henne. Att varda ett byte förändrar hela hennes förståelse av vår plats på jorden och i miljön.
Hon skriver att innan var hela universum format utifrån hennes berättelse. Men när hon fångas och tvingas att kämpa mot krokodilen så kommer tankar som att det här kan inte hända mig. Jag är en människa. Jag är mer än mat.
Dessa tankar blir inte bara en sanning för henne utan också för allt som är en del av näringsväven. Vi är alla mer än bara mat.
Before the encounter, it was as if I saw the whole universe as framed by my own narrative, as though the two were joined perfectly and seamlessly together. As my own narrative and the larger story were ripped apart, I glimpsed a shockingly indifferent world in which I had no more significance than any other edible being. The thought, ‘This can’t be happening to me, I’m a human being, I am more than just food!’ was one component of my terminal incredulity. It was a shocking reduction, from a complex human being to a mere piece of meat. Reflection has persuaded me that not just humans but any creature can make the same claim to be more than just food.
Den här känslan och önskan att att vara mer än bara ett objekt i en miljö tror jag är det som får mig att tacka hackspetten för att den tillät mig se, iaktta och fotografera den medan den letade insekter på en ekgren. Samtidigt hör jag inget tack från hackspetten. Snarare tror jag att det är total ignorans inför min närvaro. Den enda slutsats som den har gjort är att den där konstigheten på marken är inget hot. Även om den riktar någon märklig tingest mot mig.
I kapitlet ”Globalization with predators and moving Pictures” tar Taylor även upp tecknade filmer som Pocahontas och Lejonkungen, där just en tanke om tillhörighet i universum framställs. Genom fabeln delges vi en föreställning om att vi är del av livets cirkel och i Pocahontas lär vi oss om en annan kosmologi där vi kan möta familjemedlemmar i naturen. Tanken är fin och det kan kanske bidra till föreställningen om att vi är delaktiga och därmed har ansvar för miljön omkring oss.
Men det som snarare väcker min tanke är ett citat av Alfred Russel Wallace, upptäckaren som kom fram till evolutionen samtidigt som Charles Darwin. Han skriver om skönheten som han upplever omkring sig där han går i de indonesiska djunglerna. Han skriver att det är sorgligt att det förr inte fanns någon intelligent varelse som kunde njuta av prakten. För honom är det beviset på att livet är inte bara skapat för människan utan att alla varelser lever för sin egen existens, ”all living things were not made for man” (citerat i Taylor, 2010:143).
Låt oss avslutningsvis återgå till Plumwoods tankar om narrativet som vi lever i och berättelsen som gör livet begripligt. Ofta har den tanken varit för radikal för mig. Tänk att allt bara är en berättelse, ett mönster som har lagts på det menlösa runt omkring oss? Nihilismens förtvivlan griper tag i mig. Det kan inte vara så. Vi måste vara skapelsens krona! Men så är det inte.
Vi är en del av våra relationer och det skapar en berättelse som försöker synliggöra delar som skapar mening i vårt liv. Samtalet som vi för när vi går längs i ekdungen, bekräftelsen av att bli sedd av en annan individ som berättar att vi är viktiga för dem.
Om vi tittar på ett högre plan och lämnar vår promenad i Backåkra kan vi se oss som en del av ett samhälle som har en kultur, en samlad kunskap. Vi tar till oss delar av den och ur det skapar vi förståelse för vår omgivning. Den får en ordning, alltså en slags kosmologi. Utanför den ordningen finns kaoset som vi ständigt ignorerar då livet går sin gilla gång.
Om det sker något som gör kaoset tydligt, så kämpar vi frenetiskt för att återskapa en slags ordning. Plumwoods berättelse om sin upplevelse av att vara ett byte är ett sådant försök. Den är väl värd att läsa och är inte lång, så här har du än en gång länken till den: Prey to a crocodile.
Referenser:
Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59
Plumwood, Val (1985). Prey to a crocodile. The Aisling Magazine. [Hämtad 251116]
